Krispig söndag!

Krisp, fräs, hög luft.

Den där hästkänslan dök upp under morgonens hundpromis. Jag gillar hösten så för mig är det inget problem.

Åkte in till NK som fortfarande håller svansen högt när det gäller hundar. Hundar äga tillträde på NK. Andra skitvaruhus som Åhlens(vet inte var det där tecknet sitter på den här burken) har satt upp stora skyltar där det står att hundar är portade.

Man får väl tacka en mass idioter som äger Amstaff och Pit Bullar för det antar jag.

Såg en liten grabbhalva typ åtta bast och en och tio lång med en jättelik Amstaffblandras i morse. Troligen rotweiler amstaff. Var ska han göra om hunden drar iväg? Hur jävla korkad får man vara?

Unni Drougge var visst och klunkarde vin på bokmässan såg jag i dagens tidning. Sist jag såg henne så skänte hon bort böcker på Pirat Bay och man fick betala vad man ville för hennes bok. Times they are a....

Annars har jag ägnat dagen åt att tvinga mig igenom Guillous uppdaterade självbiografi.

Nu är jag klar.

Det finns en miljon frågetecken och två till. Dewt blir inte plats i denna blogg att gå igenom den. Är den kass? Mja, det beror på. Om man är intresserad av en intressant psykologiskt öde, en som varit i smeten i femtio år och nu vill ge sin bild av vad som hände så är den värd en genomläsning.

På något sätt tycker man synd om honom. Alla dessa bitar som tillsammans är tänkt att skapa en hel och av författaren logisk och heltäckande personlighet och öde blir till ett hav av små krossade skärvor där JG desperat försöker imbilla läsaren att det här är Jan Guillou. En sak behöver man i varje fall inte tveka om. Vem som är hjälten i boken. Trots en föga trovärdig översprejning med fläckar av pliktskyldig självrannsakan blir boken i all väsentlighet snarare ett uppslag för vidare forskning än en förklaring till allt det vi undrat över när det gäller denne man som ägnat så mycket krut åt att framhålla sin egen persons betydelse i den moderna journalistiken för att inte tala om litteraturen.

Ungefär som med Tage Erlanders memoarer undrar man mest över det som inte tas upp snarare än det som man kan läsa i boken.

Som när unge Jan säger sig ha tillbringat större delen av 1963 i USA. Nitton år gammal. Mer får vi inte veta om den resan. Eller när Säpoagenterna Axman och Johnsson dyker upp i Palestinagruppernas lokal och Guillou bjuder upp dem i lägenheten.

Hm, man blir nyfiken eller hur. Vad pratade man om. Vilka beslut fattades och vad hände sedan. Det här är så anmärkningsvärt att man tappar hakan. Boken kryllar av liknande öppningar. Guillou låter oss se insidan av den öppna askens lock och sen stänger han lådan med en smäll. Jodå han tog upp saken. Vi kan inte säga att han inte nämnde händelsen. Men varför?

Om jag räknat rätt så briljerar han vidare med att han hållit på med KGB knäcket från 1967 och fram till mitten av 70-talet.

Det är lång tid det. Nästan tio år för ett knäck som aldrig blev något. Det är inte rimligt att Guillou gör något annat än ljuger på en del punkter. Frågan är bara när han ljuger och när han talar sanning.

Men det som man mest ogillar hon honom och som kanske betyder mest för att man ska sätta tänderna i honom på allvar är hans totalt hämningslösa avrättning och kraktärsmord på både levande och döda. Truten går på den mannen i hundraåttio och kanske han senare ångrar något av det hans sagt. Mest av allt verkar han vara förvånad över kollegernas illojalitet och brister beundran för kungen av det skrivna ordet.

Det mest intressanta är naturligtvis frågan om när hur och var Guillou rundades upp av den svenska säkerhetstjänsten och vilken roll han egentligen spelade. Att han nämner historien om källaren med Axman och Johnsson är kanske till för de som var där men hur exakt kom han på tanken som vänsterradikal och maoist att deala med Säpo för att inte tala om det svenska utrikesspionaget. När det senare hjälpte honom med en täckmantel i Tjeckoslovakien 1968 så skulle agenterna glömt bort att rapportera saken för Birger Elmer, IB:s chef som senare blev Guillous polare och skulle ha uppgett för JG att agenten Maria Libnik aldrig rapporterat saken.

Sagor, sagor och flera sagor eller var Sveriges underrättelsetjänst en tummelplats för idioter på 60 och 70-talet. Det väl vad Guillou försöker få oss att tro. Varför, undrar man?

Guillou tycker att Le Carre är en veritabel lättviktare som inte tycks veta något om modern underrättelseverksamhet. Det gör däremot Guillou enligt Guillou. Men han minns inte riktigt efternamnet på sin handledare och KGB agent han hade efter Gergel. Hur skulle han då kunna skriva ett avslöjande om det blivit något. Guillou är experten även om Birger har lite flera fackböcker om spioneri i bokhyllan jämfört med JG. Hovsamt!

Men med all sin kunskap försöker JG smälla i oss att Birgers agent inte skulle rapporterat att hon givit JG en täckmantel i form av anställd vid ett av IB:s frontföretag 1968. Vem tror på det? Inte jag i varje fall.

Så alla som fortfarande undrar vilket Guillous verkliga förhållande var till den svensk underrättelsetjänst på 60 och 70-talet kan lugnt forska vidare.

Amazing! Det är det minsta man kan säga.