En misslyckad Screwdriver och ett lyckat svar!

Ok, det bajsade ihop sig lite. Jag ska inte trötta min omgivning med analyser. Istället har jag ett tips. Säkert för en gångs skull.

När ni ska krossa is mot väggen eller marmorskivan för er som har råd med en sådan, så gör inte misstaget att använda plastpåse. Två? Det räcker inte. Centrifugalkraften är en underskattad kraft. TYGPÅSE ska det vara. En ren strumpa kan fungera. Spiken gillar is och blev så upptänd av all is som låg på golvet efter projektet att han hämtade sin pipkatt och nu har vi haft piprally i lägenheten. Av den lilla is som blev kvar gjorde jag en Screwdriver fast utan en halv apelsinklyfta.

Det gick en massa Screwdriver på 70-talet. Dom gick tillsammans med Bloody Mary, Gröna Hissen, Whiskey Sour och Gin Fizz. Ja, och Baccardi Cola förstås. När man stapplade iväg från LB färjorna som gick mellan Helsingborg och Helsingör gällde det att ha så många drinkpinnar som möjligt i kavajuppslaget Jag har aldrig varit så begeistrad i dem men varför ska man gilla allt som gör en frimodig.

Spiken kompar för tillfället James Carter som blåser sax och de två jammar vilt och är ett alldeles fantastiskt jazzteam. Albumet The Real Quietstorm från 1995 inköptes ursprungligen på FNAC i Paris i slutet av 90-talet. Den inledande låten ”Round Midnight! har en av det häftigaste saxintro som finns. Spiken tänder mest på ”Born to Be Blue”, vilket passar hans uppenbarelse perfekt. Det gör också instrumentationen som ligger väl i linje med hans orangefärgade pipkatt.

Så med min Skruvmejsel, en vilt pipande och isätande Spik samt en djup vetskap att dagen trots allt varit exakt så bra som den kan vara den här tiden på året, under de rådande väderleksförhållandena, givet världsläget, så bestämmer vi oss för att även om vi inte skriker av lycka någon av oss, så kan vi tänka oss att delta i eländet som kallas tillvaron ännu en vecka. Fast då måste det bli varmare ute, Loopen måste öppna nere vid stranden så vi kan svälja en Oscar och för Spikens del lite jordnötter medan husse solar sig snuvig i vårsolen.

I morgon ska jag ta fram de svarta solglasögonen. Skit samma om det regnar ute.

När jag skulle riva ut sportbilagan igår för att studera dagens travdebacle så råkade jag få syn på Clint Eastwood på Nöjesbilagan. Tvärt emot min principer angående kvällstidningar så rev jag upp intervjun och började läsa.

Den handlade om hans senaste film Gran Torino och om hans eget liv. Filmen handlar om att inte vara för gammal för att ändra sig ungefär som Steve Martins sketch om en 40-åring. ”Wanna try this new thing? NO!

Men huvudpersonen ändrar sin uppfattning.

I intervjun levererar också Clintan ett svar som kommer att klinga långt efter han ridit iväg i den sista solnedgången till Ennio Morricones ledmotiv i filmen med samma namn: ”The Good, The Bad and The Ugly”.

Intervjuaren frågar nämligen avslutningsvis den nu 78-årige Eastwood:

”Vad hoppas du på inför framtiden?

-Ett långt liv(skratt). Jag vill kunna köpa gröna bananer och inte oroa mig”

That´s my kind of guy!