Kleerup föröver!

En som druckit palsternacksjuice och behållit sin skönhet!

Januari är galornas månad i Sverige. Jag antar att det inte bara är så i Sverige och det är ju helt naturligt. Varför sammanfatta föregående års insatser i september? Nej, januari är månaden då alla prestationer ska premieras.

När jag växte upp fanns det inga direktsända oscarsutdelningar, grammisar, tonysar eller baggisar.

Det var Frukostklubben och där fick alla en nål av Sigge.

Men tidernas förändras och vi med dem. Så när mörkret lägrade sig över Zinkens Damm föregående afton så samlades familjen kring fotogenlampan och läste högt ur nomineringslistan till årets Grammisutdelning.

Orsaken var att både Carina och jag är lite äldre än de som är lite yngre. Vi kan ha missat något som hänt under musikhimlen. Uppdatering var alltså kvällens stridsrop. Har man en fjortonåring i nära släktskap går det inte att se ut som en fågelholk när hon pratar om Kleerup. Om hon nu gör det.

Det började bra. Adam Alsing och Gry Forsell visade sig i några medeltida frimurardräkter. De hade möjligen ett symboliskt värde. Det är något teflonaktigt över de där två. De gör inga fel, pratar på och genomför saker och ting men lämnar aldrig något bestående efter sig. Tecken i tiden. Ett slags blåvitt radarpar. Totalt ofarliga.

Jag hade redan fått i mig några glas vin och då brukar jag bli lite vresig och en smula kritisk. Det har att göra med många olika saker. Först och främst kan jag inte sjunga. Jag är den där som hörs lite speciellt vid sidan av alla andra. Så när den var min tur att gå fram till den vårliga uppsjungningen till musikbetyget och ”Alla fåglar kommit ren…” så var rösten bredvid stamporgeln knappast stark om ens hörbar.

Sånt odlar avundsjuka, låga kvalitéer och ett vaket öga. Det enda man har makten över är om man ska fånga upp ett ”stagedive” eller inte.

Det började bra. Takida heter en grupp som har en bra sångare. Jag antar att han aldrig hade något problem med ”Alla fåglar kommit ren…”

Äntligen…tänkte jag men det visade sig att de bara skulle spela.

Resten var en förbluffande sövande tillställning.

En förvirrad Steve Buscemikopia dök upp och då vaknade jag till. Dessutom hade raggen redan rest sig när Skånskan dök upp. Tänk att vakna upp bredvid den rösten. Nu visade de sig att det var just vad Steve Buscemikopian hade gjort. Enligt Håkan Hellström. Men Steve(som är min favorit, originalet alltså) hade andra grejer i skallen. Han hade antagligen fått lämna pisseprov.

Det verkar rimligt. Det borde Hellström också fått. Förr i tiden söp rockstjärnorna i tre dagar och förstörde hotellrum. Hellström och Kleerup borde ringa upp Keith Rickards och lära sig knarka och supa lite ordentligt för det här var närmast pinsamt. Antingen är man nykter eller också är man dyngrak och spyr på programledaren. De här gymnasiala fyllorna som vi fick bevittna igår bådar inte gott för framtiden.

Kleerup hade åkt på en klassisk noja och for runt innan han fick ett pris och knäckte höftleden på Kerstin Dellert medan han väste något om hemliga poliser, hörsnäckor och pissa.

Någon som såg ut som klippt och skuren ur Cabaret och hette Fakir skulle sedan dela ut ett pris men lyckades istället berätta lite om sina egna priser från 2007. Starkt!

Lasse Stefanz har blivit kult. 41 år har de hållit på. De flesta Grammisgalor har de tillbringat i turnébussen men nuförtiden är de inte bra kult utan säljer mest av alla. Kristiansstadsbandet som fick sitt namn för att s:n var slut(fyra var ett för mycket) i arrangörens låda.

Robyn fick pris. Jag gillar henne men nuförtiden låter hon tyvärr alltmer som Björk. Några Boyzone ynglingar sjöng avslutningsvis stämsång och fick sedan påpassligt pris för årets låt.

Anna blev glad också. Det glömde jag. Två gånger till och med.

I dagens tidningar har Kleerup utnämnt sig till årets enfant terrible by purpose skulle man väl kunna säga.

Gry hade till och med masserat axlarna på den nojige artisten. Socialstyrelsen hade nämligen rekommenderat åtta civilsnutar med provtagningsrör till galan och då brast det för fjunper. Här kommer några spänstiga uttalanden.

”Jag tycker det är tråkigt att bo i ett land där polisen är så jävla torr”

Jag vet inte om det citatet går till Rockens Hall of Fame.

När Expressen frågar varför snutnojan blev så arg och undrar om det hade att göra med Hellströms fyllgliring och Skånskan som Kleerup tidigare pillat på och omvänt, skriker kamrat Kleerup så här:

”Nej, det här handlar om Säpo, djävla idioter!”

Jag kommer ihåg när vi hittade Janne i buskarna lätt skakande. Det var 1969. Vi hade dragit en holk i Rosan och sedan försvann Janne som ett skott. Medan han sedan ihopkrupen och stirrig vägrade pallra sig ut från busken berättade han spännande historier om Lindberg & Lindberg, två civilsnutar som brukade patrullera vår ungdoms marker.

Snutnoja, kallade vi det.

Undrar om inte Kleerup blandade ihop, FRA, Fildelardebatten och sin egen fyllnoja.

Men sedan kom det ett antal minnevärda rader från Kleerups lager:

”Jag gör musik. Jag arbetar för svältande barn. Jag får Sverige att må bra på helgerna. Varför ska de förstöra,” säger Kleerup och berättar för Aftonbladet att han blev förbannad av att bli inplockad och testad mitt under galan.

”De är ju så jävla anala. Ingen kan softa. Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor”

Det blev trots allt en ganska underhållande kväll för de journalister och fotografer som bevakade tillställningen i varje fall. Efteråt slår jag Kleerup på nätet. Har skrivit flera berömda låtar. En tillsammans med Robyn och en till Cyndi Lauper. På nätet står det att han har bokstavskombination och medcinerar. Där försvann den sista illusionen om att rockmyten trots allt kan leva vidare.

Vi andra har nästan glömt alltsammans redan.Vilka var det nu som fick för bästa låt?

Hette dom V.M.D...?