Pilar hit och dit i mitt i prick

Inget väder att skryta om idag heller. Sommaren tog slut fast enligt löpet nere hos Jonni ska det bli värmebölja. Den som lever får se. Spiken avvaktar som vanligt.

Matte kommer hem med ett par kilo tryffel, nötter och ett par liter gin. Jag är inte mycket för sprit men en GT sitter aldrig fel speciellt om det ska regna hela jävla sommaren.

Vissa författare slår en som en hammare i huvudet. Som Hunter S. Thomson, Friedman, Le Carré, Bulgakov, Marquez, Blyton, Astrid Lindgren, Strindberg och Orhan Pamuk, Turgenjev…

Som med den här mannen, Arthur Koestler.

Jag har läst honom för länge sedan. Det måste varit hans mest kända bok ”Midnatt klockan tolv på dagen” som kom ut under andra världskriget och handlade om de så kallade Moskvarättegångarna under Stalintiden.

Koestler själv född 1905, var av ungersk-judiskt ursprung, får se nu, svensk-kristet ursprung. Han har som jag eventuellt tidigare nämnt skrivit en bok om sitt liv. Faktum är att han har skrivit ovanlig många böcker om sitt liv men ännu fler om andra liv. En massa självbiografier alltså. Det är möjligt att de andra är bättre men jag har bara läst den här ”Pil i det Blå” och den är fruktansvärt bra.

Det är ett par saker jag vill framhålla med Kostler. Han saknar den där krafsande hovsamheten inför de egna som många författare med judiska bakgrund drabbas av. Jovisst, tänker ni, pyttsan! Mel Brooks, Larry(Seinfeld). Faktum är att de inte är författare utan en den ene är regissör och en andre komiker, manusförfattare…

Många judiska författare lider av något slags kollektivt ok där man måste skriva en sorglig roman om sitt folk. Bra men sorglig. Det är som om man verkligen mår dålig av att inte själv varit med på den långa vandringen från Egypten för att inte tala om tiden i Egypten.

Koestler har inga sådana behov.

Han inbillade dåtiden tyska Bonnier, Ullsteinkoncernen att han bodde i Jerusalem och var på besök i Tyskland. Så han fick bli korrespondent för Ullsteins olika publikationer från mitten av 20-talet och slutet av 20-talet. Helt slut tog det på Ullstein när han gick med i kommunistpartiet 1931. Hans smak för Stalins socialism blev emellertid kortvarig.

Koestler är en utmärkt berättare. Jag ska återge en halv sida ur ”Pil i det Blå” som rör hans beskrivning av 20-talets politiska, sociala och framför allt religiösa liv i Jerusalem. Om man läser texten nedan förstår man varför det blev som det blev och varför det sorgligt nog fortfarande nästan hundra år senare är som det är i den här delen av Mellersta östern. Den kan också ge perspektiv på vinterns, vårens och högst troligen sommarens händelser i regionen.

”Jerusalems vemod är – i likhet med Bagdads bölder – en lokal åkomma och resultat av stadens tragiska skönhet och omänskliga atmosfär i förening. Det är en tragedi utan katharsis, en ökenfästnings högdragna skönhet. Jahves vredgade ansikte ruvar över de heta klipporna som har bevittnat flera fall av fromma mord, våldtäkter och plundringar än någon annan plats på jorden.. Invånanrna är förgiftade av fromhet. ”Kombinationen av det fromma och det dödliga, är obehaglig”, skrev Josephus Flavius som var präst i staden och led av Jerusalems vemod. Befolkningen är en mosaik men varje enskild bit är obehaglig. Obehagligast är kanske prästerskapet, vare sig det är muhammedanskt, kristet eller judiskt. Det muhammedanska prästerskapet brukade på min tid proklamera ett heligt blodbad i medeltal två gånger per år. En arabisk jordägare kunde skämta med sina judiska arrendatorer en fredagsmorgon under Ramadan, bege sig till moskén och lyssna på imamen och därefter springa hem sticka ihjäl arrendatorn, hans hustru och barn med en kökskniv. Grekiska, latinska, syriska, koptiska armeniska och övriga kristna präster kunde råka i slagsmål om sådana frågor som om grekerna hade rätt att ställa up en stege i ett armeniskt kapell i födelsekyrkan i Betlehem för att göra ren takpartiet ovanför kranslisten eller om de måste fästa sitt förhänge spänt eller i naturliga veck på den lägre spik nr 2 vid foten av pelaren sydöst om vänstra trappan ner till krubban(båda exemplen är autentiska, liksom också bestämmelsen att ”de latinska prästerna äger att låta sitt förhänge falla i naturliga veck utmed samma pelare och lämna 16 centimeters utrymme till de ortodoxas förhänge”.)

Det judiska prästerskapet var inbegripet i en tvist med muhammedanerna om rätt väg till Klgomuren och inbördes om den korrekta rituella slaktmetoden och uppmuntrade dessutom sina ortodoxa lärjungar att skydda sabbatens helgd genom att klå upp de gudlösa som rökte cigaretter på gatan och kasta sten på passerande bilar.

Den politiska atmosfären var förgiftad på samma sätt. Stammen Hussein mördade medlemmar ur stammen Nasjasjbib och under de periodiska upploppen mördade båda stammarna judar; de judiska partierna hatade varandra, britterna och araberna i nämnd ordning; de brittiska sahibs, så kallade hawadjas, uppträde som brittiska sahibs brukar göra.

I Jerusalem fanns inga kaféer eller nattklubbar, inga cocktailparties och överhuvudtaget inget nattliv. Man höll sig till sina egna kyrkor, grupper och partier. Det var en strängt fariseisk tid full av hat, misstänksamhet och oäkta reliker. Jag bodde på Profetgatan nr 29 och hade fem minuters väg till Via Dolorosa och Omarmoskén där man mot avgift fick se ärkeängeln Gabriels fingeravtryck i klippan. Ag har aldrig levt i så intim närhet till det gudomliga men heller aldrig så fjärran. Jerusalems långa oheliga historia från David till Herodes, från Pilatus till korsfararna, från Titus til Glubb och Bernadotte är en illustration till trons destruktiva makt, människans fåfänga försök att komma till en uppgörelse med Gud och den därav följande obehagliga kombinationen mellan dödligt och gudomligt. Det är denna känsla av misslyckande, ytterligare markerad av öknens, de uttorkade bäckarna och den sterila klippans ogästvänliga tystnad, som framkallar Jerusalems vemod.”

 ”Pil i det Blå" är en alltför blygsamt titel på den boken.

På BBC laddar man som sagt för Glastonbury. Britternas Roskilde eller hur man ska uttrycka saken.

Det verkar som de flesta är där. Dock inte ADELE. Hon tyckte inte hennes låtar passade på stora scener. Nä, det kanske är så. Men de passar överallt annars.

Det ska mycket till för att jag ska trängas med en halv miljon på ett skitit regnigt fält igen. Been there, seen it, done it!. Jag minns 1982 eller vilket år det nu var. Ett gammalt oinpregnerat(avinpregnerat)  Fjällräventält som utannonserats som regntätt(det var förmodligen prototypen – urtältet jmfr urslemmet).

Tre kilometer kö till festivalområdet i Roskilde. Sedan började det regna. Vi drack och åt nån indisk sörja. Jag minns inte ens vilka band som spelade. Jo, Tom Robinsson var visst där och kanske Bob Marley eller om det var Steel Pulse. Det spelar ingen roll. Det söta äpplevinet och ölen som gjorde att vi inte dog den där helgen.

Nej, jag lyssnar hellre på BBC:s springare som ska dit hela bandet. I programmet finns de alla. Wu Tang Clan, Chemical Brothers, Beyoncé, U2 och Coldplay… självklart Coldplay och hundratals andra.

Några känner jag igen. Jag har ägnat flera års tid att komma ifatt musikaliskt efter en period av trettio års mer eller mindre sträng avhållsamhet. Börjar förstå vad indie och brittpop är. Då har man rört sig framåt. Bara en sådan sak.

Jag ser att det finns en hel avdelning vid namn John Peel. Lever han? Nej han dog för sju år sedan i Anderna. Time flies…Radio Luxemburg. Nej, han var inte där.

John Peel. Hans favoritlåt alla kategorier var… ”Teenage Kicks” med irländska The Undertones. Enligt Peel var den låten det mest perfekta som gjorts. Om jag säger att Peel var kompis med Marc Bolan som också spelade på den första Glastonburykonserten som startade en dag efter Jimi Hendrix hade dött 1970 så förstår ni att Peel var lite äldre än de som är lite yngre.

Jag har kostat på mig nöjet att plöja lite bland banden som uppträder. En del har jag hört. The Vaccines har jag redan plussat för. De spelar arenarock typ Coldplay fast bättre om jag får säga det. Andra som kan vara värda en lyssning är Low Anthem och Fleet Foxes. det är förstås en helt annan typ av musik.

BBC kommer som sagt att sända från hela helgen och det är BBC1. Så regnar det för mycket så skruva in BBC1 för det blir bra band och hela programmet finns på Glastonburys hemsida.

Ifall ni vill ha en sneak peak på några av banden som åtminstone jag tycker kan var värda en lyssning så kommer de här med länkar till ITunes. Det hände en lustig sak. Jag jagade Tinie Tempah som uppträder på Glastonbury. Från nordiskt håll kommer bl a Robyn och Lykke Li samt nått norskt Housegäng och…

OK, Tinie Tempah blev i mitt förvirrade medvetande till Tame Impala. Så nu vet ni det.

Värda en lyssning är hur som helst Wombats, Elbow, Pendulum, Claire Maguire, Threetop Flyers, Plan B, White Lies.

Carina hörde av sig.

Organisationen hade haft en tillställning i Erbil och en banderoll hade målats. Folk gillar banderoller och det gick väl av bara farten efter vårens oroligheter. Äh, va fan, vi målar en banderoll. Naturligtvis blev det det "kackabaja" av det hela. Felstavat så det stod härliga till.

När jag ändå är inne på felstavat så kommer jag att tänka på Jay Lenos besök hos mina favoriter i Top Gear. Sista programmet tror jag det var.

Jay Leno är alltså talkshow host(Tonight Show). Dessutom äger han 150 bilar privat av olika märken och modeller som skulle få det att dregla på alla som hållit i en bilratt.

Nå Jay berättade om när han var på en mässa och visade upp sin… jag har faktiskt glömt vilken bil men en powerbil, typ Shellby Cobra eller så. Nej, den måste varit större M någonting. OK, rätt som det är dyker det upp två killar med präktiga gängtatueringar. Detta är på västkusten i USA. LA. Så killarna börjar närma sig Leno. Det visar sig att de är intresserade av bilen vilket tas emot av Leno med blandade känslor. De vet t o m vem som konstruerat bilen och Leno hör sig själv säga att han kan bjuda på en åktur så de får höra ett visst ljud i en viss tunnel. Killarna är rätt biffiga och han får plötsligt lite second thoughts när han ser att den ena killen har en felstavad typ ”Let´s Dye” istället för Let´s Die  intatuerad på halsen. Men de är redan på väg och Jay vrider på gasen genom tunneln och bilen varvar villigt upp i 200 km i timmen.

I andra änden av tunneln står snuten och blinkar.

-Jag tänkte shit, nu har de väl fickorna fulla med knark, bilen i beslag osv, berättar Jay Leno för Top Gears, Jeremy Clarkson.

"-Jaha" säger poliserna, lutar sig in och ser inte ut att vara på skämthumör.

Då tar gängkillarna fram två ID-handlingar och säger:

-Det är lugnt. Vi är poliser.

Det retar mig att jag inte kommer ihåg vad det var för bil. Jag måste kolla vilken det kan ha varit. Det var i varje fall inte hans 1958, SAAB 93B. Mosler? Knappast. Mustang? Var satt de? Top Gear repriser är det aldrig ont om på BBC.

Sitter och lyssnar på ”Home” med Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. En händelserik låt. Speciellt passagen där kvinnan i texten kastar sig ut genom ett fönster. Man förstår det hela men varför.

En lite mer okomplicerad uppvaktning står alltså the Brookes Brothers för med Johnny Osbourne ”In Your Eyes”. En gång till också JamieXX och ”Far Nearer”. Renrakat precis som XX brukar(Shelter).

Nu ska jag och Spiken gå ut en sväng. Sen måste jag städa lite. Eller snarare mycket. Tur att man har lite bra musik att lyssna på under tiden.