söndag 4 september 2011

Varför diplomati är diplomati





Till sist en rad om Wikileaks. Jag roade mig med att kladda runt lite bland de senaste fynden.
Wikileaks har tydligen imploderat och nu öst ut alla sina diplomatiska depecher. 250 000 på ett bräde där inga namn är skyddade. Så kan det gå.
En av dessa gäller ett samtal mellan en kurdisk intellektuell och den dåvarande amerikanske ambassadören i Ankara. Samtalet ska ha ägt rum 2005. Kurden M som är en känd kurdisk författare är inte obekant för mig. Jag kan nog säga att det var en vän även om vi inte umgicks dagligen. Efter att ha tillbringat nästan trettio år i exil återvände M till Turkiet på 2000-talet. Under större delen av tiden i exil var han och hans böcker förbjudna i Turkiet. Under nittiotalet reste jag en hel del till Turkiet och hade också förmånen att kunna smuggla in del av M:s manuskript i Turkiet. När jag först lärde känna M var han ingen känd författare. Vi hade gemensamma vänner och jag har alltid uppfattat M som en synnerligen balanserad och framsynt intellektuell.
Han har också alltid haft goda kontakter och rönt stor respekt i olika kretsar.
Jag vet inte hur det här mötet med Ross Wilson kom till. Det kan vara Wilson som initierat det eller M eller någon tredje part. Det framgår nämligen inte av texten. Vid det tillfället hade M fått reda på att han hade cancer och genomgick terapi. Den såg ut att lyckas. Han var optimistisk. Turkiet stod inför viktiga val. Saddam var störtad med amerikansk hjälp och den kurdiska regionala regeringen(KRG) i norra Irak hade en stark och viktig position.
M. framförde tankar om läget och framtiden. De var enligt min uppfattning kloka och insiktsfulla och av Wilsons rapportering till Washington efteråt kan man dra slutsatsen att han också tagit intryck.
När jag under en period arbetade som rådgivare åt den kurdiska regeringen på 90-talet besökte vi från KRG kontoret ibland olika ambassader i Stockholm inklusive den amerikanska  men framför allt svenska UD för att informera om sådant vi fann värdefullt att förmedla som rörde politiska frågor i framför allt irakiska Kurdistan. Detta är normalt.
Det är till och med troligt att något av dessa besök finns rekapitulerade bland de 250 000 dokument som Wikileaks lagt vantarna på. Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är inte Wikileaks fel att amerikanerna inte kan hålla reda på sina papper.
Men det är Wikileaks fel att nu 250 000 dokument kommit ut där mängder av enskilda personer kan skadas på olika sätt. Man behöver inte dö för att skadas oförskyllt. En heder och karaktär kan skadas. Man kan bli hindrad i en karriär. Barn, släkt och vänner kan drabbas på olika sätt. Speciellt när helhetsbilden saknas som i det här fallet.
För min del är det inga problem. Jag arbetade inte som journalist under denna tid så mitt arbete var inte på något sätt behäftat med jäv eller något annat etiskt problem.
Turkarna hade redan sedan länge ögonen på mig eftersom jag jobbat med kurdfrågan sedan början av 80-talet. Vi känner varandra om man säger så.
För M. är det emellertid en annan sak. Just den depechen är intressant eftersom M. tyvärr avled av sin cancer 2007. Han kan alltså inte redogöra för hur det hela gick till. Det kan inte heller Wilson som diplomat. Julian Assange vet förmodligen inte ens vem M är och än mindre att han är död.
När de här depecherna nu offentliggörs med namn nämnande betyder det något. Inte för M eftersom han är död. Men för hans familj. Nu tror jag inte att M. skulle brytt sig om ifall det här kom ut. Men det är ju vad jag tror så det betyder ju inte så mycket. Det som står är kanske inte helt okontroversiellt men är egentligen en politisk analys. Ganska lik de samtal jag själv deltagit i rörande utvecklingen i området. Det är helt enkelt ett slags lobby verksamhet där man försöker påverka olika länder diplomatiskt att uppfatta olika politiska skeenden på ett visst sätt som i slutänden gynnar en viss politisk utveckling.
Det är i princip hur diplomati fungerat i tusentals år, varken mer eller mindre. Det sker hela tiden.
Problemet är att dessa delvis förtroliga samtal förutsätts vara just förtroliga och inte hamna hos Wikileaks.
När jag läser om M:s samtal med Ross Wilson slås jag plötsligt av varför Wikileaks ljuger sig blåa när de påstår att en publicering inte skadar.
Det handlar inte om vad M säger för det kan ni själv läsa om utan om att det är tagits ur ett större sammanhang.
Att M haft detta samtal står ju utanför allt rimligt tvivel. Nästa fråga som de som inte har samma uppfattning som M ställer sig är hur många andra samtal har det förekommit. Är M en informatör, en agent? Jobbar han för CIA?
Många nöjer sig inte med att ställa frågor. De svarar glatt på sina egna frågor och sprider svaren som sanningar. Jag har själv fått höra att jag skulle vara CIA agent, Säpos speciellt utsände m m. Sånt värmer en kulen höstdag
För M som levt i exilkretsar i trettio år innan han återvände till Turkiet under sina sista levnadsår kan hela exillivet på sina fem fingrar. Han känner noga till vad som rör sig den kurdiska politiken och han känner personligen de flesta aktörerna.
Kritikerna som kan bestå av extremister av olika slag ägnar normalt inte så mycket tid åt att försöka förstå sammanhang. Hade M levt hade de gjort sitt bästa för att ta heder och ära av honom och det är säkert vad de gör ändå.
För många innebär blotta tanken på att samtala med en amerikansk diplomat ett genomfört förräderi mot den så kallade ”saken”.
Sanningen är däremot en helt annan. Det är ganska troligt att M:s samtal haft betydelse. Politisk betydelse som flyttat fram de kurdiska positionerna.
Det vet alla som hanterat den kurdiska frågan på ett seriöst sätt.
Men tänk nu att vi inte talar om M utan om A som är afghan idag i Kabul eller Waziristan. Då kan effekten bli en annan. En avskuren hals, en bomb under bilen.
Jag ät helt övertygad om att Wikileaks som inte ens kunnat kladda över namnen skulle ha tillstymmelsen till kapacitet att informera sig hur deras dyngspridande drabbat inblandade.
Det sorgliga med Assange och hans korkade polare är att de inte har den minsta kontroll på vad som händer i andra änden.
Det minsta man kunde begära är att de skyddade personer. De lovade att göra det. De släppte av misstag igenom visa uppgifter som kunde peka ut personer. Nu har de råkat i luven på varandra och släppt ut hela flodvågen och det kommer mina vänner att visa sig en smula problematisk för att uttrycka sig… diplomatiskt…

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, det verkar vara ytterst obetänksamt av Wikileaks att läcka alla personuppgifter. Håller helt med om att dessa borde ha undanhållits tills vidare. Å andra sidan är det samma argument som brukar hävdas när det gäller offentliggörandet av svenskar som ev. var STASIS kollaboratörer i Sverige och som kanske fortfarande har inflytelserika poster av olika slag i vårt samhälle. Nog skulle man vilja veta vilka politiska preferenser folk har och om de har förmåga att hålla isär dem på jobbet.

Och diplomater och diplomati förresten. Ibland undrar man hur urvalskriteriet till diplomatkåren går till? Vilka politiska värderingar och personliga egenskaper är i majoritet diplomatkåren. Hur mycket påverkar deras ursprung och deras politiska preferenser dem i deras dagliga arbete och i förlängningen Sveriges roll i världen?

Mitt intryck har varit att diplomatjobbet ofta "ärvs" inom en ganska snäv samhällsklass som förmodligen är ganska mörkblå. Men jag kanske har fel. Jan Eliasson är ju socialdemokrat men å andra sidan vet jag ingen diplomat som "uppträder" lika högerkonservativt och "småadligt" i offentligheten som just Jan Eliasson. Jo, det är möjligt att jag bara vädrar mina fördomar här nu... ;)

Bengt Svensson sa...

Dokumenten var hemligare i Wikileaks ägo än i myndigheternas databaser. Men en journalist på The Guardian missbrukade sitt förtroende och såg till att dokumenten kunde spridas i det skicket.
Sedan förstår jag inte varför du kallar diplomatipost för dynga.

Stefan Hagberg sa...

Hej anonym!

När det gäller STASI så är det visserligen en delikat fråga men det kan ju vara ett behövligt reningsbad att låta svenska folket få veta vilka som försett gamla östtyskland med information. Inte minst av den anledningen att man ska kunna bemöta personliga uppgifter som tillskrivs en.

Det är en del av demokratin. Sanningen är väl den att många av angivarna idag sitter på höga poster.

Forna Östtyskland lyckades hantera ett betydligt värre stålbad där mång mer eller mndre tvingades att spionera t o m på famljemedlemmar. Det är värre.

Eliasson. Det är nog tyvärr som du skriver. JE är hyfsat imponerad av sig själv dessutom.

Stefan Hagberg sa...

Hej Bengt!

Säkrare hos WL ??

Jag skrev just att det inte var WL:s fel att amerikanerna inte kunde hålla reda på sina papper. Ovanstående är inte hämtat från The Guardian utan från WL. Så om inte The Guardian köpt upp WL så är det WL som publicerat M:s samtal med namns nämnande.

Det finns otaliga sådana exempel. När det gäller dyngspridandet skrev jag som följer:
Jag ät helt övertygad om att Wikileaks som inte ens kunnat kladda över namnen skulle ha tillstymmelsen till kapacitet att informera sig hur deras dyngspridande drabbat inblandade.

Det är alltså Wikileaks som spridit en massa dynga. Många av depecherna är dessutom fyllda av amatörpsykologiska sniderier i den högre skolan, snarare än vederhäftiga analyser av politiska förhållanden.