Granatäpplenas tid

USA:s nya administration sitter och filar på ett försoningsbrev till Iran.

Tre på varandra följande FN-resolutioner från säkerhetsrådet har Iran helt enkelt struntat i. De fortsätter att upparbeta uran och om några månader högst ett år har Iran sitt första kärnvapen ifall de vill. Att de vill behöver man inte tveka om. Med kärnvapen i sin hand och bärvapen-teknologi som gör det möjligt att nå Israel och resten av Mellan Östern behöver Iran inte vara rädda för att Israel ska bomba deras kärntekniska anläggningar. Det är bara att skicka tillbaka en bomb.

Att Israel har sådana planer är helt uppenbart. Så sent som förra året erbjöd sig Israel att bomba Iran och fler än en ledande israelisk politiker har föreslagit att man ska använda kärnvapen.

Samtidigt har Israel fått stark kritik för sitt agerande på Gaza. Ett stort antal FN resolutioner har beslutat om olika åtgärder som Israel blankt struntat i. Det gäller bland annat en rad illegala bosättningar på palestinsk mark.

Men vi kanske ska lära oss att leva i försoningsbrevens tid. En chamberlainsk era, en tid av ”appeasement”:

"the policy of settling international quarrels by admitting and satisfying grievances through rational negotiation and compromise, thereby avoiding the resort to an armed conflict which would be expensive, bloody, and possibly dangerous."

Kanske är det förnuftets och samtalens tid. Obamas tid. Hillary Clintons tid.

I Mellan Östern tolkas tyvärr vänlighet omedelbart som svaghet. Den som inte förstår det går under. Iran vet det. Israel vet det.

Obamas gäng kan skriva hur många brev de vill till Ahmandinejad, Livni eller för den delen Nethanyahu eller Abbas eller Khalid Mishal och omvänt.

Ahmandinejad skiter i USA och FN. Likuds Nethanyahu pratar om att IDF ska ”avsluta jobbet”.

Livni som tog över efter Olmert i höstas sedan han tvingats avgå efter en korruptionsskandal har inte direkt gjort sig känd som en försoningspolitiker och misslyckades uppenbart att bilda regering framför allt beroende på motstånd från Shas-partiet och den 10 februari ska Israel gå till val.

Efter det valet lär det bli både samtal och brev för att skapa en stabil bas för en ny israelisk regering.

Abbas och Fatah hade kanske hoppats på att Hamas skulle försvagats av de israeliska bombningarna. Tvärtom har Hamas stärkt sina aktier hos det palestinska folket.

Om resten av världen fortsätter att negligera Hamas och Israel tillåts fortsätta sin bedrövliga expansionspolitik så kan aktörerna i Mellan Östern spara på bläcket. Då är det bättre att samla in pengar till ambulanser eller varför inte en Boforskanon.

Det är val till EU-parlamentet senare i år. Vi ska vara mycket noga med vilka politiker vi skickar dit.

Vi behöver framför allt inga arabhatande så kallade israelvänner á la Per Ahlmark som sitter och viftar med blåvita flaggor i Bryssel oavsett vad de israeliska hökarna hittar på för galenskaper. Så kryssa bort dårarna!

Det israeliska folket själva behöver inte heller fler galna politiker. De behöver ta fram något av det klokskap som genomsyrat hela det judiska kulturella arv som trots allt räddat detta lilla folk genom tusentals år. Just nu framstår de tyvärr istället som clowner i en snabbt tröttnande omvärlds ögon. Klok utan att vara svag. Var finns dessa rara granatäpplen?