Om konsten att överleva ett Bröllop

Jag ska gå på en snarkutredning den 8 och 9 juni. Det verkar som om jag ska få låna hem en snarkregistrerare och sedan ska man gå igenom vad den säger dagen efter. Jag gissar att de kommer fram till att jag snarkar och att det inte är bra. Hjärtproblem och impotens var bara några få av alla biverkningar som dom försökte skrämma livet ur en med på Öron-Näsa-Hals. Jag kommer säkert att få höra att jag borde gå ner i vikt en del, att jag ska ta min polypmedicin och spola snoken med saltvatten en gång per dag.

Spiken snarkar också. Just nu faktiskt. Men han slipper snarkutredning den lyckosten.

Jag vaknade redan halv sex i morse. Antagligen ville mitt undermedvetna undersöka ifall våren hade kommit tillbaka. Det hade den inte. Det ser visserligen ut att bli sol men där tar det stopp.

Snödropparna och vintergäcken är antagligen oerhört modfällda uppe i parken. Fader Frost har än en gång visat vilken kall och okänslig typ han är.

Det finns en kines som jobbar på en krog som jag brukar besöka. Igår skulle jag träffa min kompis och kinesen jobbade. Kinesen är en rolig typ. Han har haft flera kineskrogar i Stockholm men nu jobbar han bara som anställd. Jag tror att han kommer från Shanghai. Igår fick vi reda på hemligheten med pekinganka. Inte helt glasklart, faktiskt rätt rörigt men vi förstod att det handlade om smaken och skinnet. Tjugofem olika kryddor, först låter man ankan hänga och sedan blåser man upp den på något sätt och det är viktigt att lågorna inte sveder skinnet och den ska snurra hela tiden. Tjugofyra timmar tar det in alles, enligt vår kinesiske vän. Egentligen kostar en pekinganka 1200 spänn men vår kompis fixar en för 800. Det skulle vara roligt att prova någon gång när hästarna sprungit åt rätt håll. Han verkar var en fena på de där ankorna, som kommer från Tyskland, visade det sig. Vi skulle bli bjudna på Pekinganka en gång för hundra år sedan. Det var i början av 80-talet i Sevilla av alla ställen. En kompis som reseledaren som jag nämnt och jag känt i Sverige hade brutit upp och blivit kär i en tjej på en semesterresa. Jag undrar om inte hans tjej också blivit kär i någon annan så det hade löst sig väldigt smidigt i varje fall. Vår kompis hade blivit kär i en spanjorska.

Så han hade flyttat ner dit.

Kompisens frus pappa hade varit i Francos livvakt. Nu jobbade han som polis. En trevlig farbror som bjöd på svamptappas med salt och vitlök.

Livvaktens fru min kompis frus mamma hade en speciell kärleksförklaring till sin man, livvakten.

-Han var galen redan när vi köpte honom.

Det bli bättre på spanska men man förstår ganska bra ändå tycker jag.

Vi hade alla varit intresserade av Kina på 70-talet kan man säga och vår kompis ville väl pigga upp oss och hade beställt en Pekinganka på en kineskrog. När vi kom dit så såg kineserna lite stirra ut och vi väntade ganska länge på vår Pekinganka, nån timme faktiskt. Dom sa att det skulle ta långt tid. Jag tyckte dom sa tina den men jag kan ha hört fel. Sedan kom någon och skällde på någon annan och sedan sa de att tyvärr det skulle ta väldigt lång tid, kunde vi ta fyra rätter istället.

Det här var 1980 och det skulle alltså ta 29 år innan jag fattade exakt vad problemet var den där dagen i slutet av maj. Problemet var förstås att ankan kunde ätas först om 24 timmar.

Den där kinesen hade också en annan rolig historia som innefattade en svensk FN-kille som jobbade i Bolivia och som skulle gifta sig. Kinesen skulle på bröllopet och hamnade först på en begravning i La Paz som enligt kinesen ligger på 4700* meters höjd. Det kan ju låta som ett antiklimax att hamna på en begravning när man egentligen var på väg till ett bröllop. Men på den här begravningen dansade man och hade våldsamt roligt. Någon tvingade upp en svensk polare till FN-soldaten som tydligen körde igång någon regndans där innan han svimmade kort efteråt. Att dansa regndans på hög höjd är ingen lek. Så de körde i honom lite kokablad med ingefära och sedan stod han enligt kinesen som en spik och dansade som en fena hela kvällen.

Planet som de skulle med visade sig vara ett enmotorigt propellerplan från 1950. Ihopspikat, sa vår kinesiske vän och det fanns inga säkerhetsbälten. Planet rymde åtta personer. Carina berättade när hon flög till Iran från Frankrike med ett gammal bombplan 1991 och piloten drog en vinare innan han startade och sedan mellanlandade de i Sofia i Bulgarien och då hade han en sådan där spikpistol och nitade fast lite lösa detaljer med den. Så jag hade ingen anledning att tro att kinesen ljög. Det lät bekant. Det kan teknisk sett också ha varit samma pilot. I varje fall gick flygningen till det där bröllopet över djungel och höga berg timme efter timme med den där pumpande motorn och den enda propellern. Till sist kom de över ett högt berg och skulle landa men då fnns det inget flygfält. Bara en pytteliten gräsremsa som såg ut som en kolonilott.

Där fräste piloten ner med friskt mod och sedan de stoppat in inälvorna och torkat av sig spyorna så kunde de kliva ut. Taxin skulle nu hämta dem enligt resplanen. Taxi visade sig vara några uråldriga ihoptejpade motorcyklar.

Bröllopet fick vi inte höra om men det var nog inte meningen heller. Istället fick vi en detaljerad beskrivning av hur han överlevde på grillat marsvin och om hur fantastisk gott det smakade. Han var på väg att berätta och alla hemligheterna bakom en lyckad marsvinsstek men då sa vi att han kunde spara det till kokboken så vi kunde ha lite att se fram emot. Saken var den att när bröllopet var slut så hade regnperioden börjat så de blev strandade i djungeln och eftersom de var många som åkt till det bolivianska bröllopet så fick de snart börja jaga sådant som fanns i naturen och marsvin var tydligen en sådan maträtt.

Det var ju tur att vår kompis var kines. Enligt krögaren Erik Lallerstedt käkar kineser allt som har fyra ben utom bord. Till sist kom vår kinesiske vän ut ur djungeln. Jag antar att det slutade regna efter några månader.

Jag fick inget riktigt grepp om när det här inträffade. Det kan ha varit nyligen för han pekade på sin arm och sa att det fanns ormbett kvar där eller om det var bett från insekter.

4700 meter över havet låter väldigt högt. Nu är jag inte uppkopplad. Min granne frågade igår kväll om jag hade stängt av mitt bredband. Jag sa att jag hade det. Han meddelade då att han hade surfat på mitt bredband ganska länge men att det inte gått så bra sedan några dagar. Det blev lite virrigt eftersom jag stängt av min uppkoppling bara några minuter tidigare eftersom jag skulle ut och handla. Jag tror inte han har surfat på mitt bredband utan någon annans. Jag har ett säkerhetspaket till mitt som borde fungera så pass att lille Magnus inte kan komma in och surfa på mitt bredband.

Det är det jag menar. Vi borde ha ett offentligt samtal om hur vi ska ha det. Om vi åker på bröllop vill vi inte hamna på en begravning och sedan tvingas äta marsvin i flera månader. Om vi köper bredband så gör vi det för att vi ska surfa på det. Så jag sa till Magnus att han gärna fick surfa på mitt bredband eftersom jag vet att han inte kan det. Tror jag.

Magnus äter bara grönsaker, frukt och bearnaisesås. Helt säkert inte marsvin. Men han är en kul kille. Påminner lite om Dennis som hade en intressant utredning om kusingiften innan han drog till Thailand. Han hade mycket att göra så det gick nog lite snabbt. Åk inte till Kanada Dennis! Dylan hade en del fina inlägg om snåriga familjerelationer i sitt senaste program som jag tidigare gjort lite reklam för. En av låtarna som spelades av Mr Dylan var med Lonzo och Oscar, inspelad på 30-talet och hade titeln ”I´m my own grandpa”. En riktig höjdare i sitt slag.

*3 600 meter visade det sig men den där svimningen kan nog stämma i alla fall.