Heja, och en massa lösa tåtar

Grattis till Sofia Mattsson och Kajsa Frick. Grattis också Mimmi Elfstrand. Det var flickornas helg på V75 tyckte jag. När jag såg Karma Zet tassande i rygg på ledaren kom jag att tänka på Miranda Lux. Härlig insats! Det räddade också min travdag från total förnedring i familjesoffan.

Sedan tvingades man genomlida ett vällovligt men småpladdrigt initiativ av Hr Edlund på söndagen. Jag förstår inte varför man skulle penetrera travsporten hemma hos honom. Var har han hittat dom där tapeterna? Ångest! Jag slår vad om att han klipper rabatterna med nagelsax. Jodå, en och annan intressant tanke fanns. Till dessa hörde att lyfta fram små tränare, amatörer och skötare i Vinnare. Så vad gjorde Hr Edlund & Co på lördagen under V75. Fast det tar kanske en vecka för polletten att trilla ner. Nu var väl detta Hemma-Hos-Edlund inspelat långt före söndagens V65 så…

Nye sportchefen på STC Mr W intervjuades. Slutsatsen var välkänd. Gärna förändringar men inte sådana som kostar pengar. Han fortsatte och tjafsa om den där berömda kakan. Öka kakan. Lät som ett eko av Remy Nilssons förståelseepos förra helgen. Sedan hade Mr W någon grumlig teori om att begränsa antalet hästar i träning hos stortränare. Det gäller att skaffa sig vänner snabbt. Ska bli intressant att se hur ett sådant konkret förslag ser ut. Gröna kuskar 150 hästar. Blå 140. Svarta 137. Röda 129. Det borde kunna sysselsätta STC:s utredningsavdelning under ett antal år. Trädgårdsutredningen satt väl sexton år? Eller var det 18 år?

Sedan pratade han hela tiden om idrotten. Var det inte Sportchef? Jag antar att han var nervös bara. Inte varm i skruden riktigt.

Mr W har stöd i landet sas det i Vinnares ganska klistriga intervju. Det är bra det om det stämmer. Mr W:s tips i helgens Åby blad om att ta rygg på Gooparna var en vecka för sent tydligen och man kan undra om han är tidig eller sen på andra områden som ligger närmre kärnverksamheten.

Nästa vecka blir det Frank Andersson, gamle Stjärnbrottaren som gästar Vinnare fick vi veta. Vi satt på Zinken för några år sedan när Hammarby var i Mästerskapsfinal för femtielfte gången.

Frank hade laddat in 10 000 spänn och Hammarby ledde övertygande. Tillräckligt övertygande för jag skulle säga att det här är ett typiskt Hammarby läge…för att tappa hela skiten. Frank nickade dystert. Resten är historia. Men Frank är till skillnad från en del andra krafttyper och idrottsmän en trevlig kille.

Nu ska Franken prata hästar i Vinnare V65. Jag tror han blir bättre än Patrik Sjöberg i Bingo Lotto. Patrik hoppar högt men en del idrottsmän ska man inte prata om annat än på sin höjd, ribbor.

Att ha en starthäst och den hästen vinner V75 är inget dåligt betyg till en amatörtränare.

Kari har snackat fint för Orso men hjärnan borde slagit till hos oss andra och ifrågasatt att hästen inte gått tävlingslopp sedan en hel månad tillbaka. Den saken stod att läsa för den vetgirige i varje travprogram. Så alternativet var Access Tooma.

Båda hästarna underpresterade. Orso bröt med huvudet redan från början som om något var fel eller den kände sig obekväm.

I den så kallade "Guldspecialen" var svår och förstavalet var; många, som sedan skars ner till tre hästar. Joel Cortina, Caramba Hall och Björns kamel som skulle vara förbättrad.

Ja, sen gick det som det gick. Spiken i sista satt och så Karma Zet förstås som bjöd till ordentligt efter att ha fått ett kanonlopp av Kajsa Frick. Grattis också till Mimmi Elfstrand som tog en premiärseger som proffs med Lovely Libob.

Johan Edlund är sur I söndagens Aftonbladet på Kari Lähdekorpi för han inte ställde upp i nederlaget. Kari tycker det är kul att prata när det är kul att prata. Det borde Edlund veta. Det är typiskt sportreportrar att kräva att folk ska kuta upp och trä snaran runt halsen och hänga där och dingla frivilligt när deras överdrivna förhoppningar skiter sig. Kari är hästhandlare och hästtränare men framför allt en duktig affärsman om jag förstått saken rätt. När planet störtade i Gottröra så var SAS folk i princip före brandkåren med målarpytsar och svabbade över SAS-loggan. Det är inget konstigt med det.

Varför ska Kari stå och svara på Elitloppsfrågor efter lördagens insats? Det sänker hans goodwill. En slags ryggradsreflex.

Dessutom kunde frågan kommit upp och varför hästen inte startat på en månad, etc. Edlund älskar såklart att tränarna gör som hans tycker och tar rygg på spelarna. Jag tror att spelarna som känner Kari vet att den bredflabbade Grodan föredrog en liten russinmun igår och ville möjligen inte alls kommentera de breda penseldragen han målat upp efter Orsos fina segerrad tidigare i vinter.

Läderskorpan fick ju vinna med Casander Boy istället.

Edlund har ingen grundlagsmurad rätt att kräva ditten och datten. Han kan fråga en tävlande, skötare eller tränare om de vill ställa upp… ja , och om inte, sedan skriva en gnällig krönika dan efter förstås.

Vi andra säger, ”fan” och de som garderat med Tommys Access Tooma som jag gjorde på ett litet system eller min svåger som dessutom hade tagit bort vinnaren i första loppet Gift in Europe och gjort den till första reserv, kan säga dubbel eller trippel-”fan” men så mycket mer blir det inte.

Nu väntar nya startlistor. Nya analyser och nya nederlag. Vi lär oss alltid något. I början av veckan tänkte jag att ifall Access Tooma och Orso krigar så kan en tredje eventuellt vinna.

Tanken var teoretisk riktig och hade jag dragit slutsatsen fullt ut och vi inte slängt ut Lovely Libob och Camilla Highness så hade vi haft sju rätt. Om inte om hade varit så hade alla haft sju rätt i lördags på V75*

Men visst, något lite klokare blir man efter varje nederlag.

I går var det rådjursjakt med lös hund. Inte min men det är för jävligt att folk inte har pli på sina lösa hundar. Det är möjligt att rådjur förstör trädgårdar och har loppor men de är vackra att se på.

Det här var en belgisk vallhund. En gång rusade en bordercollie in i skogen på Gärdet i Stockholm och jagade ihop ett helt gäng rådjur åt husse på Gärdet. Gissa om det blev liv.

På tal om att driva.

Chuck Yeager vars självbiografi är en lisa för en förvuxen pojke och mer äventyrliga flickor.

Hans dotter flög i ett segelplan runt jorden eller hur det nu var. I vilket fall så var han förlagd på något ställe i sin ungdom där han brukade driva hjortar med sitt stridsplan tills de kom inom skotthåll så hans jakt lag kunde skjuta dem. Det var också en massa om tiden vid RAF under andra världskriget, takpannor som for av hans farbrors hus och en del annat. När jag läste den historien första gången blev jag mäkta imponerad. Numera lite mindre även om råddjursjakten hände på 30-talet om jag minns rätt. Yeagers självbiografi är värd att läsas. Det handlar om en del värden som är svårfunna idag när Linda Rosing glatt meddelar; ”Jag har aldrig varit kär förut!” Dags för lite konsultation kanske? Hans liv inspirerade bla Tom Wolfe att skriva ”Det Rätta Virket", alltså inte Faddes utan Yeagers som gestaltades av Sam Shepard i en av huvudrollerna, som testpilot på Edwards flygbas I USA.

Där finns en del rätt smaskiga historier både i ”Det Rätta Virket” och självbiografin som jag tror heter ”Yeager” kort och gott.

Det är inte så populärt med tuffa killar som spräcker revbenen dagen innan de ska spräcka ljudvallen och sedan gillrar upp något slags friskjutningsmekanism med en träpinne. Eller jag vet inte. Man inse vad det handlar om men ändå Peter Freuchen, det kan liksom inte bli helt fel.

Själv gillar jag både tuffa killar och tuffa tjejer som också kan vara mjuka killar och mjuka tjejer. Ett slags blandning. Så i den frågan är jag väl en skittråkig lagomsvensk.

Så i den andan avslutades lördagen med Vinnie Jones magnifika rolltolkning i Guy Ritchies ”Stock, Lock and Two Smoking Barrells” från 1998.

Samtidigt debatterar vi vad filmen hette där en kille ständigt fick sin näsa sönderslagen. Där behöver vi råd.

Visste ni att Richmal Crompton var en kvinna. Det var som med Enid Blyton som jag länge var övertygad om att hon måste vara en man. Fördomsfullt såklart men vi som läste Fem-böckerna på 60-talet hade inte fått en ordentlig slägga jämlikhetsstål. Det var först på 70-talet som vi fick lära oss att killar också har känslor.

Jo, Richmal Crompton skrev alla Bill-böckerna. Folk hade konstiga namn på den tiden. Edith Unnerstad.

Jag minns när jag var sex och jag fick ett par blå böcker den 26 december 1961. Böckerna som bland annat handlade om en Mungo; Rikki-tikki-tavi. Rudyard Kipling skrev. Jesus, vad den var spännade och det fanns en skräckinjagande tecknad bild på Kobran och den lilla Mungon.

Det ska visst bli vår nu. Det tror jag när jag ser det? Alltså att det blir vår. Det räcker inte med vintergäck.


*glädjande nog hade en förtänksa medspelare lämnat in en så kallas abrovinkel som gav fem rätt så vi slapp den fullständiga förnedringens kalla vind.