Beyond Retro

Kleerup igen!

Nu dök han upp i Debatt, nyktrare än på Grammisgalan men småhispig som vanligt. Övriga musikbranchen hade tackat nej. Svagt. En moralfilsoferande f d medlem i Hammerfall fick stå för den religiösa nej- linjen.

Låt mig säga så här: Kleerup fyller trettio i år. Jag gillar inte hans musik men det gör andra. Jag kommer kanske att gilla hans musik. Det vet man aldrig.

Andreas Kleerups argumentation om droger är jag däremot väl bekant med. Just ikväll var den lite klädsamt delad. Man skulle inte fördöma och det var inte bra med droger och rätt som det var, vart det jättedåligt med legaliserad hasch på Apotek som Birgitta Stenberg föreslog.

Man förstår Kleerups kluvenhet inför problemet. Enligt hans uppfattning så har hälften av alla böcker och skivor skapats på droger. Det är liksom fifty/fifty i hans värld.

För honom var hasch jättedåligt för andra är det kanske bra. Vi borde alla softa lite mera, mer psykvård och färre poliser. I Göteborg är det bättre och bäst är det i London. New York hörde jag inget om. Det är väl i stort sett vad Josefsson fick ur den pratsamme Kleerup. Exakt vad som hände på Grammisgalan fick vi inte veta. Det lät som det blev pisseprov och att han sedan rymde hem och sedan vidare ut nån bakväg. Vad var det han stack ifrån? Blev det inget streck på stickan? Hade han tagit något? Nej, inte den dagen. Rock´n Roll!

Birgitta Stenberg som idag är 77 år fick bli kvällens knarkmormor och berättade inte utan stolthet att hon och poeten Paul Andersson hittat på ordet knark 1950 eller vad det var och det var självfallet i intressant och bohemisk Parismiljö. Det var Beyond Retro och Kleerup såg ut att må bra. Det knarkade som i Stieg Trenters roman när hissen rörde sig fick vi veta och det var samma ljud när de knaprade på sina amfetamintabletter på det glada femtiotalet. Tack Birgitta!

Det har alltid funnits och använts knark bland vissa författare, konstnärer och delar av den kulturella eliten.

Så Birgitta får berätta att det fanns och sedan fick Kleerup stå för statistiken.

En stor del av programmet ägnades annars åt att lyssna på hur jävla svårt och krävande det är att vara konstnär. Det måste ha varit ett fruktansvärt krävande tankearbete bakom den student vid Konstfack som spelade psykfall som ett konstnärligt projekt på ett allmänt sjukhus.

Kom tillbaka Marie-Louise! Allt är förlåtet! Nu vill vården ha 11000 spänn av Konstfack.

Jag kan ställa upp på att villkoren för konstutövare inte är bra. De borde få slippa fildelare som stjäl deras musik och gör den tillgänglig i gigantiska tjuvgömmor för miljoner. De borde få lägre skatt och bättre betalt för tavlor och böcker och det är antagligen lägsta snittlön för en konstnär i varje enskilt land bland alla yrkesutövare.

Jag kan förstå att vissa knarkar för att undersöka ifall de blir bättre författare, musiker eller målare. Men jag vill inte ha en LSD berusad snutnojig konstnär som jagar runt med en yxa i min trapp och jagar kreativa demoner som slåss i ett inbillat mikrokosmos som flyttat in i grannens huvud.

Så fort det finns en enda vetenskaplig undersökning som stödjer den kreativa teorin är jag beredd att köpa den. Men varför har ingen gjort denna undersökning?

Sanningen är som någon sade i programmet att de flesta som var duktiga och gjorde fantastiska verk redan var skickliga när de började knarka, dricka eller vad de nu höll på med. Charlie Parker, Jimmy Hendrix, Brian Jones, Janis Joplin för att bara ta några som bevisligen skapade fantastisk musik. De blev i tur och ordning 35 år, 28 och 27 år gamla. Det finns flera. Jim Morrison 28 o s v.

Skulle vi velat att höra mer av dem. Absolut. Men det fick vi inte eftersom de knarkade ihjäl sig.

Kleerups bjussar på sig själv och en korkad skribent som jag har glömt namnet på blabbade om förståelse. Jag tror att hon jobbar för Expressens kultursidor. Isobel Hadley-Klamptz heter hon förresten. Samma tidning som jagade knarkare i portar på sextiotalet. Nu var det minsann andra toner.

Det är inte bra att använda droger och speciellt farligt att använda narkotika.

Jag har använt narkotika regelbundet från det jag var tretton till jag var sexton. Sedan har jag kanske rökt hasch några gånger för att prova om jag kom ihåg rätt när jag slutade. Det gjorde jag. Det ger mig absolut ingenting. Man blir bara seg.

Jag har arbetat med narkomaner professionellt och jag känner massor av människor som har haft ett helvete med narkotika och andra droger med för den delen. Varför skrivs det så få böcker på temat ”När jag drack mig lycklig” alternativt ”…knarkade mig lycklig”

Det är möjligt att någon enstaka poet eller författare har lyckats skriva en bra scen med ett glas vin, en feting eller en sil i armen men då tillhör det undantagen som bekräftar regeln. Sedan finns det en annan farlig sak med denna diskussion.

Det är när framgångsrika kändisar pratar skit om att droger skulle vara så jävla kreativa.

För Amy Winehouse, Kleerup & Co är det ju lätt att glida in någonstans på en avgiftning och skriva ut en check på 100 000. Men för ett vårdbiträde så brukar det inte sluta lika bra. Jag har också svårt att tänka mig att Amy Winehouse röst och storhet har sin grund av ett långvarigt narkotikamissbruk.

Vissa klarar att bruka narkotika men de är väldigt få vilket Winehouse-fallet torde bevisa. Så få att du inte ens behöver räkna med dem. De flesta får inte ett bättre liv utan ett mycket sämre av narkotika.

Narkotika är som regelbundet berusningsmedel en flykt från verkligheten precis som sprit.

När jag växte upp på 60-talet så fanns det inte så många narkomaner. Några fanns det men inga som man som trettonåring uppfattade som tunga narkomaner.

Jag kommer ihåg många. En var Ronny. Han var en glad och snäll kille med axellångt, blont,lockigt hår. Alla tjejerna gillade Ronny. Han dog när han var sexton av en överdos. Provade tyngre saker. Det var då det började. Allvaret.

När unga människor hör författare och musiker sitta och svamla om kreativitet och efterfester med kilometerlånga kokainlinor så tror de att det är ett ballt liv som väntar ifall de lyckas komma med på någon fest.

Jag har nyheter för er som är yngre. Det där livet var kanske ballt några år på sextiotalet innan folk blev beroende eller upptäckte som jag att det var skit. Det var dyrköpta erfarenheter för mig och många andra. En del av ens ungdom försvann med ett antal hekto afghanska naturprodukter.

Innefolket och bratsen på Stureplan har redan tjänat ihop sina pengar. För mig får de gärna knarka ihjäl sig om de tycker att det är deras ansvar för ungdomar som de vet drömmer om ett sådant liv. Men när de knarkar så hoppas jag att polisen tar dom. Det är nämligen inte legalt att knarka. Kleerup tycker att vi ska satsa polispengar på psykakuter. Birgitta Stenberg tror att misshandeln i hemmen minskar om vi kan gå och köpa några gram svart Nepal eller Rödlibb på Apoteket Röken. Ska det vara en låda haschplåster också?

Många människor har problem. En del försöker lösa dem med droger. Det brukar ofta misslyckas. Ibland dricker jag för mycket, tar mig en ordentlig bläcka och rensar hjärnan. Men jag vet var gränserna går. Tror jag. Med narkotika fungerar det inte så. Det spelar ingen roll om så Janne Josefsson själv tror det.

När jag skriver så kan jag ta ett glas vin någon gång. Det har hänt. Men nittionio procent av mitt skrivande sker nyktert och vanligtvis under det som tråkigt nog kallas normal arbetstid. När jag lever mig in i mina karaktärer så räcker min fantasi mer än väl till och det tror jag att de flesta människor som skriver, målar eller skapar musik skulle hålla med om. Det var ju faktiskt vad fifty/fifty Kleerup sa. Att han gjort sin skiva när han var på rehab och gick långa promenader.

Bara han nu inte missuppfattar betydelsen av behandlingshem för sitt konstnärliga skapande.

Det fanns ungefär 26 000 tunga missbrukare i Sverige 1999. I förra veckan pratade man sig varm hos samme Josefsson för fritt heroin. Det är inte så att hela Sverige håller på att bli ett knarkträsk. Långt därifrån. Men det har skett en viss ökning av tungt missbruk sedan slutet av 70-talet. Speciellt på 90-talet. Det som behövs är bättre vård. Det har Kleerup faktiskt rätt i.

Droger är ett problem. Det löser man inte med fritt heroin, fri sprit eller fri nedladdning. En tung knarkare i full sving kostar samhället 1 miljoner per år eller mer. En narkoman i vård några hundratusen. Säg nu inte att man ska skjuta narkomaner för det orkar jag inte ens höra på.

Däremot har alla människor ett ansvar för sitt eget liv…och kanske viktigare andras.

Jag blir däremot lite betänksam när jag hör en konststudent säga hos Josefsson att hon måste ha tummen i ölflaskan hela tiden på fest så att ingen stoppar något i flaskan. Så var det aldrig på 60-talet i mina kretsar i varje fall. Men det var ju ett tag sedan å andra sidan.