Nu är det dags att borsta av sig dammet!

Vackert, inspirerande...men

Det finns säkert de som tror att jag hejar på Bush med ryggraden.

Det är min bestämda uppfattning att Bush gjorde rätt som invaderade, ockuperade, smällde på Saddam Hussein. Donald Rumsfeld snålade och där började problemen. Bush må ha haft en lite naiv tro på arabers, turkmeners, assyriers och kurders genuina längtan efter demokrati men grundtanken var rätt och riktig.

Det har sagts att folkrätten är diktatorernas bästa vän. Det stämmer fortfarande.

Den senaste månaden i konflikten Palestina och Israel har vi återigen sett hur fullständigt värdelöst FN:s säkerhetspolitiska arbete är när det gäller jordens större konflikter. Israel tillåts bomba Gaza sönder och samman utan att omvärlden gör ett skvatt utom att enas om ett uttalande som alla undertecknare vet att Israel struntar i. Det påminner om Irak minus Hans Blix.

I småskolan fick vi anmärkningar. Vi var några pojkar som utmärkte oss men de verkliga hjältarna var två killar som hade lyckats få fröken Manse att klistra in en extra pappersstrip eftersom utrymmet för anmärkningar var slut i den vanliga klassboken. Det fick omvänd effekt liksom min gamla eftersittningslärare Mårtenssons standard nummer; Skriv etthundra gånger: ”Jag ska aldrig mer blåsa ärtor på treorna!”.

Det löftet höll ända till vi fick tag i nya ärtrör.

Det är det frågan handlar om fast namnen är olika, Israel, Somalia, Zimbabwe eller vilket land som helst. Demokrati är ingen exakt vetenskap, människor är inte goda av naturen och det finns verkligen onda människor.

Vi tittade på Obamas invigningstal igår kväll. Därefter Independence Day på trean. Filmen fick två sketna getingar eller någon liknande symbol. Jag tycker personligen det var mer kräm i filmtalet än det Obama presenterade. Det var en bra film om man sorterar bort lite stråkar och har lite fantasi.

De politiska kommentatorerna i Sverige hade burrat upp sig ordentligt under flera år, talade i tungor och jämförde med Lincolns invigningstal. Före talet alltså. Hos Bergström var det efteråt lite mera tystlåtet.

Nu har jag läst talet i översättning visserligen men ändå konstaterat att det var mest stråkar och rätt lite fantasi. Att Obama nämnde Concord, Gettysburg , Khe Sanh och Normandie i samma mening kanske kan bringa lite rättvis sordin på den hysteriska stämning som rått i Sverige på en del håll. Khe Sanh!

Lika lite som USA hade i Vietnam att göra lika mycket hade de i Irak att göra tillsammans med de länder som tog sitt ansvar för internationella beslut.

Khe Sanh.

Amerikanska marinsoldater hade låtit sig bli instängda och kringrända 1968 och efter 77 dagar blev de undsatta av andra marinsoldater, enheter från amerikanska armén och sydvietnamesiska förband. Khe Sanh var en helt annan femma än Normandie om han nu inte menar att det tog lång tid att få arschlet ur vagnen i båda exemplen och Khe Sanh hade dessutom ingen större militärstrategisk betydelse.

Det är måste jag säga skickligt att dra fram Khe Sanh men glömma bort Palestina/Israelkonflikten en tid som denna. I invigningstalet alltså. Nu var vår förre utrikesminister Jan Eliasson snabbt framme i K G Bergströms program och väntade sig någon stabil åtgärd kring Israel och Palestina inom tio dagar. Från Obama alltså. Får se 1948…1967…

Eliasson som skrev det Memorandum of Understanding(MOU) som låg till grund för det irakiska Oil-for-Food-programmet, ett avtal som skapade utrymme för Saddams manipulationer av det internationella samfundet. Eliasson hade god tid på sig att fila på det avtalet men nu ville han ha snabba besked från en president som inte ens i sitt invigningstal nämner det som hänt i Gaza.

Här kan vi tala om en riktig staketkusk.

USA kan självfallet påverka Israel men då måste USA peka med hela armen. Att Hillary Clinton skulle göra det är helt uteslutet. Och det har verkligen ingenting med att göra att hon är kvinna.

En varaktig lösning på konflikten mellan Israel och Palestina måste bli en tvåstatslösning. Att slänga ut Israel i Medelhavet kan de arabiska hökarna glömma. En varaktig lösning där Israel får klara besked var omvärlden står oavsett om ”Bibbi” eller ”Sippan” tar hem seger i det kommande israeliska valet. Påbörja en långsiktig och hållbar avveckling av konflikten mellan Palestina och Israel och 80 procent av Hamas, Hizbollahs, Irans och andras argument försvinner. Vem ska Iran bomba om Israel skriver under ett avtal som palestinierna är nöjda med.

Obama börjar i helt fel ände. Det handlar om att ta tag i huvudmotsättningen. Bush’s Roadmap to Peace var ingen dålig tanke. Kombinationen att kasta ut Saddam. Skapa demokrati i ett arabiskt land och lösa konflikten mellan Israel och Palestina var och är ett vinnande koncept. Men Israel, Iran m fl såg stället en möjlighet att stärka sina egna positioner medan USA var upptagna. Jag såg inte så många israeler i Irak. De var upptagna med att stjäla mark från palestinier.

Dessutom kan man fundera på vad Obama egentligen menar i sitt tal när han säger:
”Vi kommer att börja överlämna Irak till dess invånare på ett ansvarsfullt sätt och skapa en surt förvärvad fred i Afghanistan.”

Ordet ”börja” tror jag en del Obamavänner knappast hade väntat sig. Nu har jag som sagt bara läst Expressens översättning men andra har läst hela talet och inte svimmat direkt:

Wiliam Safire, som skrev tal åt Richard Nixon säger så här i dagens New York Times:

“Our 44th president’s Inaugural Address was solid, respectable, uplifting, suitably short, superbly delivered, but — in light of the towering expectations whipped up that his speech might belong in the company of those by Lincoln, F.D.R. and Kennedy — fell short of the anticipated immortality.”

Jeff Shesol, f d talskrivare åt Bill Clinton I dagens New York Times:

“What appears (at least for now) to be the most quoted line was one of the most colloquial: “pick ourselves up, dust ourselves off” may not be poetry, but it well describes a nation that’s been knocked to the ground and kicked around for eight years.

It was not the most inspirational speech that Barack Obama has ever given, but it’s surely the most purposeful. He long ago proved that he could make people weep. Today he seemed determined to make them think and, more important, to act.”

Gordon Stewart, som skrev tal åt Jimmy Carter i dagens New York Times:

“For all the talk before the speech about Abraham Lincoln and Franklin D. Roosevelt and John F. Kennedy, why did it come out feeling so much like Ronald Reagan?”

Så långt proffsen om talet. I morgon eller kanske redan idag är det en vanlig dag på jobbet som ingen avundas Barack Obama då. Jag hoppas att han får USA på fötter och förändra världen lär han göra vare sig han vill eller inte.

Frågan är hur?