tisdag 10 april 2012

"Like a Rolling Stone"

"Man måste tänka sig Sisyfos glad!" Det skulle vara den mest empatiska euforism som Albert Camus någonsin uttalade.

Ja, så kan det kanske vara. Eventuellt.

Vad vet man egentligen vad den gode Albert uttalade i sin ensamhet om ens det.

När kunde grekiske stenrullaren vara "glad". Just när han nått den punkt där stenen åter rullade ner. Knappast, eftersom han ju inte kan ha vetat när detta skulle inträffa och inte ens förutsatt att det skulle hända just denna gång också.

Å andra sidan var Sisyfos en skitstövel och sådana har ofta en överdrivet positiv uppfattning om sina egna företräden, säkert också inom grenen stenrullning.

Vad tänkte egentligen Sisyfos fru när hon lät hans lik, naket och till allmänt beskådande på det där torget. På Sisyfos uppmaning som ett bevis på kärlek. Sedan efteråt vände han det till sin motsats.

Sisyfos fick vad han förtjänade, precis som Vergilius flaggviftare.

I verkliga livet utskänks det dock ingen rättvisa. Varför skulle det?

Hela den religiösa grundföreställningen om jordelivet som en mänsklig prövotid inför större uppgifter har ju förvridits till sin motsats.

Föreställningar om rätt och fel har därför kommit att kommit att handla om vad som borde göras istället för vad som kan göras och ska göras.

För det är väl ingen som på allvar tror att det skulle hända något speciellt för just vår käre Sisyfos om stenen verkligen stannade på bergets topp.

Han skulle förmodligen återgått till sin gamla vanliga verksamhet övertygad om att han nedtvingat ännu ett motstånd på vägen till...

Det är väl här någonstans problemets kärna finns.





Inga kommentarer: