Sanning och kosekvens!

Finns det några sanna romaner?

Tveksamt. Det är ingen polisrapport, säger Leif GW om kompisen och kollegan Liza Marklunds bok. Igår var han åter ute och drog en lans för Marklund i Expressen. Samtidigt drar Marklunds en lans för sig själv i samma tidning.

När Leif GW sedan raskt avrättar Ernst Brunner och Unni Drougge på eget spaltutrymme blir det mer än pinsamt. I Brunners fall handlar det enligt Leif GW om att Brunner tjänar dåligt på sina böcker och i Drougge-fallet om att Persson har djupare insikter i Drougges kärleksliv. Sant eller inte. Bevisen är inte övertygande.

Polisrapporten var Myrdals uppfinning när han kommenterade barndom. Leif GW om någon borde känna till problemen med polisrapporter. Nu menar jag inte "DEN DÖDE KOM CYKLANDE FRÅN HÖGER" utan snarare områden där jag vet att Leif GW tillbringat tid. I sin roman Samhällsbärarna berättar han om en grupp poliser från Norrmalm 1. Piketstyrkan. Dessa fanns i verkligheten och skrev polisrapporter. Många rapporter. Så de som anmälde gruppen fann något förvånade då de gjorde en anmälan att det redan fanns en upprättad anmälan. Mot dem själva för våld mot tjänsteman. Nå detta om polisrapporter.

Genusprofessor Tinna Rosenberg svamlar om drev och försöker göra teori om drevs karaktär med magert resultat och avslutar lite lamt med att man ska ta bort tassarna från Marklund. Varför då? För att hon är kvinna och skriver om kvinnovåld?

Sedan ger Marklund intervju i TV4. Pihlblad som själv åkte på en medial lufttur med tungan i halsen på Reinfeldts närmaste medarbetare Ulrika Schenström hade fått nådig audiens i Marbella.

Så Marklund säger att hon är ledsen om någon blivit ledsen och besviken och säger sedan att om någon ska be om ursäkt så är det Antonsson.

Antonsson uppträder i TV4:s morgonsoffa. Hon tänker inte be om ursäkt etc.

Jag tror att vi har nått vägs ände i den här historien.

Marklund har avslöjats med att ha målat upp en historia där delar var sanna. För Marklund var nog inte målet att skriva en historia som kraftig bidrog till att hon skulle bli ekonomiskt oberoende för resten av livet ifall hon nu inte slarvar bort alltsammans genom att spela på hästar eller lotto. Men hon är inte den typen så det kan vi nog glömma.

För Marklund var istället syftet att dra fram ett problem som var och är stort. Män som misshandlar kvinnor i relationer.

Jag tror att alla män har bråkat med sina kvinnor eller åtminstone de flesta.

Som jag nämnt så var det så sent som 1979 som barnaga blev formellt förbjudet. Det betyder att de som idag är i trettioårsåldern har levt under en tid då det varit förbjudet att slå barn.

I min familj förekom det rikligt med stryk. Att säga att alla slog alla var väl att ta i men stryk och misshandel förekom i riklig omfattning. Min pappa rekommenderade till och med min klasslärare att ge mig stryk om jag var dum. Jag ska kanske tillägga att mina föräldrar var lärare. Men den som misshandlade i vår familj var framför allt min mamma.

Så hela den generation som är trettio och äldre i vårt land har vuxit upp med våld som ett sätt att lösa motsättningar och konflikter.

Jag tycker inte det är speciellt konstigt att det förekommer slag i relationer 1985. Jag tycker inte heller det är konstigt att en kille som Osama slår sin sambo, fästmö. Han kanske är uppvuxen i en sådan miljö. Han har säkert en helt annan kulturell bakgrund. Men det vet Mia.

Att förstå är en sak och att acceptera en annan. Man kan förstå att Osama tar till nävarna när han inte kan argumentera mot Mia som har språket till skillnad från Osama som idag 21 år senare har svårt att uttrycka sig. Man brukar säga att där argumenten tryter tar nävarna vid.

Det stämmer ibland.

Men man kan inte acceptera det.

Så Marklund vill belysa detta problem. Det är min absoluta övertygelse att Liza Marklund kunde skrivit en bra bok om kvinnomisshandel med Mias berättelse som grund, ändra vissa fakta och belyst frågan och dessutom fått igång en debatt. Marklunds styrka som författare är att hon i kraft av sin erfarenhet som kvällstidningsreporter har en osviklig känsla för vilka strängar som får igång folks känsloliv.

I ”Gömda” och i fortsättningen ”Asyl” har Liza Marklund berättat en historia om Mia som inte är sann men som innehåller fakta som överensstämmer med verkligheten.

Det är möjligt att det finns litteraturfilosofiska abrovinklar som bör diskuteras och som gäller dokumentära romaner men i så kallat vanligt folks ögon så betyder det att ifall jag skriver på omslaget ”Gömda - en sann historia” så ska den berättelse som levereras var i stort sett sann och det var inte dessa två böcker.

Marklund förstår inte detta problem. I sin söndagskrönika skriver hon ett mångordigt försvarstal och hävdar att det är kvinnorna som är förlorarna. Det stämmer men inte av den anledningen att Antonsson ifrågasatt hennes bok utan av den anledningen att Liza Marklund valt att gestalta sin romanfigur Mia som hon gjort. Liza Marklund har velat få maximalt tryck i sin berättelse. Därför har hon stiliserat Osama och skapat en slags orch av honom. När hon förvrängt fakta så har det i stort sett etthundra procent varit ägnat att tillföra dåliga sidor.

Tre misshandelstillfällen och en månads fängelsedom rundat på misshandel utan blodvite blir en utdragen orgie i misshandel där blodet sprutar, spädbarn hotas och tänder och revben flyger som höstlöv. Hela tiden säger Mia; Snälla, snälla…

Till sist orkar man knapp med en misshandel från den svartögde demonen. Då berättar han hotfullt för Mia att han minsann dödat och kan göra det igen. Han var inne i Sabra och Chatila och dödade barn och våldtog 1982. I själva verket är hon en massmördare.

Det är själva knorren i Marklunds bok. Så var Osama en massmördare?

Luis, chilenaren har förvandlats till Anders. Han borde om Liza varit varsam med fakta och haft respekt för sin lansering av boken som ”en sann historia” på sin höjt varit argentinare, vilket passat och givit honom och övriga ett anonymitetsskydd lika gott som det han fått i karaktären Anders från Norrland. Men Mias berättelse blir mindre behjärtansvärd ifall hon från Levi som är man nummer och som hon har ett barn med blir kär i Osama som hon får barn med för att bryta denna relation och sedan blir tillsammans med Luis som hon skaffar barn med.

Marklund ifrågasätter Antonssons tillit till Levis historia eftersom de ligger i vårdnadstvist. Man kan också vända på det argumentet. Marklund säger att Antonsson inte talat med Mias familj.

Själv har Marklund skrivit två böcker om en relation, en familj vars utseende har förändrats kraftigt under en kort period av år. Stormigt, säger Mias första son som hon inte har något närmre relation till. Men hon har inte talat med Osama. Hon ”glömmer” bort Mias första man och hennes första barn. Historien börjar med Osama.

Från att vara en flykting som klappar på sin svenska sambo när de bråkar och sedan blir svartsjuk på en chilenare som försökt köra ihjäl honom två gånger och dömts till ett års fängelse för den saken. Samme chilenare får sedan tillsammans med Mia vårdnaden om har dotter. I en bok utmålas han sedan som en notorisk kvinnomisshandlare som ger Mia så mycket stryk och skadar henne så svårt att man fruktar för hennes liv och dessutom beskrivs han som en massmördare när han inte ens kan ha utfört det han påstås ha gjort i boken.

Osama är inte kristen och det var kristna falangister(maroniter) under skydd av israeliska trupper som slaktade tusentals palestinier i flyktinglägren Sabra och Chatila 1982.

I boken blir Mia upplyst om att det var kristna som gick in och man reser frågan om Osama överhuvudtaget är muslim.

Så varför tas överhuvudtaget historien om Sabra och Chatila upp. Det kan enbar finnas två orsaker som jag ser det. Den första och troligaste är att det är ägnat att förstärka bilden av Osama Awad som en galning som dessutom har ett mörkt förflutet som mördare. Inte i krig utan i en situation som de flesta svenska över trettiofem kommer ihåg. 1995 då ”Gömda” kom ut för första gången var det tolv år sedan Sabra och Chatila. Två skamfläckar i Israels och den kristnas historia. Det var inte ens krig. PLO:s soldater hade tvingats iväg till Tunis och kvar i lägren fanns deras släktingar, mestadels barn och kvinnor.

Det handlade inte ens om ett krig utan en slakt av civila.

Som förstärkningsknep så ligger den här händelsen långt utanför gränsen utanför vad man kan kräva av en dokumentärroman. Det enda som skulle kunna försvara att Marklund använder Sabra och Chatila är att Osama som muslim deltagit i en annan massaker, te x i Hama i Syrien 1982, Tel al-Zaatar i Libanon 1976 eller Damour i Libanon tidigare samma år.

Så många massakrer finns det inte av det slag som Marklund beskriver att Osama Awad skulle varit med om att genomföra.

Leif GW tycker i sin krönika i söndagens Expressen att han genast förstod att bokens syftning på ”sann” hade att göra med att det finns kvinnor som lever under sådana förhållanden i Sverige och inte att den syftade på att Mias historia var sann.

Skitsnack!

Det var inte alls det som var syftet när Marklund släpade Mia till teve studio 1995 för att understryka trovärdigheten. Mia hade blivit misshandlad och tvingats fly från Sverige och söka asyl i USA.

Marklund har inte sagt att ”Gömda” var en sammansmältning av olika händelser och kvinnoöden utan att detta var Mias historia.

Nu lär det ta ett tag innan något förlag skriver ”En sann historia”.

Leif GW säger att ”Gömda” är en effektiv stridsskrift för förföljda och misshandlade kvinnor.

Absolut.

Det var också Marklunds och gissar jag Mias syfte – att visa på hur det skulle kunna vara om alla jävligheter samlades på ett ställe. Mia må sedan också haft egna syften och det kan även Marklund ha haft. Dessa må vara hämnd och möjligheten att tjäna större pengar för egen räkning. Det var ju inte så att Marklund och Mia inrättade en stiftelse för misshandlade kvinnor för pengarna som de tjänade.

Marklund svamlar nu runt och säger att ett drev startats mot henne och att det finns en massa hat.

Det finns säker de som hatar henne. Men jag tror den stora majoriteten bara tycker att hon använt en kvinnas historia där det förekommit misshandel och sedan med den kvinnans goda minne ljugit ihop en riktig nattsvart splatter som får det att vända sig i magen på läsaren och tänka bli aldrig samman med en flykting och särskilt inte en muslim om du är svensk kvinna.

Det gjorde inte heller Mia. Hon lärde sig av sina misstag och hittade Anders från Norrland. Eller hur!

Det är rimligt att anta att fler svenska kvinnor per år får sina tänder utslagna och revben knäckta av svenska män än av flyktingar från Mellan Östern.

Mia fick stryk av sin fästman och far till deras gemensamma barn. Han fick sitt straff och ångrar det han gjorde.

Marklund lyckades inte särskilt väl i sitt syfte att ge Mia anonymitet. Frågan är när man började fråga Osama Awad om han var mannen i boken?

I Oxelösund som är en liten stad skedde det för länge sedan. Mia försvann så särskilt svårt var det inte. Osama har svarta ögon. Mia träffade en chilenare, var i Chile och fick komma in i USA.

Hade Marklund skrivit om en flykting på Karlslund så hade saken varit annorlunda. Små städer är små städer.

Gömda - en sann historia?

Innanför omslaget börjar Marklund om igen på sitt sann-tema: ”Detta är en sann historia, en dokumentär roman. Den handlar om en av de vanligaste och smartaste tjejer jag träffat. Maria Eriksson – tvåbarnsmor, radhusägare, banktjänteman.”

I den bok som jag håller i handen står inte en rad om att ändringar gjorts i handlingen. Tvärtom står Mia Eriksson som medförfattare. Man får en genuin känsla av dokumentär.

Sista tre meningarna på bokens baksida lyder: ”Gömda” är en sann berättelse. Den är en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten. Skräcken finns här – men också hoppet, modet, glädjen och en kärlek som övervinner allt.

”Gömda” är en roman. Problemet är att ingen längre uppfattar den som sann så egentligen behöver inte förlaget ändra på texten.

Den finns romaner som ligger nära sanningen. Truman Capotes ”Med Kallt Blod” är en sådan.

Han anses av många som gestaltare av dokumentär romanen. Medan Marklund rev ihop ”Gömda” genom att prata med Mia och läsa myndighetsutredningar och påföljande beslut selektivt vintern 93-94 så ägnade Capote sex år att färdigställa sin bok om morden på en Kansasfamilj.

En sådan har kallats för dokumentär roman, på engelska ”documentary novel”.

Men Truman Capote själv hade en annan bild av sitt verk som han kallade ”nonfiction novel”.
Så här sa Truman Capote i en intervju med George Plimton 1966:

“The nonfiction novel should not be confused with the documentary novel--a popular and interesting but impure genre, which allows all the latitude of the fiction writer, but usually contains neither the persuasiveness of fact nor the poetic attitude fiction is capable of reaching. The author lets his imagination run riot over the facts! If I sound querulous or arrogant about this, it's not only that I have to protect my child, but that I truly don't believe anything like it exists in the history of journalism.”

Capote själv ansåg inte att hans litterära metod kunde liknas vid dokumentär romanens. Det betyder att det enligt Capote redan fanns sådana. Ändå anser man att han är dokumentärromanens fader.