måndag 21 februari 2011

Information åt alla - alltid!


Sociala medier.


Begreppet har sedan några år cirkulerat bland makthavare, media förstås och den akademiska världen.

Så här beskrivs social medier på Wikipedia:

Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknik, social interaktion och användargenererat innehåll. Det kan ta sig uttryck i Internetforum, communities, bloggar, wikier, gruppvara, poddradio och artikelkommentarer. Termen används ofta som slagord för sådana tjänster. Egentligen inget nytt alls, bara benämningen, som är ett inlånat uttryck.

En annan definition är ”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

En tredje definition är "Sociala medier definieras av de miljontals samtal som sker på webben varje dag, samt konsten för hur de förs."

Hm…

De senaste veckornas händelser i arabvärlden har satt fingret på vilken betydelse modern IT kommunikation kan ha för folkliga uppror av den typen vi sett i bl a Tunisien och Egypten.

Utan Twitter ingen revolution.

Sant eller falskt.

Varken eller skulle jag vilja påstå.

Jag har sedan mitten av 90-talet hävdat att Internet varit den största reformen sedan den allmänna rösträtten i Sverige.

Det är ju illustrativt och hjärtknipande att se alla dessa unga människor i Egypten som sitter och Twittrar och bloggar och lägger ut klipp på YouTube medan det egyptiska folket sitter och tittar, läser och reser sig ur sofforna för att reagera på det som förmedlats via nätet.

Så gick det naturligtvis inte till.

Först och främst tror jag att de främsta förmedlarna av information varit teve och telefoni. Inte Internet.

Skillnaden mellan bilderna som Aljazeera förmedlade och de som den statliga Mubarakstyrda televisionen där man i en delat teveruta på Aljazeera kunde se samma plats(Tahrir torget) men från två olika vinklar betydde säkert mycket för de egyptier som hade tillgång till Aljazeeras arabiska kanal Mubasher.

Aljazeeras engelska kanal som jag följt under den här tiden har också varit utomordentligt skicklig att använda sig av internet och modern telekommunikations alla möjligheter. Man har lagt ut fördjupningar på sina hemsidor, intervjuat vittnen via enkla mobiltelefoner, bett folk komma med SMS, bilder och vittnesmål.

På så sätt har Aljazeera kunnat skapa en mosaik av informationsflöde som ingen annan kanal kunnat.

Generellt har inte det egyptiska folket tillgång till Internet. Så förutom teve har det egyptiska folket kunnat bilda sig en uppfattning om händelserna främst via mobiltelefoni och sms.

Messandet är en enkel tjänst som varken kräver smartphones eller avancerade tjänster. Det är dessutom billigt att använda och används mycket frekvent i hela mellanöstern.

Vad internet framför allt bidragit med är att informera människor utanför Egypten, Tunisien m fl om vad som händer inne i landet.

Och omvänt. När USA vice utrikesminister PJ Crowley Twittrar om amerikanska UD:s uppfattning om konflikten når den blixtsnabbt ut till tevekanaler och folk ute på gatorna i Egypten.

Flera länder däribland Egypten har under konflikten använt sig av möjligheten att stänga av Internet, mobilnätet m fl tjänster i syfte att strypa informationen och minska oppositionen möjligheter att organisera sig.

Det reser en del intressanta frågor.

Det råder ingen tvekan om att internet och modern mobilkommunikation(Smartphones, Ipod touch, Ipad, Ipad next generation m fl)tillsammans med modern television och radio kommer att var dominerande informationsförmedlare i framtidens konflikter.

Under en förutsättning.

Alla dessa tekniska gadgets kräver att de går att koppla upp mot något. När detta förhindras av störningar eller nedstängning av internet, mobilnät et c så kommer ingen information att spridas.

De senaste händelserna har trots försök från myndigheter att stänga av information visat att det i praktiken är svårt.

Aljazeera kan sända mobilt, även om man stänger av de fasta näten i landet så finns det alltid satellitmottagning av internet. Den kan störas men det är svårare och stör också annan trafik.

Vad som borde diskuteras nu är ifall världen borde satsa på att bygga ett publikt världsomspännande osårbart internet som kan användas fritt i länder där myndigheterna bestämt sig för att strypa allmänhetens röst.

Exakt hur ett sådant skulle se ut lämnar jag med varm hand till de som redan kan skapa krypterade funktioner.

Om folk över hela världen tryggt kan uttrycka sin röst via internet oavsett vad myndigheterna tycker eller vidtar för åtgärder så skulle detta skapa ett utmärkt skydd för yttrande- och tryckfrihet världen över.

En sådant system skulle fungera flytande ovanpå de vanliga landdomänerna(.com, .se m fl) och kunna finansieras via FN:s medlemsländer.

Det ursprungliga internetkonceptet ARPANET(1968) byggdes för att undvika utslagning i händelse av ett kärnvapenkrig. Om en kommunikationsnod sprängdes av en missil skulle kommunikationen automatiskt flyta obehindrat mellan andra noder.

Ett stort antal satelliter skulle idag kunna förse världens befolkningar med verktyg i form garanterad av uppkoppling.

Ingen enskild regering, militärjunta eller diktator ska i framtiden kunna kontrollera sitt folks förmåga att uttrycka sin uppfattning fritt till resten av världen.

Utan att bli alltför tårögd så är det här sagt på fullt allvar. Pengar borde inte vara något problem med tanke på all skit vi lägger resurser på redan idag.



1 kommentar:

ulf sa...

En mycket trevligare värld ligger bakom knuten känns det som, det är svårt att göra ett scenario på den utvecklingen, FRA känns på nåt sätt mer hotfullt om makten börjar känna sig trängd. Dom gamla elefanterna har fortfarande första parket vid vattenhålen, Pierre Schori och Bildt mal på om sina sanktioner medan folket slaktas. Och plötsligt känns det gamla, media, politiker, diplomater, journalister .....mycket gamla. Jag tror dom känner sig lite vilsna och förvirrade. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Men jag vet att vi behövde något som ruskade om det symbios som makt och kapital lever under, och som verkar så accepterat av det stora flertalet journalister.