Flaggor i olika färger

Det har varit en svettig vecka på många sätt.


Förra måndagen var planen att skriva. Istället fick jag finna mig i att krypa ner i sängen.

Influensa eller inte influensa var frågan och det skulle förstås vara rätt åt mig att få svininfluensan eller vilken influensa som helst ett år efter alla andra. Feber, hosta, svettningar.

Symtomen fanns i hela FASS register över kända sjukdomar.

Mellan kläd- och lakansbyten flämtade jag mig igenom det egyptiska upprorets olika delar.

Jag är imponerad av protestanternas mod, beslutsamhet och uthållighet.

Det gav också frukt till sist.

Exakt hur illa ställt med det egyptiska samhället det är vet jag inte men till sist var jag tvungen att utöva lite hemmedicin. Kroppen sa ifrån. Båda Carina och jag var vid den tidpunkten rätt risiga.

Carina hostade som en bäver(hur nu det kan låta) och jag gjorde väl ungefär tre meter i minuter på hundrundan.

På vårdcentralen såg distriktsläkaren lite bekymrad ut. Först fick de inte ur mig något blod alls men efter att jag hållit fingrarna under varmvatten i fem minuter lyckades det fylla ett halvt rör.

Sänkan var 154/10 vilket inte var så lysande enligt expertisen.

Jag hade åkt på vinterns andra lunginflammation. Carina som verkade vara precis lika illa däran hade 8/10 och fick lite hostmedicin.

Sen dess har det faktiskt bara gått uppåt.

När man är så där risig så orkar man inte ens titta åt datorn. Jag har en liten Ipod Touch som jag kollar det viktigaste på.

Det är en rätt lång väg tillbaka till toppformen men det känns bra idag för första gången på tio dagar trots att jag hostar och stapplar mig fram.

Jag har hunnit se en massa nyheter om mellanöstern, ett gäng bra teveprogram och koppla av en smula trots den svaga dagsformen.

Den gångna veckans V75 omgång var väl inte den bäst scoutade. Vi struntade helt i Goop vilket visade sig vara ett mindre välbetänkt drag.

Maharadja fick stryk igen. Av Ready Cash precis som förra gången. Det hade varit roligare med en revansch men Ready Cash var bara bäst för dagen och Anders L fick rätt igen.

Det är svårt att titta på svensk teve. Det är något lillgammalt över den som får det att vända sig i magen.

Sedan finns det andra skäl.

Såg att Lutfi Kolgjini tog upp min gamla käpphäst i sin AB krönika från i lördags om TV4, Kanal75 och travsändningarna. Bravo!

En hästsportkanal är vad som behövs. En ledarhund till Niclas Andersson så han hittar dörren och sedan bygga en interaktiv teve/internettjänst som kan vara en föredöme för alla sporter som det spelas på. Lite mer vision och mindre träskallighet.

Det händer helt otroliga saker i mellanöstern.

Algeriet, Yemen, Jordanien, Iran, Irak, Bahrain. Palestina.

Protesterna i Tunisien och Egypten har satt inte bara mellanöstern utan en hel värld i gungning.

Om, jag bara säger om, man lyckas får till någon som åtminstone liknar en rimlig demokratisk socialekonomisk struktur i Egypten så kommer det att brinna friskt i länder över hela världen under flera år framöver.

Problemet är att ingen pratar om vilka problem som ska lösas. Bara att det måste bli mer demokrati. Vad måste till för att inte Egypten ska falla tillbaka är den vanliga självhärskarlunk som just nu är på väg att etableras i t ex Irak.

Exemplet Irak är inte så dåligt. I norra delen har man idag haft någon form av autonomi sedan 1991. I tjugo års tid. I hela Irak har man haft en konstitution sedan oktober 2005.

En konstitution som frammejslades av landets främsta intellektuella med benäget bistånd från experter från USA, Storbritannien m fl.

Jag känner en några personer som medverkade i det där arbetet och kunde på nära håll följa en del av diskussionerna kring det som skulle bli slutresultatet.

Jag har vidare läst igenom konstitutionsförslaget flera gånger.

Det har rests invändningar mot att konstitutionen drevs fram, att det gick fort och att den delvis saknar tydlighet på några punkter.

Men som helhet betraktad är den en demokratisk konstitution som kan användas med fördel i ett land som vill bygga en demokrati för alla medborgare.

På papperet alltså.

I praktiken har Iraks utveckling sedan folket röstade ja till konstitutionen för sex år sedan inte varit lika lyckosam.

Man har fortsatt med svågerpolitik, korruption, ineffektivitet och ett ekonomisk och politiskt system som gynnar just precis de nyss nämnda kvalitéerna.

I Egypten ska militären nu leda arbetet så att ändra den egyptiska konstitutionen så att man kan hålla demokratiska val.

Det egyptiska folket ska sedan välja en regeringen och ett parlament som i sina tur förhoppningsvis kan ta itu med att göra om det egyptiska samhället och förvandla det till samhälle som servar det egyptiska folket och inte en liten klick av militärer, politiker och finansmän som blir stenrika medan reste får leva på ingenting.

I Irak hade man chansen och alla medel i världen för att det skulle bli rätt men det blev precis som vanligt. Korruption, mannamån och elände.

Igår demonstrerade ungdomar i Sulemaniya i de kurdiska områdena i norra Irak. Olika uppgifter talar om minst fyra döda och tiotals skadade. Regionens president Massoud Barzani uppvisar samma brist på insikt som Ben Ali, Mubarak, Gaddafi m fl.

Det är nedbrytande krafter som försöker förstöra kurdernas framgångssaga, enligt Barzani.

I dagarna lät Iraks premiärminister al-Maliki meddela att hans lön skulle sänkas med femtio procent samt att han inte tänker ställa upp för en tredje valperiod trots att konstitutionen tillåter det.

Det skakar under fötterna på ledarna i hela mellanöstern. Decennier av försummelser och till intet förpliktigande löften till folken i regionen har nu plötsligt blivit en riktig pappersnota som ska betalas.

Vare sig ledaren heter överste Gadaffi och suttit i fyrtio plus år eller som i al-Malikis fall fem sex år så handlar protesterna om att dessa länders ledare inte kunnat leverera drägliga liv för sitt lands medborgare.

För lika mycket som vi hyllar folkens protester, lika handfallna och svarslösa är vi när det gäller att diskutera hur vi ska komma till rätta med problemen.

Under dessa veckor har jag inte sett ett enda program på teve, läste en enda artikel som verkligen tagit sig an en diskussion som rör fundamenta.

Mubarak är borta. Idag arresterades tre egyptiska ministrar som är under utredning för korruption.

Om man lyssnar på protestanterna så talar de om begrepp som ”verklig demokrati”, ”lyssna på folkets röst”, ”demokratiska val” et c.

100 miljoner unga människor vet inte vad verklig demokrati är. De kan inte beskriva den. De vet däremot vad de inte vill ha.

Vi som är lite äldre borde kunna hjälpa till att gestalta några av deras drömmar. Ändå sker det inte.

Varför?

Orsaken är att de flesta som är lite äldre än de som är lite yngre vet att om fem år så kommer det att finnas nya regeringar och ledare i de här länderna. Inte helt annorlunda från de regimer vi ser idag. Lite snyggare fasader, lite bättre fördelningspolitik, lite mänskligare. En lösning som de flesta kan acceptera under en period till det smäller igen. Som EU, USA, Ryssland. Indien och Kina kan acceptera.

För vad skulle verklig demokrati innebära för Egypten och deras grannar.

En demokrati där varje egyptier skulle rösta på en kandidat som slogs för den lille enskilde egyptierns rätt.

Först och främst skulle det innebära en gigantisk ekonomisk revolution. Bort från en halvfeodal ekonomi där makten och maktens vänner delar på kakan med militären medan resten får suga på fina tal om framtiden.

Vem vill sticka ner spaden och ta det spadtaget?

Sverige, EU, USA, Kina?

Knappast!

Att prata om demokrati, om ett Egypten där 30-40 miljoner lever i fattigdom utan att tala om en ekonomisk revolution är skrattretande.

Låt oss till att börja med fråga oss vilka militären är? Finns det någon synbar självrannsakan inom den egyptiska militären som ger uttryck för att det nu är dags att reformera hela försvarsmakten i landet. Den egyptiska militära maktapparaten har stora ekonomiska tillgångar som gör att de övre skikten lever ett liv som inte står ledande finansmän och politiker efter.

De äger företag, fonder stiftelser och om makt ska omfördelas så ser de säkert att detta sker till deras fördel snarare än motsatsen.

Det låter kanske inte så bestickande men ifall man talar om vad företagen sysslar med höjs antagligen ett och annat ögonbryn: teveapparater, bilar, möbler, olivolja, tvättmaskiner, mineralvatten, driver turistanläggningar mm.

En ekonomisk reform som minskar militärens avkastning på kapitalet och omfördelar resurserna till den fattiga delen av folket är inget som gynnar militärens semesterkassor och pensionsfonder.

Eller kort uttryckt: Varför skulle det egyptiska militära maktkonglomerat undanröja sina egna grundvalar?

Vet inte om ni såg på teve under oroligheterna. Då gick människor och sopade gatorna med kvastar.

Kvastar!

En stor del av den offentliga egyptiska ekonomin är hopplöst ineffektiv. Skulle den reformerar så är det troligare att det blir färre jobb och inte flera.

Samma sak med andra delar av ekonomin.

Så var skulle de nya jobben finnas? Inom turism och service? Säkert en del jobb men det skulle krävas hel andra insatser för att lyfta upp 20-30 miljoner ovanför fattigdomsstrecket.

Det skulle krävas stora och långsiktiga investeringsprogram.

Men hittills har vi inte sett något i den riktningen. Man skulle förmodligen med fördel kunna ta del av erfarenheterna från Lulas Brasilien. På åtta år lyckades man där lyfta cirka 40 miljoner brasilianer från fattigdom till något slags lägre medelklass och medelklass.

Olika länder har olika förutsättningar men det är ingen som tvekar om att det som behövs i Egypten inte bara är en ny regering. Det gäller också de andra länderna i mellanöstern. De behöver en ny ekonomisk modell, en hållbar modell för utbildning, hälsovård, jobb och framtid där demokratiska värden vårdas och utvecklas.