måndag 22 november 2010

En 69:a i direktsändning och den eviga gardinfrågan!

Wanja Lundby-Wedin debatterar pensionsålder i ”Godmorgon” med nyblivne ministern Ulf Kristensson.


Orsaken är att Alliansen vill överlägga med oppositionen om pensionsåldern.

Nyligen höll Frankrike på att dratta i smeten när den franska regeringen skulle fatta beslut om att höja pensionsåldern från 60 till 62 år.

Nu blev det 62 år och många svenska svenska pensionärer höjde ordentligt på ögonbrynen när det i somras uppdagades att Greklands pensionsålder var låg. I många flera medelhavsländer ligger statliga pensioner ännu lägre.

Svenskar är tåliga. Det är denna skräck för prästen, länsman och folkskolläraren och kungamakten som gjorde oss till ett underdånigt, småfegt, men flitigt folk som tar regi, tiger i salen och sedan snackar skit bakom ryggen på överheten.

Vi är inga fransmän som strejkar eller vägra lämna Ryan Air när planet landat i fel land. Vi väljer också oftast företrädare som kan antas framför vår underdånighet till överheten.

Därför låter f d undersköterskan Wanja Lundby Wedin samarbetsvillig redan från början. Jodå om hon jobbat kvar som undersköterska så hade hon högst troligt nu vid femtioåtta års ålder varit tvungen att gå i pension och då en dåligt sådan. Säger hon själv.

Kristoffersson var mest kända insats för den breda allmänheten hittills är att han fick i en paradvåning i Stockholm som som bostad trots att den var avsedd för fattiga och bostadslösa. Han gjorde dock utan att darra sin sak tydlig: Folk blir äldre och är friskare och vi behöver arbetskraft! ”Vi” i det här fallet är företagen.

Ytligt sett ser det ut som en klassisk höger-vänster fråga.

Minns socialdemokratins klassiska femtiotalsparoll: Gärna medalj - Men Först en Rejäl Pension!

Idag har många olika pensioner eller former av pensionsförmåner. Den som vi pratar om i första hand kallas som bekant ålderspension och den kan man börja ta ut vid 61 års ålder men man har rätt att arbeta fram till 67 en gräns som höjdes för ett antal år sedan.

Det intressanta är att inget land i Europa har en pensionsålder som stämmer med den faktiska pensionsåldern. Folk slutar ett eller flera år tidigare. Så det här att vi blir friskare och vill arbeta längre kanske är en from förhoppning om hur framtiden ska se ut i Alliansens Power Point presentationer eller också tänker de på sådana som Handelsbankens förre vd Ulf Mårtensson som 2006 lämnade alla uppdrag med 150 miljoner på fickan och seglade jorden runt i tre år. Nu vid 60 är han tillbaka och verkar sugen på nya utmaningar och kan säkert arbeta tjugo år till.

Det är inget fel med arbete.

I Sverige jobbar vi i genomsnitt till 63,7 års ålder. Det finns ett enda land i Europa där man arebtar längre och det är Island(66,7) och det hjälpte ju inte eller hur!

Wanja har naturligtvis rätt. Om hon hade jobbat kvar som undersköterska så hade hon förmodligen varit långtidssjukskriven efter år av slit och släp och tunga lyft. Jag såg igår när jag besökte Södersjukhuset hur undersköterskor och vaktmästare släpade på tunga sjukhussängar som nu precis som för tjugofem år sedan när jag jobbade som vaktmästare verkar leva sitt eget liv och åka dit de själva vill vilket innebär snedbelastning av muskler, kotor och leder.

Men istället för att fixa sjukhussängarna och alla andra besvärliga arbetsmiljösproblem så ordnade Wanja ett bra jobb åt sig själv. Det mest påtagliga beviset på att hon och hennes LO inte lyckats med det de varit till för är ju att hon idag tjugofem år senare sitter och säger att ifall hon inte var LO ordförande så skulle hon troligen varit tvungen att pensionera sig vid 58 som hon är idag. Bra recension på vad hon själv lyckats med. Indeed!

Wanja har inte heller några problem med sin egen pension. Inom LO ledningen går man i pension vid 60 års ålder. Inte ens om hon slutar direkt skulle hon drabbas nämnvärt.

Jag kan inte lösa pensionsproblemet. Men anledningen till att många tvingas ut från arbetslivet är idag som förr i tiden dålig arbetsmiljö. Jobben sliter på kroppen och psyket. Det vittnar otaliga undersökningar om. Vi har genom tjatande och viss självbevarelsedrift fått åtgärdat en hel del genom arbetsmiljöarbete. Faktum är att arbetsmiljölagstiftningen varit ett betydligt skarpare vapen gentemot trilskande arbetsgivare än facket. Det skulle jag bestämt vilja påstå.

Felet är att det beror på vem som håller i mikrofonen. När vänsteroppositionen försvagades inom arbetarrörelsen så tappade arbetsmiljöfrågorna fart och kraft.

Man förtidspensionerade och sjukskrev på löpande band istället för att ta tag i problemen, lagstifta och kräva åtgärder. Staten betalar eller också fick skötsamma arbetsgivare betala för miljögrisarna. Det är idag helt obegripligt att man t ex inte låter arbetsgivare som producerar avvikande mänskliga arbetsmiljöproblem betala för sin otillbörliga påverkan av statens och företagens finanser.

Vi avgiftsbelägger utsläpp men utsläpp till sjukskrivning och förtidspension drabbat sällan eller aldrig den som haft huvudansvaret.

Jag har idag periodvis luftrörsproblem. Jag jobbade i fyra år på en svavelsyrafabrik Boliden Kemi. Det var mellan 1978 och 1982. Att jag gick där, plaskade runt i arsenikslam coh andades in svavelångor från 98 procentig svavelsyra har det någon påverkan på mina luftvägar. Vår företagsdoktor på den tiden Dr Sjöberg var en riktig riddare. Han skrev i en rapport om “Healthy Workers Effect” att eftersom jobbet var krävande så var det ovanligt många friska arbetar på bruket.De som sökte sig dit var alltså mer friska än genomsnittsbefolkningen. Folk som fick arsenikeksem uppmanades att byta strumpfabrikat et c. Han kallades ”Cykelhandlaren” på bruket.

Ännu mera betänksam blev jag när jag flera år senare stötte på hans förvirrade undersökningar som referenser i andra forskares arbeten som rörde arbetsmiljö. Han hade access till den värld andra forskare aldrig skulle sätta sin fot.

Man kan ju också se det så här: Tack vare att det bästa av system vi kunnat få fram inte kunnat ge jobb åt alla och inte heller jobb som befrämjat den allmänna hälsan och kroppens grundfunktioner så tvingas vi nu ta en diskussion om pensionssystemets grunder för att trycka ut det sista ur tandkrämstuben på de som trots allt eller av genetiska skäl kan hänga i ett par åt extra för att rädda systemt från kollaps.

Cynikerna som jag skulle beskriver effekten som följer. De som redan har problem kommer att dö i förtid inför tanken att de ska jobba två år till eller gå i pension med en ännu sämre grundpension. Det räcker med att 10 000 får hjärtsvikt och dör inför nyheten för att pensionssystemet ska befrias från i runda slängar 240 miljarder i utbetalningar.

Keep up the good work!

Sedan har vi de som ska jobba in degen. Om vi ser att folk slutar tidigare idag än den verkliga pensionsåldern så vill Kristoffersson säkert hävda att de valt det och att de har sparat lite på kistbotten i form av privat försäkringar. Det har jag ingen statistik som stödjer vad jag nu tänker säga men låt säga att de flesta väljer att sluta för de är innerligt trötta på sitt jobb och tar en sämre standard bara för att slippa ett monotont och slitsamt jobb. De kommer i Kristofferssons resonemang att räknas som friska och äldre och ska kunn arbeta fram till sextionio. De kommer aldrig att göra det utan deras samlade pension kommer att minska med två år och de kommer fortare att överlämnas till andra system som kommer att ställa helt andra krav på dem än pensionssystemet.

De enda som kommer att tjäna på en höjd pensionsålder är de som redan är friska och har bra jobb som de trivs med.

Låt folk jobba så länge de vill. De som jobbar länge ska såklart ha mer i handen. Men de som inte kan jobba eller har så påfrestande jobb att det inte orkar ska inte tvingas slita ut sig flera år bara för att få ihop till mjölk och bröd.

Men är man utsliten så ska man ha en pension som går att leva på. Det är det som saken gäller. Man ska inte behöva sälja hunden.

Men folk blir inte utslitna av att leva utan på grund av hur de lever och arbetar. Vi kan tjata om att människor ska motionera och äta rätt men ifall jobbet är ett helvete på jorden så hjälper inte det.

För Kristoffersson och Wanja är inte detta ett problem. Inte personligen i varje fall. Det är det första problemet. Jag tror inte det skiljer så mycket i pension dem emellan och skulle jag gissa så tror jag att Wanja har en bättre pension än Kristoffersson.

Så kan det gå i socialdemokraternas värld.

Professor Anders Åslund myntade begreppet “Tvåtredjedelssamhället”. På sin tid för tjugo år sedan lät det som ett avskyvärt samhälle där två tredjedelar hade det bra och resten mindre bra.

I Åslunds teoretiska elithjärna var det här helt rimligt. Idag har han visserligen fått respass sedan många år som systemutvecklare för den postsovjetiska modellen men de verkar ju klarat det fint utan Åslund.

Idag har vi ett “Tvåtredjedelssamhälle” och är i rask takt på väg mot ett ”Tredjedelssamhälle” där en tredjedel som Wanja Lundby-Wedin och Ulf Kristoffersson tillhör den lyckligt lottade tredje delen. Den andra tredjedelen kommer i framtiden att tvingas arbeta som bävrar till 69 och mer för att få pensionen att gå ihop, spara från 18 års åldern och be till Mamon att börsen ska ge dem råd till mjölk och bröd vid sextio nio. De ska också jobba ihop till den första och sista tredjedelens pensioner och speciellt till den sista tredjedelen som redan rappat ur i långt tidigare och ligger i de övriga transföreringssystemen.

Så visst behövs SD som bomull för systemet.

För er som såg Björn Hägers reportage i Kalla Fakta om Söderhamn så kan jag rekommendera det som repris. De har visst något slags playfunktion.

Söderhamn är ett starkt fäste för SD. Söderhamn var en tillväxtort med bruk och Ericssonfabrik. Alla fick jobb och livet lekte.

Nu river man bostadshus från sextiotalet. Orsaken är att man inte vill ha dit flera invandrare via Migrationsverket.

När man intervjuar folk som röstar på SD på orten verkar det som om förvånansvärt många röstat som något slags protest och i mycket mindre grad av ideologiska skäl.

Ortens gamnacke “Lången” muttrar något om att röra om i grytan när han tillfrågas om sina motiv.

Frågan hänger i luften. Är orsaken till främlingsfientligheten ett etniskt problem eller ett ekonomiskt. Här fanns en blomstrande byggd som politikerna och företagen inte lyckades hålla liv i. För vad har vi annars politiker till. Ericsson dog inte utan hittade billigare produktion någon annanstans. Bruken dog av liknande skäl. Folk flyttade och sedan tog ideerna slut. Vad betydde kvalite, utbildade och strävsamma arbetare som stämplade in varje morgon 07.00 och hade gått i både skola och var yrkesskickliga, när det fanns nya som jobbade för en tredjedel av priset i Indien eller Kina.

Socialdemokratin byggde sin storhetstid från Saltsjöbadsavtalet 1938 och framåt på att Socialdemokratin, Facket och Arbetsgivarna skulle hålla sams till samhällets fromma. Den modellen sprack redan på sjuttiotalet när svenska basnäringar började utkonkurreras eller flyttas utomlands.

Detta är självfallet en del av socialdemokratins nuvarande och grundläggande kris.

För Alliansen är det lättare. De har alltid hävdat uppfattningen att kapital söker sig dit det kan förränta sig bäst. Så de driver sina mantra som förr. Fler entreprenörer, småföretag etc.

Det kommer säkert att startas småföretag i Söderhamn. Om några år kommer Kebabhörnan att anställa en svensk tonåring vid namn Lisa som är sexton år. Ägaren heter Ali och är från Sudan eller Irak. Kanske gifter Alis son Mehmet sig med Lisa men det förändrar liksom inget i grunden. Man kan inte bygga ett samhälle på Kebabhak.

Det gjordes ett stort nummer av att flyktingarna inte hade råd att ha gardiner för fönstren i flyktinglägenheterna i reportaget. Det har inte jag heller. Jo, i ett rum. Har man gardiner i Sudan, i Irak, I Turkiet? Jajemensan! Överklassen har det.

Därför tyckte antagligen den lokale guiden ”Prins Sudan” att det saknades något. Som bakelserna åt folket.

Problemet är att det inte finns några jobb i Söderhamn. Så snart börjar flytingarna sitta och dricka öl med ”Lången” och de andra snudorna vid torget. Precis som överallt annars.

Lite kontakt över gränserna.

I väntan på pensionen.

1 kommentar:

Björne sa...

Klarsynt som nästan alltid.

Jag höjer handen i en skål för en mycket bra analys av tillvaron.

Jobbar själv på en pappersfabrik och det är tråkigt och i princip dödfött arbete, men ger en bra lön. Med lite tur för min del funkar industrin i 20-25 år tills jag går i pension, om man får göra det framöver, sedan är det nog godnatt för tillverkningsindustrin här i landet.

Det skärs både här och där snart varje vecka för att få mer lönsamhet och vinstutdelningar.

Snart går det nog inte längre.

Det oroar mig lite hur kommande generationers "arbetare" ska försörja sig.

Alla kan ju inte vara dokussåpakändisar...

Och hur det svenska samhället ska utveckla sig nu när tanken bakom "samhällsnytta" verkar vara gömd och begravd.

Det är en dyster framtid vi går till mötes...