Fåret, Pinnen och Kvinnan

I irakiska restauranger har man börjat införa delade avdelningar. Det har nog funnits ganska länge på en del ställen men det har blivit mycket vanligare.

I Sulemaniya som ligger nära den iranska gränsen blomstrar affärerna med den islamska republiken så där han man av kända skäl(pengar) passat på att vrida klockan tillbaka.

Nu ska jag förklara den saken. Om man är kvinna och går på restaurang ensam så blir man hänvisad till familjeavdelningen. Om en man kommer med en kvinna så blir de hänvisade till familjeavdelningen. Om en man kommer ensam blir han insläppt och han kan sitta var han vill.

Igår gick Carina och Hassan, den senare är chef för kontoret i Duhok på restaurang under besöket i Sulemaniya.

Då ville det frigjorda Sulemaniya att Carina och Hassan skulle sitta på familjeavdelningen. Men det ville inte Carina eftersom Hassan inte är hennes familj eller rättare sagt hon ville inte flytta på sig. Så blev det och det var rätt väntat.

Man undrar vad som händer om Hero Talabani dyker upp på samma restaurang. Blir det en svepande hand mot familjeavdelningen då också. Hero är fantomens häst. Men I det här fallet är det en framgångrik och hårdnypad affärskvinna som bor i Sulemaniya och dessutom är gift med Jelal Talabani, Iraks kurdiske president som också är PUK:s ordförande. PUK är det parti som bestämmer i Sulemaniya.

Det här med regler är ju en liten märklig sak. I samma Sulemaniya vid nästan exakt samma tidpunkt som restauranghändelsen tog Carina bilden ovanför. Ett märkligt arrangemang. Det lär också finnas en bild från Kurdistan som Carina nu jagar där det sitter massa kvinnor på flaket till en Toyota Pick Up och inne i hytten bredvid föraren sitter… favoritfåret. Jag vet inte om det var snöstorm också?

Om den bilden dyker upp så ska den inte undanhållas denna bloggs läsare.

När en bricka fyttas så flyttas alla!

En gång i London i en vackert försommargrönskande förort skulle vi prata om Halabja. Det var 1988. Talabani hade en lista sa han. Sedan mulnade han till när jag uttalade Iran fel vid ett tillfälle under intervjun. Sånt är han petig med. Sedan blev han åter snabbt på gott humör. Jag har ett foto någonstans med mig stående bredvid Jelal Talabani, leende som en enda stor sol utanför trädgårdsmuren i den där slumrande Londonförorten. Talabani är en clown och jag har träffat honom senare, flera gånger. Han är all den opålitlighet och uppfinningsrikedom som präglar landet i en och samma påse. Jag har haft mycket glädje av Jelal Talabani. Han är rolig. Min främsta kritik av honom är att han äter som ett svin. Där borde han korrigera sig en smula. Annars är han ett barn av sin tid. En typisk mellanöstern politiker som vi får se en smula mindre av i framtiden som det låter.

I Irak är man redan så korrumperade att det bara finns Haiti och Myanmar att slå. Där tornar nu en rad makt strider upp som gäller vem eller vilka som ska kontrollera korruptionen.

Det stundar val i grannlandet Iran.

Iraks president Jelal Talabani kommer inte att ställa upp för en ny period när hans nuvarande mandat går ut nästa år.

Det meddelade han under ett besök i Iran av alla ställen. I Iran meddelar samtidigt den moderate kandidaten Khatami att han inte tänker ställa upp mot Irans nuvarande president Ahmadinejad. Det gör saker och ting enklare både för USA och Israel. USA har hållit tillbaka i fallet med Iran och deras ansträngningar för att inte gynna Ahmadinejads kandidatur.

I Irak betyder Talabanis beslut att det nu kommer att påbörjas förhandlingar på ännu ett område bland alla andra. Det har tyvärr blivit något av en jugoslavisk situation i landet där de olika maktgrupperingarna arabiska sunniter, arabiska och kurdiska shiiter samt kurder som till största delen är sunniter slåss om de framträdande positionerna och kräver dessa enligt komplicerade rundor av förhandlingar snarare än genom allmänna val. Fördelningen har ingenting med demokrati att göra om demokrati innebär att man väljer den mest lämpade eller att folket väljer. Eftersom folket är till majoritet shiamuslimer så skulle de välja en shiamuslimsk president, ett shiamuslimskt parti i ledningen för en regering och en shiamuslimsk premiärminister.

Det som tillämpas är i bästa fall något slags upplyst despoti.

Men tack vare landets historia med ett förtryck av kurder och shiamuslimer från en lite sunnimuslimsk klick runt Tikrit, Saddams hemstad så har landet hittills tvingats fördela posterna mellan grupperna på ett sätt som ibland gränsar till det parodiska. Denna metod har också skapat en rad olika maktcentra som inbördes strider i varje liten skitfråga de kan komma på. Den största motsättningen har varit mellan kurderna som är autonoma i norr med en lång tid av relativt självstyre och centralregeringen i Baghdad med premiärminister al-Maliki i spetsen som vill minska regionernas makt och öka centrums makt. En annan viktig motsättning går mellan shiamuslimska grupper i söder som vill ha ett liknande styre i söder som kurderna har i norr. Det skulle lämna sand åt sunniaraberna i centrum. Men de senaste lokalvalen indikerar att al-Malikis linje med ett starkt centrum fått gehör åtminstone bland breda grupper av shiamuslimska araber. Shiamuslimska kurder är koncentrerade till Baghdad och röstar på shiamuslimska partier hellre än på kurdiska partier.

Ännu ett problem är att Jelal Talabanis avgång nästa år också kommer att utlösa en inre strid inom den norra kurdiska regionen. Där har två stora kurdiska partier PUK vars ledare är just Jelal Talabani och det andra stora kurdiska partiet KDP lett av Den legendariske gerillaledaren Mulla Mustafa Barzanis son Masoud Barzani. Masoud Barzani är också president över den kurdiska regionen i norr som omfattar de tre provinserna, Duhok, Erbil och Sulemaniya.

Premiärminister i Kurdistan Regional Government är Nechirvan Barzani, brorson till Masoud Barzani och medlem av KDP. Talman i det kurdiska parlamentet är slutligen Adnan Mufti från PUK. För närvarande har de två partierna PUK och KDP ett slags samlingsregering på fifty-fifty basis. Så har det i princip varit sedan 1992 då de första fria valet gav KDP en liten ledningen men partierna kom istället inbördes överens om att dela makten. Det gick bra i några år till pengarna skulle upp på bordet för oljesmugglingen. Då blev det inbördeskrig ända till Madeleine Albright tog tag i saken åt dem. Att komma överens i denna allians har de nu inte lärt sig göra ännu efter 17 år. Istället kommer PUK och KDP att ställa upp som en allians i det kommande valen men har ännu inte under de snart tre år som gått sedan förra valet lyckats fördela ministerposterna. På de viktigaste posterna har man fortfarande dubbla uppsättningar ministrar.

Talabanis beslut kan ses som ett resultat av att han är rätt så till åren. Han är 76 år och har hjärtproblem, är ordentligt överviktig och ska enligt egen uppgift skriva sina memoarer. Hans eget parti PUK som bildades av olika mindre partier efter att Talabani brutit sig ur det andra partiet KDP 1964 är i djup splittring när Husse varit borta och representerat i Baghdad och det kan antas att han vill försöka partiet innan han drar sig tillbaka. Han vill säkert också se en position för sin som Qubad Talabani som är en ung ny typ av politiker, f n Kurdistan Regional Governments representant i USA. Qubad är ung, bara 32 år gammal men är förmodligen den enda politiker i mellanöstern som vet hur man reparerar en Maserati. Han ha också arbetat i USA med Baram Salih tidigare talesman för PUK, idag vice premiärminister i Irak och en som mycket väl kunde ta över presidentposten efter Talabani. När det gäller frågan om efterträdare som partiledare så finns det många i PUK som känner sig kallade och det är väl det stora problemet.

För närvarande tippas presidentförhandlingarna gälla ifall Irak ska ha en sunnitisk eller kurdisk president. Premiärminister Al-Malikis val är svårt. Med en av de ledande kurderna i Baghdad på presidentposten så är det en kurd mindre som kan ställa till problem i norr. Samtidigt är presidentposten en utmärkt plattform för att intrigera och sluta allianser. En sunnitisk president vore bättre men kan samtidigt ge irakierna en känsla av att Saddams folk är på väg tillbaka. Det vore en dubbel förlust för de shiiter i söder som vill ha större regional frihet. På så sätt skulle al-Maliki stärka centrum på bekostnad av periferin.

Kurderna skulle säkert kräva inflytande som kompensation för en eventuell förlust av presidentposten. Det räcker inte för dem att de får någon ministerpost eller en vice presidentpost. De har varit marginaliserade i den irakiska politiken alltför länge för att inte ständigt söka efter tecken på en återgång till hur det var under Saddam.

Dessutom skulle de inre stridigheterna blossa upp uppe i Kurdistan. När PUK starke man Jelal glidit runt som Iraks president och gonat sig i den internationella uppmärksamheten har PUK legat lågt i Kurdistan. Då har KDP kunnat motivera att de ska ha presidentposten i irakiska Kurdistan och dessutom premiärministerposten.

Med mindre makt i Baghdad så kommer antingen premiärministerposten eller presidentposten i irakiska Kurdistan att krävas av PUK. Troligen premiärministerposten.

Detta vid sidan av kommande nationella val, en folkräkning som äntligen kommer att visa vem som är vem, Kirkukfrågan, oljefrågan, försvarsfrågan och det vanliga bråket om pengar gör att Iraks framtid som alltid är oviss.

Då har jag ändå inte blandat in de känsliga relationerna med grannarna. Men känner jag Irak rätt så kommer det att hända hel andra saker än någon kunnat förutse. Det är både charmen och förbannelsen med det landet.

Det sägs att det spelar ingen roll hur Jelal Talabani dör, bara han dör fem minuter efter Masoud Barzani. Men Masoud har en fördel. Han är yngre och spelar volleyboll.

Byteshandel och fler kvinnor i parlamentet

Är det en kalkon eller en tupp?

Hur kan ett bli två och två bli ett?

Iraks nuvarande president Jelal Talabani har träffat Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki i går.

Han var som vanligt översvallande. Talabani alltså. Förr i tiden brukade han åka till Iran och snacka skit om turkarna och sedan fortsatte han till Turkiet och snackade skit om iranierna. Så egentligen tror jag ingen bryr sig så mycket om vad Jelal tycker nuförtiden. Men han är som vanligt en färgklick.

“This event… is an auspicious(lovande) event for not only the Iraqis but also for all people of the Middle East.” Ja, just så sa han enligt den iranska tidningen Tehran Times igår.

Talabani menade den islamska revolutionen 1979. Vad man än kan kalla den så är nog lovande ett ord med förhinder. Eller menade han de första dagarna eller innan Khomeini dök upp på scenen och tog den egentliga makten.

Om Jelal är religiös och i hemlighet har beundrat den iranska revolutionen så har han döljt saken väl, ungefär som Saddam och hans religiositet.

Vi kan anta att Jelal Talabanis stora och som vanligt översvallande glädje över Iran har mera frugala orsaker. Nu syftar jag inte på att Talabani har en stor och väl känd aptit utan på det faktum att Iran säljer stora mängder mat till Irak. I själva verket så ska 50 procent av den totala handeln länderna emellan gå mellan de kurdiska områdena i norr och Iran. Det är en handel som uppgår till cirka 2 miljarder dollar(ca 16 miljarder SEK)per år och som man får anta till en del fyller på Jelal och hans familjs pensionskonto.

Ibland kan man få lite känslan av att alla är väldigt snälla och respektfulla mot varandra i Mellan Östern. Detta översvallande, fjäskande som är så vanligt att man nästan tror det är verkligt. Men det är en ren schimär och livet går här som på så många andra ställen ut på att lura skjortan av varandra rätt och slätt.

Är man ute ett sällskap och passerar en dörr, t ex till en restaurang så vill ingen passera dörren först, varje enskild person vill vara den artigaste och försöker fösa den andre framför sig genom dörren. Följden blir att ingen går in genom dörren. Det förlösande orden brukar då vara:

-Tror du att dörrkarmen ska rasa ner i huvudet på dig?

Då brukar alla lugna sig och gå in på restaurangen och under tiden har de som vanligt blivit lite hungriga.

Bakom kulisserna brukar man klaga högljutt på varandra och allt brukar vara lite mer affärsmässigt.

Ett annat möte som gällde Irans utrikesminister och där slickandet var mindre påtagligt gällde irakiska Kurdistans president Masoud Barzanis senaste besök hos Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki i Tehran.

Så Barzani tog upp olika saker som Iran hade gjort mindre bra sedan sist. Så kom han till en av sina hjärtefrågor.

-Sedan kan det kommit en massa narkotika från er. Inte bra hasch utan nu är det heroin också.

-Men, Arya(anm Den Ädle) Masoud Barzani. Det är inga problem, svarade Manouchehr Mottaki, Irans utrikesminister. Ni skickar whisky och arrak(anm. dadelsprit typ Ouzo) och vi skickar lite pulver.

Allt enligt vanligtvis väl underrättade källor.

Jelal Talabani tillhör också PUK den ena av de två stora kurdiska politiska partierna som styr de tre norra provinserna Dohuk, Erbil och Sulemaniya.

1964 bröt sig Talabani ur det andra stora kurdiska partiet KDP som då leddes av den legendariske gerillaledaren Mustafa Barzani, vars son Masoud Barzani idag leder det andra stora kurdiska partiet som alltså är KDP.

För närvarande delar dessa två partier makten. Det finns också en inofficiell successionsordning. Masoud Barzani är president i Kurdistan och Talabani i Irak. Masouds brorson Nechirvan Barzani är premiärminister i den kurdiska regionen. Nu vill Jelal att hans son Qubad ska bli premiärminister i Kurdistan efter Nechirvan Barzani.

Qubad är för närvarande Kurdistans representant i USA.

Nu stundar snart lokala val i Irak.

Andelen kvinnor som ska röstas in till det kurdiska parlamentet har höjts från 25 till 30 och åldern för att få väljas till parlamentet har sänkts från 30 till 25. Jag hittade en intressant jämförelse, visserligen med ett par år på nacken men belysande. Så säg inte att inte Mellan Östern är överraskningarnas del av världen. Men i Saudi får kvinnor fortfarande inte köra bil.

Så här ser det ut i vår närmiljö.

År 2000 var andelen kvinnor i EU:s medlemsländer nationella parlament och EES-ländernas parlament som följer: Belgien (25,4), Danmark (37,1), Tyskland (29,1), Grekland (10.3), Spanien (27,1), Frankrike (8,7), Irland (14,1), Italien (10,2), Luxemburg (16,7), Nederländerna (33,3), Österrike (24,7), Portugal (19,6), Finland (37,0), Sverige (45,0), Förenade Kungariket(UK) (17,1), Totalt EU (20,6), Liechtenstein(4,0), Island 36,5), Norge (41,2).

Det kurdiska parlamentet har också passat på att byta namn från Kurdistan National Assembly(KNA) till Irak´s Kurdistan Parliament(IKP?). Inge vet riktigt vad detta betyder.

Men snart är det val. Det har Adnan Mufti, det kurdiska parlamentets talman sagt. Den 19 maj, preliminärt alltså.

Sist jag såg Adnan satt han i sin säng hemma i huset med gipsat ben och såg inte så pigg ut. Den var för fem år sedan efter den 1 februari när 109 blev sprängda i luften vid två politiska mottagningar i Erbil.

Ansvariga för det dådet var Ansar al-Islam en liten terrorgrupp som Adnans parti PUK tillsammans med USA attackerade efter invasionen 2003. Ansar al-Islam var ett hemvävt terroristgäng som gick under jorden 2003. En del försvann i säkerhet till Iran med iranska passtämplar. Men 2004 genomförde gruppen två självmordsdåd som kostade kurderna halva dess regering.

Allting snurrar runt i maklig takt och ibland snabbare i Mellan Östern. Alla hinner byta sida åtskilliga gånger innan de lugnat ner sig och vad någon säger idag behöver inte alls vara sant ens om fem minuter.

Men 30 procent ska var kvinnor i det kurdiska parlamentet efter de stundande valen och det är ju bara att räkna.

Om det nu inte blir krig innan valet.