Mycket väsen för ingenting

Jag har hört bakvägen…Bzzzzzzzzzzzz

Han som sitter i ledningen har rätten på sin sida…Bzzzzzz

Han tänker uppenbarligen inte på spelarna…(Svanstedt)

Ägarna…Bzzzzzz

Personlig vendetta. Bzzzz

Det brinner för honom på något sätt…Bzzzz

Jag förstår inte frågan…(Sjunnesson)

Åke Svanstedt sa något i loppet…Bzzz

Säkert något spydigt…Bzzz..pft….bzzz…pft…pft

Svanstedt har valt att inte tala med TV4…pft..pffff

Bla bla bla bla.

Ovanstående är brottsycken av TV4:s nya travsatsning. Med Flossie, Bull och Bull(alt. Du Pontarna).

Så här skulle jag vilja uttrycka saken. Sätt ALDRIG på det programmet. Ni kan få allvarliga hjärnskador. Är ni intresserade av trav så spela in eller titta live. Först på TV4 Sport och sedan på huvudkanalen. Då får ni kompetenta analyser och information som ni kan använda innan ni lämnar in V75 kupongen. När springreportern hoppas att tränare ska börja gråta för att det blir bra teve kan ni med fördel skruva ner ljudet men annars kan ni med fördel lyssna på bra travanalyser av Stig H Johansson m fl. Slopa gärna 18-sändningen som enbart är något slags folkföraktande spya som tagit till utgångspunkt att travspelare är knivskarpt lobotomerade per definition. Bull hade denna sorgliga dag dessutom inte lärt sig att låta som om han inte sett loppet.

Nog om det. Vinnaren i sista åkte ut. Men det hade inte blivit fem miljoner utan på sin höjd fem rätt istället för fyra.

Som sagt nu är det nya kuponger under tryckning på Strålfors.

Innan jag lämnar ämnet så undrar jag varför ATG:s app. För IPhone, Ipod och Androider inte uppdaterats. Har ni inte upptäckt de flagranta svagheterna i applikationen. Det har jag. Mot faktura skulle jag kunna berätta för er var problemen ligger. Men jag tänker inte göra det. Bristen på uppföljning och uppdatering är nämligen bara ännu ett bevis på den totala ignorans det här lilla frälset tillskansat sig ute i Silvergrisen.

Klaga månde…

Det går gärna så här när man svarar inför just ingen. Då kan man starta skitprogram efter skitprogram utan att någon kallar in en på kontoret och visar hur man viker ihop en packlåda.

Vilket sökt leder mig in på nästa ämne för dagen.

Jag köpte SuperHeavy´s första och möjligen enda platta när den kom i veckan.

Noterade att Anders Nunstedt inte tycker om den. Folk skriker på skivan enligt Nunstedt. Han har redan sågat Joss Stone. Hon har bara blivit sämre sedan debuten när hon var femton eller något och nu är hon tjugotre.

Så jag slår lite på den här recensenten. Jag vill absolut inte döma något ohörd. Att han ser ut som en Södermalmsbög behöver inte betyda att han gillar disco och har svårt för te x lite mer heteroprofilerade upplägg. Nu visar det sig så klart att han gillar disco. Han har svårt att låta bli en tresetare i fickpingis när han hör Alcazar eller The Ark. Smaken är som och när han knappast kvalar in till akademisk uppsats kallad ”Min Hest”(Egefur, Sundgren, 2006) där ”hest” ska vara ”hobbykanoniserande, egocentriska, slentrianrefererande tabloidkrönikan“ så kan vi sluta oss till att han är i ett särskilt sällskap.

Jag har funderat halva natten på ifall inte det borde finnas regler för recensenter. Gillar man The Ark och Alcazar får man bara recensera skitmusik och trivas med det. Men varför ska verkliga artister som Mick Jagger, Joss Stone, Dave Stewart, Damian Marley och A. R. Rahman… Rahman??? Han har sålt 200 miljoner skivor och det är väl ungefär så långt Nunstedt kommer innan han petar dit sin klena geting.

Det här skulle han gillat. William S. Burroughs.

“Critics constantly complain that writers are lacking in standards, yet they themselves seem to have no standards other than personal prejudice for literary criticism. (...) such standards do exist. Matthew Arnold set up three criteria for criticism: 1. What is the writer trying to do? 2. How well does he succeed in doing it? (...) 3. Does the work exhibit "high seriousness"? That is, does it touch on basic issues of good and evil, life and death and the human condition. I would also apply a fourth criterion (...) Write about what you know. More writers fail because they try to write about things they don't know than for any other reason.”

—William S. Burroughs, "A Review of the Reviewers"^[

Skivan är faktiskt bra. När starka personligheter som Jagger, Stewart, Stone et c kommer samman tar det ett tag innan man kan ge varandra stöd och support. Jagger har vad jag vet aldrig varit utanför fadershuset om man inte räknar hans ”Dancin´ in The Street” med Bowie. Det finns många bra låtar på det här albumet. Det är en skön eklektisk platta där olika musikstilar smälter ihop på ett lovande sätt. Visst Jagger är ibland fast i sina Stonesmanér men han vill prova något annat och det är det som gäller när man levererat fantastisk musik i femtio års tid. Stewart lägger sina arrangemang utan att be om ursäkt för sig. Det är ragga, soul, ragga goes India och de här artisterna vet hur man gör musik till skillnad från Anders Nunstedt som verkar hämtat sin inspiration från heminredningsvärlden. Det ska vara brunt i höst för det var grönt förra året. Men om jag nu inte vill måla brunt? Då ska jag avrättas med en Nunstedtsk giftampull i gryningen.

Lita aldrig på någon som jobbar på Expressen. Nunstedtär anställd där.

Nu är det definitivt dags för Tasty Pudding med Miles från det tidiga femtitalet. från And Horns.

När oljade ni in era skinnjackor senast och med vad?

Köpte en lammskinnsjacka på Myrran i går. Ett praktexemplar. Kostade femhundringen. Sen bar det iväg till skofixaren vid Snorkel Rutson snett emot apoteket. Minkolja med skumgummipad. Jävla jobb men nu har jag karvat över jackan två gånger och den är len som en barnröv. Vad tänker folk på?

Superheavy´s ”Beautiful People” eller veckans sammandrag av ”Idol”. Valet blir inte svårt.

Nunstedt kan dra åt helvete.

Vad är det för fel på Sverige?

En kille hittas i ett insug till en dammsil i Pakistan. Finns att läsa i The New Yorker. Mycket spännande.Det är upptakten till en särdeles spännande berättelse som skänker glans åt vad USA överbefälhavare Mike Mullen sa i veckan i en utfrågning häromdagen. Nämligen att Pakistans underrättelsetjänst ISI deltog i attacken mot USA:s ambassad i Kabul.

Men nu har kortleken hamnat i fläkten med Svarte Petter i mitten.

Nu kan de sitta där med talibaner och al-Qaida. Middagen är serverad. Gör som alla andra bevingade regnbågsdansare, ät skit.

Ett par kompisars mamma dog i Irak. Hon var en fin kvinna. Muslim. Troende. Hon och hennes man fick besöka Mecka för några år sedan. De påminde om mina farföräldrar. Troende som inte vill pådyvla någon annan sin tro. Min kompis föräldrar ber sina fem gånger och fastar under ramadan. När deras son gick till mattan på jobbet var det ingen som hade något att invända.

Vårt land…landet som vi fick av gud.

250 000 nya bosättningar.

Bildt och Reinfledt är slakballar. Vad kan vi göra voijne voijne…voffor, voffor…

Palestinierna har rätten på sin sida. Israel har missbrukat världens förtroende och jag hoppas att FN:s medlemsstater ger Palestinierna rätten.

Förhandlingar är nog bra. Som någon palestinier sa. I Egypten tog det 18 dagar för världen att stödja folkets krav. Efter 18 års förhalande av Israel sker inget. ”No Shortcuts” skränar en förvalsnödig Obama.

Man blir spyfärdig. Short Cuts???

Men varför sluta en krönika i moll.

På måndag ska jag ha en förberedande grupp. Så kallade nyanlända. Jag tänkte uppmana dem att lära sig simma.

Det finns skitstövlar överallt. På alla sidor. I alla länder.

Tony Hayward har startat nytt oljebolag. Inte så nytt men; Watch out! I Kurdistan i Irak. Han köpte Genel Energy International Ltd som dyker upp i oktober på Londonbörsen. Turkarna sitter kvar med poster om de inte åker i finkan för andra tveksamheter. Men jag skulle dryga ut pensionsförsäkringen men Haywards nya bolag. Skäll inte på mig om det misslyckas men skicka en flaska champagne om det faller väl ut. Det får bli dagens börstips i en annars skral aktievärld.

Grattis Jim! Jim Henson fyller 75 bast. Hoppas ni kollade Google och klickade längst till höger. I loved it!

Till sist. Den dyraste boken på ABE Books kostar 40 000 USD. Det är en bok där illustratören och William S. Burroughs bråkade och det blev tre böcker om jag minns rätt och samtliga är signerade.

Jag kan ha helt fel men sensmoralen är att alltid bråka. Det visade sig också i veckan att de som bråkar får högre lön – fast det var ingen högoddsare, eller?

Faktum är killar som Burroughs är väl värda stålarna. För hur mycket är inte ett  livsbejakande citat som detta från samme Burroughs värt:

“I don’t care if people hate my guts; I assume most of them do. The important question is whether they are in a position to do anything about it.”

Skulle kunna tjata om William S. Burroughs länge. Han är speciell på alla sätt. Hans farfar startade ett företag som tillverkade kontorsmaskiner. De ligger begravda bredvid varandra i St. Louis. De bar bägge det mindre vanliga namnet Seward men där slutar förmodligen likheterna.

Droger var en central del av William S. Burroughs liv. Det ledde honom allt som oftast långt ut i periferin. Det finns de som påstår att han under en period levde på att råna alkisar i New York. Som affärsmodell måste man väl ändå…

En särskilt suddig historia var också när han under en vistelse i Mexiko skulle göra en variant på Wilhelm Tell och ställde ett glas med vatten på huvudet… på sin flickvän, Joan Vollmer och sköt henne i pannan. Upprinnelsen ska ha varit att pistolen skulle säljas men köparen dök aldrig upp.

Burroughs vän Allen Ginsburg ordnade ett jobb åt Burroughs under en period som blev oplanerat kortvarig. Burroughs skulle undervisa i kreativt skrivande. Men Burroughs tyckte att studenterna var ointressanta och talanglösa och skrev: ”The teaching gig was a lesson in never again. You were giving out all this energy and nothing was coming back."

Vilket får mig att tänka på att det snart är måndag och dags för ännu ett spännande skift i Björklunds fabrik.