Truman Capotes sanning!

Hundens placering har betydelse!

Genom att lyssna på vad Truman Capote hade att säga 1966 om sin epokgörande roman ”Med Kallt Blod” som då nyligen kommit ut i USA kan man förstå Marklunds ”Gömda”.

Capote beskrev sin egen genre som ”Icke Fiktiv”.

Tillsammans med författaren till ”To kill a Mockingbird”(1960) Harper Lee som också var en barndomskamrat med Truman Capote befann de sig 1959 i Kansas.

Capote hade länge funderat på hur han skulle kunna utveckla den litterära formen. Han hade letat efter något att skriva om där han skulle kunna praktisera sin metod. I en intervju 1966 med George Plimton, redaktör för The Paris Review som gjort sig känd för långa bandade intervjuer berätta Capote om sin metod och dess väsentliga beståndsdelar.

Så när Capote 1959 läste den lilla artikeln i New York Times om de brutala morden på Herbert Clutter och hans familj på bondgården utanför staden Holcomb i Kansas där man ännu inte hade någon misstänkt så kände han att det kunde vara den historia som han kunde använda för sin berättarteknik. Rubriken löd: ”Wealthy Farmer, 3 of Family Slain”

Capote tog med sig Harper Lee till Kansas. De åkte bil och han minns när kom fram:

“It was twilight when we arrived. I remember the car-radio was playing, and we heard: "Police authorities, continuing their investigation of the tragic Clutter slayings, have requested that anyone with pertinent information please contact the Sheriff's office. . . ."

Metoden hade Capote utvecklat sedan 1954.

Du använder aldrig bandspelare, frågar George Plimton 1966 Truman Capote.

”-För tolv år sedan började jag träna mig själv för den här sortens bok, att återge en konversation utan att använda bandspelare. Det gick till så att jag hade en vän som läste för mig delar av en bok och senare skulle jag skriva ner styckena för att se hur nära originalet jag kunde komma. Jag hade en naturlig fallenhet för det, men efter att ha genomfört dessa övningar under ett och ett halvt år, några timmar per dag, kunde jag återge en text med 95 procents korrekthet, vilket är så nära som du behöver.”

Trumans väninna Harper Lee följde med under de inledande månaderna. Hon öppnade dörrarna till kvinnorna och kyrkobesökarna i den lilla staden och gjorde en massa anteckningar och genomförde ett antal intervjuer.

Förtroendet tog tid och efter en månad ungefär kände Truman att han fått stadens förtroende. Under ett års tid skrev han inte en rad på boken utan samlade material. Han säger i intervjun att ungefär 80 procent aldrig användes.

Han själv förekommer överhuvudtaget inte i boken.

Truman berättar i intervjun hur han närmade sig mördarna. De återvände sedan de gripits till Garden City. Dagen efter intervjuade han Dick och Perry. Fulständigt värdelösa intervjuer enligt Capote. Speciellt Perry var misstänksam. Det tog tre månader innan Perry började öppna upp sig något och enligt Capote var det först under sina fem sista år i livet som Perry verkligen var ärlig. Men Dick var det annorlunda enligt Capote. Han började själv berätta från första början.

Perry frågade Capote varför han skrev boken.

Så här säger Truman Capote:

”-So I would say that it didn't have anything to do with changing the readers' opinion about anything, nor did I have any moral reasons worthy of calling them such--it was just that I had a strictly aesthetic theory about creating a book which could result in a work of art.”

Tillfrågad om två kapitel I boken där det ena slutar med en hund som går längsmed gatan och där Dick och Perry I nästa kapitels början slirar de mot hunden för att träffa den, säger Capote att det inte är för att binda ihop berättelsen:

” No. There was a dog, and it was precisely as described. One doesn't spend almost six years on a book, the point of which is factual accuracy, and then give way to minor distortions. People are so suspicious. They ask, "How can you reconstruct the conversation of a dead girl, Nancy Clutter, without fictionalizing?" If they read the book carefully, they can see readily enough how it's done. It's a silly question. Each time Nancy appears in the narrative, there are witnesses to what she is saying and doing--phone calls, conversations, being overheard. When she walks the horse up from the river in the twilight, the hired man is a witness and talked to her then. The last time we see her, in her bedroom, Perry and Dick themselves were the witnesses, and told me what she had said. What is reported of her, even in the narrative form, is as accurate as many hours of questioning, over and over again, can make it. All of it is reconstructed from the evidence of witnesses which is implicit in the title of the first section of the book "The Last to See Them Alive." .”

Efter sex år kom boken “Med Kallt Blod”

Dick Hickock och Perry Smith dömdes till döden för mordet på familjen Clutter och avrättades 1965. Truman Capote har försökt att återge den berättelsen på ett sätt som antagligen ligger tiofalt närmre än vad som normalt skrivs i tidningar och andra former av romaner.

Om man beskriver en hund på en gata och senare samma hund på en gata som är en del av historien och hundens positioner är korrekta så har man enligt min uppfattning arbetat med sin text.

Skillnaden mellan te x ”Gömda” och Capote är stor. Jag vågar inte ens tänka på vad Capote skulle sagt om”Gömda”. Kanske: The author lets his(her) imagination run riot over the facts!

Så finns det några sanna berättelser? Nej, varken inom journalistiken eller i romanens värld.

Men det finns journalistiska verk som strävar efter att ligga så nära något slags objektiv sanning som möjligt och det finns icke fiktiva romaner som gör samma sak.

Här finns grundproblemet med ”Gömda”