What´s next!

Medan världspolitiken rör sig med något som närmar sig orkanstyrka försöker den svenska politiken formera sig. Med ett socialdemokratiskt parti utan ledning, politik och vilja där talesmän i olika frågor är på väg att bytas ut skulle man som minst kunna vänta sig stringenta och ostörda överväganden från alliansen i utrikespolitiska frågor av vikt. I stället tar Bildt rygg på än den ena än den andra. Om vi får frågan om att delta i Libyen. Vad tycker regeringen?


JAS eller inte? Vi har ju satsat hundratals miljarder på planet och försökt kränga det på alla upptänkliga sätt i tjugo års tid. Ett sånt bra tillfälle att visa att det fungerar vid sidan av alla Tornado, Rafale och F-16.

Den nuvarande utvecklingen kräver en utrikespolitik, vilket Sverige f n saknar. Det räcker inte med att konstatera att vi är ett litet land.

USA är nu på väg att avsäga sig ansvar. Man vill inte ständigt betala för och bära hundhuvudet för internationella insats. När USA:s utrikesminister Robert Gates nu säger att USA:s framtida roll blir en bland andra i koalitionen indikerar han just detta. Han öppnade igår också dörren för Arabförbundet och andra utanför NATO när han sa att operationen inte behöver vara en NATO ledd operation under NATO flagga och är öppen för andra länder bidrar.

Underbart! Tvinga arabländerna och skugghöns som Sverige att göra något annat än att prata sig medvetslösa. För det finns resurser.

Antalet patrullerbara stridflygplan i några olika länder i Mellanöstern:

Saudiarabien 481


Egypten 465


Jordanien 109


Förenade Arabemiraten 147


Tunisien 21


Algeriet 152

Till detta ska läggas ett drygt tusental attackhelikoptrar av olika slag.

När Amr Moussa som under tio års tid varit Arabförbundets ordförande först skulle förespråka en no-fly-zon och sedan när den infördes kritisera den med motiveringen att civila drabbats må anses naivt men skvallrar ljudligt om de problem som finns inom hela arabvärlden.

USA namnkunnige journalist och författare, Seymour Hersh plockade redan innan Mubaraks fall ut Amr Moussa som USA:s Plan B.

Moussa som är från Egypten har inte direkt dementerat att han kan tänka sig att ställa upp i ett kommande presidentval i Egypten.

Amr Moussa som är populär i Egypten har emllertid också kritiserats för sitt sätt att leda Arabförbundet som karakteriserats av kritikerna som ett pratglatt kafferep, snarare än en betydelsefull politisk organisation som drivit utvecklingen i någon speciell riktning. Moussa själv har också fått kritik för att favorisera vissa medarbetare av personliga skäl snarare än på grund av kompetens.

Rätt eller fel så indikerar detta de enorma problem som den folkliga rörelsen i Mellanöstern och norra Afrika står inför.

Verklig demokrati… visst, men hur ska den se ut och vilka kvalitéer bör dess förgrundsfigurer ha för att utveckla länder som Egypten, Tunisien, Libyen, Syrien, Yemen, Bahrain m fl i en demokratisk riktning.

För vad står oppositionen i Libyen för? Ingen vet. Vad händer om oppositionen går mot Tripoli. Kommer inte civila att skadas och högst troligt dödas då. Vad skiljer det som händer i Yemen och Bahrain från Libyen.

Sverige kommer högst troligt att få frågan om att delta med JAS plan för att upprätthålla en flygförbudszon i det libyska luftrummet.

Ja eller nej?

Vi bör självklart delta. Oavsett vilka syften och vilken agenda oppositionen har i Libyen så sparas civila så länge Gaddafi håller sig på marken.

Å andra sidan är frågan hur länge ett inbördeskrig kan tänkas pågå i Libyen.

Kan det pågå? Så fort Gaddafis trupper rör sig mot Benghazi lovar man insatser. De som normalt brukar drabbas av typer som Gaddafi är folket.

För att få en liten skymt av de problem som väntar en rad länder kan man fundera på att Muslim Brotherhood och det förra regerande partiet i Egypten rösta för tilläggen i konstitutionen i helgen medan El Baradeis nybildade parti röstade emot med motiveringen att de vill ha en helt ny konstitution.

Vilka kan mobilisera för att vinna de kommande parlamentsvalen? På papperet Muslim Brotherhood som redan 2005 fick 20 procent av platserna i parlamentet och det gamla regeringspartiet som i någon form har en partiapparat och en organisation.

Man bråkar redan om hur länge militären ska få sitta vid makten.

Samtidigt talar nymornade studentorganisationer om all makt till folket och vikten av att välja rektorer vid universiteten.

Äpplen och päron. Stort och smått om vartannat. En sak är säker. De som förlorat makten i Egypten och tror mindre på demokrati än något annat har ingen anledning att vänta till radikala demokratiförespråkare diskuterat färdigt.