onsdag 5 januari 2011

Olika förödmjukelser


Satt och lyssnade på BBC:s Hard Talk i morse. Bruce Riedel, president Barak Obamas rådgivare i frågor som rör Afghanistan och Pakistan intervjuades.


Riedel ansåg att glaset var halvfullt snarare än halvtomt när det gäller Afghanistans närmaste framtid.

Jag har för all del en del synpunkter på USA:s långvariga och väl dokumenterade metod att ”ta vad man har” i kampen mot politiska, ekonomiska och militära hot.

Jag ska inte plåga läsarna med att räkna upp alla sydamerikanska diktatorer som USA stött genom 1900-talet för att inte tala om kriget i Indochina på 60- och 70-talen.

När Riedel nu meddelar att Hamid Karzai var deras kille och att det nu är lite sent att ångra sig påminner det om låtar från förr.

Och ändå inte.

Det må vara hänt att Karzai själv inte är korrupt. Varför skulle han inte vara det? Då ska man tro att en väska med miljontals dollar från Irans president bara är en vänskaplig gest på samma sätt som när han först tog emot väskor med pengar av USA och andra.

Det betyder inget djupare alltså. En väska är lika bra som en annan. Om man tror att väskor med pengar saknar ideologi håller detta resonemang.

Väskort med pengar skapar länders framtid så gott som något annat.

Medan Bruce Riedel målar upp en problematisk och komplicerad bild av Afghanistan och dess till synes evigt förbundne Pakistan så slår det mig samtidigt vilken enorm skillnad det är att lyssna på delar av den svenska debatten och den jag nu tar del av på BBC.

Den största skillnaden är att stora delar av den svenska debatten inte bara stannar halvvägs. Den kommer helt enkelt inte ens ur startblocken i händelse att det någonsin funnits några sådana.

Man kan ha olika synpunkter på hur USA borde förhållit sig efter 9/11.

Kanske borde de bara lyft på hatten fulla av skam och skyfflat undan resterna av Twin Towers.

Ungefär som delar av den svenska debatten föreslår.

Man kan anse att vi slätt inte hade med att göra om det sitter ett gäng talibaner i Kabul som vägrar flickor att gå i skolan och upprätthåller moralen genom att skära näsan av dem som bryter mot den givna ordningen.

Som ger sig på tusenåriga statyer av Buddha och vars huvudsakliga exportvara är narkotika.

Shit the same! Det är ju deras ensak.

Att talibanerna hyste delar av al-Qaida på sitt territorium kan självfallet också diskuteras. Det finns galningar i Sverige som anser att vi får räkna med al-Qaida som en del av vårt civila samhälle ungefär som studentrevolter och brända bilar i förorterna.

Det är faktiskt helt olika saker. Fundamentalt!

Vad som stör mig riktigt och på allvar är den svenska mjukisvänsterns kringslabbande i debatten. Det finns en grupp debattörer som inte är så liten som man kan tro som sugit i sig näring efter 68 generationens ideologiska och politiska sammanbrott.

Inte ens på den tiden orkade de studera sig till något slags sammanhållen analys. Där hjärnan tog slut vidtog känslomässigt svammel. Då som nu.

På den tiden pratade delar av den rörelsen om fred på jorden och kärnvapenfria zoner i Östersjön. De lyckades alltid hitta någon udda och oupptäckt ståndpunkt som i och för sig aldrig ledde till något eller ens hade möjlighet att göra det men som lät lagom ofarlig för att locka till sig en viss grupp huvudsakligen välmenande människor.

Människor som trivdes som fiskar i vattnet och ständigt sökte näring i enkla lösningar på svåra problem.

Idag har samma människor slipat på sina slappa argument i mer än fyrtio år. Det är fortfarande fred på jorden som gäller.

Enda skillnaden är att de idag har lättare att göra sin röst hörd.

Det är fortfarande lika oklart hur deras Shangri La ska uppstå eller hur vi ska få talibanerna att förstå att man inte kan hugga näsor av flickor eller öppna hotell i Tora Bora utan att omvärlden reagerar när gästerna ger sig ut på världsturné.

När ledande företrädare för Svenska Freds och Skiljedomsföreningen m fl hyllar en debattartikel av Per Allan Olsson i GP får jag rysningar längsmed ryggraden.

Samtidigt är Olssons artikel ett lysande exempel på vad jag beskrivit.

Efter en virrig inledning där Olsson hyllar demokratiminister Birgitta Ohlssons tidigare artikeln i SvD den 16 december 2010 rörande dialog med muslimska organisationer, lokala projekt etc. övergår Olsson raskt till vad han själv har på hjärtat i frågan.

”Självklart behöver vi mobilisera kring demokrati, religionsfrihet och hela den värdegrund som gör det öppna samhället möjligt. Självklart behöver vi stöd från imamer och andra muslimska företrädare för att visa att det här våldet inte har stöd i koranen; att det åtminstone i vårt land, finns möjligheter för en annan sorts opposition.

 
Men hur långt når vi med en svensk linje som inte tar ansvar för vår del av en utrikespolitik som miljoner muslimer upplever som kränkande, diskriminerande och koloniserande? Hur kan man tro att en dialog fördjupas utan att vi diskuterar vår – och deras – delaktighet i Afghanistan, Irak och Palestina?”

Vänta nu lite!

Vi har alltså en värdegrund som innebär att vi har ett öppet samhälle.

Sedan kommer det: ”Självklart behöver vi stöd från imamer och andra muslimska företrädare för att visa att det här våldet inte har stöd i koranen; att det åtminstone i vårt land, finns möjligheter för en annan sorts opposition.”

Plötsligt sliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiirrrrar det till ungefär som en hemvändande bakfull julfirare på blankis.

…”åtminstone i vårt land, finns möjligheter för en annan sorts opposition.”

Detta skriver Olsson bara några veckor efter att en islamist försökt spränga sig själv och hundratals svenskar varav säkert en del skulle varit muslimer, i luften strax före vår största högtid - julen.

Så i vårt land finns det alltså möjlighet till en annan sorts opposition. Underförstått att i andra länder, Palestina, Irak och Afghanistan finns inte den möjligheten och där…får man inte bara ta vad man får. Man får vad man förtjänar.

Ingen som läser Olssons artikeln kan uppfatta det på annat sätt än att vårt hopp är att tala med olika islamska företrädare för att få deras stöd så att vi kanske kan undvika det som inte är möjligt utanför Sveriges gränser.

Min första fråga är varför vi överhuvudtaget måste tala med olika företrädare för islam i vårt land om en så självklar sak som att islam inte försvarar våld i form av självmordsbombare i julhandeln.

Redan här kör Olsson av banan.

Terrorism i islams namn är alltså villkorad i Olssons resonemangsvärld. Man kan förstå den(Irak, Afghanistan, Palestina) medan vi i Sverige kanske kan få en annan slags opposition, mera fredlig som inte spränger bomber.

Det Olsson inte förstått är att terrorism aldrig kan försvaras oavsett var den utförs geografiskt.

Våld mot en övermakt kan försvaras. I en mer ordnad begreppsvärld kallas det väpnat motstånd. Att spränga hundratals civila som är ute och köper grönsaker på en marknad är inte väpnad kamp. Det är terrorism oavsett ifall det gör i Allahs namn eller inte.

Olsson har säkert i likhet med många som delar hand uppfattning något slags inre behov av att intellektuellt ordna upp det faktum att en svensk bosatt i Storbritannien försökt genomföra ett massmord mitt i den svenska julhandeln.

Exakt vad som skulle göra att vi i Sverige skulle vara bättre skickade att prata omkull fundamentalister än i andra länder är oklart.

Men Olsson snuddar faktiskt vid detta. Inte förvånande berör han Storbritanniens handhavande av kontakterna med sina muslimer.

Det har enligt Olsson varit katastrofalt.

Han citerar aktivister och advokaten Abdulrahman Jafar för att understryka sin uppfattning.

Så här skriver Olsson:

” Abdul Rahman Jafar är en advokat som samarbetat med Storbritanniens muslimska råd i syfte att minska risken för våldsbenägen radikalism bland unga muslimer. Han förklarar varför den brittiska regeringens kampanj för anti-radikalisering till stor del misslyckats: samarbetet – inklusive stora finansiella bidrag – har bara förts med de muslimska grupper som inte kritiserat den brittiska utrikespolitiken. Jag har inte träffat en muslim som inte är rasande över Storbritanniens politik i Afghanistan, Irak eller Palestina, säger Rahman. Och tiger man om utrikespolitiken, så tiger man om extremisternas förevändning för våldsaktioner.”


I Olssons värld blir allt plötsligt begripligt. Hade Storbritannien spenderat mer pengar och resurser på att diskutera med de extrema islamistiska organisationerna så hade situationen varit en annan.

Annars är Jafars huvudsakliga argument precis som många företrädare för islam i Sverige att det håller på att breda ut sig en islamofobi i världen urskiljningslöst riktad mot muslimer.

Islam är inte bara en fredlig religion utan den fredligaste av alla religioner vilket 1400 år av fredlig samexistens verksamhet bevisat och som bevis på denna tes nämner Jafar Andalusien.

Det pågår olika organiserade attacker mot islam. Han nämner uttalanden av Silvio Berlusconi, en påstått fejkad lista på judar som ska attackeras och som figurerat i brittisk press och ett antal attacker mot muslimer i Storbritannien.

Jafar har ”inte träffat en muslim som inte är rasande över Storbritanniens politik i Afghanistan, Irak och Palestina”.

Om Olsson och Jafar har rätt står vi nämligen inför randen av en katastrof.

Det enda väst kan göra är att tillstå våra pyramidabla fel och islamofobi och samtala med extremister som anser sig hämta inspiration från islam.

Olsson anför vidare exemplen Irak och Palestina där han detaljerat beskriver de övergrepp som USA, Storbritannien, Israel m fl begått.

Oändlig uppräkning av alla hemskheter som drabbat det irakiska och palestinska folket, vår kollektiva skuld för att vi inte…ja vadå?

Det är precis här Olssons och de aningslösa fredsivrarna trillar omkull. Vad skulle vi gjort istället?

Ytligt sett kan dessa människor framstå som humanister och brinnande försvarare av demokrati och frihet.

Men ifall man synar deras argument är de inte bra ihåliga utan också falska och selektiva. De påminner inte oväntat om sådant som politiska jultomtar som Berlusconi m fl kläcker ur sig.

Två fel blir nämligen inte ett rätt.

Afghanistan, Irak och Palestina är tre olika länder med tre olika länders historia.

Till att börja med.

Vad är det alla muslimer Jafar träffat är så rasande över och som Olsson har så stor förståelse för i sin debattartikel.

Är afghanerna rasande över att talibanerna störtades från makten och att USA, Sverige m fl nu försöker skapa en demokratisk grund som bl a tillåter oliktänkande och att flickor får gå i skola. Eller är det, det faktum att USA koalitionens undanröjande av diktatorn Saddam Hussein ersatts med en demokratisk konstitution och att islam knappast haft en så stark ställning som följd av kriget under de senaste femtio åren.

Al-Qaida fanns inte i Irak enligt Olsson. Nej, men exakt samma typ av organisation fanns där och dessutom fanns Saddam Hussein där som vägrade efterleva FN beslut efter FN beslut.

Terrorism fanns i Irak, initierat av Saddam. Jag blev själv utsatt för ett terrordåd 1992 när jag skulle bevaka det första fria valet i den norra kurdiska delen som USA, Frankrike och Storbritannien då kontrollerade.

Jag överlevde men det fanns andra som inte gjorde det.

182 000 försvunna kurder och mer än 5000 som gasades ihjäl i Halabja och andra ställen. Shiamuslimer som slaktades i Dujail och andra byar. Tortyr, obekväma som Saddam matade lejonen med.

Inte ett ord om detta, om talibanernas nidingsdåd eller om raketer som regnar över Israel.

Jag har aldrig och kommer aldrig att försvara Israels politik gentemot palestinierna men raketer som ramlar ner i huvudet på israeler är fel väg liksom självmordsbombare på bussar.

Terrorism kan aldrig försvaras med att vi har vårt ansvar.

Så länge Olsson och hans fredsvänner inte har något alternativ till talibaner och folkmördare som Saddam annat än att vi måste prata vett i självmordsbombare och ta på oss ett ansvar för att det finns så kommer islamisterna att bli glada och resten av världen att bli som bäst mera lik Kabul och Bagdad.

Islam som en fredsälskande religion är lika falskt som att påstå att den spanska inkvisitionen, eller bålen i Torsåker på 1600-talet genomfördes för att visa guds kärlek till mänskligheten.

Islam är en religion bland andra. Snabbt lierad med ekonomisk och politisk för att inte nämna militär makt precis som kristendomen.

Inte alls några 1400 år av fredlig samexistens.

Det finns ingen anledning för oss i Sverige att acceptera självpåtagna religiösa uttryck som förtrycker människor eller förespråkar våld, vare sig våldet sker här eller på den afghanska landsbygden.

Islam måste sätta sina egna gränser och ta avstånd från terrorism och självmordsbombare medan vi måste respektera muslimer som bekänner sig till islam precis som vi respekterar buddister, judar och hinduer.

Faktum är att jag inte alls tror att vi har svårt för det.

Det jag tror vi har svårt för är att ta på oss skulden för att världen är full av en massa makthungriga kriminella typer.

President Obamas rådgivare Bruce Reidel hade i inslaget på BBC inga illusioner. Han trodde inte korruptionen skulle försvinna i Afghanistan.

Det tror inte jag heller. Det handlar inte om det.

Det är som med Irak och Palestina eller för den delen Sverige.

Det finns alltid människor som förser sig. Det är ett del av ett demokratiskt samhällsbygge att minska förekomsten av odemokratiska och kriminella inslag.

Men utan respekt och förståelse för vad som krävs i grunden för att åstadkomma ett demokratiskt samhälle missar man målet.

Vi har ett ansvar för vad som händer i vår omvärld därför att den världen i allt snabbare takt är en del av vår egen. Vår uppgift är att försvara demokrati och utveckla dess fundamenta. Inte att ha dåligt samvete för att al-Qaida finns eller att försvara dess uttryck som förståeliga.

I så mått behöver ett sekulariserad samhälle som Sverige hjälp från islamska organisationer med att bekämpa grogrund för individer och nätverk som radikaliserats av kriminella element.

Olssons avslutning pekar dock åt ett helt annat håll:

”Att starta en dialog med muslimska grupper utan att föra in vårt och andras ansvar för den utrikespolitik som i så hög grad sargat deras hemländer är ytterligare en förödmjukelse av motparten.
En förödmjukelse lagd på en annan.”

Så talibanernas eventuella förödmjukelse väger alltså tyngre än den förödmjukelse hundratusentals afghanska flickor kände när de inte längre fick gå till skolan sedan talibanerna tagit makten eller den förödmjukelse det amerikanska folket kände ínför talibanernas oförbehållsamma stöd åt al-Qaida.

Det finns nämligen om man ska vara petnoga flera olika typer av förödmjukelser och brott som man ska sortera ibland.

Olssons artikel bevisar att tryckfriheten och yttrandefriheten är värdefull. De omfattar nämligen de mest huvudlösa åsikter.

Inga kommentarer: