En liten polsk språkkurs bara

Maciej Zaremba har skrivit i DN om integration och språk den 3 och 4 mars 2009. Det ska komma en ny del i morgon. Artikelserien bär titeln ”I Väntan på Sverige”. En syftning på Samuel Becketts drama ”I Väntan på Godot”, det vill säga den personen som de väntade på men som aldrig dök upp.

Maciej Zaremba är ingen idiot. Han tillhör den svenska kulturella eliten. Av polsk härkomst.

Skriver alltid artiklar som vållar högljudd debatt. Kom till Sverige för många, många år sedan på 60-talet när de polska kommunisterna försökte skylla sina problem på judarna. Nu handlar Zarembas artiklar om ett allvarligt och likaledes långvarigt problem i Sverige. Nämligen hur flyktingar och i en något mindre mån invandrare integreras.

Maciej Zaremba vill påvisa att en hel del är fel i den svenska integrationspolitiken. Dr Izza och hans fru som har läst data i Bagdad får ingen snabb start och istället får Dr Agnieszka jobbet som kunde gått till Dr Izza. Dr Agnieszka som har pluggat järnet med Paragona ett polskt företag som i sin tur snabbutbildat 500 utländska läkare som fått jobb i Norden.

Maciej Zaremba har poänger. En massa poänger. Ändå hugger hans kritik inte riktigt. En flyktingkille har en blogg där han dansar på bordet och promar Maciej Zarembas artikelserie. Det kan jag förstå. Många flyktingar älskar när svenska kulturjournalister och debattörer gör dem till offer. Det är någon annans fel. Utländska agenter, Saddam eller amerikanerna. Själva trivs den typen bäst med att sitta och vifta med sällabbarna på något tehus och göra upp stora planer för likasinnade.

En annan del i Zarembas serie heter ”Mät din Snorre" och sågar SFI och svensk språkundervisning. Återigen får vi stifta bekantskap med polska undermedlet Paragona. Är Maciej Zaremba delägare eller är det bara en bra skola. Den ligger i Polen och där lär sig polacker på sex eller sju månader att tala och skriva svenska som de har nytta av i sitt jobb. Bra!

Det här är ingen ny debatt. När jag kom till Stockholm 1982 så fanns det ingen mottagningskommitté från Svenska Journalistförbundets Talangscoutavdelning på plats eller i vare fall hittade de inte mig när tåget tuffade in på Stockholm C.

Så jag fick kila iväg till ASAB ett städbolag och skura golv och muggar ett tag. Där stötte jag på en del högutbildade typer framför allt från Chile.

De städade lika bra som jag fast de var akademiker av olika slag. Jag antar att de flesta kommit i mitten av 70-talet efter att Allende störtats 1973.

Jag vet inte hur de har det idag. Kanske har de åkt tillbaka och jobbar på något universitet, kanske jobbar de på Stockholms Universitet eller också är de städledare eller har startat egen städfirma. De kan såklart också vara värkbrutna förtidspensionärer som många städare, ursäkta lokalvårdare eller vad städjobbet numera utnämnts till i den officiella vokabulären.

Sverige har misskött integrationen. Så mycket står klart och det kan bara bli bättre härifrån och framåt. Men har det inte blivit bättre sedan 1982? Jo, det tycker jag man kan förstå av Zarembas artikelserie som i och för sig inte är slut. Men efter två delar. Absolut.

Men jag är ändå inte lika glad som den flyktingkille som hoppar runt av glädje på sin blogg över Maciej Zarembas artikel.

Det är så här att man måste köpa lite svinn i ledande kulturskribenters artiklar.

Åsa Linderborg på Aftonbladet har tidigare kritiserat Zaremba för att ta enskilda upp exempel och göra dem alltför generella.

Det kan ligga en hel del i det. Efter att ha hyvlat av SFI och den svenska integrationspolitiken i två låååååånga artiklar, underhållande men mångordiga så väntar man sig lite siffror som stöd för det allmänna missnöjet.

Det behövs skärbrännare som Zaremba, men ändå är jag inte så imponerad. Sverige har de senaste åren tagit emot massvis med flyktingar, framför allt från Irak. De stack till Sverige medan min familj bodde där. Många hade skäl och fick stanna och en del hade inte det. Men det är mycket stora grupper av flyktingar med helt olika bakgrund. En del har haft yrkesinriktningar som inte allt passar den svenska arbetsmarknaden, andra har vad vi skulle kalla kvalificerade yrken som läkare eller tandläkare. Här gör sig Zaremba lustig över att det finns läkare och tandläkare som inte får jobb i Sverige, bland flyktingarna i Sverige. En språkfråga som det tycks. I Polen lär man sig svenska på sex eller sju månader.

Det handlar inte bara om det Hr Zaremba. Det är nog bara Jan Guillou som skulle säga något positivt om den irakiska sjukvården.

Irakierna själva åker till Iran, Turkiet eller Europa om de har råd. Deras sista val är att behandlas av en irakisk läkare eller för den delen tandläkare.

Att sedan en irakisk läkare, eller tandläkare skulle kunna bli en bra svensk läkare eller tandläkare är det ingen som tvivlar på. Språkkunskaper? Det är också ett problem? Låt polackerna sköta den saken om de nu är så mycket bättre. Men man behöver både hyfsade svenskkunskaper och bra yrkeskunskaper.

Är standarden på irakiska läkare sämre än i Sverige. Det skulle jag nog säga utan att tveka. Är standarden på irakiska läkare sämre än standarden på polska läkare? Det skulle jag nog säga utan att blinka. Så när något landsting tar en polsk läkare som utbildat sig och talar hyfsad svenska efter sex eller sju månaders intensivkurs så gör det helt rätt. Det skulle aldrig drömma om att jämföra en irakisk läkare med en polsk.

Vad är skillnaden? Ja, trettio års krig och sanktioner och en i grunden sämre grundutbildning, möjligen inställning.

Vad ska man göra med Dr Izza då. Ja, man får väl testa vad han kan både vad gäller svenska och i sitt yrke. Sedan får han väl komplettera om det behövs och sedan kan han börja jobba.

Men det är många fler som Zaremba vurmar för. En snickare, en lastbilschaufför och helt säkert en mekaniker.

Låt mig framföra budskapet lite fint.

Under tre år med start 2003 levde jag och arbetade jag i Irak. Jag stötte på alla de yrkeskategorier som Zaremba tycker borde integreras snabbare.

De flesta kan inte alls integreras rakt av med någon liten svenskkurs i Polen.

De flesta saknar grundläggande uppfattningar om många saker och man måste försöka förstå var bristerna består i och anpassa kompletterande utbildningar efter detta.

De flesta moderna lastbilar är en samling datorer integrerade i fordonets olika delar för att få det att fungera. De irakiska lastbilschaufförerna vet allt om Scania 111, 140-serien och L serien.

Framför allt fordon från 80-talet. Det är samma sak med personbilar. De kan inte reparera moderna bilar. För att reparera och sköta service på en modern lastbil eller bil måste man kunna hantera datorer.

Samma med mekaniker. De har inte adekvata kunskaper. Dr Izzas fru har läst datakunskap i Bagdad. Jaha! Tillåt mig tvivla på den kunskapen innan jag ser den manifesteras. Vilken datakunskap talar vi om? Att kunna öppna Word och skriva ett brev eller något annat.

Vi hade två affärsjurister anställda. Tjejer. Jag bad dem att titta på några kontrakt. Ett problem var att de inte kunde läsa engelska tillräckligt bra. Ett annat var att kontrakt skrivs helt annorlunda i Irak. Det förstod helt enkelt inte vad som åsyftades rent juridiskt tekniskt i ett internationellt affärskontrakt. Vi skulle lämna ett bud på ett tryckeri värt cirka 70 miljoner svenska kronor. All var frid och fröjd till vi kom till betalningsvillkoren och ett litet papper som heter LC, LOC(Letter of Credit), vilket väl närmast kan översättas med bankgaranti. Nej, de hade ett annat förslag. Vi skulle leverera tryckeriet, montera upp det och sedan utbilda och köra igång det hela och sedan skulle vi få betalt. Eller hur? Jag skulle kunna dra tjugo exempel till på olika yrken som är yrken men fungerar helt olika jämfört med Sverige. Det går inte att bara rapa upp titlar.

Irak har dessutom varit och är ett korrupt fuskarland där man kan köpa en utbildning för tusen dollar. Det finns irakier som kan arbeta i sina yrken. Men jag tvivlar på att de utgör majoriteten.

Jag besökte en privat läkarmottagning där en chefsläkare på ett stort sjukhus tog emot patienter på kvällarna. Det var varmt och skitigt i mottagningsrummet. På golvet låg blodiga tussar som Dr Ali nonchalant sparkade in under ett skåp så att dammet yrde när vi kom in. Nu hör det till saken att Dr Ali hade bott tjugo år i Europa och för så vitt jag kunde se snabbt återanpassat sig till de gamla liberala traditionerna.

Läkare är inte sällan delägare i apotek vilket leder till överförskrivning, fel förskrivning osv.

Jag har också varit på sjukhusen. Skitigt, dammigt och jag antar att man måste vara väldigt frisk för att överleva ett sjukhusbesök. En läkare fick inte upp en blodpåse. Min kollega som just mekat med bilen tar upp påsen stoppar in den i armhålan till den blir varm, öppnar den och räcker tillbaka den till läkaren som kopplade blodpåsen till en patient.

Jag har väldigt svårt att se läkare som inte ens kan hålla rent smälta in i svensk sjukvård med en polsk svenskkurs.

Jag kan gärna gå igenom några fler yrkesgrupper som jag tror behöver lite mer än en sketen språkkurs för att integreras i Sverige. Poliser, lärare, byggnadssnickare, murare, teleinstallatörer, elektriker, rörläggare, kommunalpolitiker, ministrar, kontorister, ekonomer…

Vi behöver en fungerande integrationspolitik. Vi måste vara tydliga med att tala om vilka insatser behövs från de som söker skydd. Tänker de stanna? Då måste de vidareutbilda sig inom sina yrken om det går och man måste man se vilken nivå de ligger på. Vill de tillbaka så fort det lugnat ner sig hemma. Då är det en annan planering.

Zaremba gör det alltför enkelt för sig.