Två smala och Jakten på Liza

Carina skulle ut på jobbet ett tag. Så Spiken och jag fortsatte förbi Slussen och vidare över Skeppsbron där Stenbecks gäng höll på att montera ner jättegranen. Nu var det fina slut för i år!

Det lyste fortfarande lite sol i högra delen av Kungsträdgården. En ledig stockholmare sög i sig dagens sista solstrålar lutad mot tehusets varma trävägg. Det kändes för ett ögonblick som vinter var på väg bort men det är inte så. Jag vet att det inte är så men känslan fanns där för en kort blink. Kanske var det den solande mannens lyckliga leende. För han såg verkligen ut att trivas blickande ut mot den alltmer brusande Strömmen.

Spiken var glad. Han har varit extra glad sedan han slapp undan med två biopsier och en klapp på Djurakuten. Tänderna var bra. Några där fram var lite slitna men dom sitter nog i brevlådan efter alla "posthämtningar". Han är ändå nio fyllda. Men bakgaddarna var jättebra. Inga tumörer utan två små åldersvårtor som man kan ta bort om man gör något annat ingrepp. Han har ju varit sövd så många gånger att det är ett rent under att han lever. Han har inga problem men vi ville kolla för säkerhets skull. Jag frågade om glukosamin och det kan man börja med när han får lite problem att komma igång på morgonen eller visar lite tvekan att hoppa upp och så. Sa doktorn medan Herr Darrål stod och skakade på ja, vad kan det heta, inspektionsbordet???

Annars var den lille krigaren i toppform. Vi tog varsin kokt med senap och ketchup vid NK och sedan gick jag till Bokskotten och inhandlade ”Gömda” och ”Sprängaren” av Liza Marklund för att själv bilda mig en uppfattning om boken alla skäller på. Asyl läste jag för två år sedan.

Vi tog tricken och landade välbehållna på Zinkens Damm i god tid före mattes återkomst från Sumpan och gnagarlandet.

Hemma delade vi en kycklingmacka och Spiken passade på att ge en stackare som ville värva till Hyresgästföreningen en utskällning. Sedan tog han igen sig medan jag började tugga i mig ”Gömda”.

Jag har inte läst hela ska jag säga. Sidan 118 får blir dagens otium för jag ville se lite teve och det gick en V64 på Solvalla som med en fri tolkning av Skattebetalarnas Förenings gamla devis gav hälften tillbaka. Vi sprack i två lopp men det var ingen katastrof. Tyvärr kan jag inte vara så glad över ATG Live. Det är något grundläggande fel med den nya distributionen. Det hackar och kopplar ur och är helt enkelt för jävla dåligt ATG!! Det var möjligen något sämre bild förr men hellre sämre bild än att man får hacklopp och urkopplingar. Det är faktiskt en betaltjänst. Ni skulle bli slaktade om det var en vanlig betalkanal!

Skärpning alltså.

George skulle spela Bad Guy i Seinfeld. Jag har sett den men Seinfeld går alltid att se om.

Innan dess hade TV4 text redan ordnat freden. Hamas hade sagt ja och källorna var flera bland annat spanske utrikesministern som pratat med en AFP korre. Ji Ha! Vänta ett tag nu. En spansk minister skulle alltså berätta för en fransk reporter(AFP) att Hamas accepterat vapenvila och sedan skulle denna AFP kille inte ringt till sin byrå AFP utan slått upp Porseryds nummer i Israel och tipsat honom i förväg liksom. Ji Haaaa!

Dessutom är AFP kända för sina dragningar . En gång under kriget mellan Irak-Iran så var det en febrig AFP korr som antagligen varit ute lite för länge i hetluften vilket kan hända den bäste. Snubben rapporterade hem till AFP att nu hade Irak skickat på robotar över Tehran. I själva verket var det raketer av mera festligt slag. Iran firar nämligen nyår den 21 mars. Newroz! Så de blev ny version och inga dementier. En fransk specialité som numera importerats till TV4 Nyheterna. Nej, jag har inget principiellt emot TV4. Däremot finns det alltfler program som jag inte tittar på.

Var var jag? Jo, Marklunds bok ”Gömda”.

Jag kan redan avslöja att jag är förvånad. Jag vet inte hur noga ni hängt med i den här debatten. Men man kan väl säga att Drottning Lizas krona hamnat en smula på sne.

Mina läsvanor har varit relativt oregelbundna. Periodvis har jag läst mycket och under rätt många år lite. Eller rättare sagt jag har alltid läst fast olika typer av texter. Oregelbundenheten syftade på skönlitteratur. Så när Liza Marklund kom ut med sin bok Gömda första gången 1995 så stod hon som medförfattare och den nu rätt kända Mia Eriksson var huvudpersonen. Vid utgivning nummer två står Liza i ensamt majestät på omslaget till ”Gömda – en sann historia”. Men i försättsbladet nämns Mia Eriksson till sammans med Liza Marklund. Mia också huvudpersonen i boken.

Den här debatten handlar om ifall boken verkligen är en sann historia. En författare Monica Antonsson har skrivit en bok som heter ”Sanningen om – Gömda” där hon beskriver ett förhållandevis stort antal fakta som varande rena fantasier antingen av Mia eller Liza eller båda två tillsammans. Liza Marklund har hävdat att vissa fakta medvetet utelämnats eller omskapats för att skydda Mia som lever i hemlighet för att slippa sin före detta.

Ungefär så.

Så under de senaste veckorna har litteratur Sverige delat sig i lite olika läger.

Jag ska börja med att säga att jag tycker boken behandlar två väldigt intressanta frågor så här långt. Den första är förhållande mellan två människor som kommer från olika kulturer.

Den andra frågan gäller misshandel i en relation. I det här fallet är det mannen som misshandlar kvinnan. Förutom dessa huvudfrågan finns det en myriad andra frågor som väcks. Hur mycket får man avvika från sanningen i händelse av att den går att utröna. Kan man skriva ”En Sann Historia” om väsentliga delar är helt förvanskade och vad är förvanskning och vad är väsentliga delar.

Litterärt sett påminner boken om något som jag har svårt att sätta fingret på men jag tror det är en av alla de artiklar man läser i kvällstidningarna där en ljum blandning av fakta skickligt uppvinklade scenarion får stå och jäsa till sköna bilder, tabeller, rubriker och raffiga ingresser för att på så sätt ge ett intryck som aldrig missar syftet vad det nu än kan vara. Den vanan hade Liza Marklund tvivelsutan när Mia ringde henne 1993 om nu det stämmer.

Ovanpå detta har Marklund smetat till en kärlekshistoria som aldrig borde gått längre än till en behovsrelaterad snabbis. Man sitter och funderar och funderar.

Mia beskrivs på omslagets insida av Marklund som "en av de vanligaste och smartaste tjejer jag träffat."

Jag vet inte vilka tjejer Marklund träffar men Mia verkar knappast vanlig och dessutom en total idiot eller helt jävla otroligt desperat efter att greppa tag i en kille. Men så beskrivs hon inte. Det där psykfallet hon uppvaktats av och låter sig förföras av sägs vara från Libanon och är för mycket från ruta ett och ingen fattar varför hon inte ber honom dra åt helvete, ringer in farsa, polisen eller en kompis som är man och stark. Det är möjligt att det kommer mera på den fronten, men hua!

Det kan vara bra att veta att 1993 också var det år som dåvarande chefredaktören Erik Månsson fick sparken för sin artikelserie ”Svenska Folket om Invandring: Kör ut dom!”

När jag läser boken får jag frossbrytningar. Inte för den är dålig. Den är inte bra men den är inte helt genomusel som vissa i den brunnerska snobbrännan påstått. Men man sitter inte direkt och njuter av Marklunds eller om det nu är Mias formuleringar. Det här är en stridskrift. Jag känner till en del om invandrarkultur och även om vad som skiljer en potatisskalle som mig själv från en kurd eller arab eller för den delen chilenare.

Men jag känner underströmmar i den här boken som är så starka att jag får hålla i mig för att inte låta fingrarna löpa amok över tangentbordet.

För Liza Marklund är en sällsynt talang. Det måste jag säga. Men nu ska jag läsa vidare…