Jag har tidigare skrivit en del om det som Carl Bildt lite käckt kallar ”en demografisk sunami”.
Det finns mycket att säga om det som nu händer i norra Afrika och mellanöstern.
Själv har jag tillbringat många timmar framför teven.
How to get labour and capital to migrate freely… bla bla
Egypt has a reform oriented government…bla bla
Ungefär så lät det I helgen när CNN lät marknadsaktörer lufta sina känslor kring tillståndet för 350 miljoner araber i mellanösterns och nordafrikas länder.
Det bästa vi kan göra, rådde en bankman, är att hålla nere inflationen.
Inflationen?
Det är nog det minsta problemet.
Men till och med i Saudiarabien ligger inflationen på 5,5 procent. Där skyller man på den globala uppvärmningen och statens centralbankschef försäkrade i helgen att det som händer i Tunisien, Egypten, Yemen och snart andra länder inte kan hända i Saudiarabien. Istället hyllar man Mubaraks insatser.
För ett par veckor sedan rapporterade alla världens nyhetskanaler om hur det egyptiska folket var trötta på politik inför de stundande valen. Trötta på Mubaraks skitsnack som serverats i statligt kontrollerade media de senaste trettio åren. Löften om reformer som aldrig infriats.
Det visade sig i helgen att den analysen var helt fel.
Det ser ut att bli en dramatisk vår. Verkligheten håller på att hinna ifatt ledarna i mellanöstern och bortom mellanöstern finns ett femtiotal länder där förhållandena inte markant skiljer sig från arabländerna i mellanöstern.
Att folk i länder med feodala strukturer, diktaturer, religiösa autokratier och liknande, gör uppror är inget märkligt. Det mönstret känns väl igen genom hela mänsklighetens historia.
Orsaken är att den här typen av styren aldrig ser till att folket får det bättre. Istället tvingas folken i dessa länder leva på marginalen medan de kan se maktens anhängare berika sig intill och utöver alla gränser.
Till sist gör de uppror.
Där är vi nu.
Problemet med t ex Egypten är att den del av världen som borde stå för upplysning, klokskap och demokratiska värderingar under de senaste tjugo åren stött Mubarak villkorslöst. Alla nationer som normalt bröstar upp sig för att vara demokratiska och försvara tryckfrihet och yttrandefrihet har stillatigande sett på hur Mubarak drivit Egypten som sin egen politiska egendom.
Det gäller USA, Storbritannien, Frankrike, Sverige m fl.
När Barack Obama nu talar om vikten av reformer i Egypten är det för sent. För sent för Mubarak och för sent för USA och alla andra.
Det har inte varit en hemlighet för USA som har en utmärkt utrikesbevakning att 20 miljoner egyptier lever på två dollar om dagen. Det är inget som dykt upp med ökade matpriser. Men ifall man lever på marginalen och matpriserna går upp tio procent är det en katastrof.
Egypten har varit USA:s och västs allierade i arabvärlden.
När Carl Bildt sitter i Davos och talar om demografisk sunami så vet han precis som alla andra att de hundra miljoner ungdomar som inte får jobb i mellanöstern inte får det därför att dessa länder hållit befolkningen utanför arbete. Inte ens ifall de har utbildning får de jobb eftersom ekonomierna är uppbyggda för att en elit ska ha jobb och överskottet ska fördelas mellan dem och inte folket som helhet.
Vad mellanöstern behöver är varken islamistiska teokratier som reser sig ur askan av länder som Egypten, Libanon, Syrien och Irak utan länder som har politiker som utvecklar ländernas ekonomier så att överskottet fördelas rättvist.
Alla vet att religion söker näring ur daglig hopplöshet. När de två dollar man har att leva för är slut dyker de islamistiska nätverken upp med en påse ris eller fem liter fotogen.
Är det så vi vill ha det?
Om det muslimska brödraskapet tar makten i Egypten sker det till stor del därför att omvärlden accepterat Mubaraks vanstyre.
Det finns idag inga snabba lösningar på mellanösterns problem. Men ifall mellanöstern ska undvika det som hänt i Iran eller är på väg att ske i Irak, d v s att en ny maktelit med religiösa förtecken berikar sig på folket så måste de unga inte bara protestera utan organisera sig och dessutom skapa ett politiskt och ekonomiskt system där makt är separerad. I de flesta länder i mellanöstern är personer, ekonomiskt, politisk och militär makt ihopgeggad i en salig röra. Den egyptiska miltära makt som nu till synes står på folkets sida men kan skifta fokus när som helst har stora ekonomiska intressen i landet att försvara. En långvarig konflikt drabbar deras företag, deras pensioner och förmåner. Det är deras förmåner och välstånd som står på spel. Men det är samma ekonomiska intressen och system som skapat en ekonomi där tjugo miljoner av åttio miljoner egyptier tvingas leva i fattigdom.
Med hundra miljoner unga i mellanöstern som är mellan femton och tjugofem och en medelålder som ligger runt tjugo kan ingen regering längre låtsas som dessa unga inte existerar.
Att sätta Koranen i händerna på dem håller i några år. Att reglera matpriser ännu några år. Men för att skapa långsiktiga och stabila lösningar krävs att själva grunden för dessa ländernas ekonomiska och politiska system förändras radikalt.
Att utbildning och jobb är lösningen är ingen hemlighet. Hemligheten är istället hur man skapar detta.
Det kräver en omfördelning av tillgångar, ett system där man tar från makten vare sig den är religiös, politisk eller militär.
Det handlar om ekonomisk filosofi och makt eller hur makthavare i varej givet ögonblick prioriterar personlig girighet framför en lösning som är till för att gynna folket.
Demokrati är varken slagord eller flygblad utan ett långsiktigt politisk arbete som bedrivs varje dag på alla nivåer i en samhällsstruktur.
Ingen av detta finns idag i händerna på demonstranterna. De som vet hur ett sådant samhälle kan skapas finns inte på gatorna i Egypten, Tunisen, Yemen.
Idag rapporteras om stora ungdomsdemonstrationer i Sudan som gränsar till Egypten. Också i Jordanien, Libanon och Syrien jäser missnöjet. I Erbil i norra Irak talas om liknande demonstrationer.
De regimer som inte kan leverera i mellanöstern lever ett farligt liv.
Men den stora skandalen är västmakternas dubbla standard när det gäller demokratins innehåll.
Idag ser vi hur både USA och Storbritannien manar till lugn.
Lugn för vad?
Religionen är ingen lösning. Det visar exemplet Iran och nu senast Irak.
Om gud finns tror jag inte han eller hon skulle tycka att vare sig Irans eller Iraks ledare för att inte tala om Saudiarabiens skulle ha minsta lilla chans att slinka in i paradiset.
Det blir kolskyffling en trappa ner. Tro mig.
De hundratusentals unga som vill ha ett annat samhälle må önska sig en bil eller en Ipod som resultatet av ett arbete. Just nu har de inte mat på bordet.
Är det för mycket att begära 2011.
Marre blev tvåa i PdA. En superstrong insats och all heder till Hultman & Co. Anders L. gissade att Ready Cash skulle ta hem spelet. Grattis Anders!
Vi förlorade handbollen men det ger mersmak. Jag tror på en VM seger 2013 och en seger för Marre nästa år. Detta PdA gav mersmak.
Vi hade fem rätt igår. Å andra sidan satte vi den förra helgen. Spelpott.
Till sist. Vad väst(eller öst) borde fundera över är moral och etik inom finansvärlden och hur egyptens 20 miljoner som lever på två dollar om dagen ska motiveras att uthärda sina liv oavsett om Mubarak sitter kvar eller ersätter den mumie som förstördes i helgen på Egyptens nationalmuseum.
Varken en militärregim eller det muslimska brödraskapet är något hållbart alternativ… nämligen!
Är det borgmästare West i Quahog eller riktiga ledare vi vill ha?
Inlägg
2 kommentarer:
Sociologihistoriker glömmer lätt verkligheten. Att problematisera verkligheten är första steget till kunskap. Du skriver tex "Demokrati är varken slagord eller flygblad utan ett långsiktigt politisk arbete som bedrivs varje dag på alla nivåer i en samhällsstruktur" Tror du på detta själv (om du tänker en stund)eller har det blivit en klyscha du tar till? Är det demokratin vi ska sträva efter, är inte den naturliga samhällsordningen odemokratisk? Demokrati möjliggör inom sina ramar en enorm maktkoncentration, ohöljd maktkamp och hänsynslös utövning. Tål den att granskas idag? Varför säger man att naturligtvis är demokrati något att sträva efter. Vi får inte bli slöa och likgiltiga. Tex finns en annat tvärsäkert antagande, den ekonomiska människan, i den teorin är det självklart att människan försöker maximera sin vinst, men så har jag aldrig tänkt trots att jag varit företagare under större delen av mitt liv. Jag har aldrig velat annat än ha pengar så mitt liv fungerar, kanske kan beskrivas som att maximera sitt välbefinnande, och där tar inte pengar första platsen. Ha det bra Stefan, och kul att du är tillbaka.
Hej Ulf!
Tack för din intressanta kommentarer på bloggen.
Nu har jag tänkt en stund;-)
Jag har studerat de flesta system som påstår sig vara lämpade för att styra ett samhälle.
Jag håller med dig om att demokrati som begrepp inte innehåller något utom en from önskan om ett bättre/bra samhälle att leva i.
Många egyptier som fått sina butiker länsade under helgen vill säkert har mer Mubarak och inte mindre och tycker säkert att han tappat greppet. Israeliska Haaretz uppmanar USA och Storbritannien "Back Off!" De vill ha kvar Mubarak.
Min historielärare förklarade högtidligt att Israel var den enda demokratin i ME. Det var i början på 70-talet.
Nu vill denna stora demokrati bevara en regium som håller 20 miljoner att leva på 2 dollar om dagen.
Demokrati är ingen klyscha, åtminstone inte för mig. När jag skriver att demokrati är ett långsiktigt arbete så menar jag varje ord.
Demokrati är en historiskt olöst uppgift vare sig det gäller Sverige eller Egypten.
Jag har på nära håll i Irak sett hur människor med ingen eller liten makt, få eller inga ekonomiska resurser skaffat sig miljardförmögenheter och makt över människors liv.
Det komplicerade är inte att införa demokrati utan att upprätthålla, fördjupa och utveckla den.
De flesta länders ledarskap föredrar stabilitet framför ett dynamiskt politisk liv där olika idéer bryts mot varandra i en demokratisk process.
Därför håller Carl Bildt och Reinfelt tyst och tar rygg på de stora pojkarna.
Oavsett vilken färg en ny regim har i Egypten, Tunisien, Syrien, Libanon, Yemen, Jordanien eller för den delen Iran så är det inte vad som utlovas i demokratins namn utan vad som faktiskt görs för den enskilde medborgaren.
Det handlar helt enkelt om att leverera. Mubarak har lovat reformer i trettio år och detta är vad hans löften lett till.
Demokratin i Egypten kommer inte av sig själv. Det måste ske offer. Feodala strukturer av gynnande måste ersättas av ett professionellt styrt näringsliv.
Makt korrumperar om man inte dagligen skapar motmedle mot detta virus.
Det är det jag menar med att demokratin måste försvaras och kanske viktigarte utvecklas på alla nivåer i ett samhälle som Egypten. Det räcker inte med en ny gubbe med nya löften.
100 miljoner unga behöver arbete och framtidshopp.
Vilka är de strukturella felen i dessa ekonomier eller för den delen det världsekonomiska systemet.
Ulf, vi har alla fått lära oss en massa om hur ekonomier och demokratier fungerar(Kotler, Dahl m fl.
Om alla hade rätt skulle vi inte behöva dela ett nytt nobelpris i ekonomi varje år.
jag tror inte heller att Mubarak sitter och räknar pengar hela dagarna. Men hans utövande av makt bygger på att det är han som bestämmer. Det funkar så länge den som bestämmer fattar riktiga beslut och har något slags kontakt med verkligheten.
I bästa fall är det upplyst despoti vilket inte alltid behöver vara fel under en begränsad tidsram. Men när rövslickarna väl formerat sig och det hela går ut på att heja på ledaren är loppet redan kört och där är vi nu i de flesta länder i ME.
Ungefär så tänker jag.
Skicka en kommentar