I poppyland!

Att Lasse Bengtsson slutar på TV4 innebär för det första en katastrof för kanalen.

Det var redan så tunnsått med bra reportrar att man kunde räkna dem på ena handens fingrar.

TV4:s reportrar är bäst när de får hålla sig till sitt standardbatteri av frågor:

Hur reagerar du på det? Hur känns det? Är detta det starkaste du upplevt? Berätta vad som hände? Förstår du att folk blir upprörda?

Man får sällan eller aldrig någon känsla av att ämnen förs framåt.

Lasse Bengtsson var ett undantag. Han kom från Sveriges Radio och Ekot till TV4.

När Lasse Bengtsson ställde frågor uppfattade man det som om han verkligen ville veta något. Det är sällsynt.

Under de större intervjuerna var han förberedd och fick oftast mycket bra kontakt med de han intervjuade. Många valde att bli intervjuade av Lasse Bengtsson.

Varför är de gamla reporterrävarna som Holmström och Bengtsson så populära. Det borde TV4 frågan sig och de borde också ställa sig frågan vad det är som skiljer dessa båda herrar från de unga välskräddade typer som för övrigt varken syns eller sätter avtryck i reportagen. Är det bara det faktum att Holmström, 68 år och Bengtsson 59 år är äldre?

I så fall är det bara att köra på och vänta till vi känner igen de yngre förmågorna tillräckligt mycket för att de ska bli älskade och folkkära.

Bengtsson tröttnade på TV4.Så måste det vara.

Annars skulle han aldrig slutat.

Själv är han artig nog att säga att det nya jobbet som mediasamordnare för Svenska Afghanistankommittén(SAK) var alltför oemotståndligt.

Han ville göra något.

Mer om detta skriver han på Newsmill.

Hur kan en av Sveriges bästa studioreportrar känna sig understimulerad på TV4.

Saknades det resurser? Knappast.

Men strunt i TV4. De har i varje fall tillräckligt med ekonomiska resurser för att reda ut sina egna problem. De får väl se till att Bo Holmström och de övriga få kvarvarande som fortfarande minns vad yrket gick ut på, hålls på gott humör.

Bengtsson skriver på Newsmill att det är farligt att arbeta i Afghanistan. Det har han rätt i. Hans första möte där handlar också inte oväntat om säkerhet.

Han skriver uppskattande om det arbete SAK genomfört i landet under de 28 år de verkat där.

SAK jobbar bl a inom akut och primär hälsovård, rehabilitering och utbildning. Av 110 000 elever är 52 procent flickor.

SAK började som ett motstånd mot den sovjetiska ockupationen.

Sedan följde klanstrider, talibanstyre och nu en amerikanskledd insats vars grundsyfte är att krossa terroristnästen och röka ut al-Qaida.

Under hela den tiden har SAK verkat i landet.

Men SAK:s arbete har inte varit samma under ryssar, talibaner och amerikaner.
Långt därifrån.

Lasse Bengtsson skriver, ” Min egen uppfattning är klar: det kommer inte att vara militären som avgör Afghanistans öde i det långa perspektivet!”.

Det är dock inte hela sanningen. Man kan också vända på steken:

”-Det är inte skolor, hälsovård eller fler kryckor som kommer att avgöra Afghanistans öde i det långa perspektivet.”

Svensk biståndsverksamhet har sitt ursprung i missionärsverksamhet. Med utbildning följde biblar och hälsovård på 60-talet.

Sedan slopade vi biblarna och stödde ett antal nationella befrielseprojekt där merparten av de befriade ländernas nya ledare inte alls visade sig vara några insiktsfulla folkliga ledare som hade folkens bästa för sina ögon.

Jag ska inte trötta er med att räkna upp vilka länder jag talar om.

Jag ska inte heller trötta er med att berätta om otaliga exempel där miljarder gödslats över dödfödda biståndsprojekt eller där till och med lovande och välplanerade biståndsprojekt runnit ut i sanden därför mottagarländerna saknat både vilja och kapacitet att ta över verksamheten.

Jag har själv haft förmånen att studera en rad sådana projekt.

Det talar mycket om WikiLeaks avslöjande och hur USA och andra agerat i Afghanistan. Det begås misstag i alla kriser och krig.

Ändå finns det större hopp om att USA:s militära misstag i Afghanistan, Irak m fl kan korrigeras än att de strukturella problem kan åtgärdas som följer med dessa länders efterblivenhet vad gäller tillit och förståelse för behovet av stabila strukturer, samhälleliga fundament och strävan mot demokrati.

I Irak står det och väger. Det finns en reell möjlighet att landet utvecklas till något slags hemkokt mellanöstern demokrati. Men det är lika troligt att sekterism, religiösa motsättningar och girighet leder till en ny oligarkisk maktstruktur där ett fåtal ekonomiska, religiösa och politiska grupperingar kommer att kämpa om makten med nya krigshandlingar och förtryck av folken som följd.

När Karzais regering betalar lokala krigsherrar för att hålla vägen fri förutsätts krigsherren hålla sitt avtal. Istället begär krigsherren beskydd ännu en gång för satt konvojerna ska passera i fred.

Detta var ett av de dokument som WikiLeaks avslöjade. Det var militära underrättelser i syfte att komma till rätta med problem som underminerar ett demokratiskt samhälle.

I ett demokratiskt samhälle kan man inte både jobba för regerings polisväsende och sedan ha en egen indrivnings- och tullverksamhet.

Afghanistan är inte ett land utan ett land med hundratals intressesfärer där alla just nu försöker att kapa åt sig en bit av kakan.

Så har det varit innan ryssarna, under och efter både ryssarna, talibanerna och så är det idag.

Här finns det huvudsakliga problemet.

Inte att USA eller för den delen Sverige försöker understödja ett demokratiskt bygge.

Om alla utländska insatser lämnar landet kommer landet då att utvecklas och blomstra eller slungas tillbaka i ett moderniserat machetekrig.

Bengtsson har rätt när han säger att militären inte kommer att avgöra Afghanistans öde. Ekonomin kommer att avgöra Afghanistans öde som de flesta länders öde.

Men för att få en hållbar ekonomi krävs stabila politiska förutsättningar där man förmår stärka demokratin på anarkins bekostnad.

Krigsherrar och giriga småhandlare har inget emot oreda. Tvärtom. Deras vy sträcker sig sällan utanför den egna plånboken. Deras livselixir är i själva verket instabilitet.

Ett ungt utbildat folk som respekterar mänskliga rättigheter och inser att landets framtid måste bygga på fred och ömsesidig respekt för demokratiska värderingar kan skapas enbart genom att någon som är starkare än de enskilda delarna håller samman landet.

Det kan antingen ske genom talibaner som återinför en teokrati, en eller flera starka krigsherrar eller en grupp med stöd utifrån.

Inget av dessa lösningar är optimala på sikt och hotar per definition att störta sig själva i fördärvet.

Enbart utbildning, hälsovård och demokratiska workshops löser inte Afghanistans problem.

Precis som i Irak finns det en gigantisk rekordung befolkning kring 20 års strecket som vill ha jobb och en trygg framtid.

Afghanistan har enorma naturtillgångar samtidigt som deras främsta exportvara idag är knark.

Kontrollen över poppy odlingarna är essentiella. Även om utländska styrkor struntar i al-Qaida i Afghanistan och åker hem så finns den ekonomiska basen kvar för att sprida islamism i olika former över hela världen.

Kontrollen över odlingarna är avgörande för att kunna vända landets ekonomiska utveckling mot ett civilt samhälle.

Allt fler tycker att vi ska lämna Afghanistan militärt. De bör ställa sig frågan vilka som kommer till makten och hur de 54 procent flickor som går i SAK administrerade skolor då kan skaffa sig utbildning.

Om de militära insatserna i Afghanistan består av en nationell enhetlig armé som kan försvara en ”emerging democracy” mot teokratiska talibaner kan utbildning, hälsovård och demokratiska institutioner ersätta utländska insatser av olika slag.

I annat fall kommer alla fromma förhoppningar på skam för decennier framöver.

Samma sak kan sägas om Iraks framtid.

Afghanerna tycker inte om utländsk inblandning precis som sina trosfränder i Irak.

Frågan är om de tycker om sitt land mer än sig själva?

Den frågan får Lasse Bengtsson anledning att reflektera över på sitt nya arbete.

Vi är nog ovanligt många som önskar honom lycka i arbetet och hoppas att utvecklingen går åt rätt håll för det afghanska folket.

Till sist: Julian Assanges stolta uttalande om att han och WikiLeaks gillar att "nita skitstövlar" har fått helt nya proportioner sedan det står klart att bland de 75 000 dokumenten finns mångder med namn på afghaniska byar och uppgiftslämnare i dessa byar. En finfin "shoppinglist" som talibanerna får antas jubla över. Det är därför svensk media borde vara lite mindre till sig i trasorna över självutnämna avslöjare som agerar politisk drängtjänst åt terrorister och deras allierade.

Talibaner är smala, bruna och har många barn

Igår var det hästtävlingar i Malmö med anrika Hugo Åbergs som kronan på verket.
Torvald Palema var vårt och många andras drag.

Torvald som startade från ett niondespår vann inte men gjorde ett otroligt fint lopp.
Ludde vann med sin stjärna Lavec Kronos på en 09 tid.

Jocke L. blev trea med en smällfin Brioni.

Jag visste inte att Lutfi Kolgjini aldrig vunnit Hugo Åbergs Memorial. Hans berättelse om hur han sedan femtonårsåldern drömt om att vinna loppet räckte för att jag skulle sluta gnöla om att Torvald inte vann som jag hade hoppats.

Ludde vann fullt rättvist. Grattis!

Hugo Åberg då? Han var en välkänd byggmästare och fastighetsägare i Malmö som bland annat byggde Kronprinsen ett höghus som man på den tiden(1962) fick gå ändå till regeringen för att få bygga.

Han var också mycket intresserad av trav och medverkade på många olika sätt till Jägersros utveckling.

Hugo Åberg själv dog olyckligt i en bilolycka 1969, bara 64 år gammal.

Undrar ifall kantarellerna är på gång?

Eller ska det bli Karl Johan år istället?

Killarna nere på gatan ser ut att förbereda sig på en lång höst vid grävmaskinerna.
Nu har de borrat upp Ringvägen mot Skinnarviksparken till samt andra sidan mot Zinken och idag har de börjar fila på Hornsgatan åt Hornsgatspuckeln till. De ska byta ut rör. Då kanske vi kan få lite bättre tryck i kallvattenledningen i framtiden.

Den nya tjollen i Skinnarviksparken har öppnat. Ett bra initiativ tycker jag även om det nog tar ett bra tag innan den sätter sig.

En underhållsmålare från Stadsholmen kom kånkande på en tjugolitersspann med gul färg häromdagen. Han skulle in i hundgården och pynta om väggen som några klottrare målat om för tredje gången i sommar. 4-3 till Stadsholmen. Bra jobbat!

Jag hatar klottrare och är på väg att överväga dödsstraff.

Appropå klottra så har jag fått en hel del positiva vitsord för min oljemålning ”Kreativitet” som piggar upp en vägg i vårt hem.

Har funderat en hel del på Julian Assange och hans WikiLeaks de senaste dagarna.

Tankarna går till krigsanalytikern Daniel Ellsberg ”The Pentagon Papers” och hans avslöjande 1971 som gällde Vietnamkriget.

Det finns onekligen likheter men också skillnader.

Vietnamkriget var fel från början till slut.

Vietnameserna upplät inte vietnamesisk jord för att träna terrorister som al-Qaida.
De drev en befrielserörelse, en gerilla och hade ett politiskt budskap som gick ut på att USA och dess allierade skulle lämna Vietnam.

Om man tror att 9/11 var iscensatt av israelisk säkerhetstjänst så kan man möjligen finna någon logik i att kräva att USA och NATO ska lämna Afghanistan.

Men om man tror att al-Qaida haft ekonomisk och politisk nytta av talibanerna och deras politik så finns det goda skäl att överväga förtjänsten med att sprida ut militära dokument som rör kriget i Afghanistan.

I Vietnamfallet var alternativet att Vietnam befriades och själva kunde bestämma sin politiska framtid. Idag är Vietnam en ekonomi med stigande levnadsstandard.

Om det verkligen var ett kommunistiskt fäste när Saigon föll så är det knappast det längre precis som Ryssland eller Kina för den delen.

De vietnamesiska ledarna hade däremot en del jämställdhetsidéer som är fjärran från det inskränkta feodala och islamistiskt förvridna tankegods som skäggen i Kabul trummar om.

Transparency, flöjtar WikiLeaks.

Fine, men om det leder till att USA och dess allierade tvingas lämna Afghanistan och talibanerna fyller ut det politiska tomrummet med en teokrati efter iranskt mönster där kvinnorna hålls inlåsta och landet återfår sin status som ett Bekka för allehanda terrororganisationer med luddiga religiösa och politiska motiv där lika rättigheter för kvinnor och män, demokrati och respekt för tryckfrihet och yttrandefrihet är oväsentligheter. Vad är då överordnat, analyserat och genomtänkt.

När man nu intervjuar talibanledare som menar att de 92 000 sidorna bara visar en del av USA:s övergrepp så är den aningslöshet media visar pyramidabel.

Nu pratar vi om den grupp som sprängde tusenåriga buddistiska tempel i luften, skar näsan av sådana som saknade den rätta övertygelsen, stenade kvinnor och förbjöd dem att gå i skolan.

Talibanerna kan aldrig tillåtas att återfå den politiska makten i Afghanistan.

Så när Julian Assange viker ut sig om vikten av att avslöja militära hemligheter så är det hans rätt. Vad tror han det leder till.

-Jag älskar att nita skitstövlar, sa han nyligen.

Om Assange medverkar till att USA tvingas ut ur Afghanistan kommer i varje fall inga afghanska kvinnor att strö rosor framför fötterna på Assange. Det gör däremot talibanerna redan.

Det borde WikiLeaks och Assange fundera över.

Orsak och verkan.

Till sist en kort rapport från en annan planet.


Amina Axelsson, 36 är modell. Som modell förväntas man vara smal, brun och möjligen kåt.

I varje fall passar den så kallade Barbiedrogen Amina perfekt. Hon har använt den i fyra år.

Har Michael Kazarnowicz 32 är inte heller orolig för att man kan hamna på sjukhus med hjärtklappning.

Grattis!

Det enda som slår mig när jag ser bilden på de två idioterna i tidningen är att de inte är speciellt bruna, snarare tvärtom rätt bleka. Men summan av effekten är kanske konstant. De ser rätt smala ut men inte speciellt kåta så frågan är vad de uppnått.

Sensmoralen är att det man tror blir resultatet inte alltid är det faktiska resultatet.

Det gäller både Amina Axelsson och Julian Assange.

Film och verklighet!

63 procent av Aftonbladets läsare tycker att Sverige ska lämna Afghanistan.

Mona Sahlin är där. WikiLeaks dyker upp igen. Obamas nationelle säkerhetsrådgivare James Jones är inte så glad.

Denna gång är det tiotusentals dokument som rör kriget i Afghanistan. Hemliga rapporter.

Pentagon är naturligtvis förbannade och menar att man inte ska avslöja militära hemligheter och att det skadar USA och kampen mot terrorismen.

New York Times avslöjar samtidigt WikiLeaks metod.

För flera veckor sedan kontaktades tre tidningar. The Guardian, Der Spiegel och New York Times fick tillgång till materialet mot försäkran att de inte skulle släppa sina analyser och artiklar om materialet förrän nu, alltså samtidigt som WikiLeaks publicerade dokumenten.

Den avgörande punkten är naturligtvis inte att WikiLeaks släpper dokumenten eller att de är hemliga.

Den avgörande frågan är självfallet hur det kan komma sig att en organisation utan större resurser som WikiLeaks kan avslöja den ena skandalen efter den andra.

Jag menar då inte att allt som hamnar på WikiLeaks håller hög klass men ingen kan förneka att alla möjliga läckor i allt större omfattning samlas på WikiLeaks.

Frågan är vilka överväganden WikiLeaks gör. Publicerade man allt eller valde man ut sådant som passar in i organisationens syften? Hur värderar man sina källor?

Som antibyråkratisk, antikrigs och allmänt vänsterorienterad protest och korrektur fungerar WikiLeaks i en värld där vi ändå drunknar i information. Några miljoner dokument extra som sägs bevisa att USA:s insatser i Afghanistan är fel eller att utvecklingen går åt motsatt håll snarare än tvärtom efter invasionen 2001 spelar ingen roll.

Fördelen med WikiLeaks är att en person som vill läcka, anonymt kan göra det med god möjlighet att få det publicerat på ett ställe dit miljarder människor själva helt kostnadsfritt kan söka information ur grundmaterialet.

Kan man lita på läckor, kan man lita på WikiLeaks, kan man lita på Internet, regeringen eller någon överhuvudtaget.

Svaret är självfallet nej.

Jag brukar säga att jag knappt ens litar på mig själv och därmed är resten givet åtminstone för mig.

All informations värdering är beroende dels av informationens omfattning och sammansättning liksom förmågan, preferenser och bakgrund hos den som hanterar informationen.

Det faktum att WikiLeaks specialiserat sig på att trumma extra på läckor som gäller militära hemligheter innebär i sig ett problem.

Dels kan läckorna leda till problem som är oöverblickbara för såväl den som läcker som WikiLeaks eller rentav de sekundära media som hanterar informationen.

Det faktum att alla kan få tillgång till grundmaterialet gör å ena sidan att fler kan analysera materialet men också att möjligheten att driva opinioner ökar.

Det senare är ingen självklar fördel.

Jag var inledningsvis inne på frågan om hur WikiLeaks kan avslöja så många militära hemligheter.

Svaret är att det finns människor som har tillgång till militära hemligheter och av olika skäl vill avslöja dessa.

Problemet är att skälet kanske inte alltid är lika hedervärda som man kan tycka. Spelar det roll?

Pentagon kommer inte att fylla på med information som inte tagits med. I stort sett kan inte Pentagon alls kommentera det som avslöjas. Det vet WikiLeaks och de som läcker till organisationen.

Resultatet blir att just militära hemligheter och annat som är hemligt får extra stor effekt just av den anledningen.

Jag läste New York Times genomgång av det material man fått tillgång till av WikiLeaks.

Med tanke på omfattningen av materialet omfattar 92 000 rapporter som sträcker sig över två administrationer(Bush och Obama) så är det förvånansvärt lite som får en att höja på ögonbrynen.

Anledningen är troligtvis att materialet trots ivrigt trumpetande från WikiLeaks inte är så sensationellt som man kan tro. De rapporter som publiceras i NYT är istället av relativt låg klass och handlar om olika överväganden, incidenter som någon knappast kommer att minnas om tre veckor.

De redovisade rapporterna ger oss en bild av kriget där det begåtts en hel del misstag av USA och dess koalition. Som vanligt har man varit mer optimistiska och i vissa fall naiva. Talibanerna är inte utslagna. De är i själva verket starkare idag är efter invasionen 2001.

Vad som är mest intressant är den bild av ett genomkorrumperat samhälle. Min uppfattning är klar vad gäller Afghanistan. Ifall det inte var för kvinnornas möjligheter så skulle jag förordat att man omedelbart lämnade landet, låste dörren och lät afghanerna vara helt ifred såsom de vill. Låt ”skäggaporna”(Citat ur ”Flyga Drake”) sitta och rabbla en arabiska som de inte förstår och odla sin poppy som förpestar halva världens befolkningar.

Om de nu inte vill att omvärlden lägger sig i deras liv så ska de inte heller förvänta sig något annat än en slägga i skallen ifall de försöker föra ut sitt knark och sina idéer till resten av världen.

Antingen deltar man eller också inte.

Lika lite som jag tror på en snabb utveckling mot demokrati och fred i Irak så tror jag på det för Afghanistans räkning.

Det rör sig huvudsakligen om efterblivna, halvfeodala länder där familjer, klaner uppblandade med religiösa och etniska överväganden är viktigare än alla samlade försäkringarna från en Karzai eller al-Maliki om att demokrati är deras huvudämne.

De ljuger kort och gott.

I de läckta rapporterna finns omfattande bevis på hur afghanska småpåvar skor sig på det amerikanska och för den delen svenska folkets goda vilja.

Ta rapporten om den lokale krigsherren, Mutiullah Khan som stoppade förnödenhetskonvojer och begärde ett par tusen dollar per lastbil för att de skulle få passera. Han hade då ett kontrakt med regeringen(Karzais) att han skulle skydda konvojerna medan de passerade hans område, vilket han och hans män också fick betalt för att göra.

Rapport på rapport visar hur afghanerna skiter fullständigt i sitt land, tvärtemot vad de pratar om i officiella sammanhang. Däremot vårdar de ömt innehållet i sina egna fickor. Här finns rapporten om barnhemmet som fick betydande ekonomiskt stöd och där det vid varje besök var allt färre barn. Vid det senaste besöket inga barn alls. Anledningen var inte att det inte längre fanns några föräldralösa barn.

Här finns poliser som tar mutor och en djungel av korruption och missbruk av alla intentioner som rör sig i riktning mot något som kan kallas ”emerging democracy”.

Att talibaner skjuter ner en helikopter med en värmesökande robot är ingen nyhet i Afghanistan. Det gjorde redan Osama Bin Laden och hans antisovjetiska opposition under den ryska oppositionen. Den gången med amerikanska Stinger robotar.

Om de robotar som nu används mot amerikanska helikoptrar är deras egna eller varför inte ryska, kinesiska eller israeliska vet jag inte. Annars kan man skjuta ner en helikopter med en vanlig RPG så avslöjandet är inte ens måttligt.

Vad omvärlden borde fundera över är hur vi ska åstadkomma någon varaktig förändring i Afghanistan eller för den delen Irak. Tror vi inte att vi kan det utan att talibanerna får återvända till makten så kan vi lika gärna lämna landet direkt.

Den lokala kurdiska regeringen i nora Irak försvarar sig på sin hemsida i dagarna. Det gäller uppgifter i New York Times om illegal oljehandel över gränserna.

Dementin är både halvhjärtad och bitvis obegriplig.

Några kan ha blivit frestade.

Om det sker transporter över gränsen mellan Iran och irakiska Kurdistan av råolja och det kommer tillbaka bensin i tankbilar så är det ingen som blivit frestad. Man kan vara helt övertygad om att USA som satsat femtusen liv och tusentals miljarder dollar i Irak inte är helt nöjda med att några giriga kurder handlar olja och bensin med Iran oavsett hur gott ris det finns i Iran.

Kurderna vet inte vad verklig lojalitet betyder och än mindre hur det stavas. De har hela sin historia hoppat från tuva till tuva och druckit en kopp där teet för tillfället smakat bäst och innehållit mest socker.

Sidenvägen passerade både Kurdistan, Iran och Afghanistan. Man kan fundera om den här rövarmentaliteten nedärvts från generationer av små överfall av och på passerande stammar och handelskaravaner.

Karl Marx argumenterade kraftfullt mot samtida ekonomer och filosofer som föreslog att det funnits stammar som enbart levt på att röva.

Han menade att ett samhälle oavsett hur primitivt det är också måste producera något för att överleva.

Oavsett hur det nu förhåller sig med den saken kan man konstatera att tröghetsfaktorn är betydande i samhällen som de ovan nämnda.

Afghanistan syns enligt avslöjandena vara ett veritabelt, bottenlöst träsk av korruption.

Frågan är hur det afghanska folket ska kunna frigöra sig.

Jag menar den frågan kvarstår ju vare sig USA och resten av omvärlden engagerar sig eller inte.

Frågan är väl inte vad vi är beredda att offra utan vad afghanerna, kurderna, iranierna eller vilka det nu är, är beredda att försaka.

Amerikaner och européer har sett för många filmer. Vi kan inte rädda kurder, afghaner, araber eller afrikaner som vi möjligen trott. Frågan är ifall de har förmågan att rädda sig själva eller är nöjda med något slags halvliv där omgivningen ständigt tvingas ägna tid som de själva borde ägnat åt sina egna problem.

Vi tittade lite på den rosade filmen ”Flyga Drake” efter Khaled Hosseinis succébok ”Kite Runner”(publ. 2001) från 2007 igår. En film om två afghanska jämgamla pojkar. En av pojkarna tillhör överklassen och den andra tillhör en familj som tjänat hans fars familj i 40 år. Den första delen av filmen utspelar sig i slutet av 70-talet.

Pojkarna leker tillsammans och vinner en draktävling i Kabul. Tjänarens son hämtar draken och stöter på några äldre pojkar som han tidigare försvarat sin kompis mot.

Hans vän ser på när pojkarna våldtar hans vän. Han säger ingenting, Tvärtom försöker han i någon slags omvänd psykologisk kullerbytta framställa sin heroiske lekkamrat som alltid ställt upp för honom som en fegis och tjuv. Till sist placerar han en klocka under lekkamratens madrass och påstår att lekkamraten stulit den. Lekkamraten och hans far lämnar sin anställning efter att den rike pojkens lekkamrat ljugit och erkänt att han tagit klockan trots att han inte gjort det.

Så långt kommen i filmen skiftade vi till Alien III.

Världen är fylld av små överklasspojkar som utan att blinka ställer till det för sina medmänniskor.

Det känns skönt att inte veta hur den filmen slutade.

Alien III slutade som den brukar med att Sigourney Weaver kastar sig i masugnen tillsammans med den nya glufsdrottningen som tittar ur från bröstkorgen på Weaver under färden mot lågornas.

En moralisk avslutning man kan sova på hellre än ett svek som aldrig kan repareras.

Är det här problemets kärna finns. Att världen är fylld av små svekfulla pojkar och flickor som någonstans på vägen mellan nappen och vuxenlivet tvingats inse att tillvaron kräver svek som första tribut för att förlika sig med livet.

Det är mycket som pekar på att så är fallet. Men vart leder det oss?

Noslängd!

Gårdagens V75 omgång var högklassig underhållning.

Läste om den som missade tjugo miljoner på Nisse Bean i sista.

Heders! Att ha med Frillan, King Cobol och framför allt Xanthos Crown i guld var ingen lätt uppgift.

Frillan kan man ha med om man målar på ordentligt i första. King Cobol, mja, ifall man gillar kusken eller har satt ett vinnarspel på hästen en gång. Eller har programmerat i dataspråket Cobol en gång i tiden.

Men Xanthos Crown? Är man grek och ogillar turkar eller har man sovit på ett hotell med det namnet.

Många frågor.

Ändå är alltsammans en mäktig röra som inleddes med att en eldsvåda.

Johan Edlund skriver att; ”Conrads Garland slutade sist i mål, trots att han fick dominera i ledningen, och får underkänt.”

Då har ändå Edlund precis gått igenom situationen som föregick det hela i loppet. Men tydligen inte dragit någon slutsats av vad han sett.

Jag såg Björn Goop bli snuvad på ett spår av Åke Svanstedt. Sedan dyker pappa Olle upp direkt och trycker i dödens medan det uppstår en mindre eldsvåda i Björns huvud i andra ytter. När Björn har fått ordning på vad han vill säga till Åke så går han ut i tredje spår rundar farsan trycker sig fram mot Åke medan han lättar sitt hjärta.

Edlund tycker det är skoj med lite färg på loppen.

Det tycker jag också. Björn började dagen färgglatt med att dra igång ett litet krig med Lutfi Kolgjini.

Det blev färg på loppet liksom i V75 1 där varken Trim(BG), T X Zoogood(OG) eller favoriten Conrads Garland(ÅS) fanns med bland de sex främsta.

Min fundering är vad jag gjort som ägare till Trim.

Flyttat hästen förmodligen.

Visst är det skojigt när våra kuskar kör ner huvudet mellan axlarna och inte låter hjärnan styra händelseförloppet.

Det händer till och med Örjan någon enstaka gång.

Men för den hästägare som betalar sin 15000 pix varje månad är det mindre muntert att se Björn Goop runda farsan i tredje spår i inledningen av loppet bara för att skälla ut Svanstedt. En utskällning som dessutom visar sig helt obefogad eftersom måldomarbilderna visar att Svanstedt hade rätt till spåret.

Jag tycker också det är roligt när det körs i loppen och när Ludde, Björn, Åke m fl som är eldfängda hamnar i duell så är det lite skojigt. OK, jag erkänner. Men jag vet samtidigt hur mycket pengar en hästägare lägger ner på en häst innan den kommer till start och varje månad oavsett ifall den vinner eller inte. Då bli det inte så roligt.

Något helt annat.

Triton Sund såg bedrövlig ut igår. Det är något som inte stämmer helt enkelt.

Hultman verkade också märkligt defensiv innan loppet.

Hästen kanske behöver byta miljö. Inte för att Triton Sund har något mer som den behöver bevisa med femton miljoner kronor insprungna och spermieaktiviteten är det inget fel på heller.

Idag är en ny dag med topptävlingar och Stochampionatet som grädde på moset.
De flesta tycks tro på att Viola Silas tar hem bucklan.

Det skulle vara roligt för Fredrik Persson som är en väldigt duktig tränare som radar upp topphästar i stallet.

Men något säger mig att det kan bli en överraskning.

Fast jag hade ju lite föraningar igår också och det blev väl tre rätt eller så.

Det regnar, Spiken hukar men lite sol på detta så kan man kanske ge sig ut i svampskogen i veckan. Annars är det en smaskig V75:a redan på tisdag med Jackpot och finfina tävlingar.

Förra året var det Jackpot på Jackpot och sedan gav det inga pengar. I år har vi haft en rad skrällomgångar vilket är vad man önskar som spelare.

Något säger mig att vi får höra lite bred skånska i vinnarcirkeln på tisdag.
Skönt.

Appropå skånska. Var hittar teve alla dessa programledare och reportrar med talfel och hybridskånska. Den senaste trenden är skånska där man likt asiater inte kan uttala bokstaven ”r”. Man ”pjatar” och om det är kärnvapenkris så heter det ”kjis” och ”nojdkojea”.

Apropå ingenting så skriver Jan Myrdal en tänkvärd artikel idag i Expressen om barnpornografi och mangatecknaren.

Läs också gärna Anette Kullenbergs senaste krönika i samma tidning rörande kvinnor och fotboll. High class!

Nu ska jag fördjupa mig i helt andra saker.

Skvaderdax!

Maggan hade fest igår. Maggan bor under mig.

Egentligen heter Maggan Magnus men ser ut som Maggan.

Jag erbjöd honom ett bett av Spiken men han verkade plötsligt lite blyg när han satt där med sina kompisar och drack dunkvin på gården.

Ett riktigt sossebeteende*.

När han brukade tala om för hela Hålet att jag brukade sätta på Spiken var han inte så blyg och försynt den lille skälmen.

På tal om ADHD så har nästan alla Maggans kompisar problem med koncentrationen.

Maggan är värst. Han brukar glömma sina afghanska naturprodukter överallt. Då har man problem.

Såg Miss Marple igår. Vad går upp mot en brittisk deckare?

10.43 och det ska visst snart vara slut på en riktiga värmen. Jag tycker vi haft en fin sommar så här långt.

Carina var rolig igår. Hennes förre detta chef blev helt nyligen ny generalsekreterare i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Nu annonserade han glatt på Fejan att han skulle åka till Scandinavian Masters och titta på golf.

Han skickade en länk till evenemanget vars huvudsponsor heter Nordea.

Så Carina skrev några rader om att han verkade rivstarta på nya jobbet. På barrikaderna alltså. Sen skickade hon en annan länk till sidan på Fejan.

Den gick till aktieägareförteckningen i Saab Group som bla tillverkar JAS, missiler och en del annat ajabaja!

Saab Groups tredje största ägare heter Nordea.

Jag har också idkat lite skoj med Sv Freds. Det var 1984 i Managua. Jag och Lapins var där för att bevaka valet för ett antal mindre kända publikationer.

Vi bodde på ett flottigt Vandrarhem där man kunde se ut genom väggarna. Väggarna var flottiga av kackerlackslik och det fanns en leguan i duschen.

Henrik Westander var där och när Perran och jag skulle åka till Costa Rica och Panama efter valet bad vi Henrik och hans polar ta med vårt resterande bagage till Casa Suecia(Svenska Huset).

Bagaget var för det första svintungt och vi var helt övertygade om att Henrik och hans polare som jag glömt namnet på skulle titta vad för skit vi stoppat i den tunga bagen. Så vi armerade blixtlåsets insida med knallband.

Idag driver Henrik Westander en framgångsrik lobbyfirma som bland annat hjälpte till att stoppa gasborrning i Skåne.

Om Henrik besöker Scandinavian Masters vet jag inte men det skulle förvåna mig. Eller skulle det det?

Henrik var nämligen för de som är lite yngre än de som är lite äldre med om att avslöja den så kallade Boforsaffären medan han arbetade för Svenska Freds.

Vi kastar och ger bort gamla kläder. Det gör man alldeles för sällan. I klädgarderoben finns det alldeles för många bra-att-ha-grejer.

Så nu ser man golvet i garderoberna. Det var ett tag sedan.

Det är tyst nere hos Maggan. Han är nog lite utmattad idag. Inte ens barnen skriker. Mogadon?

Någon åtalas för vitlökssmuggling, Al Gore påstås ha blottat sig och det är sommar så det stänker om det.

Jo, BP har manipulerat en bild, klippt och klistrat i ”Photoshopen”. För att de skulle se lite mer upptagna ut. Med att täta läckan alltså. Varför tog man inte en ny bild och var är avslöjandet och ifall det finns något vad är det. Att BP inte har råd med en ny bild?

Detta sagt av en tidning(AB) som har fotomontage som sin specialité.

Nej, fram med en Skvader, ett par skogskameler eller en simmande brunbjörn i Stockholms ström som kan skrämma skiten ur turisterna.

Ge oss lite underhållning. Det är sommar för fan!


*=lagom i överkant

I Gladans Land

R65 och R71 kanske.Spiken studerar omgivningen Stockholm-Lund


Sedan slutet av förra veckan, närmare bestämt i torsdags har Carina, Spiken och jag varit söderut.

Carina har en kompis som vi kan kalla för K. De träffades i Erbil förra året och blev väldigt goda vänner.

K bor i Y som är en liten by mellan Sjöbo och Östersjön.

Det här med bokstäverna är dels för att göra alla skånska mindre byar lite oroliga, alltså undvika stigmatisering, avskiljande och därmed diskriminering.

Vi vill inte det.

Vi skulle åka tåg. Dels därför vi inte äger någon bil och inte har lust att hyra någon. I Irak hade vi tre bilar och i Sverige har vi faktiskt undvikit bil i nitton hela år. Vi promenerar, åker kommunalt, taxi eller liftar undantagsvis med någon som har bil. Men i princip går det alldeles utmärkt att klara det mest i livet utan bil.

I Sverige och i Stockholms innerstad i varje fall. Det betyder inte att jag fördömer bilägare. Absolut inte. Jag hörde en tyst bil igår vi övergångsstället. En Prius, troligen elhybrid ifall det finns sådana. En tyst väsande skitful glidare.

Men tillbaka till tågets underbara värld. SJ!

I två veckors tid har alla skällt på SJ. Som bandhundar kan man väl tillägga. Högste ansvarige A. fann till sistför gott att skälla själv. Japaner brukar i alla fall ställa sig upp bocka och grina en skvätt. Hursomhelst. Vi bestämde oss för att prova SJ. Spiken är sådär förtjust i buss. Tåg har han åkt en gång från Lilla Edet när han var tio veckor och en gång 2001 till Örebro när Elise vann V75 med Jorma Kontio.

Båda tillfällena var mitt i vintern.

Flugit har han däremot gjort. Hem från Irak i eget säte, med egen flygbiljett, ”Mr Spike” med egen räkcoktail för 1200 USD.

Sedan stötte han på Auschwitz – Danuta, nyss hemkommen från en semester i det närmaste Indien vi kan komma i Europa. Danuta som var så här nära, cirka 5 mm från att få sin silverfärgade Skoda,2001 repad från för till akter med en bredbladig skruvmejsel. På kortet stod det att hon var chefsveterinär på Arlanda International.

Hon sög in Spiken i ett dygn till både Carina, jag och den finske statsveterinären tvingats hota henne. Men det är en helt annan historia. Danuta hette hon! Man vet inte hur långt hennes maffiavälde sträcker sig så inrikesflyget var ingen valmöjlighet.

Tre år senare, halv nio på torsdag morgon den15 juli 2010 stod Carina, Spiken och jag därför på Stockholms Central beredda på alla helvetes kval under färden Stockholm-Lund. Solen lyste intensivt och det var redan varmt. En halv kubiks isväska hängde i handklykan.

Tåget kom till vår förvåning i tid och bara en sådan sak. Visserligen har inte SJ uppdaterat det där gamla systemet där en stationsmästare gick ut och hängde upp plåtbrickor med nummer och bilder på vagnarna så man visste var på perrongen man borde stå. Ett försök fanns men gällde olyckligtvis andra tåg. Eller för att göra det mer begripligt; vårt tåg fanns inte med.

Tågvagnarna kom inte heller i 1-2-3 ordning utan ”som de kopplats” som den lite utmattade konduktören i tåget före trött meddelade oss innan tåget gled in.
Tåget var lite skamfilat. Färgen hade flagnat här och var och man såg att det varit med i matchen ett tag.

Det var alltså inte X2000 utan ett så kallat Inter City tåg. Det var nästan så att jag blev muslim och slängde mig bland Big Burger kartongerna och Hubba Bubba resterna på perrongen i ren tacksamhet.

Gud Finns!

Jag är ingen järnvägskille. Ni vet Märklintåg med semaforer drivna av en ångmaskin.

Jag har däremot skrivit om järnvägar och järnvägspolitik på 80-talet under Indevo-tiden och en gång pratade jag järnvägspolitik med Ragnar Toursie en hel dag, Toursie, poeten som gick bort i förra veckan. Vi satt i hans hem uppe i… och den mannen kunde mer än järnvägar kan jag försäkra. Det märkliga var att jag inte hade en aning om hans verkliga storhet som gällde poesi. Inte då.

Jag tror att Ragnar skulle gillat den berättelse som följer.

Vissa pojkar vill bli lokförare, piloter och till nöds brandmän eller skolpoliser. Jag har inget tydligt minne av att jag ville bli någonting och så är det väl fortfarande.

Hundar får inte åka i första klass på X2000. It´s straight NO, NO!

Men på Inter City i vagn 14 där någon ristat in ”BOSSE” i bordsskivan fanns en gammal hederlig sexsäteskupé med en liten svart hund(terrier) på en aluminium skylt ovanför fönstret.

Ett riktigt fönster skjutdörrar och ett mot svarande fönster i korridoren på tågets motsatta sida. Det är allt som behövs, Ladies and Gentlemen!

Snart är vi på väg i tid genom det sörmländska lummiga sommarlandskapet. Någonstans söder om Södertälje passerar vi ett inte helt oväntat ett stillastående X2000.

Sedan följer helt oväntat en lustfylld, vilsam, lätt dunkade resa. Spiken sitter på bordet på sin filt. Att inga andra djurägare finns i vagnen är säkert delvis beroende på alla skräckscener som beskrivits i media med värmeslag och ambulans transporter.

Färden tar sex timmar eller något i den stilen. Vi fikar, läser, pratar, dricker kallt vitt in och äter våra goda smörgåsar som vi gjort hemma. Konduktören är trevlig och på tabellslagets minut landar vi i Lund.

Samma sak på återvägen. Enda ”abret” är att trafikledaren släpper förbi ett godståg men det försvinner efter Hässleholm. X2000 är försenat och ligger efter oss. Då kan man undra hur snabbt det är.

Till Stockholm återvänder vi före utsatt tid.

Så ifall ni ska åka tåg och har små barn eller djur, ta InterCity, njut av att vinden fläktar och att tåget är i tid.

På den tiden, 80-talet gjordes riktiga tåg som inte flög fram men som kom fram.
Bajsade det ihop sig så öppnade man fönstren som kan öppnas så mycket att varken barn eller hundar trillar ut.

Adelsson säger att tågen(X2000) är gamla. Hm, men de ännu äldre tågen fungerar. Hur kan det komma sig?

På höstarna är det löven, på vintrarna snökaoset och på sommaren värmen, solkurvor och överhettad elektronik. Rusta upp våra gamla tåg och bygg nya i samma stil i svenska verkstäder. Endast svenskar vet hur svenska tåg ska byggas. Som det verkar.

Robusta grejer med fönster som går att öppna och som inte fryser ihop som en iceslush om vintrarna. Observera att franska butiksägare fortfarande spolar bort snön med varmvatten från trottoarer om vintrarna. X2000 kan SJ köra på vårarna till vagnarna ska skrotas vilket borde vara snart snarare än senare.

Så tack SJ för en fin resa genom ett somrigt Sverige där man hade tid att titta på kossorna som blir alltmer vita. Det är bara en sak som jag undrar över.

Varför finns det avsågade träd där man lämnat cirka två meter stam intill spåren längsmed vägen?

Det är det enda som jag undrar över. Annars är jag en nöjd kund.

Mellan dessa två tågresor kunde vi under fyra dagar strunta blankt i Littorin, opinionsundersökningar, flugor i syltburkar och allt annat som hör sommarens media träsk till.

Vi sitter i K:s trädgård, äter gott dricker vin, öl och pratar mer eller mindre oavbrutet i fyra dagar.

Vi hinner med tre mindre utflykter. En till Sjöbo marknad som pågår för fullt. En Bo Olsson(en lokal Galne Gunnar) i T. och en tur till centrala byn och en intern Bouleturnering.

Y ligger mitt i den skånska myllan. Man kan bokstavligen se Svin-Olles grav där.

På bussen ser jag en albinoskåning med en dragkärra ur vilken det sticker upp en skånsk röd och gul flagga. Han är förbannad på det mesta och speciellt på utländska inslag. Ingen verkar bry sig.

Finns det rasism i Skånska byar? Jajemensan. Precis som i alla mindre hålor i hela världen.

Utanför Silvan i turkiska Kurdistan försökte turkarna inplantera bulgarer eller om det var rumäner. Det gick åt helvete och de åkte hem. I irakiska Kurdistan har kurderna börjat hålla sig med hushållsslavar från Bangladesh och Filipinerna.

Barnen på privatskolorna släpper sina godispapper där de står:

-Det kan Bangladesherna plocka upp, säger de små trollen och ingen säger emot.

Att vara ryss i en förort till Riga har inte alltid varit lätt och att vara lett under Sovjetunionen var inte alltid förknippat med fördelar.

”JAG KAN INTE FÅ SPARKEN – SLAVAR MÅSTE SÄLJAS!” står det på en tröja i ett av stånden i Sjöbo. Rätt kul faktiskt.

Vi paddlar mellan stånden där förslagsvis nittiofem procent av krimskramset kommer från länder i Asien.

Någon, kanske K berättar om en t-shirt med texten ”RÄDDA NEGERBOLLARNA!” Ska vi gissa att den tryckts i Kina.

K:s sjuåring M. åker karuseller. Det finns många karuseller.

Jag letar efter ett Maskätar tält. Kammar noll. Varför har inte denna fina sed från Piraten tiden förts vidare. Ingen hästmarknad med ålar i halsen på de trötta öken och de närmaste lokalt är hemkokt kola bredvid de snart K-märkta färgglada lakritsremmarna och en rökt ål med okänt ursprung.

Inte ens sockervadden är igång på allvar.

Sjöbo IF kontrollerar parkeringen. Så där har vi en lokal inkomst generering.

Albinon från bussen dyker upp igen utanför systemet. Han är fortfarande förbannad och stampar på en halvfull ölburk som sprutar över de intilliggande stånden.

Antagligen är han portad på systemet sedan årtionden.

Familjer går runt i sörjan med sina telingar. Köper ett skärp eller två, vilket många verkar behöva. Det är sällan man ser så många vitrosa tatuerade rövglipor på ett och samma ställe.

Tyngdlyftar Jimmy(Johnny) från Chrilles dokumentär står vid ett stånd och väljer bland fynden.

Han som inte hade så bra koll på vem Björn Ranelid var. Ranelid blev upprörd på det lokala näringsstället. Lovade skicka upplysningslitteratur till tyngdlyftaren, böcker som sedan aldrig kom. Så nu vet vi att Ranelid är vad vi alltid misstänkt. En pladderhatt. Jag tror att Jimmy klarar sig finfint utan Ranelid. Det ser ut så.

Ranelid syns inte till på denna urskånska tilldragelse. Han kanske satsar på bok autografering på Kivik dit hela härligheten drar om några dagar.

Eller också står han i Maskätartältet och föreläser.

En ung kille på några och tjugo som tror på revival för hockeyfrillan har investerat i en inplastad flake glittrande antracitfärgad dassborste med behållare.

Några goth typer kutar runt med en pappskylt där det står ”Free Hugs” eller om det var ”Free Hogs”.

Men vi arbetar oss runt i det egalitära karusellträsket letar jag efter en gammal hederlig svensk skjutbana. När jag till sist hittar skylten och andas ut visar det sig att man ska slå med basbollträn i plast på något som inte syns. Jag funderar lite på ordet ”skjuta”och ”slå” och kommer fram till att det kanske varit en skjutbana en gång i tiden men att skylten var för dyr att byta eller också får man inte ens ha luftgevär i Sjöbo.

Jag minns Willim Arnes ”Thunderdome”, den vrålande trätunnan i grytan uppe på Ringstorp i Helsingborg, där William och hans dotter körde med motorcyklar på lodräta träväggar.

Men William är nog död sedan länge och någon vrålande trätunna finns inte på Sjöbo.


Spindelmannen. M och Undertecknad.

Jag kliver istället upp i ”Spindelmannen” en mera modern karusell där ett av spindelbenen är ur funktion. Det markeras med rödvit plast tejp. K:s sjuårige karusellmästare M sitter bredvid mig. Vårt spindelben har två säten. Medan vi far runt funderar jag när karusellen testades senast för just hundra plus kilo och tänker att ifall man överlevt terrordåd i Irak, turkisk säkerhetstjänst i rutiga skjortor med shotguns, kontras i Nicaragua, knarkhandlare i Costa Rica, Colon i Panama, rysk maffia och sin egen brokiga uppväxt mm så är det väl en värdig avslutning att mosas mot ”Pingvinståndets” stålvägg av gossepingviner med den trygga texten; ”Vinst Varje Gång”.

”Här vilar en man…”

Men på det hela taget är helgen annars en förrädisk skånsk idyll. Spiken spanar ömsom på den röda och den svarta katten. Vi pratar om vårt hemliga projekt ”Kurdistanhjälpen”. En handfast akutlinje för alla som blivit blåsta politiskt, kärleksmässigt eller som vanligast är; ekonomiskt, av kurder. Ett slags betallinje där folk kan ringa och få lite professionell hjälp av experter för 9:95 i minuten. Vi bedömer det saklöst som det mest lovande projekt vi varit inblandade i.

Ovanför våra huvuden cirkulerar en majestätisk sorkletande glada.

Kylen fungerar. Det finns elektricitet i Skåne. Vi drar ut Ipod högtalaren på gräset.

Grannen kommer förbi. Han är konstnär. Gör mobiler(inte sådana man pratar i). Visar sig ha en stark psykologisk ådra. Vi får snabbt våra diagnoser. De cirkulära är ADHD fall och sedan finns det linjära fall.

Grannen är en fri konstnärssjäl. Som Stellan O. eller Simon A.

Vi älskar fria människor.

Spiken undviker grannen och även hans trädgård.

Spiken har mer än en gång visat sig ha en skarp blick för återvändsgränder.

Vi gjorde hyfsat ifrån oss på boulen. Vi körde med nya blanka klot som effekthöjare.

Y är en idyll inte utan komplikationer och inre hemligheter, men lika förbannat en av dessa byar fast rotade i den skånska myllan där det tar i genomsnitt trehundra år att bli byfast.

I den byn finns det en granne som också varit i Irak. Plus K. vår vän.

Så plötsligt står vi vid den korsvirkade herrgården som numera ägs av… en norrman, talar engelska om Irak med en främling medan gladan letar nya sorkar i skymningen ovanför våra huvuden.

I dalen en bit bort finns Sveriges bästa viltfågelort.

Om trehundra år är förmodligen det enda som vi kommer att känna igen i Y, gladornas ättlingar som cirkulerar över en liten skånsk, före detta idyll med en före detta kyrka som en gång haft en bensindriven gräsklippare alldeles intill vägen där de gula bussarna passerade en gång i tiden.

Det känns betryggande.

En alldeles fantastisk minisemester mitt i den skånska myllan som kanske en gång i tiden kommer att bli känt för att det var just där som ”Kurdhjälpen” föddes.

Visst är världen liten.

Fotboll och andra behov!

När det gått 24 minuter av matchen Tyskland-Uruguay passerat hade Jens Fjellström redan förklarat att det mest pekade på att Tyskland skulle vinna.

Det var ju insiktsfullt.

Sedan blev det åka av. Under hela resten av matchen satt jag och funderade på vad exakt Fjellström fått den där analysen ifrån.

Jag antar att det är det som gör honom till en expertkommentator och mig till en amatör kverulant.

Klasskillnad alltså.

Från mitt håll var matchen inte slut förrän Uruguays Diego Forlán dundrade in sista frisparken i ribban på den tyske målvakten Butt.

När det såg riktigt risigt ut ett tag försökte Fjellström & Co säga att Tyskland inte ställde upp med sitt bästa lag.

Hm, vad det inte så att de inte hade ett bättre lag. Då hade vi ändå får veta att Joachim Löw smittat ner Podolsky med influensa och att Close hade pajat ryggen.

Det jag tar med mig från det här VM:et är partiska icke kommenterande kommentatorer, behovet av att se vad som händer vid målen, vuvusela debatten, misstanken att de flesta sydafrikaner inte sett skymten av VM men att vi ändå på några års sikt kommer att se väldigt duktiga sydafrikanska spelare komma fram som ett resultat av VM.
Nästa gång blir det i Brasilien. Där behövs ingen uppmuntran för fotbollen. Men det blir en fest det kan vi vara säkra på.

Uruguay var Sydamerikas hopp och de föll med flaggan i topp.

Tyskland visade att de inte är mogna för mer än ett brons. Till nästa VM kommer deras lag att vara bättre.

Jag kommer att sakna VM. Bra fotboll varenda dag ibland tre matcher. Sommar, sol och en kall öl.

Spiken kommer att tycka det är bra med lite mindre skrikande framför teven. Han har en förmåga att ta saker och ting personligt, högst personligt. Igår stängde först svär mor in Spiken i förrådet. Oavsiktligt förstås. Plötsligt hördes ett vildsint krafsande i hallen ungefär samtidigt som Diego Forlán dundrade in sitt skarvskott i Butts nätmaskor.

Spiken for ut lätt förorättad och krävde en del kompensation för tiden på Kungsbergas Guantanamo.

En timme senare skällde en hund utanför och Carina vrålade SPPPIKKKKKEENNN!

En yrvaken Spik ruskade på sig under glasbordet femtio centimeter sydväst om Carina fåtölj framför teven.

Så det är inte lätt att vara hund när det är Fotbolls VM. Bläckfisken Paul ska pensioneras har jag hört.

Jag har svårt att bli upprörd över Littorin. Hans verkar i varje fall ha ordnat ett jobb åt en person. Åtminstone under två timmar. Jag, menar Babben Larsson funderade på att prostituera sig. Så rent teknisk sett kunde Littorin… Men det påstådda sexköpet ställer frågor.

Tror jag att det här är sant?

Svårt att säga. Det finns två möjligheter. Antingen är det en ren komplott. Sådana existerar. Då har någon rotat upp vilket telefonnummer Littorin hade vi tidpunkten och skaffat fram en f d prostituerad som vill berätta den här historien antingen av rena antipatier mot moderaterna i största allmänhet(lila kuvertet) eller troligare som ett rent beställningsjobb från De Röd Gröna närstående källor. För man kan verkligen fråga sig(som i Svanstedtaffären) varför det tog fyra år innan lilla Anna kom på att hon hade Littorins nummer och ville berätta om sina gamla kunder(bäva månde resten).

Littorin fick aldrig den fälldinska möjligheten: ”Mitt namn står ju där”
Den troliga versionen är att Littorin verkligen besökte Anna 2006 mitt under valrörelsen när hans äktenskap var på väg att gå i bitar. Inge vet hur han tänkte.

Ifall han skulle bli minister i en Alliansregering vilket han säkert visste så kunde han i varje fall inte visa upp en solig familjebild utan en uppslitande skilsmässa. Kanske var det här en kväll när han var djupt deprimerad som han tog det här steget. Ingen vet vad som rör sig i en annan människas inre.

Det händer saker. Monas Toblerone, Gudruns skatter, Fälldins namn på listan, Ohlys lögner om Nacka. Nästa vecka är det någon annans tur. Problemet är hur vi hanterar det.

Littorin har valt att vimsa in sig i dementier.

Frågan är vad som skulle hänt ifall han sagt: Aftonbladet har frågat mig ifall jag gick till en prostituerad kvinna och betalade henne 2000 kronor för ett samlag sommaren 2006. Det stämmer. Jag var på väg att skiljas och mådde inte särskilt bra.

Jag har tidigare fått utstå mycket negativt som påverkat mig och min familj av bl a Aftonbladet som t o m ringde mitt minderåriga barn och sa att jag fått hjärtinfarkt och låg på intensiven.
Jag har inget försvar annat än att mitt personliga liv låg i spillror och jag mådde dåligt. Dessutom var vi mitt uppe i en valrörelse. Det kan kanske var och en förstå att ifall jag var mera balanserad hade jag aldrig valt att köpa sex av en prostituerad.

Jag gjorde det vid detta enda tillfälle och det är inget jag är stolt över. Jag vet att det var fel och avgår därför med omedelbar verkan för att inte skada Alliansen mitt i valrörelsen.

Till sist vill jag säga att man ju kan fråga sig varför den här gamla historien kommer upp just nu och i Aftonbladet.

Att Littorin var förvirrad och kanske i medicinsk mening deprimerad(manisk) 2006 vittnar ju bl a det faktum om att han lämnat ut sitt eget telefonnummer. En listig typ hade köpt ett kontantkort eller avstått helt och hållet.

En annan och mera intressant fråga är förstås vad Littorin berättade för vännen och partikamraten Fredrik Reinfeldt med tanke på turerna kring Stegö-Chilò som fick sparken efter två veckor som kulturminister hösten 2006 för att hon inte betalat tv-avgift på 16 år och använt svart hemhjälp.

Hur exakt funderade Littorin när Reinfeldt spände ögonen i sina ministrar och sa:
-OK, det här började inte bra men nu vill jag att ni berättar varenda 5-öres kola ni har snattat i tobiken. Är det uppfattat!

Hur resonerade Littorin vars snorre knappt torkat vid den tidpunkten?
Berättade han i själva verket om att han gått till en prostituerad och Reinfeldt bestämde sig för att hålla käften.

I så fall har vi en statsminister som undertryckt brott.

Samtidigt måste ju Littorin vetat att den där utlösningen kunde blir dyr i längden och dyka upp när som helst.

Faktum är att just nu är frågorna flera än svaren.

Men den intressantaste är samma som gäller norskan och Jonas Bergström. Varför berättade hon det just nu och hur gick det till? Kan fler av Anns gamla kunder vänta sig ett offentliggörande eller är det bara Littorin som får smaka på piskan och i så fall varför.

Ann eller vad hon nu heter har också en del att förklara.

Till sist fick vi känna på lite av den stora fläkten i går. Janne i vårt tipsbolag spelade en V7:a och ifall inte Ingves hade dragit en gunga med favoriten Olivia Lavec som sedan förtjänstfullt blev tvåa så hade vi resten av loppen på kupongen.

Men snart så...

Anette ökar hoppet!

Man tänker att hon är ju trots allt lite äldre än oss som är lite yngre.

Om Maud är politikens vuvuzela så är Anette journalistikens. Skillnaden är att i Anettes fall är det bara rösten.

Just när man misstänker att Anette Kullenberg kanske har passerat bäst före datum slår hon till medfull kraft.

Jag har träffat Kullenberg några gånger. Oavsett ifall man älskar henne eller inte så har hon en sak som nittiofem procent av svenska journalistkåren saknar. Det börjar på I och slutar på T. Åtta bokstäver.

Påstridig, enerverande, glasskärarröst… absolut.

Läs gärna hennes krönika i dagens Expressen. Där lyckas hon samtidigt avvika bestämt från tyck-synd-om-Littorin-kören och nita Mona Sahlin i en och samma krönika.

För Kullenberg har principer större värde än att det är två månader kvar till valet och att socialdemokraterna jobbar i motvind.

Igår var det fest på apberget i Visby. En halvpackad Alexander Bard agerade hovnarr åt Janne Josefsson.

Gudrun Schyman fick pisk för sitt pengaeldande men alla vet att hennes tilltag gav maximal utdelning per satsad krona.

Jag har svårt att förstå gnälliga typer som tycker att de själva skulle satt sprätt på pengarna på en solsemester i Antalya.

I stället skulle jag gärna se Schyman komma tillbaka nästa år och elda upp 87 000 hellre än 120 000 beroende på utvecklingen på området kvinnolöner.

Sedan var det diskussion om prostitution. En gammal folkpartistisk fråga från Sten Sjöholms dagar. Nu påhejad av en riksdags kvinna och ultraliberalen Alexander Bard.

Man skulle få ligga med vem man ville, tyckte Bard.

Det låter ju liberalt och bra. Tyvärr funkar det inte så riktigt och det vet Bard.

Nu bär det av till landet. Rekordvärme på väg och när jag återkommer så har världen en ny VM mästare i fotboll som förhoppningsvis heter Holland!

Ha en trevlig helg!

Flera tankar dyker upp!

Det skreks ordentligt framför vår teveapparat igår.

-YYYEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEESSSSSS!

Enligt mitt tycke blir det nu en final i fotbolls VM i Sydafrika som kommer att bli mycket spännande.

Spanien mot Holland.

Två lag som aldrig vunnit fotbolls VM.

Kan det bli bättre?

Fotboll är inte ett spel där man spelar i nittio minuter och sedan vinner Tyskland. Inte i år i varje fall och detkänns skönt!

Noterade att Henrik Larssons topptabell ser ut som följer efter helgen kommande matcher: 1. Holland 2. Spanien.3 Tyskland.

Jag håller också på Holland.

Orange Go!

Den stora frågan är vad man ska titta på när VM är slut? Ernst Kirschsteiger?
Det blir ett problem.

För några veckor sedan satt jag på Hålet och min vänstra granne hyllade en kille som heter Erik Niva.

Hon skulle jag läsa och begrunda enligt grannen som tydligen gjort det.

Jag läser väldigt lite sportkolumner. Dels är jag inte överdrivet intresserad av sport och dels är de sällan spännande för andra än tabellbitarna.

Men när namnet Niva flög förbi igår och jag uppmärksammade att han satt sig för att baissa Holland som värdelösa så var jag tvungen att för djupa mig i ämnet.

Vilken är Nivas storhet.

Svårt att säga. Han har kanske fler fotbollsvideos hemma än andra. Kan använda statistiken mer kreativt än andra.

Påminner lite om Mats Olsson innan Olsson blev trött.

Det hör till saken att den match Niva syftade på(Uruguay)verkligen inte var någon särskilt ful match.

Det utdelades inte heller särskilt många reprimander av domarna.

Men budskapet gick fram. Holland är kass!

-Nä, nu måste jag nog…

Man såg att Henrik Larsson inte riktigt sög i sig allt vad Johanna Frändén hade på hjärtat rörande de spanska spelarna.

Istället för att hålla truten säger Larsson vad han tycker. Precis som Johanna.

Skillnaden är ett helt fotbollsliv med en Champions League vinst med Barca, framgångsrikt spel i HIF, landslaget, Holland och Skottland samt Manchester United.

Larsson trodde på Spanien. Det var han och bläckfisken mot Ola, Johanna och Pops.

Chris H. och Glenns preferenser lyste tyvärr igenom under hela matchen. Så fort Tyskland rörde bollen var det genialt.

Annars tycker jag att framför allt Glenn är en tillgång, speciellt för oss som inte vet allt.

Men det finns två saker som irriterar mig med moderna kommentatorer.

Det ena är ett allt tydligare inslag av skitsnack. På samma sätt som politiken och det politiska kommenterandet detta valår översvämmats av lobbyister men framför allt såkallade retoriker och retorikhybrider som recenserar tal OCH klädsel, färg och frisörval(vad det nu har med språkbehandling att göra). I fotbollens värld blir dessa retoriker Johanna Frändén som bidrar men skvaller och anekdoter från olika bloggar,chattar och nätmedia.

Det andra är bristen på kommenterande av det som händer på planen. Orsak okänd.

Det har utvecklats ett slags minimalistiskt kommentator axiom som går ut på att säga så lite som möjligt om vad som händer. Istället har man två personer som sitter och filosoferar över decimetertjocka digitaliserade luntor av statistik kring spelare, länder och olika historiska mästerskap.

Vad som händer i situationerna, det sekund snabba, skapande av spänning oavsett vilket lag som anfaller har i stort sett slutat att existera. Medan Glenn Strömberg som är bland de bästa analyserar ett tyskt anfall så hinner Spanien skjuta ett skott på mål och när han sekunden senare inser att det blåsts för halvtid efter Spanien sista anfall är han fortfarande tillbaka i det föregående tyska anfallet.

Jag skiter i sidospåren som är både långa och många.

Ge oss tillbaka närvaron, känslan att allt kan hända om två, fem eller tio sekunder.

Att varje lag och spelare kan uträtta under i ett slutspel.

Vi behöver inte veta hur matchen ska gå. Vi behöver bli förförda och upphetsade av det som sker på planen. Det är tittaren som ska lotsar med i det snabba anfallet, i de fantastiska vändningarna och föras fram till motståndarnas målgård så att han eller hon är med i det avgörande skott ögonblicket med samma adrenalin pumpade känsla som spelaren på planen.

En fotbollsåskådare ska förföras.

Det har svensk teve slutat med.

Det gamla referatet är dött. OK, så vad var det som dödade det och varför? Ska man behöva slå på radion för att få puls i matchen.

Sen ska vi då sitta och skratta oss fördärvade åt latinska kommentatorer Måååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååål, eller norrmän som tar ut svängarna.

Jag skiter väl i om Messi brukar åka hem till sina föräldrar efter matcherna men försök kommentera hans spelvändningar på ett intelligent sätt. I det senare ligger den professionella utmaningen.

Solen skiner i alla fall!

Mina barn och...

När jag såg Sven-Otto Littorin stå och snörvla i morse medan han meddelade sin avgång kände jag inte ett smack.Det lät inte ens trovärdigt.

Igår hade han en förhandling i tingsrätten med sitt ex Ann Zetterberg som han skiljdes från 2006.

Dotter till förre Volvo chefen Christer Zetterberg.

Jag antar att exfrun Ann fått en del råd från sin pappa hur man förhandlar i affärer. För båda verkar uppfatta sitt misslyckade äktenskaps upplösning med tre barn inblandade som en affärsuppgörelse.

Littorin hade från början krävt ensam vårdnad av yngsta barnet.

Det har inte saknats pikanta inslag i den här holmgången. Littorin som själv föryngrat sitt livspartnerskap med sjutton år yngre kurdiskan tillika Schlingmans pressekreterare, moderaten Avin Khaffaf som är dotter till Asa Khaffaf en kurd, smågodiskung och f d chefstjänsteman på irakiska försvarsdepartementet.

När Littorin anklagade sitt ex Ann Zetterberg för att hon hade en relation med en tvivelaktig dömd svensk var han antingen korkad eller bara naiv eftersom hans nya fästmös pappa flydde Irak 2004 efter att 1,3 miljarder dollar försvunnit från Försvarsdepartementet han jobbat på.

När exfruns advokat slängde fram en ny stämning igår kroknade Littorin ihop.
Nu ska paret gå på familjerådgivning. Efter FYRA ÅR!

Ingenting var viktigare än barnen, påstod Littorin i morse. Något annat var viktigare i fyra år i varje fall.

Kannibalismen sprider sig i Alliansen. Detta skulle ju var Vuvuzela-Mauds lyckliga dag i Almedalen och ännu mitt på dagen pratar alla om moderaterna.

Dessutom tycker svenska folket att staten ska behålla Vattenfall enligt en färsk undersökning som de RödGröna nog inte lär missa.

Stackars Maud. Det är inte lätt att trampa vatten runt fyraprocentspärren!

Gotlandssjukan!

När jag tittar på den pågående Almedalsveckan slår det mig hur lik Kiviks marknad den är.

Ett uppblåst spektakel där det gäller att fånga in publikens och framför allt medias uppmärksamhet. Uttrycken är blandade med lokala affärsmän och kvinnor som vill kränga allt från skitfula skor till stugbyar.

Alla visar upp sig och svänger på tyllkjolen. Som om inte Lennart Koskinen skulle ha förstånd tillräckligt att inse att avbryta ett möte för SD slår tillbaka.

Jag tror Lennart Koskinen ville komma på kartan och visste att lite tjafs med polisen skulle vara bättre än att käka daggmask på Kiviks Marknad i Fritjof Nilsson Piratens bok ”Bombi Bitt och Jag”.

Eftersom alla inblandade redan satsat stora pengar på profiling, tält, evenemang, marknadsföring och rosévin så är allt som lägger till värde per definition spektakulärt.

Janne Josefsson har transporterats ner till Gotland för att under tre kvällar vässa den politiska debatten. Igår handlade det om ifall borgerligheten var taskiga mot Mona alternativt ifall den politiska debatten blivit skitigare genom åren och skulle befinna sig i någon slags peak performance för tillfället.

Gotland är en vacker ö och utan gotlänningar skulle den vara ett paradis. Tyvärr verkar de föröka sig som kaniner simma till fastlandet i svärmar likt de bladlushorder som flöt iland i våras i de svenska farvattnen. Skillnaden är att gotlänningarna alltid överlever och tränger sig in under huden på resten av Sverige samt suger blod ur oss 365 dagar om året.

Almedalsveckan är den stora skördefesten för gotlands ”wraith”. Då ska fastlänningarna skinnas allt vad det går.

På Gotland kan man verkligen känna varför mänskligheten ständigt råkar i luven på varandra. Det beror på inrättningar som Blind-Göte och Visby Car, surdegslimpor för en hundring och ponnyhästar som springer åt andra hållet på Visby Travet.

Vi sålde vår travare Face till en gotlänning. Han skulle själv träna och satte upp olika kompisar som jag aldrig hört namnet på. Sen ringde han och förklarade att han nu visste att han gjort en dålig affär.

Att det kanske fanns en skillnad att ha hästen i proffsträning på Erikssund och att köra runt på kostigen i Bunge Träsk föll honom aldrig in.

Hästen hämtade sig heller aldrig och vann inte heller några fler V64 lopp.
Så kan det gå.

Det kanske finns liknande typer i Ystad, Smögen eller Luleå men de är ovanligt många på Gotland.

Jag har berättat om den stockholmdialektifierade gotlänning som höll på att reparera sitt gamla släkthus på Gotland. När han kom till brädgården och talade gotländska fick han 20 procent bättre priser än ifall han talade med stockholmsdialekt. En sak som slagit mig på senare år är att det kanske var skälet till att han anpassat sig så snabbt och talade stockholmska i Stockholm.

För hade man stött på en del av den gotländska entreprenörsklubben någon annanstans hade det lätt kunnat sluta med en blödande näsa.

Å andra sidan ska man gratulera öbor som lyckas hålla sig kvar på sina öar(jag vet att Söder är en ö). Det innebär att vi slipper dem på andra ställen.

Får man välja så skulle jag föredra stora öar som Australien, Nya Zeeland och Storbritannien och rent tekniskt är allt öar men se upp för små öar.

Den plottriga krämarmentaliteten har en våldsam tendens att smitta av sig på öar och det är det vi får ta del av under Almedagsveckan.

Politiken då?

Rätt mycket i bakgrunden. Just nu skuggboxas de två blocken med varandra i mitten runt välfärden eller ofärden vilket man nu väljer.

Alliansen snodde jobbfrågan förra valet och deras fräcka kupp mot skattepolitiken måste fått Slingan och hans Nya Moderater att kissa lite under skrattsalvorna.

Vi lovar att inte sänka några skatter under 2011. Genialt!

Medan de RödGröna vill likna Anders Borg vid Dart Vader med sin svarta t-shirt blir han bara populärare efter varje framträdande. Nyhetsprogrammen rapar snällt hur finansdepartementets egna siffror och prognoser nu visar på flera hundratusen nya jobb och en arbetslöshet i slutänden som ligger på 3-4 procent. En galant graf bestående av tre prognoser. Den första kan ju medvetet ha lagts på denna nivå för att sedan justeras och den sista projektionen lär vi inte får se inom tio års tid om någonsin.

Visst är politik roligt. Det är som gårdagens nyhet att antalet planerade operationer plus trettio procent kompensation inte räcker för att minska vårdköerna.

Sjukhusen vill ha mer deg.

Det får mig osökt att tänka på Uppdrag Gransknings nedslag i Sundsvall där operationsteamen packade ihop på fredag vid lunch och under älgjakten var det helt tomt.

Ger mig fan på att det var planerat för inte kan det väl vara oplanerat att sluta vid lunch en fredag och älgjakten kan verkligen inte vara spontan. Inte som jag minns den. Har aldrig hört talas om någon älgjakt på våren.

Borg pratar om en möjlig arbetslöshet på 3-4 procent. Börja där! Hur ska man komma dit hän. Idag ligger den på 9 procent. 40-talisternas pensonering verkar inte lösa ungdomars jobbproblem.

100 000 jobb extra hit och dit under en högkonjunktur är ointressant. Men 500 000 nya jobb och ett program och incitament för att ligga där permanent från de olika blocken skulle vara intressant.

Politiker ska inte sträva efter saker och ting. De ska leverera. Oavsett ifall det är älgjakt eller inte!

Ikväll rullar det vidare i Almedalen och det gör som tur är också fotbolls VM!

Soldagar!

En paddlare!

Att Carina kommit hem ifrån Irak gör det mesta lite annorlunda jämfört med de rutiner Spiken och jag själv haft under fem månader.

Ibland har Spiken sett lite uppgiven och deprimerad ut när husse sätter sig och knattrar på datorn. Inget party direkt.

Nu när matte är hemma också så finns det alltid någon som gör något skojigt eller åtminstone rör på sig.

Igår när V75:an lämnats in(som senare dog med tvåhalsar och en nos) drog vi iväg till Tanto och stranden.

Vi oss alla tre på ett lakan och slappade. Jag började läsa Dick Sundevalls ”Peter Rätz”. Den började faktiskt lovande. Carina hade hittat en bra bok ”The Bin Ladens” under sin resa till Dubai. Den handlar om familjens historia i Mellanöstern. Spiken bevakade omgivningen och lyckades charma en flicka som också hade en hund. Hennes hund var dock hemma. En korsning mellan ”Amstaff”, Rotweiler och Pitbull ifall jag minns rätt. ”Suverän” blandning!

Snart kom det en hel flock som kallade sig ”Southern Pirates”. De hade gjort sin årliga gummijolle(plastjolle) paddling från Årstaviken. Av deras generella fysionomi och ålder kunde man på goda grunder anta att den här årliga paddlingen var årets fysiska insats alla kategorier inräknade.

Först trodde jag att de tillhörde Piratpartiet med det dementerade de bestämt. Ingen politik. Av det femtiotal mestadels ungdomar som kom paddlande frånfastlandet såg nittofem procent ut att ha blivit uppfödda på Coca Cola, öl, chips och mjölkchoklad.

Jag vet inte vad som förenade det här gänget. En av deltagarna slarvade genast bort sin mobil, plånbok och nyckelknippa och yrade sedan runt och letade. Men det hör väl till rutinen att pirater rövar lite från varandra.

Kan de ha tillhört en dartklubb? Eller ett yreksskadat ölhävarteam? Southern Pirates är ett mysterium som dyker upp vid den här tiden på ön Söder varje år med sina plastjollar, tatueringar och bilringar, pojkar som flickor.

När det kom ännu flera pirater samlade vi hop våra kroppsdelar och gick hemåt.

Fotbollsmatcherna bli bara bättre och bättre. Jag tippar att det blir Tyskland mot Holland i finalen och antagligen vinner Tyskland men vi håller på Holland.

Resten av kvällen ägnades åt bra musik och ett glas vin eller två.

Jag läser att hovrätten ska göra syn på Bjertorp. Det är bra det. Jag förstår också att åklagaren Anders Gustavsson är emot det. Att se något på ett par trehundra meter är en förvånansvärt lång sträcka. Möjligheten att ett vittne som förväntar sig se en viss sak eller händelse gör det med hjälp av sin förväntningar, ökar med det fysiska avståndet.

Oavsett utgång så får vi hoppas att såväl domstol som advokater är mer på tårna den här gången.

Nu ska jag återgå till Dicks bok om Rätz.

Almedalsveckan börjar idag och den är den fjärde juli USA nationaldag.

Slingan har frågat om svenskarna har mer förtroende för Östros än Borg.

Svaret var väntat.

Nu börjar de riktiga kycklingracen inför valrörelsen.

Är det någon som vet var man får tag i det där Kentucky Bourbon saltet till Coleslaw.

Brobyggare

Det är en alldeles lagom dag i den svenska sommaren.

Skatorna snattrar i linden och Olof Johansson försöker tala om långsiktiga effekter av Öresundsbron. Han har inte lärt sig att politiker skiter i långsiktiga effekter om de sträcker sig över fler än tio år.

Ändå har han varit toppolitiker länge.

Nu blir han nedpratad av en slabbig dansk lobbyist som tycker att Öresundsbron var jättebra för regionen. Danskarna sköt inte heller skarpt när Hitler landade i deras huvudstad och det var verkligen inte det tusenåriga riket som lockade.

Så länge jag kan minnas och det är från 1960 ungefär så har det pratats om en fast Öresundsförbindelse. För det mesta gällde det en fastförbindelse mellan Helsingborg och Helsingör som är den kortaste vägen. Nu blev den tack var skickligt lobbande från Malmö en förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn.

Nu pratar man återigen om en förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör.

Det brukar bli de korttänkande framstegsivrarna som vinner. Det är alltid tacksammare att prata om utveckling, ekonomisk tillväxt och kulturellt utbyte jämfört med långsiktiga miljöeffekter.

Smälter jordens glaciärer eller är vi i slutet av en istid.

Vad fan spelar det för roll? Om hundra år är alla döda.

Men tänk om Johanssons invändning att vattenutbytet i Öresund på 25-50-100 års sikt leder till att hela Östersjön dör och blir en stinkande göl befriad från allt liv.

Vem ansvarar för det?

Vad ska de säga då?

-Enligt våra beräkningar kunde det här inte inträffa och andra faktorer som vi inte kände till då har påverkat den här utvecklingen.

Man blandar ihop sakerna i en mäktig röra som ingen orkar reda ut.

Då är det enklare att säga att det skapats tiotusen nya arbeten på grund av Öresundsbron.

Att konkurrensen och effektiviseringen sedan rationaliserat bort 20 000 jobb är bara bra. Det är så vi får ett effektivt och kostnadseffektivt näringsliv.

Såg att Peter Eriksson har tagit upp Johanssons gamla handske. I går flinade Eriksson glatt från Almedalen med en knippa rödbetor i näven.

Johansson skuttade med en gurka i handen i vattenbrynet under Almedalen för många år sedan. Då var det nytt och på gränsen. Idag reagerar ingen.

Det är show. Det gäller att kapa åt sig en bit av intressekakan.

Maud den lilla skatan vill sälja Vattenfall. Dela ut och sätta sig själv i en väl betald framtida styrelse kan man tänka.

Vattenfall är en kassako. Nu har de svämmat över breddarna. Driver kolkraft med dåligt resultat i Tyskland som är vår viktigaste exportmarknad för övriga varor i vårt extremt exportberoende land.

Elen från Vattenfall och deras kartellpolare som bara blivit färre efter avregleringen och inte alla flera är svindyr så ett av världens mest moderna pappersbruk fick smälla igen i centerns hjärtemarker.

Istället för att ta tag i grejerna och ge svensk industri billig el så att flera jobb och inte färre jobb skapas så ska Ekorren sälja ut svenska folkets tillgångar.

Alla länder gynnar öppet eller i smyg sina industrier. Ja, utom Sverige. Vi är EU projektet sista idioter.

När priserna sjunker stänger man kärnkraftverk istället för att gynna svensk industri. Den nuvarande regeringen har drivit en vansinnig industripolitik för Sverige.

Vi har förutom vårt exportberoende en massa energiintensiva industrier som Olofsson nu gör sitt bästa för att bli av med.

Olofsson skriver att hon är en av tre generationer kvinnor i sin släkt som lärt sig att ta plats.

Man kan också beskriva henne som en kodum medelålders kärring som fått lite för mycket att säga till om och som på grund att en lite för generös tillit av sina kvinnliga släktingar ställts inför lite för lite självkritiskt tänkande.

Olofsson har lärt sig att bränna på oavsett vad andra tycker.

Det är möjligt att hennes partikamrat med gurkan i vattenbrynet och Öresundsbron tuktas i en liknande dopfunt. Det gör inte saken smakligare eller mer uthärdlig.

Rätt eller fel får vi veta långt senare när notan ska betalas.

I andra änden av Jantelagens grepp hittar vi Olofsson. Bättre än så är vi inte.
H C Andersens ”Flickan med svavelstickorna” borde läsas som en genusneutral berättelse av varje ny riksdagsledamot.

DET skulle ge oss alla en bättre framtid.

Till sist. Den 15 april i år uppmanade affärstidningen Veckans Affärer folk att köpa aktien Eniro.

Den var lågtvärderad enligt Veckans Affärer som också redogjorde på ett övertygande sätt varför de ansåg så.Senare fick marknaden samma rekommendation av HQ bank och vi vet ju hur det gick med deras tradingrörelse någon månad senare. Köpte dom Eniro?

På ett års sikt skulle aktien enligt VA stå i 40 kronor. Då stod aktien en bit över 20 kronor. Idag står den i 7 kronor. Så idag borde potensialen vara gigantisk eller också ingen alls.

Den 15 april 2011 vet vi.

Har ni tänkt på det att det människan verkar vara bäst på är att tro. Det känns inte helt stabilt.