torsdag 25 november 2010

Droppen som urholkar stenen

Den afgahnska regeringen NATO, USA m fl har i under stort hysch-pysch förhandlat med talibanerna om en uppgörelse inför framtiden. Förre transportministern, Mullah Akhtar Muhammad Mansour i den tidigare talibanregeringen har suttit i hemliga förhandlingar med NATO alliansen och även träffat Hamid Karzai Afghanistans president. Stora summor pengar har också levererats till Mullah Akhtar Muhammad Mansour.


Nyligen upptäcktes att Mullah Akhtar Muhammad Mansour inte är den förre transportministern utan en helt annan okänd person.

Om man besöker Interpols hemsida är dock beskrivningen av Mullah Akhtar Muhammad Mansour en smula bristfällig. ”Kort och knubbig”.

Men något måste gått rejält snett i de här kontakterna.

Det är dessutom frågetecken kring vem de övriga som man förhandlat med egentlig är. En veritabel soppa alltså.

Min första reaktion när jag hörde det här var att det här har den afghanska regeringen och Karzai känt till och kanske till och med orkestrerat för att skjuta problemen framför sig.

Enligt NYT artikeln har det också rests frågor runt den pakistanska underrättelsetjänsten ISI:s eventuella inblandning.

Pakistan är ju själva sinnebilden för ordet kluven, manifesterad i frågan om talibanerna.

Pakistan har satsat på alla hästarna i det här loppet.

Felet vi gör i väst när vi försöker lösa problem med hjälp av argument, logik och grundtanken att människor oberoende av etiniskt ursprung vill skapa ett bättre samhälle, en tanke som bygger på flerhundraåriga fundament som konstitution och väl etablerad, låt vara borgerlig demokrati, är att vi tror att man kan hitta en gemensam värdegrund med iranier, kurder, turkar, araber, pakistanier eller afghaner.

Vi, svenskar eller för den delen finnar har inte samma sätt att se på verkligheten som en Karzai eller en Mansour, Al-Maliki eller för den delen någon duschslangprydd hjälte från Kongo.

Omvänt har afghaner, albaner, araber eller pakistanier inte samma uppfattning om tillvaron som vi. Varför skulle de ha det?

Det finns skäl till varför de inte resonerar som vi.

Västs ekonomiska och politiska system bygger på helt andra grunder. Även om vårt system kan se ut som en rattatouille så har detta skapat något slags existens som ser till att folk inte svälter ihjäl i iögonfallande omfattning och det finns möjlighet för en enskild medborgare att få rätt mot övermakten.

Det är skillnaden.

Är det av självbevarelsedrift vi missionerar i krig i olika länder som Afghanistan och Irak?

Ibland undrar man hur saker och ting hänger ihop. Min kompis som kommer från Mellan östern förklarade frankt häromkvällen att han inte tror det finns några talibaner när jag berättade historien om faketalibanen ovan. Nej, talibanerna hade funnits men är borta. Fanns de så borde de ha en organisation, et c.

Det hela lät som en blandning av PK-vänsterns konspirationsteorier blandat med allmän hopplöshet inför den röra som kännetecknar och förvirrar varje normal människa som försöker förstå vad som händer i Afghanistan.

Peace in our time.

Inga kommentarer: