Det har dykt upp ett nytt porträtt som antas kunna föreställa William Shakespeare. Inte det ovan. Det ska föreställa Adam Gopnik som är en helt annan kille.
Som alltid när det handlar om berömdheter så är omvärlden intresserade. Det blir aldrig några medelintresserade reaktioner typ:
-(Gäsp), intresseföreningen gör en anteckning.
Nej, i sådana här skarpa lägen sätter sig alla vid skrivpulpeterna och knattrar till dess fingrarna glöder.
Samtidigt speglar det vår egen sorgliga tillvaro. När det gäller William Shakespeare som levde under senare delen av 1500-talet och början av 1600-talet så är problemet eller hur man ska uttrycka saken det att Shakespeare inte lät måla av sig stup i kvarten. Det porträtt som nu hittats på något dammigt irländsk gods anses vara gjort under Shakespeares levnad då denne var 46 år gammal. SvD tog upp saken efter att brittiska Times tagit upp det hela. New York Times hade en länger artikel om saken och veckans The New Yorker penetrerar ämnet ingående.
Så vad handlar det hela om?
De porträtt vi sett anses gjorda efter författarens död. På den tiden beställde familjen inte sällan ett portträtt av en nära anhörig sedan denne avlidit. SvD tar rygg på Times och ställer frågan hade Shakespeare verkligen råd med de kläder han har på sig på det nyfunna porträttet, spets och brokad.
Det är en sällsynt udda fråga.
En annan fråga som New York Times och i ännu högre grad amerikanska The New Yorker fördjupar sig i är antalet hårstrån per kvadratcentimeter. NYT är glada att det nu kan antas att den store författaren både var frisk, smärt och hade hår på skallen.
The New Yorker bemöter detta närmast polemiskt men med stöd av ett annat porträtt som gjordes efter författarens död, troligen med förebild av en så kallad ”dödsmask” som man lade över den dödes ansikte och som blev grund för porträttet som sedan färdigmålades efter dödsmaskens förlaga och de samlade minnesbilder som konstnären kunde frambringa.
Men, det finns andra element som man nog får anse vara en smula viktiga i sammanhanget.
Frågan om Shakespeare hade råd med spets liksom frågan kring rosorna på kinderna och hans släta ansikte, rikliga hårsvall och allmänt friska utseende på det som nu kallas Cobbe-porträttet efter den irländska släkt som ägt tavlan, är fel ställd. The New Yorker kallar den ”George 1967” med hänsyftning på hur George Harrison såg ut 1967(Penny Lane rullen). The New Yorker get istället nicken åt ett porträtt som finns i Kanada där Shakespeare ser hyfsat pigg ut men där allt adelsplafs är borttaget, rosor på kinderna. Han har hår på skallen men hårfästet har börjat sin omvända färd. Också detta antas vara målat efter hans död men av en målare som väl kände honom.
Jag tänker på Marlene Dietrich som på äldre dagar gärna satt i skuggan och sjöng eller den underbara filmen som gick för lite sedan om Bobby Darin.
Vi lever i en sjuk , sjuk värld. Det kan man inte komma ifrån. Så vad hände? Någon, kanske en upplyst beundrande adelsman lät måla ett porträtt av en 46 åring William(1564-1616) och försåg honom men flamländsk spets, ett ungt ansikte, med rosor på kinderna.
Vilket porträtt av berömdheter har inte retuscherats, förbättrats och förskönats. Alla porträtt, teckningar och avbildningar av William Shakespeare som vi hittills sett antyder att om han inte var flintis så var pannan i varje fall hög. Nu har man alltså funnit ett porträtt som visar att historiens kanske störste författare var en felfri människa. Är det inte typiskt för den tid vi lever i.
Adam Gopnik, är 52 år, författare och skribent, knuten till The New Yorker. Han har rätt mycket hår kvar men trenden är tydlig. Han tillhör en intellektuell elit. Hans syster på Berkley är psykolog och har skrivit en bok om hur bebisar tänker. Hans bror är konstkritiker på Washington Post. Funderar Adam Gopnik på om han håller på att tappa håret? Absolut. Jag funderar på det ibland och har som tur är kommit fram till att jag gör det, långsamt med säkert.
Jag kommer kanske inte att bli helt skallig. Har jag tur blir det lite spindelväv kvar som jag kan överkamma och peta med ifall jag fullständigt förlorar förståndet. Nej, Adam Gopnik är den som tar Williams hårfäste längst. Han gör det bäst men reser samtidigt en ny och mera revolutionerande teori som jag gärna vill dela med mig av:
“And that Shakespeare was good-looking as a young man, before he lost his hair and puffed out from home-cooking, seems at least likely, on the fixed general principle that writers who become very celebrated in their youth, as he did, are, to a first approximation, almost always good-looking. Byron and Shelley, Mailer and Updike and Salinger, Fitzgerald, Dickens, Tennyson, Lowell, Ted Hughes—all celebrated in their youth, all not just O.K.-looking but an oil painting, each and every one. There are many good funny-looking writers, but it’s hard to think of good funny-looking writers who get famous young. Funny-looking writers, at least funny-looking male writers, get famous late—Samuel Johnson and Sinclair Lewis and John Milton and Philip Larkin all come instantly to mind—or else they don’t get famous. They get read, but they don’t get celebrated. (The only exception is Alexander Pope, who got famous young and was a humpback dwarf, but he was so good that no one noticed, and anyway he looked fine from the neck up.) If you could push the date of the new portrait back a decade or so, and make it of the young, swoon-inducing Shakespeare, it might make sense.”
Den här William S. var alltså författare och inte frisör eller ens stylist om det var något som undrade.
Med dessa ord så tror åtminstone jag att det kan vara dags att byta ämne. Momarken väntar.
Carina fick ett program i brevlådan från ATG. Varför? Har vi anmält en häst dit någon gång?
http://www.newyorker.com/online/blogs/books/2009/03/look-here-upon.html
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar