
Att Lasse Bengtsson slutar på TV4 innebär för det första en katastrof för kanalen.
Det var redan så tunnsått med bra reportrar att man kunde räkna dem på ena handens fingrar.
TV4:s reportrar är bäst när de får hålla sig till sitt standardbatteri av frågor:
Hur reagerar du på det? Hur känns det? Är detta det starkaste du upplevt? Berätta vad som hände? Förstår du att folk blir upprörda?
Man får sällan eller aldrig någon känsla av att ämnen förs framåt.
Lasse Bengtsson var ett undantag. Han kom från Sveriges Radio och Ekot till TV4.
När Lasse Bengtsson ställde frågor uppfattade man det som om han verkligen ville veta något. Det är sällsynt.
Under de större intervjuerna var han förberedd och fick oftast mycket bra kontakt med de han intervjuade. Många valde att bli intervjuade av Lasse Bengtsson.
Varför är de gamla reporterrävarna som Holmström och Bengtsson så populära. Det borde TV4 frågan sig och de borde också ställa sig frågan vad det är som skiljer dessa båda herrar från de unga välskräddade typer som för övrigt varken syns eller sätter avtryck i reportagen. Är det bara det faktum att Holmström, 68 år och Bengtsson 59 år är äldre?
I så fall är det bara att köra på och vänta till vi känner igen de yngre förmågorna tillräckligt mycket för att de ska bli älskade och folkkära.
Bengtsson tröttnade på TV4.Så måste det vara.
Annars skulle han aldrig slutat.
Själv är han artig nog att säga att det nya jobbet som mediasamordnare för Svenska Afghanistankommittén(SAK) var alltför oemotståndligt.
Han ville göra något.
Mer om detta skriver han på Newsmill.
Hur kan en av Sveriges bästa studioreportrar känna sig understimulerad på TV4.
Saknades det resurser? Knappast.
Men strunt i TV4. De har i varje fall tillräckligt med ekonomiska resurser för att reda ut sina egna problem. De får väl se till att Bo Holmström och de övriga få kvarvarande som fortfarande minns vad yrket gick ut på, hålls på gott humör.
Bengtsson skriver på Newsmill att det är farligt att arbeta i Afghanistan. Det har han rätt i. Hans första möte där handlar också inte oväntat om säkerhet.
Han skriver uppskattande om det arbete SAK genomfört i landet under de 28 år de verkat där.
SAK jobbar bl a inom akut och primär hälsovård, rehabilitering och utbildning. Av 110 000 elever är 52 procent flickor.
SAK började som ett motstånd mot den sovjetiska ockupationen.
Sedan följde klanstrider, talibanstyre och nu en amerikanskledd insats vars grundsyfte är att krossa terroristnästen och röka ut al-Qaida.
Under hela den tiden har SAK verkat i landet.
Men SAK:s arbete har inte varit samma under ryssar, talibaner och amerikaner.
Långt därifrån.
Lasse Bengtsson skriver, ” Min egen uppfattning är klar: det kommer inte att vara militären som avgör Afghanistans öde i det långa perspektivet!”.
Det är dock inte hela sanningen. Man kan också vända på steken:
”-Det är inte skolor, hälsovård eller fler kryckor som kommer att avgöra Afghanistans öde i det långa perspektivet.”
Svensk biståndsverksamhet har sitt ursprung i missionärsverksamhet. Med utbildning följde biblar och hälsovård på 60-talet.
Sedan slopade vi biblarna och stödde ett antal nationella befrielseprojekt där merparten av de befriade ländernas nya ledare inte alls visade sig vara några insiktsfulla folkliga ledare som hade folkens bästa för sina ögon.
Jag ska inte trötta er med att räkna upp vilka länder jag talar om.
Jag ska inte heller trötta er med att berätta om otaliga exempel där miljarder gödslats över dödfödda biståndsprojekt eller där till och med lovande och välplanerade biståndsprojekt runnit ut i sanden därför mottagarländerna saknat både vilja och kapacitet att ta över verksamheten.
Jag har själv haft förmånen att studera en rad sådana projekt.
Det talar mycket om WikiLeaks avslöjande och hur USA och andra agerat i Afghanistan. Det begås misstag i alla kriser och krig.
Ändå finns det större hopp om att USA:s militära misstag i Afghanistan, Irak m fl kan korrigeras än att de strukturella problem kan åtgärdas som följer med dessa länders efterblivenhet vad gäller tillit och förståelse för behovet av stabila strukturer, samhälleliga fundament och strävan mot demokrati.
I Irak står det och väger. Det finns en reell möjlighet att landet utvecklas till något slags hemkokt mellanöstern demokrati. Men det är lika troligt att sekterism, religiösa motsättningar och girighet leder till en ny oligarkisk maktstruktur där ett fåtal ekonomiska, religiösa och politiska grupperingar kommer att kämpa om makten med nya krigshandlingar och förtryck av folken som följd.
När Karzais regering betalar lokala krigsherrar för att hålla vägen fri förutsätts krigsherren hålla sitt avtal. Istället begär krigsherren beskydd ännu en gång för satt konvojerna ska passera i fred.
Detta var ett av de dokument som WikiLeaks avslöjade. Det var militära underrättelser i syfte att komma till rätta med problem som underminerar ett demokratiskt samhälle.
I ett demokratiskt samhälle kan man inte både jobba för regerings polisväsende och sedan ha en egen indrivnings- och tullverksamhet.
Afghanistan är inte ett land utan ett land med hundratals intressesfärer där alla just nu försöker att kapa åt sig en bit av kakan.
Så har det varit innan ryssarna, under och efter både ryssarna, talibanerna och så är det idag.
Här finns det huvudsakliga problemet.
Inte att USA eller för den delen Sverige försöker understödja ett demokratiskt bygge.
Om alla utländska insatser lämnar landet kommer landet då att utvecklas och blomstra eller slungas tillbaka i ett moderniserat machetekrig.
Bengtsson har rätt när han säger att militären inte kommer att avgöra Afghanistans öde. Ekonomin kommer att avgöra Afghanistans öde som de flesta länders öde.
Men för att få en hållbar ekonomi krävs stabila politiska förutsättningar där man förmår stärka demokratin på anarkins bekostnad.
Krigsherrar och giriga småhandlare har inget emot oreda. Tvärtom. Deras vy sträcker sig sällan utanför den egna plånboken. Deras livselixir är i själva verket instabilitet.
Ett ungt utbildat folk som respekterar mänskliga rättigheter och inser att landets framtid måste bygga på fred och ömsesidig respekt för demokratiska värderingar kan skapas enbart genom att någon som är starkare än de enskilda delarna håller samman landet.
Det kan antingen ske genom talibaner som återinför en teokrati, en eller flera starka krigsherrar eller en grupp med stöd utifrån.
Inget av dessa lösningar är optimala på sikt och hotar per definition att störta sig själva i fördärvet.
Enbart utbildning, hälsovård och demokratiska workshops löser inte Afghanistans problem.
Precis som i Irak finns det en gigantisk rekordung befolkning kring 20 års strecket som vill ha jobb och en trygg framtid.
Afghanistan har enorma naturtillgångar samtidigt som deras främsta exportvara idag är knark.
Kontrollen över poppy odlingarna är essentiella. Även om utländska styrkor struntar i al-Qaida i Afghanistan och åker hem så finns den ekonomiska basen kvar för att sprida islamism i olika former över hela världen.
Kontrollen över odlingarna är avgörande för att kunna vända landets ekonomiska utveckling mot ett civilt samhälle.
Allt fler tycker att vi ska lämna Afghanistan militärt. De bör ställa sig frågan vilka som kommer till makten och hur de 54 procent flickor som går i SAK administrerade skolor då kan skaffa sig utbildning.
Om de militära insatserna i Afghanistan består av en nationell enhetlig armé som kan försvara en ”emerging democracy” mot teokratiska talibaner kan utbildning, hälsovård och demokratiska institutioner ersätta utländska insatser av olika slag.
I annat fall kommer alla fromma förhoppningar på skam för decennier framöver.
Samma sak kan sägas om Iraks framtid.
Afghanerna tycker inte om utländsk inblandning precis som sina trosfränder i Irak.
Frågan är om de tycker om sitt land mer än sig själva?
Den frågan får Lasse Bengtsson anledning att reflektera över på sitt nya arbete.
Vi är nog ovanligt många som önskar honom lycka i arbetet och hoppas att utvecklingen går åt rätt håll för det afghanska folket.
Till sist: Julian Assanges stolta uttalande om att han och WikiLeaks gillar att "nita skitstövlar" har fått helt nya proportioner sedan det står klart att bland de 75 000 dokumenten finns mångder med namn på afghaniska byar och uppgiftslämnare i dessa byar. En finfin "shoppinglist" som talibanerna får antas jubla över. Det är därför svensk media borde vara lite mindre till sig i trasorna över självutnämna avslöjare som agerar politisk drängtjänst åt terrorister och deras allierade.