På väg i spiralen

Eftersom jag ett medvetet eller undermedvetet tema som handlar om fylla, missbruk och elände en tid så vill jag fortsätta på den linjen.

En del konstnärer läser man om i tidningarna. För oss rullatorkillar som redan druckit upp våra bästa delar av hjärnan finns det kvar ett slags öm förståelse för youngsters som Amy Winehouse, Lindsay Lohan och Peter Doherty.

Vi har redan sett Diana Ross både spela och vara missbrukare. Vi väntade på Janis Joplins nästa LP och hade inte en aning om att vi skulle få hålla till godo med Snälla, Snälla för att Janis hade den dåliga smaken att skjuta i sig för mycket heroin på 105:an.

Vi har funderat över hur Brian Jones kunde hamna i bassängen och hur Jimmie kunde vara så dum att han svalde sin egna spyor på Hotell Samarkand av alla ställen.

Jag har sett namnet tusentals gånger. Peter Doherty. Det är knark, mera knark, stöld, rån och avgiftning, fängelse och mera knark. De berörde mig inte så mycket. Det finns typer som lever myten om Rock `N` Roll.

Peter Doherty tillhör inte min generation. Min generation såg Hendrix på konserthuset i Stockholm.

Så jag tänkte att Doherty har väl knarket och myten gemensamt.

Igår lyssnade jag på hans nya soloskiva och blev förvånad. Visst han är lite nerkladdad av myten om sig själv. Men han har geni. Ingen tvekan om den saken. Hjärta eller i varje fall innerlighet och en timing i sitt musikaliska uttryck som får en att fundera över hur bra han skulle var utan sina små påsar och röriga liv.

Vilket får mig att tänka på Eric Clapton på The Bands avskedsturné där Robbie Robertson spelade skjortan av Clapton som inte direkt var en rookie med erfarenheter från John Mayall, Yardbirds, Cream och Derek and The Dominos i bagaget. Men det lyfte inte. Nu gör det det.

Vad ska man säga om Doherty. Han har möjligheter men kan lika gärna drunkna i myten om sig själv.

Winehouse är honom hack i häl. Vem minns inte Johnny Thunders Sverigebesök. Det var ingen vacker syn. Thunders dog i en kombination av leukemi och överdos den 23 april 1991. Han var då 39 år gammal.

Synd på så rara ärtor.

Dohertys Grace/Wastelands är ingen helgjuten platta men klart intressant. Lyssna gärna på låten Palace of Bones så förstår ni vad jag menar.

Det är väl ungefär så här som Hemingway uttryckte saken:

”How much better to die in all the happy the undisillusioned youth, to get out of the blaze of light, than to have your body worn out and illusions shattered.”

I hans dedikationer till vänner stod det däremot ofta: "Il faut d’abord durer"

Vilket handlar om att man måste hålla ut ungefär även om jag inte är någon franskexpert.

Det är just det med människor. De vill alltid flera saker samtidigt. Hemingways farsa sköt sig efter en del vågade spekulationer på börsen 1928. Hemingway förlät honom aldrig sägs det men det var kanske just vad han gjorde när han plockade fram bössan och sköt sig i huvudet 1961.

Det är sådant som gör att man inte riktigt kan lita på vad folk säger eller gör.

Eller som Doherty sjunger..The truth is I´m ruthless.. I can´t be contained...