Mandelmassenassar och frågan om envar

Danskarna har infört en något ovanlig flyktingmottagning. När man kommer till Kastrup får man en biljett och ett papper som visar vägen till Sandholm där registreringen numera sker av besparingsskäl. En typiskt dansk lösning. För säkerhets skull är papperet på danska också. Hälften av flyktingarna försvinner på vägen. Till länder med mer generös flyktingmottagning.

Undrar hur Jimmie Åkesson ska hantera den här mackan med ”Pillede Rejer” U.P.A.

Motdrag?

Taxi tillbaka till Sandholm på den danska sidan.

Vet ni vad den heter på danska? Mandelmassenasse! Det borde räcka som bevis!


SVT sände ett märkligt reportage igår. Av okänd anledning har kanalen svalt hela Wikileaksbetet. Kanske är reportrarna som en gång i tiden vandrade in genom grindarna på det glada sextiotalet så nedsatta av ålder att de inte ens orkar värdera nyheter längre.

Några Bagdadbor sköts i en vägspärr för några år sedan av amerikansk militär. De skulle enligt egen uppgift varit på väg till jobbet på en bank. Enligt Wikileaks stulna papper skulle deras släktingar öppnat eld, vilket föranlett en massiv beskjutning av bilen som fattade eld. Alla dog.

Det var helt omöjligt, enligt släktingarna. De var ju bara banktjänstemän.

Vad som är sant i den här historien vet ingen. Kanske öppnade någon i bilen eld. Kanske fanns det helt eller delvis andra personer i bilen. Kanske inte. Kanske reagerade någon i bilen fel och amerikanerna blev nervösa. Ingen vet. Eller också ljuger de irakiska släktingarna. Det har hänt förr.

Den här typen av vittnesmål är livsfarliga om man tar dem ad notam som reporter och sedan vidarebefordrar informationen till en allmänhet som inte kan veta något om saken eller ens har mikroskopiska chanser att bilda sig en egen uppfattning.
Skamligt.

Kritiskt granskande journalistik innebär att man är kritisk och granskande av all information. Även om det sitter en irakisk kvinna och snörvlar över sina döda släktingar.

Hon var i varje fall inte där.

På andra sätt verkar den amerikanska drömmen vara i fara. Obama som förorsakade närmast popstjärneyra när han vann presidentvalet för två år sedan har inte levererat. Det verkar nu allt fler amerikaner tycka.

Arbetslösheten stiger, triljardstödpaketen kanske räddade banksystemet men har knappast skapat fler jobb. Hårt trängda av kineserna försöker nu Obama trumma ihop en asiatisk front mot den gula faran. Det kommer knappst att lyckas.

Centrum i världen kommer oundvikligen att förflyttas från USA och Europa till Asien.

Det är kineserna vi konkurrerar med. En före detta anställd i Irak kom tillbaka efter en resa med sitt nya kinesiska företag. Hos oss gjorde han inte så många knop. Men hos Huawei det kinesiska telekombolaget såg kineserna till att han höll sig på benen. Förutom jobbet så fick han läxa varje vecka och det hölls förhör på fredagarna. Ständig utbildning inom företaget. Höll man inte måttet fanns dörren till höger om tekokaren.

Jag förmodar att det före detta socialistiska Kina och den kapitalistiska USA håller på att smälta ihop. Frågan är till vilket system och kanske viktigare: Vill vi ha det?

Staffan Heimersson skrev en bra krönika om den svenska fegheten och vårt sladdriga engagemang för omvärlden. Läs gärna den. Jag tror den var i Aftonbladet. Inte att förväxlas med Linderborgs spya på kultursidan.

Linderborg är dock en smula självkritisk denna gång. Hon säger att hennes många texter om Irak och Afghanistan börjar låta som ett självspelande piano. Tyvärr är det värre än så.

De skiljer sig inte stort från ett flygblad från APK modell 1976. Det leder liksom ingenstans. Ungefär som när man bara spelar på de svarta tangenterna för att göra liknelsen begriplig.

Vi vet att USA och kapitalismen är skyldig till allt Åsa. Men vad är alternativet. Husförhör och läxa till fredag.

Överraska oss istället med en och annan vision. Du är ju liksom inte helt nyanställd och har väl haft tid att läsa en och annan bok på betald arbetstid.

Vad irakierna och afghanerna vill är en akademisk fråga som först måste ställas om. Vilka irakier och afghaner talar vi om när den retoriska frågan vad de vill ställs?

Är det politiskt och ekonomsikt korrupta ledare, droghandlarna, krigsherrarna, klanledarna, talibanerna, kvinnorna, de fattiga, arbetslösa ungdomar och outbildade vars barn dör i barnsäng eller landets president som fyller kassar med pengar för att fylla på pensionskontot eller är det religiösa ledare med dubiösa motiv vi talar om.

Med väst involverade kan Afghanistan och Irak möjligen skapa ett embryo till ett samhälle där den enskilde medborgaren har vissa fri- och rättigheter. Det kan vara värt en handfull svenskars liv. Jag menar lite är vi väl skyldiga världen efter att 25 miljoner ryssar, britter och amerikaner ställde upp och dog för att vi skulle kunna sälja stål hit och dit under och framför allt efter andra världskriget.

Jag tycker det verkar lite snålt oavsett politisk färg.

Eller också har jag bara skit i huvudet. Det är ju också en möjlighet.