onsdag 17 november 2010

Tiderna förändras...men...vad gör vi?

Eller är vi en del av förändringen? Tänkte koppla på Steves funderingar från förra bloggen.


Det ligger absolut något i vad Steve säger det. Tror dock inte Perssons nej var något annat än en del av hans vanliga falska blygsamhet. Ingvar ville nog däremot inte utan blev tvungen mer eller mindre.

Men det var också en annan tid. När Palme tog över efter den omåttligt populäre Tage Erlander som suttit under hela efterkrigstiden så höll samtidigt en ny tid på att flyta in över Sveriges gränser. En tid där en mer sammansatt bild av omvärlden trädde fram. Det krävde en ny typ av politiker. Den tid när utrikespolitik bestod av att heja på Israel var över. Det räckte inte längre att dra Värmlandshistorier hos Hyland. Man var tvungen att uttala vietnamesiska städer vid namn och veta skillnaden mellan kristna druser och alewiter. Sverige blev en del av världen. Därför passade Palme i rollen. Han kom från spioneriet, hade kontakter över hela världen genom den internationella studentrörelsen och mer viktigt, han hade rest i världen.

Ingvar var förvisso internationalist och en duktig politiker men i ännu större grad en förvaltare precis som Persson. Perssons främsta ideologiska bidrag var som jag ser det att föra tillbaka Israelpolitiken till Erlanders dagar.

Mona har aldrig och kommer aldrig att bli en ideolog. Men hon är en lagspelare och laget var för dåligt. Mona hade ingen Carl Rove vid sin sida. Eller en Per Schlingman. Hon hade en samling lallare som inte ens när den viktigaste orsaken till valnederlaget redan diskuterades på valnatten 2006, förmådde dra några vettiga slutsatser.

Du har rätt när du betonar frågan om ledare. Mona ville nog skapa ett kollektivt ledarskap, en kreativ think tank som partiledning, snarare än att framstå som en magpetande Göran Persson som i sig är en produkt av att Tjocka Torsten inte fick var med de andra grabbarna på skolgården.

Så hade ni valt Göran lite oftare till målvakt eller nått i Vingåker hade kanske Mona aldrig blivit utsedd alternativt framträtt lite mera bestämt. Ledargarnityret inom sosseriet var trötta på HSB.

Lyssnar på talboken “Decision Points” av George W Bush. Förutom att hans intellektuellt framstår som över medel snarare än motsatsen som frenetiskt hävdats de senaste tio åren i svensk media så betonar han en annan sak. Lojalitet. Han beskriver på flera ställen vikten av att omge sig med lojala medarbetare. Han beskriver också hur han själv dubbats i den egenskapen som medarbetare till olika lokala politiker.

När sossarna nu ska utse en efterträdare och en ny politik så skulle jag rekommendera dem att diskutera frågan om lojalitet. Hur ska man undvika att få dolkar i ryggen i framtiden av sådana som Kjell Olof Feldt, Göran Persson, Margaretha Winberg m fl.

Eller för den del Ibrahim Baylan som nu verkar sugen på att fortsätta. Som partisekreterare avgår man efter vad han medverkat till. Nu svävar han på målet och får därmed det att låta som om det var enbart Monas fel att det gick som det gick. Svagt!

En annan vispare är Wanja Lundby-Wedin som nu verkar ta ut en del efter att själv ha hänt på snöret för något år sedan

Men sossarnas kris är betydligt djupare än så. Det grundläggande problemet är politiken. Det är som att fråga sig om förhållandet mellan kusk och häst. Det beror på vilken kusk och vilken häst vi talar om.

I min värld hade det inte spelat någon roll ifall Mona använt helstängt och rappat hästen alla sista femhundra innan valet.

Eftersom hon också tränar hästen skulle hon ställt av den efter 2006 och lagt om träning.

En stor del av LO:s medlemmar röstar idag på andra partier än socialdemokraterna. Man kan säga att vad socialdemokratin lyckats med är att få de borgerliga partierna att omfatta den socialdemokratiska ideologin. Att arbetare och tjänstemän behöver en välfärd som också innefattar social trygghet.

Att Alliansen vann valet 2006 berodde på att Persson var trött och att de lyckades framställa sig som de breda folklagrens alterantiv. Arbetslösheten var viktig, sa Alliansen och tillade att tryggheten också skulle gälla äldre, sjuka, utbildning och allt som tidigare varit socialdemokraternas paradnummer sedan andra världskriget.

När sossarna nu ska sitta på sin kammare och fundera över framtiden så är det lite som när Jack Sparrow ser Black Pearl försvinna i horisonten.

Problemet med socialdemokraterna som de sett ut de senaste tjugofem åren är att de blivit extremt sårbara för den här typen av attacker.

Varför?

Den främsta orsaken är att de idelogiska skiljelinjerna mellan å ena sidan radikal marxism som sjuttiotalsvänstern stod för kapitulerat samtidigt som den reformistiska socialdemokratin långsamt men bestämt gjort nu samma sak inför liberalismen och en alltmer marknadsorienterad ekonomisk politik.

Högern finns knappast idag som ideologisk kraft, liksom den klassiska liberala politiken. Istället har högern och liberalerna tagit över den socialdemokratiska retoriken och gjort den till sin.

Det som förr kallades högerpolitik, utplundring, förtryck av arbetareklassen, imperialism och klasskamp har idag framför allt genom socialdemokratins svaga ideologiska innehåll tagits över och kallas löntagare, konjunktursvängningar, det internationella ränteläget(krisen, kostnadsläget, dollarkursen, oljepriset, exportberoende etc).

Hur ska socialdemokraterna attrahera både en deltidsarbetande ensamstående kvinna med tre barn som får trehundra kronor över varje månad och en tvåbarnsfamilj som bor i en villa värd fyra miljoner, två bilar och vinter och sommarsemester. Båda tillhör arbetareklassen.

Det är här det inte går ihop.

Så när socialdemokraterna nu ska välja ny politik och ny ledning har de två val. Det ena är att samla alla grupper som har det dåligt. Arbetslösa ungdomar, lågavlönade arbetare och tjänstemän, äldre, sjuka, studenter, utslagna och delar av kultureliten och hoppas på ett under. Det ändra är att fortsätta på den inslagna vägen men under nya paroller. Samla medelklassen, sänk skatter, angrip Alliansen från höger. Varför blir det inga nya jobb? Varför startas det så få framgångsrika företag?

Socialdemokraterna som det Nya Välfärdspartiet där Företagande, Löntagare och Välfärden går hand i hand.

Det blev lite långt men min tanke är att oavsett vem som efterträder Mona så måste den personen ha ett budskap som kommuniceras av hela partiet till väljarna inför nästa val. Det budskapet måste vara nytt, attraktivt och framför allt tydligt och enkelt att förstå. Det blir bättre för mig ifall jag röstar på socialdemokraterna.

I annat fall kan man ju lika gärna rösta på Alliansen. För skillnaden är ju obefintlig.

Till sist. Jag håller med att socialdemokraterna har tagit fram förvånansvärt få ledarämnen i sina led. Öster... vad han nu heter är som ett glas saft i mina ögon. Då tar jag hellre Leif Pagrotsky.

1 kommentar:

Steve sa...

Hej Stefan.
Vill kommentera det där med Göran Persson och hans tillsättning som Partiledare. Det som skapades hos potentiella ledare hos S i samband med Perssons "påtvingade" kröning är det som du tog upp: "Lojalitet".
I och med att GP hela tiden sa nej, så inbillar jag mig att det fanns ett antal (några få men ändå) namn som ansåg sig kandidera till posten nu när GP så ihärdigt säger nej. Dessa börjar då förbereda sig på att kandidera och kanske t o m redan hade börjat muta in området som sitt. dessa personer tillhörde naturligtvis toppen inom partiet. GP säger nej och någon annan måste kliva fram.
Nu kan man vara så konspiratorisk att man faktiskt tror att allt detta var regisserat av GP själv!?!
För att med sitt evinnerliga nekande till att bli partiledare, så tvingar han fram de andra som faktiskt hade ambitionen att ta posten. Med detta rävspel så fick han namnen på dem som skulle kunna bli "besvärliga" under hans egen partiledarroll. Starka personer som kanske hade en egen agenda med partiet.
När GP nu har "nejat" sin kandidatur så byter han plötsligt fot och säger "OK, jag tar det väl då". Under Perssons partiledarroll så tystades alla ner som inte var in absurdum lojala mot honom. Dessa starka krafter i partiet har han nu full koll på och skickar ut dom i kylan.
Fast detta är ju bara min egen personliga konspirationsteori men ett mer toppstyrt parti än sossarna under GP's ledning får man nog leta efter. Tyvärr för sossarna så kunde inte GP's utsedde efterträdare ta rollen som jag förklarade tidigare men troligen hade det räddat partiet från kräftgången. kari Lähdekorpis analys av Mona är nog den allmänna uppfattningen även bland de som lämnat partiet. Återstår att se vem som kan mobilisera så mycket lojalitet att det ens är värt försöket att rädda skutan. Att Östros, Baylan och Bodström som värsta exemplen på populistiska krafter skall kunna vara kvar är det väl ingen som tror på.