Visar inlägg med etikett Spanien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Spanien. Visa alla inlägg

onsdag 16 juni 2010

Glaskulefotboll och kungahus med förhinder



Jag bara satt och hoppades. Riktigt, riktigt intensivt med en minut kvar.

Jag har tittat på en del fotbollsmatcher under fotbolls VM. Inte alla men några stycken.

Både Carina och jag är intresserade av fotboll. Carina har dessutom spelat fotboll och vunnit S:t Eriks cupen med sitt tjejlag en gång i tiden.

Spiken är mest intresserad av bollen och punkterar den hellre än spelar. Fast han är rätt teknisk till skillnad från husse som mest och bäst knäat in en balja i korpen för trettiosju år sedan eller så.

Svärmor ringde när det var tjugo sekunder kvar på matchen. Ja, Spanien-Schweiz alltså. Bra timing. Hon ville veta nått om var man kunde se Ostindiefararen.

Medan hon la fram sitt ärende tog matchen slut.

Före hade studioproffsen förklara hur fantastiska Spanien är och att Schweiz mest var utfyllnad. De hade bara ett försvar och det skulle nog Xavi & Co snabbt peta hål på.

Nä, Schweiz var inget att räkna med. Nu visade det sig att Schweiz visst var att räkna med. De spelade ett smart och disciplinerat försvarsspel. Så lång hade Rit-Ola och hans vänner rätt. Men Spanien lyckades inte göra mål och vad värre var; Schweiz visade sig inte bara ha ett anfall utan de gjorde mål och hade god chans på 0-2.

Det är en sak jag noterat i detta VM. Alla dessa experter som egentligen håller på något av lagen; Frankrike, England, Spanien, Italien eller Brasilien.

Redan innan matcherna talar man om vem som ska vinna.

Det är förutom att det är urtråkigt som tittare att höra hur jävla outstanding Spanien är och hur amatörmässiga Schweiz kommer att vara också visar det sig fel.

Så varför inte hålla inne lite med hyllningarna. Vi har sett de asiatiska lagen kämpa på bra och det kommer säkert en och annan skräll. Ta inte ur en segrar i förskott. Det är precis som att skriva ut segerchecken på Lucky Jim en månad innan Elitloppet.

Som tittare vill man ha information men inte något slags amatörpsykologisk utredning varför Spanien ska räfsa mattan med Schweiz.

De här experterna borde be tittarna om ursäkt och tagga ner i fortsättningen. De missbedömde Schweiz å det grövsta.

Det finns inga givna vinnare på den här nivån.

Idag fick vi också veta att det går att filtrera bort plasttutornas ljud. Alla har vetat att det kommer att tutas. Så varför har man inte anpassat mikrofoner och sändningarna så att man tonar ner tutorna. Jag tycker inte man ska förbjuda tutorna men skulle anpassat tekniken långt innan.

Det stod ju tidigt klart att Blatter älskade tutorna.

En annan skandal som drabbat arrangemanget är säkerhetspersonalens strejk. Någon borde granska hela FIFA och deras olika affärer. Att betala säkerhets personal 200 spänn för tolv timmars arbete är en säkerhetsrisk redan utan en strejk. Det verkar inte vara någon hejd på girigheten och frågan tycks inte var löst. Skandal!

Jag ska inte säga något om bröllopet. Det finns inget som inte redan sagts.

Tittade på den intressanta dokumentären om John-Erik Franzén porträtt av kungafamiljen som gjorde på 80-talet.

Noterade tre saker. När verket avtäcktes hade Franzén arbetat med det i flera år.

Ingen nämnde konstnärens namn. Hanblev inte medbjuden på middagen efteråt och ingen tackade eller kommenterade hans verk.

Vem är ansvariga för vett och hyfs på hovet. Kanske ett uppdrag för Magdalena Ribbing eller Kunga Herman.

Snart är det bara narrkåpan som saknas på Herman Lindqvist. Han har tappat all distans. När SVT presenterade en undersökning som visade att allmänhetens värme för kungahuset är i stark svalning så började han ifrågasätta själva undersökningen och menade att den var gjord av republikanska föreningen. Det var den inte. Sedan började han svamla om statistik och lögner. Man baxnar.

Då var det betydligt trevligare att lyssna på hovfotografen Charles Hammarsten som visade en massa fina bilder från Victorias uppväxt. Han är ett proffs och ingen devot som Lindqvist.

Men nu får det vara. Nu har allt som redan sagts sagts.

En gång till.

Själv har jag ägnat ett par dagar åt att göra skisser på några tavlor som jag ser fram emot att måla.

Ikväll väntar Sydafrikas andra match. Det ska bli roligt.

Carina har skickat iväg sex bagage med fraktflyget. Ingen vet när de kommer fram. Det ska bli spännande.

Det kan bli att fira midsommar i bikini om hon har otur.

Inte så dumt kanske. Regna lär det väl göra.

Nu hör jag det skalliga mumintrollet på teven i andra rummet. Jag måste byta kanal.

Om ni kan se dokumentären om Hugo Alvén igen så gör det. Om ni tycker om musik och konst vill säga. Han var ingen dumskalle. Det har ni mitt ord på. Tammefan!

Sa jag att jag höll på Schweiz hela tiden. Vill ni läsa en riktigt bitter expert representant så läs Simon Banks patetiska analys av matchen Spanien-Schweiz.

Aftonbladet så klart!

tisdag 24 mars 2009

Blandad för att hålla humöret uppe!



Man, vaknar och vill somna om. Först skiner solen och träden rör sig på gården. Samtidigt flyger det snöflingor i luften. Då vet jag att det blåser svinkallt ute. Normalt rör sig inte träden på gården. Normalt är det helt stilla eftersom gården är liten och husen höga.

Jag gjorde ett kort besök på Hålet igår. Skulle testa om jag kunde bränna en skiva: det är en lång historia men nu lyckades det och jag blev så glad att jag tog en öl för att fira tillfället.

Det finns en del trevliga typer därnere. Man kan få höra en del saker ur folks liv. Jag brukar själv dra några rövarhistorier ibland så det var rätt bra stämning igår och som grädde på moset så fick vi attackera en snäll kille som är revisor och alltid ska förvara bankerna. Hans mamma och pappa var bankfolk. Sedan var det någon som tog upp Dylan och när jag nu framåt förmiddagen öppnade mailen så hade Janne från Norrköpingsfilialen snokat reda på en fantastisk intervju med Bobban från 1966 i Playboy:

PLAYBOY: Mistake or not, what made you decide to go the rock-'n'-roll route?

DYLAN: Carelessness. I lost my one true love. I started drinking. The first thing I know, I'm in a card game. Then I'm in a crap game. I wake up in a pool hall. Then this big Mexican lady drags me off the table, takes me to Philadelphia. She leaves me alone in her house, and it burns down. I wind up in Phoenix. I get a job as a Chinaman. I start working in a dime store, and move in with a 13-year-old girl. Then this big Mexican lady from Philadelphia comes in and burns the house down. I go down to Dallas. I get a job as a "before" in a Charles Atlas "before and after" ad. I move in with a delivery boy who can cook fantastic chili and hot dogs. Then this 13-year-old girl from Phoenix comes and burns the house down. The delivery boy - he ain't so mild: He gives her the knife, and the next thing I know I'm in Omaha. It's so cold there, by this time I'm robbing my own bicycles and frying my own fish. I stumble onto some luck and get a job as a carburetor out at the hot-rod races every Thursday night. I move in with a high school teacher who also does a little plumbing on the side, who ain't much to look at, but who's built a special kind of refrigerator that can turn newspaper into lettuce. Everything's going good until that delivery boy shows up and tries to knife me. Needless to say, he burned the house down, and I hit the road. The first guy that picked me up asked me if I wanted to be a star. What could I say?

PLAYBOY: And that's how you became a rock-'n'-roll singer?

DYLAN: No, that's how I got tuberculosis.

I senaste radioshowen utnämner Dylan, Pete Tosh till: ”Dr Phil of Ganja”. När man läser ovanstående så undrar man om Dylan inte varit och nallat lite i Tosh förråd.

Den där var rolig men den här är inte munter:

En nära vän berättade idag när jag stötte på henne på hundrundan att hon fått tillbaka cancern som hon kämpade ner för sex-sju år sedan. Det känns så jävla onödigt. Orättvist! Man blir helt matt och sedan förbannad och matt igen.

Jag glömde hel bort min förkylning när jag fick höra det där. Vad kan man klaga på. Ingenting. Hon är inte gnälltypen heller. Bara en bra vän och bra människa. Hon har hjälpt andra i hela sitt liv. Missbrukare, människor som haft problem.

Vi träffades först när Spiken var valp och hon hade en valp.

Nu stod hon där med en tio veckors valp vid sidan av sig. Det kändes tungt. Verkligen tungt.

Men man får inte ge upp. Aldrig!

En kille på Hålet berättade en historia som jag och flera andra hade roligt åt igår. Den får avsluta den här lite blandade dagen minst sagt.

Killen som berättade den och ett gäng polare åkte till Spanien på charter semester. Det här var nog i början på 80-talet om jag hörde rätt. När de landade var de redan rätt dragna men framför allt pissnödiga. Ni vet hur ett flygfält ser ut. Det dräller inte av bajamajor där. Så två av grabbarna som var mest nödiga gick bort och lättade på trycket under planet vid hjulen. När de var färdiga hade bussen också blivit färdig och dessutom åkt iväg. Nu var det lite kris. Långt åt helvete ut på flygplatsen. Terminalbyggnaden var ungefär lika stor som en tändsticksask från deras håll sett. Då fick en av killarna en riktigt fin snilleblixt. Bagagevagnarna höll fortfarande på att lastas. Teorin var enkel. Om de följde väskorna så skulle de hitta resten av gruppen. Sagt och gjort. De smög på den sist vagnen och åkte med bort mot terminalbyggnaden. Väl där kröp de på transportbandet tillsammans med väskorna. Efter att ha åkt runt en stund lite fram och tillbaka, upp och ner så såg de till sist ljuset i tunneln i form av några plastdraperier bakom vilket hördes en hel del sorl. Friheten var nära!

Den första som kom ut var en kille som lyckats behålla sin bira i handen under hela den äventyrliga färden. När Club 33:s värd fick syn på dem tappade till och med han målföret för en sekund. Sedan utbrast han:

-Vad i helvete sysslar ni med?

Då pekade killen myndigt på honom med biran och sa:

-Du verkar veta hur det fungerar här. Vet du var baren ligger?

Ja, vi drog en hel del historier om olika mer eller mindre lyckades semestrar igår. Nu ska jag fundera lite över livet. Min farmor sa alltid att man skulle vara tacksam så länge man fick behålla hälsan. Det fattade man inte då när man var fem år. Man tänkte på stickor i foten, blodnäsor efter en uppgörelse med råskinnen på Skånegatan eller mässlingen. Idag förstod jag exakt vad hon menade.

Länk till hela intervjun med Robert Zimmerman:

http://www.interferenza.com/bcs/interw/66-jan.htm