Hellre en tapp i skallen

Istappar, snö.

Man kan bara inte låta bli.


Vi bor på Hornsgatan. En av de gator i Stockholm som är mest trafikerade och där det hela tiden rör sig tiotusentals fotvandrare.

Under hela veckan har jag hört glada visselpipor utanför fönstret mot gatan. Det är snöröjarna som rensar taken från istappar och meterdjupa snömassor som uppstått efter de senaste månadernas massiva snöfall.

På andra sidan gatan jobbas den från bittida till sent på kvällen. Där ligger Olof Lindgrens fastigheter. Jag vet inte hur det är i övriga stan men i de fastigheter som finns här sköts snöröjningen bra.

Jag pratar alltså om Olof Lindgren.

Taken på andra sidan gatan har röjts inte en utan flera gånger under den senaste tiden.

I vår fastighet och andra är det sämre beställt. Där hänger meterlånga istappar och stora snösjok över kanten på stuprännorna.

En kille berättade att han slagits till marken av ett nerfallande snösjok häromdagen. På vår gård leker småungar medan istapparna när som helst kan slå ihjäl dem.

Vi är flera som ringt till värden upprepade gånger den senaste tiden.

Idag dök det slutligen upp några hjältar som repade av lite snö och några istappar. Man kan säga att faran består men den har minskat något.

Jag har personligen väldigt svårt att se varför värdar som skiter i snöröjningen under nästan två månaders tid ska få fortsätta göra det utan att något händer.

Mitt förslag från förra året att utverka höga viten om förslagsvis 20 000 – 30 000 – 50 000 kronor har klingat ohörda.

Vi vet att människor kan dö av istappar som trillar ner från tio meters höjd. Det är liksom bevisat på plats så att säga.

Varenda sketen lokalpolitiker vet hur förbannade deras väljare är på detta återkommande problem. Då är min fråga enkel. Varför gör ingen något åt denna uppenbara nonchalans från husägare och förvaltare.

Det kan ju inte vara svårare än att låta lapplisor lappa hus som inte röjer sina tak från snö och istappar.

Är lagarna suddigt formulerade så får man väl skriva om dem.

Det är lätt att förstå varför det inte finns fred på jorden när husvärdar av lättja tillåts utverka dödshot mot civilbefolkningen i ett av världens mest utvecklade länder bara för att det behagar snöa ett år eller två.

Jag är väldigt sparsam med trottoarbesök så här års och försöker hålla Spiken, hunden ifrån väggarna vilket inte är det lättaste.

När jag då ser blåsta morsor och farsor som glatt kasar runt med sina barnvagnar under meterlånga, femtiokilos istappar funderar jag allvarligt på ifall det ändå inte skulle krävs körkort för barninnehav.

Hur tänker de? Allvarligt talat! Tror de att den stickade mössan med kaniner i fleece och den galant helimpregnerade huven i galon som de fällt upp pallar en femtiokilos istapp som accelererat från tio meters höjd. Glöm det. Ett stalltips: Det blir till att köpa ny unge och begrava den gamla!

I helgen åker granen ut. Genom fönstret som vanligt. Carina går ner på gatan och kollar så ingen kommer på trottoaren och jag öppnar fönstret mot Hornsgatan och swapp!

En handling utförd av två hyfsat ansvarskännande medborgare. Värden däremot låter ostört tjugo vässade julgranar hänga i tårtsnören i stuprännan fem våningar upp, vajande för vinden i väntan på det oundvikliga… ja, ja det är fortfarande istapparna som jag pratar om.

Man kanske skulle frysa ett par utredningar om världsläget som vi glatt kostar på oss innan den om istapparna är färdig eller rättare sagt påbörjad.

Ibland blir man orolig för det mentala hälsotillståndet i nationen Sverige.