Truman Capotes sanning!

Hundens placering har betydelse!

Genom att lyssna på vad Truman Capote hade att säga 1966 om sin epokgörande roman ”Med Kallt Blod” som då nyligen kommit ut i USA kan man förstå Marklunds ”Gömda”.

Capote beskrev sin egen genre som ”Icke Fiktiv”.

Tillsammans med författaren till ”To kill a Mockingbird”(1960) Harper Lee som också var en barndomskamrat med Truman Capote befann de sig 1959 i Kansas.

Capote hade länge funderat på hur han skulle kunna utveckla den litterära formen. Han hade letat efter något att skriva om där han skulle kunna praktisera sin metod. I en intervju 1966 med George Plimton, redaktör för The Paris Review som gjort sig känd för långa bandade intervjuer berätta Capote om sin metod och dess väsentliga beståndsdelar.

Så när Capote 1959 läste den lilla artikeln i New York Times om de brutala morden på Herbert Clutter och hans familj på bondgården utanför staden Holcomb i Kansas där man ännu inte hade någon misstänkt så kände han att det kunde vara den historia som han kunde använda för sin berättarteknik. Rubriken löd: ”Wealthy Farmer, 3 of Family Slain”

Capote tog med sig Harper Lee till Kansas. De åkte bil och han minns när kom fram:

“It was twilight when we arrived. I remember the car-radio was playing, and we heard: "Police authorities, continuing their investigation of the tragic Clutter slayings, have requested that anyone with pertinent information please contact the Sheriff's office. . . ."

Metoden hade Capote utvecklat sedan 1954.

Du använder aldrig bandspelare, frågar George Plimton 1966 Truman Capote.

”-För tolv år sedan började jag träna mig själv för den här sortens bok, att återge en konversation utan att använda bandspelare. Det gick till så att jag hade en vän som läste för mig delar av en bok och senare skulle jag skriva ner styckena för att se hur nära originalet jag kunde komma. Jag hade en naturlig fallenhet för det, men efter att ha genomfört dessa övningar under ett och ett halvt år, några timmar per dag, kunde jag återge en text med 95 procents korrekthet, vilket är så nära som du behöver.”

Trumans väninna Harper Lee följde med under de inledande månaderna. Hon öppnade dörrarna till kvinnorna och kyrkobesökarna i den lilla staden och gjorde en massa anteckningar och genomförde ett antal intervjuer.

Förtroendet tog tid och efter en månad ungefär kände Truman att han fått stadens förtroende. Under ett års tid skrev han inte en rad på boken utan samlade material. Han säger i intervjun att ungefär 80 procent aldrig användes.

Han själv förekommer överhuvudtaget inte i boken.

Truman berättar i intervjun hur han närmade sig mördarna. De återvände sedan de gripits till Garden City. Dagen efter intervjuade han Dick och Perry. Fulständigt värdelösa intervjuer enligt Capote. Speciellt Perry var misstänksam. Det tog tre månader innan Perry började öppna upp sig något och enligt Capote var det först under sina fem sista år i livet som Perry verkligen var ärlig. Men Dick var det annorlunda enligt Capote. Han började själv berätta från första början.

Perry frågade Capote varför han skrev boken.

Så här säger Truman Capote:

”-So I would say that it didn't have anything to do with changing the readers' opinion about anything, nor did I have any moral reasons worthy of calling them such--it was just that I had a strictly aesthetic theory about creating a book which could result in a work of art.”

Tillfrågad om två kapitel I boken där det ena slutar med en hund som går längsmed gatan och där Dick och Perry I nästa kapitels början slirar de mot hunden för att träffa den, säger Capote att det inte är för att binda ihop berättelsen:

” No. There was a dog, and it was precisely as described. One doesn't spend almost six years on a book, the point of which is factual accuracy, and then give way to minor distortions. People are so suspicious. They ask, "How can you reconstruct the conversation of a dead girl, Nancy Clutter, without fictionalizing?" If they read the book carefully, they can see readily enough how it's done. It's a silly question. Each time Nancy appears in the narrative, there are witnesses to what she is saying and doing--phone calls, conversations, being overheard. When she walks the horse up from the river in the twilight, the hired man is a witness and talked to her then. The last time we see her, in her bedroom, Perry and Dick themselves were the witnesses, and told me what she had said. What is reported of her, even in the narrative form, is as accurate as many hours of questioning, over and over again, can make it. All of it is reconstructed from the evidence of witnesses which is implicit in the title of the first section of the book "The Last to See Them Alive." .”

Efter sex år kom boken “Med Kallt Blod”

Dick Hickock och Perry Smith dömdes till döden för mordet på familjen Clutter och avrättades 1965. Truman Capote har försökt att återge den berättelsen på ett sätt som antagligen ligger tiofalt närmre än vad som normalt skrivs i tidningar och andra former av romaner.

Om man beskriver en hund på en gata och senare samma hund på en gata som är en del av historien och hundens positioner är korrekta så har man enligt min uppfattning arbetat med sin text.

Skillnaden mellan te x ”Gömda” och Capote är stor. Jag vågar inte ens tänka på vad Capote skulle sagt om”Gömda”. Kanske: The author lets his(her) imagination run riot over the facts!

Så finns det några sanna berättelser? Nej, varken inom journalistiken eller i romanens värld.

Men det finns journalistiska verk som strävar efter att ligga så nära något slags objektiv sanning som möjligt och det finns icke fiktiva romaner som gör samma sak.

Här finns grundproblemet med ”Gömda”

Sanning och kosekvens!

Finns det några sanna romaner?

Tveksamt. Det är ingen polisrapport, säger Leif GW om kompisen och kollegan Liza Marklunds bok. Igår var han åter ute och drog en lans för Marklund i Expressen. Samtidigt drar Marklunds en lans för sig själv i samma tidning.

När Leif GW sedan raskt avrättar Ernst Brunner och Unni Drougge på eget spaltutrymme blir det mer än pinsamt. I Brunners fall handlar det enligt Leif GW om att Brunner tjänar dåligt på sina böcker och i Drougge-fallet om att Persson har djupare insikter i Drougges kärleksliv. Sant eller inte. Bevisen är inte övertygande.

Polisrapporten var Myrdals uppfinning när han kommenterade barndom. Leif GW om någon borde känna till problemen med polisrapporter. Nu menar jag inte "DEN DÖDE KOM CYKLANDE FRÅN HÖGER" utan snarare områden där jag vet att Leif GW tillbringat tid. I sin roman Samhällsbärarna berättar han om en grupp poliser från Norrmalm 1. Piketstyrkan. Dessa fanns i verkligheten och skrev polisrapporter. Många rapporter. Så de som anmälde gruppen fann något förvånade då de gjorde en anmälan att det redan fanns en upprättad anmälan. Mot dem själva för våld mot tjänsteman. Nå detta om polisrapporter.

Genusprofessor Tinna Rosenberg svamlar om drev och försöker göra teori om drevs karaktär med magert resultat och avslutar lite lamt med att man ska ta bort tassarna från Marklund. Varför då? För att hon är kvinna och skriver om kvinnovåld?

Sedan ger Marklund intervju i TV4. Pihlblad som själv åkte på en medial lufttur med tungan i halsen på Reinfeldts närmaste medarbetare Ulrika Schenström hade fått nådig audiens i Marbella.

Så Marklund säger att hon är ledsen om någon blivit ledsen och besviken och säger sedan att om någon ska be om ursäkt så är det Antonsson.

Antonsson uppträder i TV4:s morgonsoffa. Hon tänker inte be om ursäkt etc.

Jag tror att vi har nått vägs ände i den här historien.

Marklund har avslöjats med att ha målat upp en historia där delar var sanna. För Marklund var nog inte målet att skriva en historia som kraftig bidrog till att hon skulle bli ekonomiskt oberoende för resten av livet ifall hon nu inte slarvar bort alltsammans genom att spela på hästar eller lotto. Men hon är inte den typen så det kan vi nog glömma.

För Marklund var istället syftet att dra fram ett problem som var och är stort. Män som misshandlar kvinnor i relationer.

Jag tror att alla män har bråkat med sina kvinnor eller åtminstone de flesta.

Som jag nämnt så var det så sent som 1979 som barnaga blev formellt förbjudet. Det betyder att de som idag är i trettioårsåldern har levt under en tid då det varit förbjudet att slå barn.

I min familj förekom det rikligt med stryk. Att säga att alla slog alla var väl att ta i men stryk och misshandel förekom i riklig omfattning. Min pappa rekommenderade till och med min klasslärare att ge mig stryk om jag var dum. Jag ska kanske tillägga att mina föräldrar var lärare. Men den som misshandlade i vår familj var framför allt min mamma.

Så hela den generation som är trettio och äldre i vårt land har vuxit upp med våld som ett sätt att lösa motsättningar och konflikter.

Jag tycker inte det är speciellt konstigt att det förekommer slag i relationer 1985. Jag tycker inte heller det är konstigt att en kille som Osama slår sin sambo, fästmö. Han kanske är uppvuxen i en sådan miljö. Han har säkert en helt annan kulturell bakgrund. Men det vet Mia.

Att förstå är en sak och att acceptera en annan. Man kan förstå att Osama tar till nävarna när han inte kan argumentera mot Mia som har språket till skillnad från Osama som idag 21 år senare har svårt att uttrycka sig. Man brukar säga att där argumenten tryter tar nävarna vid.

Det stämmer ibland.

Men man kan inte acceptera det.

Så Marklund vill belysa detta problem. Det är min absoluta övertygelse att Liza Marklund kunde skrivit en bra bok om kvinnomisshandel med Mias berättelse som grund, ändra vissa fakta och belyst frågan och dessutom fått igång en debatt. Marklunds styrka som författare är att hon i kraft av sin erfarenhet som kvällstidningsreporter har en osviklig känsla för vilka strängar som får igång folks känsloliv.

I ”Gömda” och i fortsättningen ”Asyl” har Liza Marklund berättat en historia om Mia som inte är sann men som innehåller fakta som överensstämmer med verkligheten.

Det är möjligt att det finns litteraturfilosofiska abrovinklar som bör diskuteras och som gäller dokumentära romaner men i så kallat vanligt folks ögon så betyder det att ifall jag skriver på omslaget ”Gömda - en sann historia” så ska den berättelse som levereras var i stort sett sann och det var inte dessa två böcker.

Marklund förstår inte detta problem. I sin söndagskrönika skriver hon ett mångordigt försvarstal och hävdar att det är kvinnorna som är förlorarna. Det stämmer men inte av den anledningen att Antonsson ifrågasatt hennes bok utan av den anledningen att Liza Marklund valt att gestalta sin romanfigur Mia som hon gjort. Liza Marklund har velat få maximalt tryck i sin berättelse. Därför har hon stiliserat Osama och skapat en slags orch av honom. När hon förvrängt fakta så har det i stort sett etthundra procent varit ägnat att tillföra dåliga sidor.

Tre misshandelstillfällen och en månads fängelsedom rundat på misshandel utan blodvite blir en utdragen orgie i misshandel där blodet sprutar, spädbarn hotas och tänder och revben flyger som höstlöv. Hela tiden säger Mia; Snälla, snälla…

Till sist orkar man knapp med en misshandel från den svartögde demonen. Då berättar han hotfullt för Mia att han minsann dödat och kan göra det igen. Han var inne i Sabra och Chatila och dödade barn och våldtog 1982. I själva verket är hon en massmördare.

Det är själva knorren i Marklunds bok. Så var Osama en massmördare?

Luis, chilenaren har förvandlats till Anders. Han borde om Liza varit varsam med fakta och haft respekt för sin lansering av boken som ”en sann historia” på sin höjt varit argentinare, vilket passat och givit honom och övriga ett anonymitetsskydd lika gott som det han fått i karaktären Anders från Norrland. Men Mias berättelse blir mindre behjärtansvärd ifall hon från Levi som är man nummer och som hon har ett barn med blir kär i Osama som hon får barn med för att bryta denna relation och sedan blir tillsammans med Luis som hon skaffar barn med.

Marklund ifrågasätter Antonssons tillit till Levis historia eftersom de ligger i vårdnadstvist. Man kan också vända på det argumentet. Marklund säger att Antonsson inte talat med Mias familj.

Själv har Marklund skrivit två böcker om en relation, en familj vars utseende har förändrats kraftigt under en kort period av år. Stormigt, säger Mias första son som hon inte har något närmre relation till. Men hon har inte talat med Osama. Hon ”glömmer” bort Mias första man och hennes första barn. Historien börjar med Osama.

Från att vara en flykting som klappar på sin svenska sambo när de bråkar och sedan blir svartsjuk på en chilenare som försökt köra ihjäl honom två gånger och dömts till ett års fängelse för den saken. Samme chilenare får sedan tillsammans med Mia vårdnaden om har dotter. I en bok utmålas han sedan som en notorisk kvinnomisshandlare som ger Mia så mycket stryk och skadar henne så svårt att man fruktar för hennes liv och dessutom beskrivs han som en massmördare när han inte ens kan ha utfört det han påstås ha gjort i boken.

Osama är inte kristen och det var kristna falangister(maroniter) under skydd av israeliska trupper som slaktade tusentals palestinier i flyktinglägren Sabra och Chatila 1982.

I boken blir Mia upplyst om att det var kristna som gick in och man reser frågan om Osama överhuvudtaget är muslim.

Så varför tas överhuvudtaget historien om Sabra och Chatila upp. Det kan enbar finnas två orsaker som jag ser det. Den första och troligaste är att det är ägnat att förstärka bilden av Osama Awad som en galning som dessutom har ett mörkt förflutet som mördare. Inte i krig utan i en situation som de flesta svenska över trettiofem kommer ihåg. 1995 då ”Gömda” kom ut för första gången var det tolv år sedan Sabra och Chatila. Två skamfläckar i Israels och den kristnas historia. Det var inte ens krig. PLO:s soldater hade tvingats iväg till Tunis och kvar i lägren fanns deras släktingar, mestadels barn och kvinnor.

Det handlade inte ens om ett krig utan en slakt av civila.

Som förstärkningsknep så ligger den här händelsen långt utanför gränsen utanför vad man kan kräva av en dokumentärroman. Det enda som skulle kunna försvara att Marklund använder Sabra och Chatila är att Osama som muslim deltagit i en annan massaker, te x i Hama i Syrien 1982, Tel al-Zaatar i Libanon 1976 eller Damour i Libanon tidigare samma år.

Så många massakrer finns det inte av det slag som Marklund beskriver att Osama Awad skulle varit med om att genomföra.

Leif GW tycker i sin krönika i söndagens Expressen att han genast förstod att bokens syftning på ”sann” hade att göra med att det finns kvinnor som lever under sådana förhållanden i Sverige och inte att den syftade på att Mias historia var sann.

Skitsnack!

Det var inte alls det som var syftet när Marklund släpade Mia till teve studio 1995 för att understryka trovärdigheten. Mia hade blivit misshandlad och tvingats fly från Sverige och söka asyl i USA.

Marklund har inte sagt att ”Gömda” var en sammansmältning av olika händelser och kvinnoöden utan att detta var Mias historia.

Nu lär det ta ett tag innan något förlag skriver ”En sann historia”.

Leif GW säger att ”Gömda” är en effektiv stridsskrift för förföljda och misshandlade kvinnor.

Absolut.

Det var också Marklunds och gissar jag Mias syfte – att visa på hur det skulle kunna vara om alla jävligheter samlades på ett ställe. Mia må sedan också haft egna syften och det kan även Marklund ha haft. Dessa må vara hämnd och möjligheten att tjäna större pengar för egen räkning. Det var ju inte så att Marklund och Mia inrättade en stiftelse för misshandlade kvinnor för pengarna som de tjänade.

Marklund svamlar nu runt och säger att ett drev startats mot henne och att det finns en massa hat.

Det finns säker de som hatar henne. Men jag tror den stora majoriteten bara tycker att hon använt en kvinnas historia där det förekommit misshandel och sedan med den kvinnans goda minne ljugit ihop en riktig nattsvart splatter som får det att vända sig i magen på läsaren och tänka bli aldrig samman med en flykting och särskilt inte en muslim om du är svensk kvinna.

Det gjorde inte heller Mia. Hon lärde sig av sina misstag och hittade Anders från Norrland. Eller hur!

Det är rimligt att anta att fler svenska kvinnor per år får sina tänder utslagna och revben knäckta av svenska män än av flyktingar från Mellan Östern.

Mia fick stryk av sin fästman och far till deras gemensamma barn. Han fick sitt straff och ångrar det han gjorde.

Marklund lyckades inte särskilt väl i sitt syfte att ge Mia anonymitet. Frågan är när man började fråga Osama Awad om han var mannen i boken?

I Oxelösund som är en liten stad skedde det för länge sedan. Mia försvann så särskilt svårt var det inte. Osama har svarta ögon. Mia träffade en chilenare, var i Chile och fick komma in i USA.

Hade Marklund skrivit om en flykting på Karlslund så hade saken varit annorlunda. Små städer är små städer.

Gömda - en sann historia?

Innanför omslaget börjar Marklund om igen på sitt sann-tema: ”Detta är en sann historia, en dokumentär roman. Den handlar om en av de vanligaste och smartaste tjejer jag träffat. Maria Eriksson – tvåbarnsmor, radhusägare, banktjänteman.”

I den bok som jag håller i handen står inte en rad om att ändringar gjorts i handlingen. Tvärtom står Mia Eriksson som medförfattare. Man får en genuin känsla av dokumentär.

Sista tre meningarna på bokens baksida lyder: ”Gömda” är en sann berättelse. Den är en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten. Skräcken finns här – men också hoppet, modet, glädjen och en kärlek som övervinner allt.

”Gömda” är en roman. Problemet är att ingen längre uppfattar den som sann så egentligen behöver inte förlaget ändra på texten.

Den finns romaner som ligger nära sanningen. Truman Capotes ”Med Kallt Blod” är en sådan.

Han anses av många som gestaltare av dokumentär romanen. Medan Marklund rev ihop ”Gömda” genom att prata med Mia och läsa myndighetsutredningar och påföljande beslut selektivt vintern 93-94 så ägnade Capote sex år att färdigställa sin bok om morden på en Kansasfamilj.

En sådan har kallats för dokumentär roman, på engelska ”documentary novel”.

Men Truman Capote själv hade en annan bild av sitt verk som han kallade ”nonfiction novel”.
Så här sa Truman Capote i en intervju med George Plimton 1966:

“The nonfiction novel should not be confused with the documentary novel--a popular and interesting but impure genre, which allows all the latitude of the fiction writer, but usually contains neither the persuasiveness of fact nor the poetic attitude fiction is capable of reaching. The author lets his imagination run riot over the facts! If I sound querulous or arrogant about this, it's not only that I have to protect my child, but that I truly don't believe anything like it exists in the history of journalism.”

Capote själv ansåg inte att hans litterära metod kunde liknas vid dokumentär romanens. Det betyder att det enligt Capote redan fanns sådana. Ändå anser man att han är dokumentärromanens fader.

Två smala och Jakten på Liza

Carina skulle ut på jobbet ett tag. Så Spiken och jag fortsatte förbi Slussen och vidare över Skeppsbron där Stenbecks gäng höll på att montera ner jättegranen. Nu var det fina slut för i år!

Det lyste fortfarande lite sol i högra delen av Kungsträdgården. En ledig stockholmare sög i sig dagens sista solstrålar lutad mot tehusets varma trävägg. Det kändes för ett ögonblick som vinter var på väg bort men det är inte så. Jag vet att det inte är så men känslan fanns där för en kort blink. Kanske var det den solande mannens lyckliga leende. För han såg verkligen ut att trivas blickande ut mot den alltmer brusande Strömmen.

Spiken var glad. Han har varit extra glad sedan han slapp undan med två biopsier och en klapp på Djurakuten. Tänderna var bra. Några där fram var lite slitna men dom sitter nog i brevlådan efter alla "posthämtningar". Han är ändå nio fyllda. Men bakgaddarna var jättebra. Inga tumörer utan två små åldersvårtor som man kan ta bort om man gör något annat ingrepp. Han har ju varit sövd så många gånger att det är ett rent under att han lever. Han har inga problem men vi ville kolla för säkerhets skull. Jag frågade om glukosamin och det kan man börja med när han får lite problem att komma igång på morgonen eller visar lite tvekan att hoppa upp och så. Sa doktorn medan Herr Darrål stod och skakade på ja, vad kan det heta, inspektionsbordet???

Annars var den lille krigaren i toppform. Vi tog varsin kokt med senap och ketchup vid NK och sedan gick jag till Bokskotten och inhandlade ”Gömda” och ”Sprängaren” av Liza Marklund för att själv bilda mig en uppfattning om boken alla skäller på. Asyl läste jag för två år sedan.

Vi tog tricken och landade välbehållna på Zinkens Damm i god tid före mattes återkomst från Sumpan och gnagarlandet.

Hemma delade vi en kycklingmacka och Spiken passade på att ge en stackare som ville värva till Hyresgästföreningen en utskällning. Sedan tog han igen sig medan jag började tugga i mig ”Gömda”.

Jag har inte läst hela ska jag säga. Sidan 118 får blir dagens otium för jag ville se lite teve och det gick en V64 på Solvalla som med en fri tolkning av Skattebetalarnas Förenings gamla devis gav hälften tillbaka. Vi sprack i två lopp men det var ingen katastrof. Tyvärr kan jag inte vara så glad över ATG Live. Det är något grundläggande fel med den nya distributionen. Det hackar och kopplar ur och är helt enkelt för jävla dåligt ATG!! Det var möjligen något sämre bild förr men hellre sämre bild än att man får hacklopp och urkopplingar. Det är faktiskt en betaltjänst. Ni skulle bli slaktade om det var en vanlig betalkanal!

Skärpning alltså.

George skulle spela Bad Guy i Seinfeld. Jag har sett den men Seinfeld går alltid att se om.

Innan dess hade TV4 text redan ordnat freden. Hamas hade sagt ja och källorna var flera bland annat spanske utrikesministern som pratat med en AFP korre. Ji Ha! Vänta ett tag nu. En spansk minister skulle alltså berätta för en fransk reporter(AFP) att Hamas accepterat vapenvila och sedan skulle denna AFP kille inte ringt till sin byrå AFP utan slått upp Porseryds nummer i Israel och tipsat honom i förväg liksom. Ji Haaaa!

Dessutom är AFP kända för sina dragningar . En gång under kriget mellan Irak-Iran så var det en febrig AFP korr som antagligen varit ute lite för länge i hetluften vilket kan hända den bäste. Snubben rapporterade hem till AFP att nu hade Irak skickat på robotar över Tehran. I själva verket var det raketer av mera festligt slag. Iran firar nämligen nyår den 21 mars. Newroz! Så de blev ny version och inga dementier. En fransk specialité som numera importerats till TV4 Nyheterna. Nej, jag har inget principiellt emot TV4. Däremot finns det alltfler program som jag inte tittar på.

Var var jag? Jo, Marklunds bok ”Gömda”.

Jag kan redan avslöja att jag är förvånad. Jag vet inte hur noga ni hängt med i den här debatten. Men man kan väl säga att Drottning Lizas krona hamnat en smula på sne.

Mina läsvanor har varit relativt oregelbundna. Periodvis har jag läst mycket och under rätt många år lite. Eller rättare sagt jag har alltid läst fast olika typer av texter. Oregelbundenheten syftade på skönlitteratur. Så när Liza Marklund kom ut med sin bok Gömda första gången 1995 så stod hon som medförfattare och den nu rätt kända Mia Eriksson var huvudpersonen. Vid utgivning nummer två står Liza i ensamt majestät på omslaget till ”Gömda – en sann historia”. Men i försättsbladet nämns Mia Eriksson till sammans med Liza Marklund. Mia också huvudpersonen i boken.

Den här debatten handlar om ifall boken verkligen är en sann historia. En författare Monica Antonsson har skrivit en bok som heter ”Sanningen om – Gömda” där hon beskriver ett förhållandevis stort antal fakta som varande rena fantasier antingen av Mia eller Liza eller båda två tillsammans. Liza Marklund har hävdat att vissa fakta medvetet utelämnats eller omskapats för att skydda Mia som lever i hemlighet för att slippa sin före detta.

Ungefär så.

Så under de senaste veckorna har litteratur Sverige delat sig i lite olika läger.

Jag ska börja med att säga att jag tycker boken behandlar två väldigt intressanta frågor så här långt. Den första är förhållande mellan två människor som kommer från olika kulturer.

Den andra frågan gäller misshandel i en relation. I det här fallet är det mannen som misshandlar kvinnan. Förutom dessa huvudfrågan finns det en myriad andra frågor som väcks. Hur mycket får man avvika från sanningen i händelse av att den går att utröna. Kan man skriva ”En Sann Historia” om väsentliga delar är helt förvanskade och vad är förvanskning och vad är väsentliga delar.

Litterärt sett påminner boken om något som jag har svårt att sätta fingret på men jag tror det är en av alla de artiklar man läser i kvällstidningarna där en ljum blandning av fakta skickligt uppvinklade scenarion får stå och jäsa till sköna bilder, tabeller, rubriker och raffiga ingresser för att på så sätt ge ett intryck som aldrig missar syftet vad det nu än kan vara. Den vanan hade Liza Marklund tvivelsutan när Mia ringde henne 1993 om nu det stämmer.

Ovanpå detta har Marklund smetat till en kärlekshistoria som aldrig borde gått längre än till en behovsrelaterad snabbis. Man sitter och funderar och funderar.

Mia beskrivs på omslagets insida av Marklund som "en av de vanligaste och smartaste tjejer jag träffat."

Jag vet inte vilka tjejer Marklund träffar men Mia verkar knappast vanlig och dessutom en total idiot eller helt jävla otroligt desperat efter att greppa tag i en kille. Men så beskrivs hon inte. Det där psykfallet hon uppvaktats av och låter sig förföras av sägs vara från Libanon och är för mycket från ruta ett och ingen fattar varför hon inte ber honom dra åt helvete, ringer in farsa, polisen eller en kompis som är man och stark. Det är möjligt att det kommer mera på den fronten, men hua!

Det kan vara bra att veta att 1993 också var det år som dåvarande chefredaktören Erik Månsson fick sparken för sin artikelserie ”Svenska Folket om Invandring: Kör ut dom!”

När jag läser boken får jag frossbrytningar. Inte för den är dålig. Den är inte bra men den är inte helt genomusel som vissa i den brunnerska snobbrännan påstått. Men man sitter inte direkt och njuter av Marklunds eller om det nu är Mias formuleringar. Det här är en stridskrift. Jag känner till en del om invandrarkultur och även om vad som skiljer en potatisskalle som mig själv från en kurd eller arab eller för den delen chilenare.

Men jag känner underströmmar i den här boken som är så starka att jag får hålla i mig för att inte låta fingrarna löpa amok över tangentbordet.

För Liza Marklund är en sällsynt talang. Det måste jag säga. Men nu ska jag läsa vidare…

Boken vi väntar på och filmer som jag kan vara utan

Svartvit precis som filmen om Anders "Gäddan" ...Björck.

Ja hur ska det gå för dokumentären om Anders Björck på biograferna. Man blir mest intresserad av vem som finansierat filmen. Uppsala Läns festkassa kanske.

När svartvitt är inte alltid bra för att det är svart och vitt. En sepiadockis om Liza Marklund till nästa års Baggisgala kanske?


Jag tillhör antagligen en minoritet som inte förförts av Liza Marklunds bok ”Gömda”. Jag har inte ens läst den ska jag erkänna. När jag skulle uppdatera mig lite efter Irak äventyret så köpte jag däremot en annan bok som tydligen är en del i denna serie. Den hette "Asyl" och var sådär. Jag hade läst en massa om Marklunds framgångar men boken var en rätt enkel historia, eller det måste den ha varit för jag kommer faktiskt inte ens ihåg hur den slutade. Det var några scener med lite entreprenörskap på en skola i Peru eller Chile men mer än så; Blankt!

Liza ber nu om ursäkt, Uppriktigt dessutom. Fin gest. Talk is cheap! Hon säger att boken inte borde haft texten "en sann historia" på omslaget utan man skulle skrivit "bygger på en sann historia". Jesus!

Kan hon inte bara knipa igen foderluckan och dricka sangria eller vad hon nu gillar.

Jag antar att de som berövats en illusion väntar på att Marklund ska skriva en ny bok med titeln ”Den sanna historien som ”Gömda” byggde på” Den skulle jag läsa och sedan skulle jag köpa Gömda för att jämföra.

Liza Marklund försökte slå i K G Bergström att hon renoverade sin egen ägandes f d östtyska ambassaden på närmast av ideella skäl(arbetstillfällen för byggjobbare) och sedan kunde hon inte kunna bo där av säkerhetsskäl när allt var klart. Där någonstans tappade jag förtroendet för henne som människa.

Men hon är ett födgeni så hon hittar säkert på en ny rafflande utväg ur denna lite snåriga förtroendekris.

Under tiden får hon finna sig i att hudflängas och rullas i fjäder och tjära på svensk vis när man gjort bort sig riktigt ordentligt.

Tittade på Baggisgalan. Harriet fick pris. Det var hon värd. Resten av filmerna kommer jag inte att se. De verkade inte det minsta roliga eller för den delen intressanta. Varför? Jag vet inte. Antagligen verkar de alltför skitnödiga eller också tycker jag inte om film men det senare stämmer inte för när jag får tag på en bra rulle så vet jag hur det känns.

En sak jag noterade var att en del lärt sig att imitera Roy Anderssons gråskala. Det kan ju bära av någonstans. Frågan är var och varför?

Jag tycker att kräkbruden Robertsson i Rallybrudar kunde fått ett pris för hon var både snygg och bra och att det borde finnas en hel komediklass för några roliga rullar görs det ju ändå i Sverige som den där ”Bacon gör mig glad”. Den scenen såg jag på en annan gala. Den var faktiskt rolig. Scenen alltså. Var det förra året? De där små tottarna borde kanske fått ett barn - eller ungdomspris. Var det i vampyrfilmen? Det verkar dessutom som man måste vara könsmogen för att få ett pris. Där har jag en del inlägg.

Som helhet:

Halvvgäsp! Jo, Morgan Olofsson, förlåt Pålsson var kul. (Jag minns aldrig vad Tiffany heter)

Sedan kollade jag på en brittisk dokumentär. "Den Brittiske Kirurgen" tror jag att den hette. Handlade om en brittisk kirurg som hjälpt kolleger i Ukraina i femton år på frivllig basis. Nu skulle han göra en livsfarlig hjärnoperation och gick till järnaffären och köpte en borrmaskin. Där kan vi tala om bra film.

Att runka framför en mobiltelefon verkade by the way vara en av starkare scenerna i en film som nominerats till Baggegalan själv. Köp den filmen och se den brittiska filmen så förstår ni varför vi måste skaka liv i Bergman igen. Läste om någon som skrapade lite hud från sin hunds öra och skickade det till den där klonfejken i Sydkorea. Man vet aldrig!

Man borde genast undersöka Dramatens källare. Har vi tur så har Börje varit igång med balsameringsväskorna eller nått jäkla litet DNA borde väl finnas. Nu kom jag på att Stina Ekblad var urtrist också.

Vad jag själv tycker om? Fisscenen i Fanny och Alexander är Börjes definitiva höjdare och Fula, Skitiga, Elaka(Brutti) av italienaren Ettore Scola från 1976 är fortfarande ett oöverträffat mästerverk. Den senare kan jag se lika många gånger som Hobart gjort filmer jag aldrig kommer att se.

Visste ni att Clintan gjort fantastisk filmmusik. Komponerat alltså. T ex i nya filmen Changeling. Där kan man tala om en mångfacetterad talang som rätt många spottat sig trötta på genom åren.

Men det börjar bli tyst i klassen nu.

Marklunds piruett

Niclas Solomonsson har dömts för misshandel.

Liza Marklund har i olika sammanhang försvarat kvinnor som på olika sätt blivit utsatta för övergrepp.

Nu är Salomonsson hennes agent och har tydligen nyligen också dragit på sig en stämning från en anställd Emma Tiblin.

Salomonsson skulle sköta Marklunds marknadsföring. Han är hennes agent. Bra val tycker säkert många. I varje fall Marklund som till och med skriver ett pressmeddelande om saken. Att beslutet vuxit fram under en längre tid. Vilket betyder att hon tänkt över saken om det nu inte bara är en floskel.

Men hon kanske resonerar som när KG Bergström intervjuade henne om renoveringen av f d Östtyska ambassaden som hon tidigare ägde, renoverade och sålde. Att hon inte alls var intresserad av vinsten och att hon gav byggnadsarbetarna jobb. En riktig helylletjej alltså. Där åkte hon i backen i mina ögon.

Hon har hyrt Niclas för att han ska dra in pengar till henne. Om han sedan har pucklat på Drougge eller inte skiter hon uppenbarligen i och det manifesterar hon tydligt. Men så är det - dikt och verklighet passar inte alltid samman.