söndag 27 februari 2011

Vädret påverkar


-Tänkte kila ner till torget och snacka med grabbarna men så började det regna...

Det finns någon slags doft i luften denna morgon som lovar ett slut på denna till synes oändliga vinter. Koltrasten i hörnet av Ringvägen och Hornsgatan verkar glädjande nog ha samma uppfattning.


Det var i mitten av november som vintern tog fart på allvar och då hade det ändå snöat en sväng i oktober.

Men vi behöver sådana här vintrar. Det är de vintrarna som får barn att som vuxna säga;

-Jag minns min barndoms vintrar. Då var det kallt och jättemycket snö. Nuförtiden är det mest blidväder på vintrarna.

Om man tänker noga så går det ungefär typ tjugo år mellan varven.

Jag är femtiofem och när jag var liten så pratade man om de bistra krigsvintrarna i början på 40-talet. Då kunde man gå mellan Helsingborg och Helsingör.

Sen var det i mitten på sextiotalet. Min farbror körde långtradare och satt fast i en jättekö av långtradare mellan Köpenhamn och Helsingör. Jag fick följa med när han äntligen skulle kunna komma över det igenfrusna Öresund. I slutet av 70-talet var det snökaos i Skåne men det räknas kanske inte. Det var då ”Snö-Carsten” fick sitt namn på Radio Malmöhus.

I mitten av 80-talet var det dags igen. Ett par riktiga svinkalla vintrar. Då hade jag flyttat till Stockholm. Minns att termometer vid Norrtull stod på 23 minus.

Sedan blev det en rad ”normala” vintrar med något undantag.

Fram till idag 2020 och 2011. Vintrar som vi kommer att prata länge om. Som barnbarn kommer att beskriva som vintrar då det fanns gigantiska snömassor.

Men 2011 blir troligen ihågkommet utanför Sverige för något helt annat än den bistra väderleken.

2011 kommer att gå till den moderna historien som året när Nordafrika och Mellanöstern gjorde uppror mot självhärskartyper som Ben Ali, Hosni Mubarak och Moammar Ghaddafi.

Folken gjorde uppror. Krävde demokrati, frihet, yttrandefrihet, jobb och ett drägligt liv.

Idag står vi mitt i den utvecklingen. Ingen vet vad som händer efter Libyen. Vem står näst på tur? Yemen, Bahrain, Algeriet, Marocko, Syrien, Irak eller Iran? Alla? Fler länder!

Det som hänt i nämnda länder och det som troligen kommer att hända i flera andra länder ställer inte bara frågan om vad demokrati egentligen är eller varför det här hände just nu, utan blottlägger en vidare diskussion som gäller vilken typ av samhälle det utvecklade ekonomierna i väst(och öst) egentligen vill ha som handelspartner.

Så här långt vet vi att inget land(USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Sverige m fl) hade minsta lilla invändning mot möjligheterna att utöva demokrati i ovan nämnda länder före nyåret 2010/2011.

Tvärtom hade vi tagit till oss Libyen som en möjlig partner inom WTO och sanktionerna hade hävts efter Libyens ekonomiska uppgörelse om Lockerbie samt sitt frivilliga avstående från kärnvapenproduktion.

BP och ELF Total m fl var på väg att teckna eller har tecknat mångmiljardkontrakt med Gaddafi.

Idag säger BP att de bara var i början av något som kunde bli ett engagemang. Man gör allt man kan för att distansera sig från Gaddafi, väl medvetna om att nästa regimen kan vända på kuttingen och vägra samarbete med bolag som samarbetat med Gaddafiregimen.

Vad den del av världen som Sverige tillhör borde fundera över, är vad som egentligen är acceptabelt för att vi ska handla med ett land.

Vilka gränser gäller? Länder som tillämpar statsterrorism? Ska vi handla med dem ifall de betalar eller vi får köpa billig olja och gas? Om de använder vapen mot civila som demonstrerar. Ska vi handla med dem då eller ska vi handla med dem och uppmana dem att tillämpa demokrati.

Det är högst påtagligt inte bara Nordafrika och Mellanöstern som bör fundera över vilka principer som ska gälla utan i lika hög grad Sverige, Norge, USA och Frankrike.

Det finns ett momentum där man kan sätta upp vissa kriterier. Eller inte.

Om vi ska hålla truten i utbyte mot ett oljekontrakt, en stor order på det ena eller det andra så kräver nog framtiden att vi noga kan redogöra varför en handelsförbindelse är viktigare än att landet ifråga upprätthåller minimikriterier ifråga om mänskliga rättigheter. Eller mera konkret; Hur mycket tortyr, censur av yttrandefrihet, korruption och icke demokratiska metoder kan vi suga i oss i utbyte mot ekonomiska fördelar.

Det blir ju lite för att uttrycka saken lindrigt patetiskt att höra Obama, Bildt, Cameron, Sarkozy m fl tala om hur upprörda de blir när de ser konsekvenserna av de styren som de av olika skäl accepterat under årtionden.

Jag har ingen patentlösning på hur det här ska fås att fungera och aktivt bidra till att länder med svag uppfattning om behovet av demokrati ska fås att utvecklas snabbare i en demokratisk riktning men att å ena sidan stå upp i FN och andra forum och tala om hur vi i Sverige m fl länder står bakom tanken på att alla människor har rätt till demokratiska styren i sina länder för att sedan dagen efter skriva under ett samarbetsavtal med typer som Saddam, Mubarak eller Gaddafi underblåser det som redan finns alltför gott om i dessa länder, nämligen dubbelmoral.

Om inte länder som i varje fall på papperet och till viss del i verkligheten tillämpar demokratiska principer kan sätta streck och stopp för att gynna förtryckarregimer av ekonomiska skäl så är inte vår demokratiuppfattning trovärdig i dessa folks ögon.

Därför är de folkliga upproren vi nu ser också en möjlighet för de utvecklade demokratierna att skapa kriterier för att mera konkret driva diktaturer och självhärskardömen mot ökad demokrati.

Om vi inte gör något åt våra demokratikriterier och hävdar att det är dessa länders egen sak så kommer de som vi nu ser som förgrundsfigurer i ovan nämnda länder om tjugo eller trettio år vara de som kastas ur sadeln av samma skäl och av lika uppretade folkhopar som de som nu kastat Mubarak, Ben Ali och rimligtvis Gaddafi ur sadeln.

Vi i de utvecklade länderna med långvariga demokratiska traditioner är en del av problemet. Frågan är om vi vill eller orkar bli en del av lösningen.

Till stor del handlar det om vilken moral och etik som det internationella näringslivet och finansmarknaderna lyckas uppbringa. Är trehundra döda gränsen eller tusen? Är ett oljeavtal värt 80 miljarder mer värt än 400 människoliv? Är vi beredda att hävda vissa absoluta gränser för mänsklig samvaro eller har allt inklusive demokrati ett förhandlingsbart pris.

Vad vi vet om det område som folken nu tröttnat på sina ledare är att där finns cirka 100 miljoner unga människor i tjugoårsåldern som vill ha jobb, utbildning och ett liv som kan försörja en familj.

Jag har inte sett ett enda konkret förslag till hur de ska kunna få några delar av den delen uppfylld.

Det spelar ingen roll hur demokratiska valet i Egypten, Tunisien, Libyen m fl blir eller hur fin deras nya konstitutioner kommer att se ut. Kan de politiker som väljs leverera? Det är den springande punkten.

11 kommentarer:

Steve sa...

Hej Stefan.

Det jag förundras mest av i din "väderrapport" är att du även nämner Irak som en potentiell krutdurk, där folket skall resa sig och begära demokrati!?! Vem skall de avsätta denna gången!
Har inte vi från västvärlden befriat dom från tyranneriet?
Eller gick det inte som vi trodde och hoppades på!

Anonym sa...

Det var ju lite "otur" att drygt 100.000 irakier (och n miljoner som fortfrande bor i flyktingläger eller är på flykt)fick sätta livet till när "vi skulle hjälpa till att demokratisera" den delen av världen.

/Peter

Stefan Hagberg sa...

Hej Steve, Irak är på papperet en demokrati. Det finns en demokratisk konstitution, det har hållits flera allmänna val och folket har röstat om konstitutionen. I praktiken har dock landets politiker inte kunnat leverera det som folk efterfrågar. Elektricitet, jobb och ekonomisk utveckling.

Al-Maliki som är premiärminister har nu gett sin regering 100 dagar att rätta till problemen. Det kommer de naturligtvis inte att lyckas med och därmed kvarstår kraven från folket som liksom andra folk i ME är unga. cirka hälften av befolkningen är kring tjugo.

Exemplet med Irak belyser komplexiteten i frågan om demokrati.

Så visst kan folk göra uppror om de inte är nöjda.

Hej Peter,

Var det hundratusen? Om jag minns rätt så var det ett krig och då brukar det tyvärr dö människor. Före det kriget vägrade Saddam efterleva varje propå från det internationella samfundet ifall du minns.

Jag tycker till skillnad från dig att vi har ansvar för hur världen ser ut och även hur olika diktaturer och självhärskare behandlar sina medborgare.

Metoden att göra ingenting har ju inte varit så lyckosam om du tänker efter.

Stefan Hagberg sa...

Hej Steve, Irak är på papperet en demokrati. Det finns en demokratisk konstitution, det har hållits flera allmänna val och folket har röstat om konstitutionen. I praktiken har dock landets politiker inte kunnat leverera det som folk efterfrågar. Elektricitet, jobb och ekonomisk utveckling.

Al-Maliki som är premiärminister har nu gett sin regering 100 dagar att rätta till problemen. Det kommer de naturligtvis inte att lyckas med och därmed kvarstår kraven från folket som liksom andra folk i ME är unga. cirka hälften av befolkningen är kring tjugo.

Exemplet med Irak belyser komplexiteten i frågan om demokrati.

Så visst kan folk göra uppror om de inte är nöjda.

Hej Peter,

Var det hundratusen? Om jag minns rätt så var det ett krig och då brukar det tyvärr dö människor. Före det kriget vägrade Saddam efterleva varje propå från det internationella samfundet ifall du minns.

Jag tycker till skillnad från dig att vi har ansvar för hur världen ser ut och även hur olika diktaturer och självhärskare behandlar sina medborgare.

Metoden att göra ingenting har ju inte varit så lyckosam om du tänker efter.

Anonym sa...

Jo Stefan, jag vet, det brukar stryka med en del människor i krig.

Men att exportera demokrati genom att döda 100' och fördriva ett antal miljoner människor brukar inte heller vara den bästa av medicin. Men det kanske finns bra exempel på när det fungarar. Upplys mig gärna.

Grönsakshandlarn (inte Hultman alltså)i Tunisien har iaf gjort mer för demokratin än vad det "goda" väst någonsin kommer göra i nordafrika.

/Peter

Stefan Hagberg sa...

Hej Peter,

OK, vi säger att det dog hundratusen människor i det senaste Irakkriget.

jag har väldigt svårt att tro att USA koalitionen satt och räknade med att hundratusen skulle dö. De hoppades säkert på att folk skulle välkomna dem och sedan skulle Saddam ge upp efter att hans revolutionsgardister fått stryka vapen.

Man kan naturligtvis spekulera i att ifall det var någon annan konstellation som invaderat Irak eller ifall man som du föreslår inte gjort något alls.

Dwet är just det jag har lite svårt för. Att i stort sett alla de som är kritiska till USA och Irak kriget helt saknar idéer om vad man skulle göra istället.

Du nämner att 100 000 dog. Det är naturligtvis tragisk att en enda människa dör.

Under andra världskriget dog cirka 23 miljoner soldater och lika många civila.

Borde vi överhuvudtaget brytt och om Hitlertysklands förtryck av olika folk. Då hade vi kanske sparat några miljoner människoliv. Låt vara att Hitler fått lov att upprätta sitt tusenåriga rike.

Saddam hade också en rätt imponerande statistikrad. em miljon döda i kriget med Iran. Ett antal hundratusen döda under första Gulfkriget 1991 som i sin tur var en följd av att Saddam ockuperade och förstörde halva Kuwait.

Till detta kan då läggas Saddams giddrande med Oil for Food fonderna på tvärs med FN:s intentioner och hans tidigare mord på bl a kurder(182 000 försvunna, Halbja med 5000 som gasades ihjäl, Dujail och shiamislimer mm)

Jag är ganska övertygad om att folken i ME förmår att uppskatta skillnaden mellan en demokrati och en diktuatur. Det är ju demokrati de kräver nu i ett antal länder i Nordafrika och Mellanöstern.

Idag ligger frågan om Irak och dess förmåga att bygga en demokrati hos en folkvald regering. Det är väl den stora skillnaden.

Vet inte riktigt vilken grönsakshandlare du syftar på och som jag skriver i min blogg så finns det vktiga frågor som väst måste fundra över. T ex vilken typ av regimer vi ska uppmuntra och samarbeta med.

Jag har vidare aldrig påstått att "väst" skulle vara goda. De är framför allt egennyttiga vilket är en kvalité med begränsningar.

Däremot har "väst" en hel del att erbjuda när det gäller kunnande om problem i ett demokratiskt samhälle.

Anonym sa...

Stefan.

När Saddam skapade sitt ökända track record som du räknar upp så stöddes han väl av flera västländer som senare under "demokrati-kriget" stod på andra sidan mynningen.

Ena dagen stödjer vi diktaturen, nästa dag invaderar vi. Är det trovärdigt utifrån det aktuella folkets synvinkel?

Libyen är ett grymt bra exempel på där folket måste ha en väldigt skeptisk bild av EU. Jag skulle iaf ha det om jag var Libyer.

Angående grönsakshandlarn så var det ett långskott på Hultman från hans andra liv i Årsta partihallar nä rdte begav sig.....

/Peter

Steve sa...

Peter.
har lite svårt att förstå vad du vill med dina inlägg. Det "kostade" 2 världskrig innan Europa fattade att demokrati både inom länderna och grannländerna var det enda riktiga alternativet. Vad jag tycker mig förstå så har du inte riktigt tagit ställning för om priset på demokrati är betalbart över tid eller inte. Jag tror inte någon inbillade sig att det skulle gå över en natt att skapa demokrati i Irak. Däremot så är jag övertygad att alla de som offrade livet på ett eller annat sätt för Europa, idag ler i sin himmel när de ser vad deras umbärande skapade för möjligheter för efterkommande generationer i Europa. Förhoppningen är ju att de som dog i Irakkriget också skall få uppleva samma glädje, om än postumt.

Anonym sa...

Steve.

Skönt att du talar om för mig vad jag tagit ställning eller inte för här i livet. Det känns bra.

Jag tycker att det räcker att läsa din första kommentar, "eller gick det inte som vi trodde och hoppades på"? 100.000 döda 10 miljoner på flykt eller i flyktingläger.


/Peter

Steve sa...

Peter.

Att du läst vad jag skrivit förstår jag men jag förstår också att du inte förstår VAD du läser!
Anser du m a o att det hade varit bättre låta Hitler härja fritt utan åtgärd från omvärlden? anser du inte att priset det kostade då var värt det som resultatet blev? varför flyr människor från diktaturer? Har du ställt dig den frågan? Det fanns 2 (två) länder som öppet stödde Kadaffi när revolutionen bröt ut, Cuba och Nicaragua. Är det deras regimer du har som mall för ditt och andras liv?

Stefan Hagberg sa...

Peter,

Det är riktigt att många länder däribland Sverige handlade friskt med Irak och också hjälpte honom att bygga upp olika vapenkapaciteter inklusive början på ett omfattande kärnvapenprogram. Till detta program bidrog bl a ABB.

Enligt parollen min fiendes fiende är min vän, blev Saddams regim om inte en allierad så i varje fall en kraft som inte skulle motarbetas så länge kriget mot teokraterna i Tehran pågick.

Det är inget ovanligt. Kina tillämpade det, västmakterna tvingades i allians med Sovjetunionen för att bekämpa Hitler et c.

Taktiska allianser av det här slaget har förekommit så länge krig och oro mellan stater har förekommit.

När det gäller Libyen så kom Gaddafi till makten i en miitärkupp och i opposition till de som vile sälja ut Libyens olja för en billig peng. På så sätt var Gadaffi en nationalist. Men någon demokrat är hans inte. Det finns inget demokratiskt över hans hemmakokta statsskick. Sura på EU? Det finns säkert libyer som är det. Men varför?

Vad skulle EU gjort. OK, de kunde slutat köpa olja och Libyen var också under många år under sanktioner efter Lockerbiesprängningen som man ju erkänt att man iscensatte.

Idag sitter Gadaffi och inbillar sig att folket fortfarande älskar honom. De gjorde nog det en gång i tiden. Idag är inte folket nöjda längre med handouts. Det vill ha demokrati även om de inte riktigt vet vad det är.

Vår uppgift är att hjälpa till så att de får demokratiska konstitutioner. Hur de sedan utvecklas är deras egen sak.

Det är självfallet så att en del av de länder där folken nu gör uppror kommer att falla tillbaka till att bli kleptokratier som Egypten, Tunisen och Libyen m fl var innan upproren.

Angående grönsakshandlare så funderade jag bara på vem som handlat med grönsaker i Libyen. Men nu förstår jag.