Karibo, Karibo!

Det snöade intensivt i morse. Faktum är att det fortsätter att göra det. Det fick mig att tänka på den där stackars professorn i Debatt för ett par månader sedan. Han, professorn försökte säga att vi lever i en istid men då stirrade alla som just fått forskningsbidrag för att undersöka jordens undergång, på honom med förakt och han fick aldrig mer ordet. Ismannen kallar jag honom. En skön typ.

Igår var det ett reportage om ett gäng indianer i norra Kanada. Dom hade tillfälligtvis lämnat civilisationen och tältade under några presenningar i väntar på kariboerna. Med sig hade dom sina puffror och den tioårige sonen såg glad ut när han fick skjuta med sin nya bössa.

Men det kom inga kariboer. Alla såg nervösa ut och sedan gav sig karlarna ut och sköt en ripa. Då blev de glada för kariboköttet var slut.

Exakt hur de kunde vara så korkade att ge sig ut utan burkmat ifall inte kariboerna dök upp enligt tidtabellen hade inte deras mamma lärt indianerna men väl att kråkorna flyger på sidan när kariboerna är i faggorna.

Sedan följde ny väntar på kariboerna. Sjön hade försvunnit eftersom tjälen släppt och jordens undergång var nära.

Till sist kom det några hundra kariboer som de sköt ett gäng av och sedan såg de glada ut fast de var inte lika glada som förr då det vara karibofest mest hela tiden.

Den här typen av ursprungspornografi har en väldigt märklig inverkan på mig. Jag kom ihåg en kille som höll på med en liten förening kallas Fjärde Världen. Henrik. Han visste allt om ursprungsbefolkningar. Fjärde Världen finns fortfarande på nätet. Till sist träffade han en tjej och sedan tappade vi kontakten. Vi pratade om tasadajerna som jag kom i kontakt med via Bernie Mastersons gigantiska videoarkiv på Sandöskolan utanför Kramfors. Bernie hade en gammal röd moppe och var amerikan. Knappast indian men definitivt amerikan. Han hade rotat reda på varenda tredje världen film och katalogiserat dem snyggt och prydligt. Snacka om fildelning. Då och då fräste han runt med sin tomatröda moppe i sitt långa hår. Han undervisade i engelska också om jag inte minns fel.

Tasadajerna var en liten befolkning någonstans i världen som var några tusen eller färre.

Plötsligt hittade man dem och då blev ju saker och ting förändrade. Jag vet inte hur det är med dem nuförtiden. Risken är väl stor att de sköter nått Casino i Borneo eller har supit ihjäl sig, fått AIDS eller helt också har något japanskt skogsbolag kört iväg dem. Jag är pessimist av naturen.

Märklig effekt? Ja, det blir liksom antingen så att man som i tasadajfallet tycker att de kunde levt vidare för av filmen så framgick det att de verkade vara helt tillfreds med sin tillvaro. Men så fort kameran dök upp så var ju allt förstört.

Samtidigt så blev jag lite förbannad på gårdagens reportage i SVT om indianer i norra Kanada.

Jag har aldrig hört talas om dom där indianerna tidigare. Men dom finns.Det är inte det.

Gwichin indianerna som den här gruppen urinvånare heter, levde av sin jakt på kariboerna sas det i programmet. Nu undrade de varför kariboerna inte kom. Det hade varit 200 000 tusen tidigare och när dom till sist dök upp så var det några hundra. Man undrade var resten tagit vägen.

Faktum är att enligt Gwichin indianernas egen statistik så var stammen av karibo 100 000 år 1970 för att sedan stiga kraftigt till nästan 200 000 djur 1990. Därefter har stammen minskat till nuvarande cirka 100 000. Ett problem är att den senaste räkningen av djuren skedde för nio år sedan. Kurvan är alltså en extrapolering av nedgången från 1990 till 2001.

Vad är en karibo? Det är en ren. Av samma släkte som våra renar, Rangifer tarangus. Det finns olika underarter. I Sverige finns fjällren och skogsren. Fjällrenen lever i fjällen på sommaren och i barrskogen under vintern. Skogsrenen lever i skogsregioner året runt. Karibon som finns i nordamerikan och på Grönland flyttar från skogen till fjällen om våren.

I Sverige finns cirak 220 000 renar och i Finland cirka 250 000.

Varje år föds cirka 40 000 karibo kalvar i Alaska.

Dessutom är antalet renar i hela norra Alaska cirka 500 000. En 5 % ökning av överlevnadsgraden för Porcupine hjordens kalvar som reportaget handlar om skulle säkra beståndet enligt indianerna själva. De problem som Gwichin själva understryker på sin webbplats är konstig nog inte i huvudsak klimathotet utan rovdjur, insektsangrepp, jakt, korsande av floder och allmänt komplicerad terräng.

I Sverige fanns det cirka 220 000 renar och i Finland 250 000 i slutet av 90-talet. Av dessa slaktades 50 000 varje år, alltså en fjärdedel mellan tummen och pekfingret. 60 procent av slakten gällde kalvar som vägde 21,1 kilo slaktad vikt. Vajorna stod för 21 procent och slaktvikten var 32,7 kilo. Till sist stod tjurarna för 18,7 procent och slaktvikten för dem var i snitt 40,8 kilo.

Det stod någonstans att Gwichin dödade cirka 350 djur per år och i filmen prata man om några hundra djur. Det låter helt konstigt. Det borde ligga någonstans mellan 10-20 000 djur.

Det är nog så att klimatet påverkar. Ingen tvekanom det.Sjöar släpper vattnet när permatjälen släpper eller svämmer över när det töar mer än vanligt.

Det finns idag mellan 7-9000 Gwichin indianer. En sak som man undra över är varför de inte märker upp karibon med GPS så kan dom ju sitta hemm i byn och kolla när dom kommer och då slipper de ju blåsa runt i flera veckor med snöskootrar och förstöra miljön.

Man blir bara mulen när man ser sådana här reportage. Det handlade uteslutande om den globala uppvärmningen. Det var boven som gjorde att det knappt kom några renar som ville bli dödade.

Enlig all statistik, även Gwichins egen så finns det cirka 100 000 i deras område i nordväst. Så var är de?

Dessutom pågår det en jättestrid mellan Inuiter som vill borra efter olja, oljeborrarintressen och Gwichin indianer som fladdrar ordentligt i frågan, leasade 1 million acres för oljeletning på 80-talet, svängde på 90-talet och nu verkar dom åtminstone vara splittrade eftersom dom bildat ett exploateringsföretag.

Alla verkar inte nöjda med lite rökt renbog om man säger så.

Så att Gwich skulle sitta och grilla en snöripa på tjugo personer medan de söker tecken hos flygande kråkor ifall renarna ska dyka upp eller inte må vara en vacker saga men har i själva verket lite med verkligheten att göra. Det verkar vara lite mer komplicerat än så.

Så blir det varmare. Ja, om vi befinner oss i en istid så kan det bli mycket varmare.
Påverkar förbränning av fossila bränslen miljön? Absolut. Allt påverkar miljön och fossila bränslen mer än många andra saker.

Arctic National Wildlife Refuge(ANWR) är visserligen en lobbyorganisation för oljeutvinning i Alaska men:

”Then, in September, 2001, the Gwich'in position on oil development took an interesting turn. Gwich'in Oilfield Services, 51% owned by Gwich'in Development Corporation of Inuvik, and 49% owned by Ensign Drilling, was formed to explore and develop 22,422 square miles (about 14 million acres) of Gwich'in land in Canada. The proposed drill sites and a potential pipeline route are right along a major Canadian migratory path, where the caribou often birth their calves.”

Grillad fjällripa och en stek bisamråtta, va?!

Det kanske helt enkelt är som med svenskar. Man vill ha lite mer!