En gång i London i en vackert försommargrönskande förort skulle vi prata om Halabja. Det var 1988. Talabani hade en lista sa han. Sedan mulnade han till när jag uttalade Iran fel vid ett tillfälle under intervjun. Sånt är han petig med. Sedan blev han åter snabbt på gott humör. Jag har ett foto någonstans med mig stående bredvid Jelal Talabani, leende som en enda stor sol utanför trädgårdsmuren i den där slumrande Londonförorten. Talabani är en clown och jag har träffat honom senare, flera gånger. Han är all den opålitlighet och uppfinningsrikedom som präglar landet i en och samma påse. Jag har haft mycket glädje av Jelal Talabani. Han är rolig. Min främsta kritik av honom är att han äter som ett svin. Där borde han korrigera sig en smula. Annars är han ett barn av sin tid. En typisk mellanöstern politiker som vi får se en smula mindre av i framtiden som det låter.
I Irak är man redan så korrumperade att det bara finns Haiti och Myanmar att slå. Där tornar nu en rad makt strider upp som gäller vem eller vilka som ska kontrollera korruptionen.
Det stundar val i grannlandet Iran.
Iraks president Jelal Talabani kommer inte att ställa upp för en ny period när hans nuvarande mandat går ut nästa år.
Det meddelade han under ett besök i Iran av alla ställen. I Iran meddelar samtidigt den moderate kandidaten Khatami att han inte tänker ställa upp mot Irans nuvarande president Ahmadinejad. Det gör saker och ting enklare både för USA och Israel. USA har hållit tillbaka i fallet med Iran och deras ansträngningar för att inte gynna Ahmadinejads kandidatur.
I Irak betyder Talabanis beslut att det nu kommer att påbörjas förhandlingar på ännu ett område bland alla andra. Det har tyvärr blivit något av en jugoslavisk situation i landet där de olika maktgrupperingarna arabiska sunniter, arabiska och kurdiska shiiter samt kurder som till största delen är sunniter slåss om de framträdande positionerna och kräver dessa enligt komplicerade rundor av förhandlingar snarare än genom allmänna val. Fördelningen har ingenting med demokrati att göra om demokrati innebär att man väljer den mest lämpade eller att folket väljer. Eftersom folket är till majoritet shiamuslimer så skulle de välja en shiamuslimsk president, ett shiamuslimskt parti i ledningen för en regering och en shiamuslimsk premiärminister.
Det som tillämpas är i bästa fall något slags upplyst despoti.
Men tack vare landets historia med ett förtryck av kurder och shiamuslimer från en lite sunnimuslimsk klick runt Tikrit, Saddams hemstad så har landet hittills tvingats fördela posterna mellan grupperna på ett sätt som ibland gränsar till det parodiska. Denna metod har också skapat en rad olika maktcentra som inbördes strider i varje liten skitfråga de kan komma på. Den största motsättningen har varit mellan kurderna som är autonoma i norr med en lång tid av relativt självstyre och centralregeringen i Baghdad med premiärminister al-Maliki i spetsen som vill minska regionernas makt och öka centrums makt. En annan viktig motsättning går mellan shiamuslimska grupper i söder som vill ha ett liknande styre i söder som kurderna har i norr. Det skulle lämna sand åt sunniaraberna i centrum. Men de senaste lokalvalen indikerar att al-Malikis linje med ett starkt centrum fått gehör åtminstone bland breda grupper av shiamuslimska araber. Shiamuslimska kurder är koncentrerade till Baghdad och röstar på shiamuslimska partier hellre än på kurdiska partier.
Ännu ett problem är att Jelal Talabanis avgång nästa år också kommer att utlösa en inre strid inom den norra kurdiska regionen. Där har två stora kurdiska partier PUK vars ledare är just Jelal Talabani och det andra stora kurdiska partiet KDP lett av Den legendariske gerillaledaren Mulla Mustafa Barzanis son Masoud Barzani. Masoud Barzani är också president över den kurdiska regionen i norr som omfattar de tre provinserna, Duhok, Erbil och Sulemaniya.
Premiärminister i Kurdistan Regional Government är Nechirvan Barzani, brorson till Masoud Barzani och medlem av KDP. Talman i det kurdiska parlamentet är slutligen Adnan Mufti från PUK. För närvarande har de två partierna PUK och KDP ett slags samlingsregering på fifty-fifty basis. Så har det i princip varit sedan 1992 då de första fria valet gav KDP en liten ledningen men partierna kom istället inbördes överens om att dela makten. Det gick bra i några år till pengarna skulle upp på bordet för oljesmugglingen. Då blev det inbördeskrig ända till Madeleine Albright tog tag i saken åt dem. Att komma överens i denna allians har de nu inte lärt sig göra ännu efter 17 år. Istället kommer PUK och KDP att ställa upp som en allians i det kommande valen men har ännu inte under de snart tre år som gått sedan förra valet lyckats fördela ministerposterna. På de viktigaste posterna har man fortfarande dubbla uppsättningar ministrar.
Talabanis beslut kan ses som ett resultat av att han är rätt så till åren. Han är 76 år och har hjärtproblem, är ordentligt överviktig och ska enligt egen uppgift skriva sina memoarer. Hans eget parti PUK som bildades av olika mindre partier efter att Talabani brutit sig ur det andra partiet KDP 1964 är i djup splittring när Husse varit borta och representerat i Baghdad och det kan antas att han vill försöka partiet innan han drar sig tillbaka. Han vill säkert också se en position för sin som Qubad Talabani som är en ung ny typ av politiker, f n Kurdistan Regional Governments representant i USA. Qubad är ung, bara 32 år gammal men är förmodligen den enda politiker i mellanöstern som vet hur man reparerar en Maserati. Han ha också arbetat i USA med Baram Salih tidigare talesman för PUK, idag vice premiärminister i Irak och en som mycket väl kunde ta över presidentposten efter Talabani. När det gäller frågan om efterträdare som partiledare så finns det många i PUK som känner sig kallade och det är väl det stora problemet.
För närvarande tippas presidentförhandlingarna gälla ifall Irak ska ha en sunnitisk eller kurdisk president. Premiärminister Al-Malikis val är svårt. Med en av de ledande kurderna i Baghdad på presidentposten så är det en kurd mindre som kan ställa till problem i norr. Samtidigt är presidentposten en utmärkt plattform för att intrigera och sluta allianser. En sunnitisk president vore bättre men kan samtidigt ge irakierna en känsla av att Saddams folk är på väg tillbaka. Det vore en dubbel förlust för de shiiter i söder som vill ha större regional frihet. På så sätt skulle al-Maliki stärka centrum på bekostnad av periferin.
Kurderna skulle säkert kräva inflytande som kompensation för en eventuell förlust av presidentposten. Det räcker inte för dem att de får någon ministerpost eller en vice presidentpost. De har varit marginaliserade i den irakiska politiken alltför länge för att inte ständigt söka efter tecken på en återgång till hur det var under Saddam.
Dessutom skulle de inre stridigheterna blossa upp uppe i Kurdistan. När PUK starke man Jelal glidit runt som Iraks president och gonat sig i den internationella uppmärksamheten har PUK legat lågt i Kurdistan. Då har KDP kunnat motivera att de ska ha presidentposten i irakiska Kurdistan och dessutom premiärministerposten.
Med mindre makt i Baghdad så kommer antingen premiärministerposten eller presidentposten i irakiska Kurdistan att krävas av PUK. Troligen premiärministerposten.
Detta vid sidan av kommande nationella val, en folkräkning som äntligen kommer att visa vem som är vem, Kirkukfrågan, oljefrågan, försvarsfrågan och det vanliga bråket om pengar gör att Iraks framtid som alltid är oviss.
Då har jag ändå inte blandat in de känsliga relationerna med grannarna. Men känner jag Irak rätt så kommer det att hända hel andra saker än någon kunnat förutse. Det är både charmen och förbannelsen med det landet.
Det sägs att det spelar ingen roll hur Jelal Talabani dör, bara han dör fem minuter efter Masoud Barzani. Men Masoud har en fördel. Han är yngre och spelar volleyboll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar