I Gladans Land

R65 och R71 kanske.Spiken studerar omgivningen Stockholm-Lund


Sedan slutet av förra veckan, närmare bestämt i torsdags har Carina, Spiken och jag varit söderut.

Carina har en kompis som vi kan kalla för K. De träffades i Erbil förra året och blev väldigt goda vänner.

K bor i Y som är en liten by mellan Sjöbo och Östersjön.

Det här med bokstäverna är dels för att göra alla skånska mindre byar lite oroliga, alltså undvika stigmatisering, avskiljande och därmed diskriminering.

Vi vill inte det.

Vi skulle åka tåg. Dels därför vi inte äger någon bil och inte har lust att hyra någon. I Irak hade vi tre bilar och i Sverige har vi faktiskt undvikit bil i nitton hela år. Vi promenerar, åker kommunalt, taxi eller liftar undantagsvis med någon som har bil. Men i princip går det alldeles utmärkt att klara det mest i livet utan bil.

I Sverige och i Stockholms innerstad i varje fall. Det betyder inte att jag fördömer bilägare. Absolut inte. Jag hörde en tyst bil igår vi övergångsstället. En Prius, troligen elhybrid ifall det finns sådana. En tyst väsande skitful glidare.

Men tillbaka till tågets underbara värld. SJ!

I två veckors tid har alla skällt på SJ. Som bandhundar kan man väl tillägga. Högste ansvarige A. fann till sistför gott att skälla själv. Japaner brukar i alla fall ställa sig upp bocka och grina en skvätt. Hursomhelst. Vi bestämde oss för att prova SJ. Spiken är sådär förtjust i buss. Tåg har han åkt en gång från Lilla Edet när han var tio veckor och en gång 2001 till Örebro när Elise vann V75 med Jorma Kontio.

Båda tillfällena var mitt i vintern.

Flugit har han däremot gjort. Hem från Irak i eget säte, med egen flygbiljett, ”Mr Spike” med egen räkcoktail för 1200 USD.

Sedan stötte han på Auschwitz – Danuta, nyss hemkommen från en semester i det närmaste Indien vi kan komma i Europa. Danuta som var så här nära, cirka 5 mm från att få sin silverfärgade Skoda,2001 repad från för till akter med en bredbladig skruvmejsel. På kortet stod det att hon var chefsveterinär på Arlanda International.

Hon sög in Spiken i ett dygn till både Carina, jag och den finske statsveterinären tvingats hota henne. Men det är en helt annan historia. Danuta hette hon! Man vet inte hur långt hennes maffiavälde sträcker sig så inrikesflyget var ingen valmöjlighet.

Tre år senare, halv nio på torsdag morgon den15 juli 2010 stod Carina, Spiken och jag därför på Stockholms Central beredda på alla helvetes kval under färden Stockholm-Lund. Solen lyste intensivt och det var redan varmt. En halv kubiks isväska hängde i handklykan.

Tåget kom till vår förvåning i tid och bara en sådan sak. Visserligen har inte SJ uppdaterat det där gamla systemet där en stationsmästare gick ut och hängde upp plåtbrickor med nummer och bilder på vagnarna så man visste var på perrongen man borde stå. Ett försök fanns men gällde olyckligtvis andra tåg. Eller för att göra det mer begripligt; vårt tåg fanns inte med.

Tågvagnarna kom inte heller i 1-2-3 ordning utan ”som de kopplats” som den lite utmattade konduktören i tåget före trött meddelade oss innan tåget gled in.
Tåget var lite skamfilat. Färgen hade flagnat här och var och man såg att det varit med i matchen ett tag.

Det var alltså inte X2000 utan ett så kallat Inter City tåg. Det var nästan så att jag blev muslim och slängde mig bland Big Burger kartongerna och Hubba Bubba resterna på perrongen i ren tacksamhet.

Gud Finns!

Jag är ingen järnvägskille. Ni vet Märklintåg med semaforer drivna av en ångmaskin.

Jag har däremot skrivit om järnvägar och järnvägspolitik på 80-talet under Indevo-tiden och en gång pratade jag järnvägspolitik med Ragnar Toursie en hel dag, Toursie, poeten som gick bort i förra veckan. Vi satt i hans hem uppe i… och den mannen kunde mer än järnvägar kan jag försäkra. Det märkliga var att jag inte hade en aning om hans verkliga storhet som gällde poesi. Inte då.

Jag tror att Ragnar skulle gillat den berättelse som följer.

Vissa pojkar vill bli lokförare, piloter och till nöds brandmän eller skolpoliser. Jag har inget tydligt minne av att jag ville bli någonting och så är det väl fortfarande.

Hundar får inte åka i första klass på X2000. It´s straight NO, NO!

Men på Inter City i vagn 14 där någon ristat in ”BOSSE” i bordsskivan fanns en gammal hederlig sexsäteskupé med en liten svart hund(terrier) på en aluminium skylt ovanför fönstret.

Ett riktigt fönster skjutdörrar och ett mot svarande fönster i korridoren på tågets motsatta sida. Det är allt som behövs, Ladies and Gentlemen!

Snart är vi på väg i tid genom det sörmländska lummiga sommarlandskapet. Någonstans söder om Södertälje passerar vi ett inte helt oväntat ett stillastående X2000.

Sedan följer helt oväntat en lustfylld, vilsam, lätt dunkade resa. Spiken sitter på bordet på sin filt. Att inga andra djurägare finns i vagnen är säkert delvis beroende på alla skräckscener som beskrivits i media med värmeslag och ambulans transporter.

Färden tar sex timmar eller något i den stilen. Vi fikar, läser, pratar, dricker kallt vitt in och äter våra goda smörgåsar som vi gjort hemma. Konduktören är trevlig och på tabellslagets minut landar vi i Lund.

Samma sak på återvägen. Enda ”abret” är att trafikledaren släpper förbi ett godståg men det försvinner efter Hässleholm. X2000 är försenat och ligger efter oss. Då kan man undra hur snabbt det är.

Till Stockholm återvänder vi före utsatt tid.

Så ifall ni ska åka tåg och har små barn eller djur, ta InterCity, njut av att vinden fläktar och att tåget är i tid.

På den tiden, 80-talet gjordes riktiga tåg som inte flög fram men som kom fram.
Bajsade det ihop sig så öppnade man fönstren som kan öppnas så mycket att varken barn eller hundar trillar ut.

Adelsson säger att tågen(X2000) är gamla. Hm, men de ännu äldre tågen fungerar. Hur kan det komma sig?

På höstarna är det löven, på vintrarna snökaoset och på sommaren värmen, solkurvor och överhettad elektronik. Rusta upp våra gamla tåg och bygg nya i samma stil i svenska verkstäder. Endast svenskar vet hur svenska tåg ska byggas. Som det verkar.

Robusta grejer med fönster som går att öppna och som inte fryser ihop som en iceslush om vintrarna. Observera att franska butiksägare fortfarande spolar bort snön med varmvatten från trottoarer om vintrarna. X2000 kan SJ köra på vårarna till vagnarna ska skrotas vilket borde vara snart snarare än senare.

Så tack SJ för en fin resa genom ett somrigt Sverige där man hade tid att titta på kossorna som blir alltmer vita. Det är bara en sak som jag undrar över.

Varför finns det avsågade träd där man lämnat cirka två meter stam intill spåren längsmed vägen?

Det är det enda som jag undrar över. Annars är jag en nöjd kund.

Mellan dessa två tågresor kunde vi under fyra dagar strunta blankt i Littorin, opinionsundersökningar, flugor i syltburkar och allt annat som hör sommarens media träsk till.

Vi sitter i K:s trädgård, äter gott dricker vin, öl och pratar mer eller mindre oavbrutet i fyra dagar.

Vi hinner med tre mindre utflykter. En till Sjöbo marknad som pågår för fullt. En Bo Olsson(en lokal Galne Gunnar) i T. och en tur till centrala byn och en intern Bouleturnering.

Y ligger mitt i den skånska myllan. Man kan bokstavligen se Svin-Olles grav där.

På bussen ser jag en albinoskåning med en dragkärra ur vilken det sticker upp en skånsk röd och gul flagga. Han är förbannad på det mesta och speciellt på utländska inslag. Ingen verkar bry sig.

Finns det rasism i Skånska byar? Jajemensan. Precis som i alla mindre hålor i hela världen.

Utanför Silvan i turkiska Kurdistan försökte turkarna inplantera bulgarer eller om det var rumäner. Det gick åt helvete och de åkte hem. I irakiska Kurdistan har kurderna börjat hålla sig med hushållsslavar från Bangladesh och Filipinerna.

Barnen på privatskolorna släpper sina godispapper där de står:

-Det kan Bangladesherna plocka upp, säger de små trollen och ingen säger emot.

Att vara ryss i en förort till Riga har inte alltid varit lätt och att vara lett under Sovjetunionen var inte alltid förknippat med fördelar.

”JAG KAN INTE FÅ SPARKEN – SLAVAR MÅSTE SÄLJAS!” står det på en tröja i ett av stånden i Sjöbo. Rätt kul faktiskt.

Vi paddlar mellan stånden där förslagsvis nittiofem procent av krimskramset kommer från länder i Asien.

Någon, kanske K berättar om en t-shirt med texten ”RÄDDA NEGERBOLLARNA!” Ska vi gissa att den tryckts i Kina.

K:s sjuåring M. åker karuseller. Det finns många karuseller.

Jag letar efter ett Maskätar tält. Kammar noll. Varför har inte denna fina sed från Piraten tiden förts vidare. Ingen hästmarknad med ålar i halsen på de trötta öken och de närmaste lokalt är hemkokt kola bredvid de snart K-märkta färgglada lakritsremmarna och en rökt ål med okänt ursprung.

Inte ens sockervadden är igång på allvar.

Sjöbo IF kontrollerar parkeringen. Så där har vi en lokal inkomst generering.

Albinon från bussen dyker upp igen utanför systemet. Han är fortfarande förbannad och stampar på en halvfull ölburk som sprutar över de intilliggande stånden.

Antagligen är han portad på systemet sedan årtionden.

Familjer går runt i sörjan med sina telingar. Köper ett skärp eller två, vilket många verkar behöva. Det är sällan man ser så många vitrosa tatuerade rövglipor på ett och samma ställe.

Tyngdlyftar Jimmy(Johnny) från Chrilles dokumentär står vid ett stånd och väljer bland fynden.

Han som inte hade så bra koll på vem Björn Ranelid var. Ranelid blev upprörd på det lokala näringsstället. Lovade skicka upplysningslitteratur till tyngdlyftaren, böcker som sedan aldrig kom. Så nu vet vi att Ranelid är vad vi alltid misstänkt. En pladderhatt. Jag tror att Jimmy klarar sig finfint utan Ranelid. Det ser ut så.

Ranelid syns inte till på denna urskånska tilldragelse. Han kanske satsar på bok autografering på Kivik dit hela härligheten drar om några dagar.

Eller också står han i Maskätartältet och föreläser.

En ung kille på några och tjugo som tror på revival för hockeyfrillan har investerat i en inplastad flake glittrande antracitfärgad dassborste med behållare.

Några goth typer kutar runt med en pappskylt där det står ”Free Hugs” eller om det var ”Free Hogs”.

Men vi arbetar oss runt i det egalitära karusellträsket letar jag efter en gammal hederlig svensk skjutbana. När jag till sist hittar skylten och andas ut visar det sig att man ska slå med basbollträn i plast på något som inte syns. Jag funderar lite på ordet ”skjuta”och ”slå” och kommer fram till att det kanske varit en skjutbana en gång i tiden men att skylten var för dyr att byta eller också får man inte ens ha luftgevär i Sjöbo.

Jag minns Willim Arnes ”Thunderdome”, den vrålande trätunnan i grytan uppe på Ringstorp i Helsingborg, där William och hans dotter körde med motorcyklar på lodräta träväggar.

Men William är nog död sedan länge och någon vrålande trätunna finns inte på Sjöbo.


Spindelmannen. M och Undertecknad.

Jag kliver istället upp i ”Spindelmannen” en mera modern karusell där ett av spindelbenen är ur funktion. Det markeras med rödvit plast tejp. K:s sjuårige karusellmästare M sitter bredvid mig. Vårt spindelben har två säten. Medan vi far runt funderar jag när karusellen testades senast för just hundra plus kilo och tänker att ifall man överlevt terrordåd i Irak, turkisk säkerhetstjänst i rutiga skjortor med shotguns, kontras i Nicaragua, knarkhandlare i Costa Rica, Colon i Panama, rysk maffia och sin egen brokiga uppväxt mm så är det väl en värdig avslutning att mosas mot ”Pingvinståndets” stålvägg av gossepingviner med den trygga texten; ”Vinst Varje Gång”.

”Här vilar en man…”

Men på det hela taget är helgen annars en förrädisk skånsk idyll. Spiken spanar ömsom på den röda och den svarta katten. Vi pratar om vårt hemliga projekt ”Kurdistanhjälpen”. En handfast akutlinje för alla som blivit blåsta politiskt, kärleksmässigt eller som vanligast är; ekonomiskt, av kurder. Ett slags betallinje där folk kan ringa och få lite professionell hjälp av experter för 9:95 i minuten. Vi bedömer det saklöst som det mest lovande projekt vi varit inblandade i.

Ovanför våra huvuden cirkulerar en majestätisk sorkletande glada.

Kylen fungerar. Det finns elektricitet i Skåne. Vi drar ut Ipod högtalaren på gräset.

Grannen kommer förbi. Han är konstnär. Gör mobiler(inte sådana man pratar i). Visar sig ha en stark psykologisk ådra. Vi får snabbt våra diagnoser. De cirkulära är ADHD fall och sedan finns det linjära fall.

Grannen är en fri konstnärssjäl. Som Stellan O. eller Simon A.

Vi älskar fria människor.

Spiken undviker grannen och även hans trädgård.

Spiken har mer än en gång visat sig ha en skarp blick för återvändsgränder.

Vi gjorde hyfsat ifrån oss på boulen. Vi körde med nya blanka klot som effekthöjare.

Y är en idyll inte utan komplikationer och inre hemligheter, men lika förbannat en av dessa byar fast rotade i den skånska myllan där det tar i genomsnitt trehundra år att bli byfast.

I den byn finns det en granne som också varit i Irak. Plus K. vår vän.

Så plötsligt står vi vid den korsvirkade herrgården som numera ägs av… en norrman, talar engelska om Irak med en främling medan gladan letar nya sorkar i skymningen ovanför våra huvuden.

I dalen en bit bort finns Sveriges bästa viltfågelort.

Om trehundra år är förmodligen det enda som vi kommer att känna igen i Y, gladornas ättlingar som cirkulerar över en liten skånsk, före detta idyll med en före detta kyrka som en gång haft en bensindriven gräsklippare alldeles intill vägen där de gula bussarna passerade en gång i tiden.

Det känns betryggande.

En alldeles fantastisk minisemester mitt i den skånska myllan som kanske en gång i tiden kommer att bli känt för att det var just där som ”Kurdhjälpen” föddes.

Visst är världen liten.