En gick

Ibland skäms jag alldeles speciellt över att vara svensk.

Det finns vissa saker som Sverige inte klarar, helt enkelt. En sådan sak är att förhålla sig på ett civiliserat sätt till människor som sticker ut.

När jag vaknade i morse vid femtiden och slog på min lilla IPod touch och min NYT app såg jag att Steve Jobs gått bort.

Genast visste jag att detta är vad världen kommer att tala om idag.

Tre timmar senare slår jag på SVT och morgonsoffan. Redan i valet av gäst höjer jag ögonbrynen. Det har inte varit en hemlighet att Jobs varit svårt sjuk.  Man kunde tagit sig en funderare över ifall Jobs tillfört något annat än elektroniska prylar. Istället gör man det extremt enkelt för sig. Man bjuder in en kundtidningskille från MacWorld. Han ska vara enbart lycklig över att jag glömt hans namn. Förutom att han ger en fullständigt intetsägande och platt beskrivning av Jobs lyckas han understryka att Jobs var ”på gränsen till psykopat”. Då har liket knappt kallnat. Om det finns en gud så har MacWorld killen som tillåtits fetna till på Jobs bekostnad inget jobb när dagen är slut. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande.

Soffreportrarnas kommentarer var tunna som luften i stratosfären och sedan blev de upprymda inför tanken på att få träffa Britt-Marie Mattsson som ännu(för vilken gång i ordningen) skulle få göra reklam för sin och Piratförlagets skitroman om Kennedy familjen.  Även denna gång(Liza Marklund) ger förlaget ett sken av att romanen skulle vara hämtat ur verkligheten. Man skrivet inte sann men däremot ”verklighetsbaserad”.

Nog om.

Ifall ni är intresserade av vem Steve Jobs var. Slå på CNN, BBC, Aljazeera.

Jag ska bara säga något kort och personligt om mitt eget förhållande till det Jobs åstadkom under sin livstid.

Jag tillhör samma generation. Steven Jobs föddes den 24 februari 1955 och jag själv föddes den 21 mars samma år.

Vår generation präglades av att andra världskriget var slut och världen låg öppen i ordets egentliga bemärkelse. Man kunde göra vad som helst. Allt var möjligt. Allt.

När jag pratar med barn och ungdomar som går i skolan om hur det var då gapar de som fiskar. Fanns inte det och det? På sätt och vis har den digitala utvecklingen med dess åtföljande åskådnings- , informations- och kommunikationsmöjligheter skapat såväl tes som antites. På samma gång som vi tack var personer som Jobs, Wozniak, Gates, Allen, Andreesen, Berners-Lee m fl fått verktyg att hantera information på ett sätt som hittills varit omöjligt så har samma möjligheter skapat nya problem och utmaningar.

Jag lärde mig skriva maskin på en gammal Halda Norden och en  grå Facit. Året var 1968. Haldan var gammal och det var ett rejält schwuung i tangenterna. Facitmaskinen var trögare. Skrev man fel plockade man fram en runt suddgummi och suddadde direkt på papperet. Man fick vara mycket försiktig så man inte suddade igenom papperet.

Det var i den här världen som Steve Jobs på andra sidan Atlanten tillsammans med barndomsvännen Stephen Wozniak började fundera på att skapa en dator av ett helt nytt slag.

1974 läste jag data i Göteborg. Vi fick lära oss skapa system göra loopar och andra rudimentära saker. Vår lärare inledde alla lektioner på göteborgskt vis; ADB va e de?

Rune Brandinger var hans idol.

Vi fick kila ner på en av långgatorna och titta på IBM:s hålkortsystem.

1974 hade saker och ting rört sig framåt. Det fanns japanska solcellsräkneapparater för bråkdelen av vad en facitsnurra kostade.

IBM hade kommit med kulskrivmaskiner med utbytbara typer och raderingsband i slutet av sextiotalet. Kopiatorer ersatte karbonpapper och stinkade spritstenciler. Den tekniska utvecklingen stod formligen och hoppade.

Det pågick märkliga saker vid Xerox Parc.

Tio år senare hade Jobs och Wozniak visat världen att datorer inte behövde fylla ett halvt rum. IBM hade samtidigt fiskat upp Bill Gates och Paul Allens MSDOS.

Macintosh blev Jobs och Apples riktigt stora genombrott. Med hjälp av Scott Ridley´s idag världsberömda reklamfilm inför lanseringen som slutar med texten: …You´ll see why 1984, won´t be 1984.

Och det blev det verkligen inte.

Min Macintosh landade på skrivbordet 1987. Den kunde man bara köpa på Stockholms universitet till ett lägre pris om man var student. Den kostade 23 000 kronor vill jag minnas. Den såg ut som en grå klots och hade allt i ett; skärm, diskettstationer och hårddisk. Det var försedd med ett pekdon. En mus som gjorde att man kunde klicka på olika menyer och den hade grafik. Den var helt enkelt underbar. Per min kompis hade en likadan medan resten av vår lilla journalistgrupp hade MSDOS baserade datorer. DOS gänget hade också tjocka manualer som de ständigt bläddrade i när det skulle göra något utöver det vanliga. De fick skriva mängder av kommandon med grön eller orange ilsket blinkade text på den svarta skärmen. Den enda grafik de hade fick de göra med bokstaven X, typ julgranar. Det var innan Windows som inspirerades av, gissa vem? Åt oss hade Jobs ordnat spel, smarta rullmenyer och en rad andra finesser. Vi var helt överlyckliga över Macintosh SE. Något år senare graderade jag upp min hårddisk till 100 Mb. Den kostade hisnande 10 000 kronor.

Av framför allt jobbskäl övergick jag sedan till PC baserade miljöer. På Sveriges Radio där jag arbetade i mitten av 90-talet fördes gerillakrig mellan terminalbaserade system för nyheter BASYS och musikfolket som hade Macar. Jag var med om att introducera PC och Windows för en del av reportrarna på SR och faktiskt också Internet. Motståndet mot Mac kom framför allt från tekniker som gillade DOS miljön som Windows byggde på. De förstod inte Macarna helt enkelt.

Idag femton år senare är jag grundligt trött på PC och Windows.

Jag ska skaffa en Ipad2 och det får bli mitt avstamp i den nya kommunikationsvärlden. Jag har redan en IPod Touch som åter fått mig på gott humör i den digitala världen. En syndare har kommit hem.

Steve Jobs och hans Apple får nämligen alltid en på gott humör vilket sällan är fallet med Windows.

Varför fylls media en dag som denna av porträtt av Steve Jobs. Jag ska försöka beskriva hans och Apples storhet med några få ord.

Det talar mycket om att sätta kunden i centrum.  I princip handlar det nästan undantagslös om att få kunden att ro att så är fallet. När det gäller Apples produkter så är det inte säkert att de är de bästa på att hantera reklamationer. Vad de är bäst på och alltid varit är att erbjuda en produkt som är unik och ger kunden en känsla av välbefinnande jämfört med andra produkter. Hur mycket enklare var det att peka med en mus på rullmenyer jämfört med att pek amed pilknappar på tangentbordet. Eller att dra och droppa, den fantastiska rullskivan på Ipoden. Fullständigt genial! Apple hade under Jobs ledning en benhård vilja att ge kunderna sådant som de behövde. Jobs trodde inte för ett ögonblick på att kunderna ville ha hans produkter. Han var istället av åsikten att Apple utvecklade sådant som de skulle uppskatta. Där ligger en väsentlig skillnad. Apples produkter kändes som en del av ens naturliga varande. Jag har nu använt min Ipod Touch som i princip kan allt utom att ringa. Jag har hittills inte hittat några direkta svagheter. Den är intuitiv. Plattan som jag planerar att skaffa inom kort är som Ipoden fast bättre.

Uttrycket att tänka utanför boxen passade som handen i handsken på Jobs.

Jobs lärde oss att gränser är till för att brytas och bortom dessa finns nya som måste överskridas.

Igår släppte indiska staten en egen tablet dator. Den ser ut som en halv IPad och kostar 300 kronor. Den heter Akash och ska hjälpa till att utbilda indiska barn och ungdomar. Den kan anslutas till nätverk och ska vara ett alternativ för indiska föräldrar som inte har råd att köpa en dator till sina barn. Utan Apples och Steve Jobs envetna strävande efter att skapa användarvänliga enkla intuitiva datormiljöer under trettiofem års tid hade Akash aldrig sett dagens ljus.

På Aljazeera vittnade idag flera föräldrar till autistiska barn hur deras barn fått en ny och förbättrad livskvalité med hjälp av Ipad.

Så vad var Jobs storhet i ett nötskal. Jag tror att Bob Metcalfe, 3Coms grundare i morse uttryckte saken ganska precis när han efter en stunds övervägande sa:

-Steve var något, ett ord som är överanvänt och misshushållat med. Han var en visionär!

För över tjugo år sedan såg jag en framtidsfilm från Apple. Den visade hur framtidens dator kunde se ut. Den innehöll i huvudsak det vi idag ser i Ipad, IPhone, Mac, IPod och Itunes.

Så jag vill passa på att tacka Steve för alla roliga leksaker han dragit upp ur Apples hatt genom åren och hoppas att få ser flera.

Under tiden kan vi svenskar med fördel leva i lite större utsträckning efter Jobs devis:

Stay hungry, stay foolish, think different.