söndag 16 oktober 2011

Genetiska skillnader mellan skolor och oro i världen

 


Spiken ville ut redan vid halv sjutiden i morse. Nu när matte är utomlands så brukar han gå ut med mig innan jag kilar iväg till något nytt spännande uppdrag i Björklunds fabrik. Spiken har ingen aning om att gud vilade på den sjunde dagen. Han kör på den lille ateisten.
I varje fall var det trevligt att gå uppåt Skinnarviksberget medan gryningsljuset antydde att det kan bli en fin höstdag med hög och klar luft.
Noterade att det för tillfället står 8-7 till Stadsholmen i matchen med Klottrarna. Muren är nu åter gul bakom 1800-talskåkarna på berget.
Igår kväll satt jag hemma och zappade lite på kvällen. Det var en obducentrulle från BBC, en spionhistoria och en fransk film om en skola på dagordningen.
Jag måste erkänna att jag inte såg någon till slut.
Faktum är att jag börjar tröttna på obducentrullar. Spionhistorierna är sällan riktigt bra och en fransk film om skolan kan visserligen rendera lite flashback´s efter en vecka i smeten men om man vill koppla av till den är mer tveksamt.
När jag gick i skolan så gick vår klass tillsammans från 1-9. Några av mina klasskamrater hade jag dessutom gått i samma kindergarten som. På den tiden kallades förskolan kindergarten, obekant varför.
Jag har inga minnen av att vi blev skadade för livet av att gå i samma klass i nio år. Tvärtom. Vi kände varandra rätt väl. Det fungerade. Det kom till en del elever och några flyttade. När vi kom uppåt högstadiet var det några som valde andra ämnen och i nian var det några som gick till tp-linjer vilket är teknisk-praktisk linje. De flesta som sökte dit var inte så motiverade att studera engelsk grammatik och det passade dem bättre att fila upp moppekolvar på lektionstid. Några blev duktiga mekaniker och en kille ångrade sig och satsade med framgång på läkaryrket om jag inte minns fel.
Var det bättre förr? Nej, det tror jag inte. Samtidigt tror jag inte heller att allt var sämre förr.
Idag splittrar man klasser regelmässigt som det verkar när de kommer till sexan, eller senast sjuan.
För en tid sedan var jag i en sexa som jag nog måste betrakta som den absolut värsta klass jag haft alla kategorier.
Det mest tragiska var att klassen var delad i två delar. Den ena delen bestod av elever som jobbade på, försökte slå in lite matte och noä medan resten…
Det visade sig att de elever som kämpade ivrigt för att skapa en miljö som bäst kan beskrivas som en filial till Skansens apberg i parningstider, kom från en skola och de flitiga från en annan.
Nu har eleverna gått i den här klassen i två månader och det är en veritabel katastrof. Inte bara med roliga vikarien i form av undertecknad utan som det verkar överhuvudtaget
Om jag minns rätt så fanns det 27 elever i klassen. I de flesta klasser fanns det uppemot trettio elever. Skolpengssyndromet. Fylla upp klasserna.
Nu kan man fråga sig var idén att boxa ihop femton elever som lärt sig elementa från sexårs och uppåt med ett gäng apskaft som omväxlande ylar, krälar och skriker sig igenom lektionerna. När de vill något skriker de för att överrösta sina andra skrikande kamrater. De saknar vanligtvis allt material till lektionerna som pennor, suddgummi, läroböcker arbetsmaterial. Orsakerna är många. De har glömt, tappat eller vet inte var nyckeln till skåpet är. De har den hemma eller vet inte var den är.
Det här är oftast samma elever som kommer cyklande in på lektionerna ungefär en kvart efter alla andra anlänt.  De glider in utan ett ord efter att ha sparkat ihärdigt på dörren till lektionssalen. Inte sällan mumsande på en bulle eller macka med en läsk eller Red Bull i andra handen. Mössan eller kepsen är nerdragen över öronen och sedan uppstår en kamp om var den ska vara. I snitt brukar dessa elever ta av och på mössan 5-10 gånger per lektion.
När de efter många om och men installerat sig i en bänk där de inte ska sitta plockar de fram mobilen och lirar några låtar, gärna högt för hela klassen att markera sitt oberoende. Några av dem glider runt och kollar läget medan andra byter namn med varandra. Några känner sig kissnödiga och behöver gå ut igen efter ett par minuter, ganska omgående varvid kepsen åker på och några kompisar måste följa med. Ett gäng sysselsätter sig med att fråga om läraren är pedofil medan andra glider runt och trakasserar några kamrater för att ha något att göra.
En elev gömmer sig under katedern medan en annan går igenom lådorna i katedern efter nyttigheter.
De som saknar saker och ting är alla mycket upprörda över att jag inte har med mig pennor, suddgummi, böcker, stift till pennor mm.
I snitt ägnar man som lärare i en sådan klass femtio procent av lektionen åt att be eleverna dämpa sig, pedagogisk motivera varför och tjata om elementära regler för vanlig respekt. I bästa fall hinner man sedan runt och hjälpa några av de elever som vill jobba från den bättre delen av klassen.
Till sist slår man näven i bordet och ber dem bokstavligen hålla käften, varefter de galopperar iväg till kuratorn och beklagar sig.
Problemet är naturligtvis inte eleverna utan allt det som fått lov att hända på vägen under sju års tid.
Är det så här det är?
Verkligen inte. Här har skolan där dessa elever kommit ifrån från femman, misslyckats kapitalt. Sådana här skolor ska anmälas, utredas och ledningen bytas ut. Direkt. De ska inte få förstöra andra elever och andra skolors och lärares ansträngningar genom att tillåta at sjätteklassarna beter sig som om de gick på ett dagis utan personal.
För det finns inga genetiska förklaringar till att en halv klass uppför sig exemplariskt och resten som en apskock.
Jag ska ta ett annat exempel. En tvåa i ett liknande upptagningsområde vilket är medelklass, småföretagare och villaområde, alltså inte alls vad man  kanske tror.
Här kommer eleverna till skolan mellan åtta och tjugo över. De hälsar, sätter sig vid sina platser och tar fram något att arbeta med till alla kommit till klassen. Då läser de tyst i egna böcker till tjugo i nio. Sedan är det upprop, varvid en av eleverna tar klasslistan och ropar upp sina kamrater och fyller i vilka som är borta, sjuka et c. Sedan går man igenom dagens datum, namnsdag, temperatur et c. Någon enstaka gång under dagen höjs ljudnivån. Då kommer det upp ett pekfinger i luften från de som tycker ljudet är för högt. Till sist har alla satt upp ett finger och det är snabbt tyst igen. De här eleverna är motiverade att gå i skolan och tar själva ansvar för sin skolgång. Här har skolan funnit en arbetsform och lyckats implementera rutiner, kontinuitet och harmoni i undervisningen.
En flicka dröjer kvar efter lektionen.
-Nu måste du ut på rasten och få lite frisk luft, säger jag.
-Jaaa…jag ska bara…
-Nej, du ska inte bara. Nu får du faktiskt kila iväg ut.
Hon lägger ihop sina saker och när hon passerar mig säger hon:
-Jag vet. Det är som Alfons Åbergs pappa säger att Alfons hela tiden ska bara…
Jag nickar utan att ha läst om dessa vidomsord från Alfons pappa. Principen är däremot väl känd.
Den här flickan och hennes klasskamrater han ett förhållningssätt till skolan och sin utbildning. Apbergsgänget i den andra skolan har ingen aning om varför de går i skolan. Det har ingen lyckats tala om för dem på sju år. Om tre år kommer de att sitta med en hög IG och undra vad som hänt.
Skolor som får in apbergsgäng måste agera direkt och ta reda på varför eleverna beter sig som de gör. De måste ta en diskussion med skolor som inte lyckats bättre under sju års tid. När eleverna kommit upp i sexan eller sjuan är det oftast för sent.
I den här skolan borde hela apbergsgänget delas i fem-sex delar där de får sitta med var sin resurs enskilt och lugna ner sig någon månad till de kan grundreglerna på sina fem fingrar. Istället tar det oftast upp till ett år innan något radikalt händer.
Jag misstänker att många skolor ser mellan fingrarna bara skolpengen kommer in i kassan. Lama ledningar som hyschar ner klagomål och hoppas att ungarna ska lugna ner sig själva i åttan eller nian. Problemet är att det kan bli en farlig nedåtgående och självdestruktiv spiral som ingen har någon kontroll över
Jag anser inte att skolor som lämnar över elever till 6-9 som inte kan komma i tid, drar runt med kepsar, saknar pennor, papper, böcker och skriker rakt ut vad som faller dem in samt glider runt i klassrummet samt in och ut som det passar och allmänt uppträder som om de gick på dagis ska få komma undan
Skolan är ett trepartsavtal mellan skola, föräldrar och eleven. Alla parter har sitt ansvar. Skolpengen skiftar men ligger gissningsvis runt 60-70 000 per elev. Jag tycker inte det vore fel att belöna skolor som lyckas motivera elever och leverera vissa minimikriterier till 6-9 nivån. På motsvarande sätt måste man överväga att minska anslagen till de som ständigt överlämnar ett gäng oroshärdar. Exakt hur man ska mäta detta vet jag inte men det borde inte vara alltför svårt. En majoritet av lärarkåren är t ex för omdömen i uppförande och ordning. Sådana skriftliga omdömen skulle också kunna vara kopplade till fondering av delar av skolpengen så att det skapade incitament både i skolan och hos föräldrar och elever att jobba för att sköta sin skolgång på ett acceptabelt sätt.
Så långt om skolan.
Den omfattande rörelse som sprider sig och kan sammanfattas i 99 % rörelsen är ur många synvinklar också den ett tidens tecken. Den är ett tydligen exempel på att en del av samhällets medborgare inte känner sig delaktiga.
Är det då bara ett tecken på att vi befinner oss i en recession?
Det är nog en förklaring men långtifrån hela. Alla människor har en inneboende drift att tillhöra en social gemenskap av något slag. Det normala är att man utbildar sig och sedan får ett jobb som leder till inkomster, sparande och möjligheter. Enkelt uttryckt. Men så är det inte för många människor idag. Unga utbildar sig i New York, Stockholm, Kairo eller Aten men får inget jobb.
Samtidigt ser de att vissa delar av samhället alltmer verkar ha avskärmat sig från verkligheten. När finansmarknaderna böljar som en bergochdalbana köps det och säljs som aldrig förr och de som sköter handeln kan kvittera ut årliga förmögenheter medan småspararnas pensioner urholkas allteftersom.
Med dagens snabba kommunikationsmöjligheter har människor en helt annan förmåga att samla information med vars hjälp de kan se helt nya mönster. Mönster som avskräcker och som nu tvingat ut folk på gatorna. De har inga tydliga krav, ingen politiskt klar agenda men de är inte nöjda och anser att det krävs förändringar.
Så här långt är de om inte fredliga så nästintill. Men det beror på var rörelsen är på väg eller vem som om någon, kan gripa tag i den.
I grund och botten uppfattar jag den här rörelsen som en rörelse riktad mot egoism och girighet. Det är nog just däri utmaningen ligger. Att formulera ett program eller förhållningssätt till just egoism och girighet. Om den här världen ska överleva på lång sikt behöver vi nog tänka lite mindre på oss själva och lite mer på helheten. Att tänka på sig själv och skita i andra har varit en underliggande ström i allt ekonomiskt och stora delar av det politiska livet de senaste trettio åren. Den trenden är på väg att brytas med de olika frihetsrörelser vi sett födas det senaste året. 60-talet och 70-talet sögs upp i det vi ser idag. Finns det något som tyder på att den här rörelsen kommer att lyckas bättre?
En sådan sak är att de har verktyg man inte hade på 60-talet. Med internet, mobiler och datorer kan man kommunicera på ett sätt som man aldrig kunnat tidigare. Det är bara att slänga upp en sida på fejan eller dra igång en webbplats. För mig som deltog i 70-talets politiska vänster och minns de oändliga diskussioner som fördes och vad verklig demokrati var, folkets makt et c, vet att den här rörelsen behöver en ideologisk diskussion för att överleva. Vad den inte behöver är att lösa alla frågor vilket är en av lärdomarna av 60- och 70-talet. Man behöver inte besluta hur många gurkor som ska produceras. Kanske är en del av den ledningslösa och frejdliga inställningen hos dessa rörelser vi ser idag en styrka. Men att bara ”flumma runt” och var emot kapitalismen i största allmänhet leder ingen vart. Till slut kommer det ju att handla om hur man skapar jobb, trygghet och fred på jorden precis som vanligt. Kan vi göra det annorlunda och bättre den här gången?
Kanske. Kanske inte.

2 kommentarer:

ulf sa...

Stefan ..det där var en berättelse om civilisationens uppgång och fall, det var bättre förr, och med förr menar jag 50-60-70 sen har våra drömmar krossats av girighet, lögn och lössläppt marknad (var tog konkurrensverket vägen) många skolor är ett skämt, samtidigt som rasisterna Reinfelt och Juholt talar om att vi är ubermenschen som ska ska konkurera ut övriga jordens befolkning med vår överlägsna brillians. Kanske därför det gått 100tals polacker och röjt skog åt Stora Enso för 18kr timmen här i Bergslagen i sommar, medan 30% av 25 åringarna väntar på dom brillianta jobben!!!? Men är det verkligen apberget som ska skapa vår nya sköna värld, jag tvivlar. Svenska företagare lär inte heller kunna göra det, med 60% skatt kan man inte konkurera med företag som betalar 20%, är det verkligen lika villkor som politikerna skapat. Att jaga knallar, som ska skriva ut kvitton i 30 graders kyla på Jockmocks marknad verkar lite desperat och ger nog inte mer pengar till statskassan snarare fler socialfall. Ha det bra.

Stefan Hagberg sa...

Hej Ulf!

Hoppas allt bra. Tack för dina tankar. Jo, du har rätt. från våra politiker hörs inga nya spännande toner. Tomas L Friedman, författare och kolumnist på NYT har en bra kolumn idag söndag där han jämför Wall Street och Silicon Valley mentaliteten.

Titta bara på skithögarna på den amerikanska bankerna(ex vis Citi) som medvetet gav dåliga köpråd till kunder som de senare satte emot i korta placeringar. då har man kört tankegodset helt i botten. Men jag tror att det vi ser är en vändning trots allt.

Ha det gott själv och vi hörs!