On, off, on, off… Det är onsdag och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket det är.
Det är så kallad blandad molnighet både ute och i huvudet.
Lyssnar lite på Chris Moyles på BBC 1. Chris ser ut att vara i min ålder, typ femtisex men det visar sig vid en snabbkoll att Moyles är född 1974. Yes! Han har Robbie Savage i studion. Savage som är brittisk fotbollsspelare, känd bl a för sina otaliga filmningar känner en annan Robbie med efternamnet Williams. Det skrattas mycket och jag byter kanal. Mycket snack och lite musik om man säger så.
Jag hinner också notera att Chris laddar in cirka fem miljoner om året från BBC på att sitta och snacka skit med folk och han byter inte ens skivorna själv. Frågan är väl om han väljer dem ens nuförtiden.
Men som sagt. Kul att folk har något att göra. Jag säger som Tony R.
BBC1 är i varje fall en bra kanal.
Min dator strejkar. Eller inte. Datorer nuförtiden håller ständigt på med en massa skit i bakgrunden som alla normala dödliga har liten eller ingen chans att förstå. Först blev de snabbare och snabbare men sedan sex-sju år tillbaka har de bara blivit segare och segare.
I morse satte jag av den anledningen på teven. Där fick man veta att ett stipendium skulle delas ut till kvinnliga manusförfattare om jag förstod saken rätt. Orsaken var att det är för mycket manliga manus. Fem miljoner. Vad blir nästa? Filmstipendium för bögar och småväxta. Ett tag funderade jag på att anmäla saken men man ligger redan bra till för att hamna på pärmbärarhyllan.
Felet med svensk film är väl inte att det är för få kvinnor utan för att det är för många som slickar röv och klappar varandra i ryggen. Hur många filmer fick/får Hobart göra?
Nu väntar vi på Änglagård 8 med Helena B. som manusförfattare. Turkiska kirgurger som kör tunnelbana del II!
En våldsamt bra kriminalserie är brittiska New Tricks. Den går i repriser på BBC Entertainment. Den har garanterat tillkommit utan kvotering av manus med en kvinna i huvudrollen.
Sverige är inte alls så fantastiskt som man tror.
Carina är på väg till Kirkuk. Hon ska besöka några projekt. Prata och fota. I förra veckan var hon också i Kirkuk och besökte citadellet vars främsta sevärdhet är en urgammal moské. Bilden ovan är från det besöket. Hon är en mycket duktig fotograf. Den får mig att inse att svartvita bilder har något som aldrig dyker upp i de färgspäckade motsvarigheterna. En slags tidlös harmoni.
Under tiden pågår dödandet på andra sidan gränsen i Syrien. Rädda Barnens representant Sanna Johnsson blev intervjuad i morgonens nyheter. Jodå det var lite oroligt. Gäsp!
Folk dör för helvete. Jag ska berätta varför arabvärldens befolkningar aldrig kommer att lita på västvärlden. Berätta för mig vad skillnaden är mellan Libyen och Syrien. Eller för den delen Yemen och Bahrein. Till och med Bernie Ecklestone har fattat att det inte funkar med Formel 1 när folk skjuts och torteras.
För närvarande har vi tre eller fyra olika principer, eller icke-principer, för att ingripa. Om man ska sammanfatta det hela så är den övergripande idén att vi skyddar befolkningen där det gagnar kortsiktiga intressen. Är familjen Assad i Syrien bättre än Gaddafi? Låt mig citera ett stycke ur New författaren och New York Times kolumnisten Thomas Friedmans klassiska bok ”From Beirut to Jerusalem” från 1989.
Friedman var i början av 80-talet NYT korrespondent, baserad i Beirut. I februari 1982 hände något som omvärlden diskuterar än idag i den syriska staden Hama. Staden var traditionellt befolkad av sunnimuslimer till skillnad från regimen som styrts i generationer först av Hafez al-Assad och nu av hans söner. Assad till hör en liten alewitisk sekt som religiöst är ett ihopkok av kristendom med shiamuslimska inslag.
Då precis som nu hade olika delar av det syriska folket tröttnat på förtrycket, protesterat och gjort uppror.
En av de centrala ställena då som nu var den syriska staden Hama.
Den 2 februari 1982 fattade Assad ett beslut om att ”rensa” upp och statuera exempel. Inga journalister var närvarande då som nu. Tre månader senare i maj 1982 lyckades Friedman få tillstånd att besöka staden:
”I found three areas of the city that had been totally flattened – each the size of four football fields with the yellowish tint of crushed concrete.”
Det var den gången Hafez al-Assads yngre bror Rifaat al-Assad som skötte om upprensningen i Hama.
Följande samtal ska ha utspelat sig mellan en av Friedmans källor och Rifaat efter Hama.
Källan, en affärsman som hade goda förbindelser med Rifaat och den styrande Assad-familjen säger följande till Rifaat som var general och ansvarig för operationen:
-Jag förmodar att ni dödade 7 000 människor där?
Friedman skriver i boken att vilken normal politiker, militär eller människa som helst skulle svarat något i stil med: -Oh, nej 7 000. Vad pratar du om? Vi dödade bara några hundra bråkmakare!
Men inte Rifaat al-Assad.
-Vad pratar du om? 7 000! Nej, nej. Vi dödade 38 000!
Utan att gå in på alla detaljer så finns det inget som säger att detta inte kommer att upprepas.
Rifaats förband omringade staden sköt den sönder och samman och körde över det hela med gigantiska bulldozers. Eventuella överlevande under rasmassorna gasades först genom att man spred cyankalium i gasform över de demolerade stadsdelarna.
Vi ska inte lägga oss i andra länders inre angelägenheter säger Kina(Tibet) och Ryssland(Kaukasus). Vem drar och vem skjuter på. Att Gaddafi varit en nagel i ögat både på västmakterna och arabstaterna i många år är känt. Militären sitt kvar i orubbat bo i Egypten. Inbördeskrig står för dörren i Yemen och I Bahrein fortsätter övergreppen mot de civila protesterna med aktivt stöd av Saudierna. När ska vi omvärlden agera i fallet Syrien. Förmodligen aldrig. Israel vill inte hamna i ett läge med iranska styrkor och ett kärnvapenkrig inför dörren på andra sidan gränsen och USA tänker inte involvera sig i några krigsprojekt och hur som helst inte ensamma. De är trötta på att ständigt få höra en massa dravel om Irak och Afghanistan av halvfigurer som Lars Ohly och Håkan Juholt.
Arthur Koestler skrev i ”Pil i det blå”:
”Historien liknar en flod och den ’subjektiva faktorn’ är ett klippblock som kastas i vattnet. Några kilometer längre ner flyter floden i sin breda bädd, bestämd av terrängen allmänna beskaffenhet precis som om klippblocket aldrig funnits. Men en kort bit, exempelvis hundra meter eller hundra år medför formen på klippblocket en avsevärd skillnad.”
Som sagt.
Här följer till sist ett bidrag till en sommarmix på väg genom semesterlandet Sverige som kan laddas ner genom Spotify eller ITunes:
1. Soul Call – Mop Mop
2. Yesterday Morning – Hazmat Modine
3. Racing with the Sun – Chinese Man
4. In Your Eyes – The Brookes Brothers(feat. Johnny Osbourne)
5. With Love – Allen Hoist
6. Pumped Up Kicks – Foster the People
7. All in White – The Vaccines
8. In the Morning – Dorroughs(feat. Tomeka)
9. Where them Girls At – David Guetta m fl.
10. A&E – Morning Parade
11. Full Nelson/Perfect Way(Tutu revisited) – Marcus Miller m fl.
12. Stay – BoDeans
13. Illmerica – Wolfgang Gartner
14. Soldier – Amatorski
15. One and Only – Adele
16. Out on the Range – Live Sydney – Simply Red
17. Your Mirror – Live Sydney – Simply Red
18. Let You Down – Sahara Hotnights
19. Hurricane – Ray Manzarek/Roy Rodgers
20. Wet Suit – The Vaccines
21. Everybody Loves You – Stevie Nicks
22. Street - Jamie Woon
23. A Sunday Kind of Love – Etta James
24. Tennesse Me – The Secret Sisters
25. Waitin’ on the Sky – Steve Earle
Färdigmixat och klart! Men den här mixen passar allätare bäst. Det ska kanske tilläggas. På frågan varför gamle Simply Red fått med två på raken så är det hans eget fel. I slutet av den första låten pladdrar han om en trevlig kväll och gamla hits som ska spelas. Smart!
Nu ska jag ut med Spiken och sedan ska det skrivas bok. I morgon tänkte jag presentera min första och möjlig enda målning för alla som undrar om jag gör något själv. Den har den egenheten att den är målad direkt på väggen i vardagsrummet men det återkommer jag till.
Nu klarnar det upp utanför i alla fall. So long!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar