Man, vaknar och vill somna om. Först skiner solen och träden rör sig på gården. Samtidigt flyger det snöflingor i luften. Då vet jag att det blåser svinkallt ute. Normalt rör sig inte träden på gården. Normalt är det helt stilla eftersom gården är liten och husen höga.
Jag gjorde ett kort besök på Hålet igår. Skulle testa om jag kunde bränna en skiva: det är en lång historia men nu lyckades det och jag blev så glad att jag tog en öl för att fira tillfället.
Det finns en del trevliga typer därnere. Man kan få höra en del saker ur folks liv. Jag brukar själv dra några rövarhistorier ibland så det var rätt bra stämning igår och som grädde på moset så fick vi attackera en snäll kille som är revisor och alltid ska förvara bankerna. Hans mamma och pappa var bankfolk. Sedan var det någon som tog upp Dylan och när jag nu framåt förmiddagen öppnade mailen så hade Janne från Norrköpingsfilialen snokat reda på en fantastisk intervju med Bobban från 1966 i Playboy:
PLAYBOY: Mistake or not, what made you decide to go the rock-'n'-roll route?
DYLAN: Carelessness. I lost my one true love. I started drinking. The first thing I know, I'm in a card game. Then I'm in a crap game. I wake up in a pool hall. Then this big Mexican lady drags me off the table, takes me to Philadelphia. She leaves me alone in her house, and it burns down. I wind up in Phoenix. I get a job as a Chinaman. I start working in a dime store, and move in with a 13-year-old girl. Then this big Mexican lady from Philadelphia comes in and burns the house down. I go down to Dallas. I get a job as a "before" in a Charles Atlas "before and after" ad. I move in with a delivery boy who can cook fantastic chili and hot dogs. Then this 13-year-old girl from Phoenix comes and burns the house down. The delivery boy - he ain't so mild: He gives her the knife, and the next thing I know I'm in Omaha. It's so cold there, by this time I'm robbing my own bicycles and frying my own fish. I stumble onto some luck and get a job as a carburetor out at the hot-rod races every Thursday night. I move in with a high school teacher who also does a little plumbing on the side, who ain't much to look at, but who's built a special kind of refrigerator that can turn newspaper into lettuce. Everything's going good until that delivery boy shows up and tries to knife me. Needless to say, he burned the house down, and I hit the road. The first guy that picked me up asked me if I wanted to be a star. What could I say?
PLAYBOY: And that's how you became a rock-'n'-roll singer?
DYLAN: No, that's how I got tuberculosis.
I senaste radioshowen utnämner Dylan, Pete Tosh till: ”Dr Phil of Ganja”. När man läser ovanstående så undrar man om Dylan inte varit och nallat lite i Tosh förråd.
Den där var rolig men den här är inte munter:
En nära vän berättade idag när jag stötte på henne på hundrundan att hon fått tillbaka cancern som hon kämpade ner för sex-sju år sedan. Det känns så jävla onödigt. Orättvist! Man blir helt matt och sedan förbannad och matt igen.
Jag glömde hel bort min förkylning när jag fick höra det där. Vad kan man klaga på. Ingenting. Hon är inte gnälltypen heller. Bara en bra vän och bra människa. Hon har hjälpt andra i hela sitt liv. Missbrukare, människor som haft problem.
Vi träffades först när Spiken var valp och hon hade en valp.
Nu stod hon där med en tio veckors valp vid sidan av sig. Det kändes tungt. Verkligen tungt.
Men man får inte ge upp. Aldrig!
En kille på Hålet berättade en historia som jag och flera andra hade roligt åt igår. Den får avsluta den här lite blandade dagen minst sagt.
Killen som berättade den och ett gäng polare åkte till Spanien på charter semester. Det här var nog i början på 80-talet om jag hörde rätt. När de landade var de redan rätt dragna men framför allt pissnödiga. Ni vet hur ett flygfält ser ut. Det dräller inte av bajamajor där. Så två av grabbarna som var mest nödiga gick bort och lättade på trycket under planet vid hjulen. När de var färdiga hade bussen också blivit färdig och dessutom åkt iväg. Nu var det lite kris. Långt åt helvete ut på flygplatsen. Terminalbyggnaden var ungefär lika stor som en tändsticksask från deras håll sett. Då fick en av killarna en riktigt fin snilleblixt. Bagagevagnarna höll fortfarande på att lastas. Teorin var enkel. Om de följde väskorna så skulle de hitta resten av gruppen. Sagt och gjort. De smög på den sist vagnen och åkte med bort mot terminalbyggnaden. Väl där kröp de på transportbandet tillsammans med väskorna. Efter att ha åkt runt en stund lite fram och tillbaka, upp och ner så såg de till sist ljuset i tunneln i form av några plastdraperier bakom vilket hördes en hel del sorl. Friheten var nära!
Den första som kom ut var en kille som lyckats behålla sin bira i handen under hela den äventyrliga färden. När Club 33:s värd fick syn på dem tappade till och med han målföret för en sekund. Sedan utbrast han:
-Vad i helvete sysslar ni med?
Då pekade killen myndigt på honom med biran och sa:
-Du verkar veta hur det fungerar här. Vet du var baren ligger?
Ja, vi drog en hel del historier om olika mer eller mindre lyckades semestrar igår. Nu ska jag fundera lite över livet. Min farmor sa alltid att man skulle vara tacksam så länge man fick behålla hälsan. Det fattade man inte då när man var fem år. Man tänkte på stickor i foten, blodnäsor efter en uppgörelse med råskinnen på Skånegatan eller mässlingen. Idag förstod jag exakt vad hon menade.
Länk till hela intervjun med Robert Zimmerman:
http://www.interferenza.com/bcs/interw/66-jan.htm
Jag gjorde ett kort besök på Hålet igår. Skulle testa om jag kunde bränna en skiva: det är en lång historia men nu lyckades det och jag blev så glad att jag tog en öl för att fira tillfället.
Det finns en del trevliga typer därnere. Man kan få höra en del saker ur folks liv. Jag brukar själv dra några rövarhistorier ibland så det var rätt bra stämning igår och som grädde på moset så fick vi attackera en snäll kille som är revisor och alltid ska förvara bankerna. Hans mamma och pappa var bankfolk. Sedan var det någon som tog upp Dylan och när jag nu framåt förmiddagen öppnade mailen så hade Janne från Norrköpingsfilialen snokat reda på en fantastisk intervju med Bobban från 1966 i Playboy:
PLAYBOY: Mistake or not, what made you decide to go the rock-'n'-roll route?
DYLAN: Carelessness. I lost my one true love. I started drinking. The first thing I know, I'm in a card game. Then I'm in a crap game. I wake up in a pool hall. Then this big Mexican lady drags me off the table, takes me to Philadelphia. She leaves me alone in her house, and it burns down. I wind up in Phoenix. I get a job as a Chinaman. I start working in a dime store, and move in with a 13-year-old girl. Then this big Mexican lady from Philadelphia comes in and burns the house down. I go down to Dallas. I get a job as a "before" in a Charles Atlas "before and after" ad. I move in with a delivery boy who can cook fantastic chili and hot dogs. Then this 13-year-old girl from Phoenix comes and burns the house down. The delivery boy - he ain't so mild: He gives her the knife, and the next thing I know I'm in Omaha. It's so cold there, by this time I'm robbing my own bicycles and frying my own fish. I stumble onto some luck and get a job as a carburetor out at the hot-rod races every Thursday night. I move in with a high school teacher who also does a little plumbing on the side, who ain't much to look at, but who's built a special kind of refrigerator that can turn newspaper into lettuce. Everything's going good until that delivery boy shows up and tries to knife me. Needless to say, he burned the house down, and I hit the road. The first guy that picked me up asked me if I wanted to be a star. What could I say?
PLAYBOY: And that's how you became a rock-'n'-roll singer?
DYLAN: No, that's how I got tuberculosis.
I senaste radioshowen utnämner Dylan, Pete Tosh till: ”Dr Phil of Ganja”. När man läser ovanstående så undrar man om Dylan inte varit och nallat lite i Tosh förråd.
Den där var rolig men den här är inte munter:
En nära vän berättade idag när jag stötte på henne på hundrundan att hon fått tillbaka cancern som hon kämpade ner för sex-sju år sedan. Det känns så jävla onödigt. Orättvist! Man blir helt matt och sedan förbannad och matt igen.
Jag glömde hel bort min förkylning när jag fick höra det där. Vad kan man klaga på. Ingenting. Hon är inte gnälltypen heller. Bara en bra vän och bra människa. Hon har hjälpt andra i hela sitt liv. Missbrukare, människor som haft problem.
Vi träffades först när Spiken var valp och hon hade en valp.
Nu stod hon där med en tio veckors valp vid sidan av sig. Det kändes tungt. Verkligen tungt.
Men man får inte ge upp. Aldrig!
En kille på Hålet berättade en historia som jag och flera andra hade roligt åt igår. Den får avsluta den här lite blandade dagen minst sagt.
Killen som berättade den och ett gäng polare åkte till Spanien på charter semester. Det här var nog i början på 80-talet om jag hörde rätt. När de landade var de redan rätt dragna men framför allt pissnödiga. Ni vet hur ett flygfält ser ut. Det dräller inte av bajamajor där. Så två av grabbarna som var mest nödiga gick bort och lättade på trycket under planet vid hjulen. När de var färdiga hade bussen också blivit färdig och dessutom åkt iväg. Nu var det lite kris. Långt åt helvete ut på flygplatsen. Terminalbyggnaden var ungefär lika stor som en tändsticksask från deras håll sett. Då fick en av killarna en riktigt fin snilleblixt. Bagagevagnarna höll fortfarande på att lastas. Teorin var enkel. Om de följde väskorna så skulle de hitta resten av gruppen. Sagt och gjort. De smög på den sist vagnen och åkte med bort mot terminalbyggnaden. Väl där kröp de på transportbandet tillsammans med väskorna. Efter att ha åkt runt en stund lite fram och tillbaka, upp och ner så såg de till sist ljuset i tunneln i form av några plastdraperier bakom vilket hördes en hel del sorl. Friheten var nära!
Den första som kom ut var en kille som lyckats behålla sin bira i handen under hela den äventyrliga färden. När Club 33:s värd fick syn på dem tappade till och med han målföret för en sekund. Sedan utbrast han:
-Vad i helvete sysslar ni med?
Då pekade killen myndigt på honom med biran och sa:
-Du verkar veta hur det fungerar här. Vet du var baren ligger?
Ja, vi drog en hel del historier om olika mer eller mindre lyckades semestrar igår. Nu ska jag fundera lite över livet. Min farmor sa alltid att man skulle vara tacksam så länge man fick behålla hälsan. Det fattade man inte då när man var fem år. Man tänkte på stickor i foten, blodnäsor efter en uppgörelse med råskinnen på Skånegatan eller mässlingen. Idag förstod jag exakt vad hon menade.
Länk till hela intervjun med Robert Zimmerman:
http://www.interferenza.com/bcs/interw/66-jan.htm
Inlägg
4 kommentarer:
Ja, vad kan man säga. Det är upp och ner här i livet...
Till Björne: Det är det om allt stämmer så borde det vara dags för lite upp nu!
Alltid lika kul att läsa din blogg. Extra kul eftersom du bor där du bor. Kommer själv från huvudstaden, men flyttade till Helsingborg 1989. Här nere mår snödroppar och vintergäck toppen. Och skillorna har också kommit upp, lite försiktigt.
Och idag skiner solen från en klarblå himmel och det är i princip vindstilla.
Till Jenny: Helsingborg är fint på våren och sommaren, men den där vinden som blåser igenom kroppen resten av året...eller har den slutat. Hur som helst njut av värmen och våren så får vi spara oss lite till häruppe. Vår tid kommer...;-)
Skicka en kommentar