Söndagsreflektioner

Carina har badat mamma och valpar halva förmiddagen. Deras pappa Chopper(starkt misstänkt) gjorde mål och stack till USA.

Så varför inte börja denna rapport med lite något så trevligt som 48 timmar gamla hundvalpar.







Nej, hästarna gick inget vidare igår.

Visst var ”Dear Jackie” ”Dear” men nådde just ingenstans alls. Efter ett smörlopp i ryggledaren kasade hästen som just en smörklick i juli sakta ut ur vänstra bild kanten när förhandsrapporterna indikerade spets och slut i andra väderstrecket.

Victory Love som det andades avslag om från alla håll och kanter utom från Stig H Johansson som hade klart för sig saker och ting. Victory Love gjorde en sjuhundrametersrepa som man sent glömmer och vann sedan komfortabelt.

Trav e´ Trav som sagt.

Igår bordades ett nytt fartyg av Israel. Det tog fem minuter. Antar att aktivisterna inte ville bli skjutna. Just i detta nu håller de israeliska myndigheterna på att strippa fartyget på varor och material som de inte anser får komma in till Gaza. Bla cement.

Så som jag ser det har Israel lyckats fint. Istället för att bygga upp Gaza förser aktivisterna Israel med gratis cement. Vore intressant att få reda på var den tar vägen. Till muren?

Om ett år ligger en utredning på bordet som säger att Israel gjorde fel enligt folkrätten. Under tiden kommer nya skepp som Israel med van hand kapar på internationellt vatten strippar efter sitt eget gottfinnande. Nu har Israel pekat med hela, det internationella samfundet har ylat lite och ingenting har förändrats i grunden.

Samma, blockad, samma godtyckliga kapning av hjälpfartyg, samma helvete för vanliga palestinier, ökat stöd för Hamas.

Israel har ännu en gång lyckats dra dit de vill.

Det är ungefär som när en proffskusk drar sönder en amatörtränare i en tillsynes vansinnig duell om ledningen.

Den kampen gäller inte det aktuella loppet där båda kommer sist utan nästa lopp.

Mellanöstern fungerar mer som ett travlopp än som svenska debatten i övrigt.

Om två timmar är det final i franska öppna. Nadal och Söderling. Ska bli roligt att se och dessutom på SVT.

Jacob Zumas andra fru är gravid med livvakten som tagit livet av sig.

Visst händer det intressanta saker i världen. Åtminstone i fotbollens tillfälliga Mecca.

Snart drar det igång.

Varför är jagredan trött på bröllopet?

Kan det var för man redan vet vilka kalsonger Daniel kommer att bära.

TV4 låter SD gör reklam men en miljon av intäkterna går till en kampanj mot rasism.

Påminner om att ATG betalar TV4 90+60 miljoner om året för att visa trav och reklam och i utbyte får spelarkollektivet en smutskastningskampanj blandad med ren personförföljelse utan motstycke samt inställda och flyttade referat eller också tar TV4 betalt för att visa det som de redan fått betalt av spelarna för.

Same Same But Different!

Sommaren är fortfarande kort och den blir kortare för varje dag.

Nu ska jag ut med vår egen krigare och sedan tänker jag ta mig en stilla GT och titta på tennis.

Min svärfar Leif var ett stort tennis fan och spelade själv till han var över 80. Han gick tyvärr bort för sex år sedan. Han tittar säkert också på matchen. Skål Leffe!

Det slår mig att en del modeller inte tillverkas längre. Synd! Verkligen!

Ship to Hell!

Att Israel skulle klippa till mot hjälpsändningen till Gaza var ingen överraskning.

Inte för mig i varje fall.

Däremot hade jag kanske inte räknat med att de skulle lämna tio döda efter sig.
UD:s kabinettsekreterare Belfrage har kallat till sig Israels ambassadör.Jag hoppas han inte skräder orden.

Det verkar också som om israelerna lyckats pricka Sheikh Raed Salah, en av de främsta religiösa ledarna inom den palestinska rörelsen. Överlever inte han lär det bli synd om Israel. Snyggt jobbat!

Så nu är det bråttom för Israel.

De få vänner de haft tycker nog att en del gränser passerats de senaste åren.

Den här är en provokationen kan leda dem till en tredje intifada. Just så har Israel ofta tråcklat sig fram årtionde för årtionde. En rejäl provokation så att det börjar jäsa på de ockuperade områdena, raketerna börjar regna och sedan är det igång.

Iran har också mycket att tjäna på ett krig, liksom Syrien.

Ur den synvinkeln var aktionen ”Ship To Gaza” exakt vad Israel behövde för att avbryta det ganska kraftiga tryck som omvärlden satt på dem.

Kaos och ett litet krig skulle sitta fint för dem just nu.

Ehud Barak säger att Israel blev attackerade från fartygen. När de bordade dem ja! På internationellt vatten. Det hävdar åtminstone svenska UD.

Så kan det vara. Eller inte. Det kan till och med vara så att någon provocerat medvetet från fartyget där bl a Uppsala professorn Mattias Gardell finns med.

Det fartyg som attackerades var av allt att döma det som bar en stor turkisk flagga på sidan. Turkiet skulle inte dra sig för en provokation precis som Israel.

Det finns en massa obesvarade frågor. Om fartyget befann sig på internationellt vatten,vilket verkar vara fallet har väl ett fartyg rätt att försvara sig mot ett väpnat piratanfall? I normala fall.

Men det här var inte ett normalt fall. En sådan här aktion samlar en massa olika typer. Någon eller några kan ha deltagit för andra syften än en fredlig demonstration.

Att Israel pepprat på Sheikh Raed Salah om det nu stämmer tyder på att situationen glidit dem ur händerna.

Att de här båtarna skulle använda vapen mot Israel i händelse av att Israel försökt borda dem verkar sanslöst. Om palestinierna och deras vänner avsett att ryka på Israel i händelse av att de israeliska myndigheterna försökt stoppa hjälpsändningen så skulle de väl ringt problemlösare Jan Guillou som skickat med en kärnvapenbestyckad atomubåt som eskort.

Alltså: antingen vapen eller inga vapen.

Men palestinierna eller rättare sagt delar av den palestinska befrielserörelsen har alltid haft suddiga uppfattningar om vad som fungerar i sådana här sammanhang eller inte.

Samma suddiga linje har Israel haft. Det är inte första gånge Israel skiter i lagar och internationella avtal.

Först kommer Israel. Sedan resten av världen.

De ser sig tyvärr som Guds utvalda folk.

Så länge vi inte plockar ur dem de där övermänniskofasonerna kommer de att fortsätta att ställa till problem. Kidnappa folk utomlands, lönnmörda folk i Dubai, bomba kärnreaktorer i Irak där civila franska tekniker strök med et c.

Israel svarar inför Gud och ingen annan.Det vet vi men nu ska de lära sig att veta hut!

I annat fall får de väl hålla sig helt för sig själva enligt min uppfattning.

Nu måste världssamfundet göra något så att de där självsvådliga facisterna för en gångs skulle förstår att det är allvar och inte nån jävla födelsedagsfest med där Israel är födelsedagsbarnet 365 dagar om året.

Tre frallor till kaffet!

I morse på första hundrundan var det svinkallt men nu när solen legat på ett par timmar så ser det faktiskt ut att bli en riktigt fin dag i Stockholm.

Tre frågor fångar min uppmärksamhet.

Först en nyhet i brittiska The Guardian.

Ett tidigare topphemligt dokument sägs avslöja att Israel erbjöd Sydafrika 1975 att köpa missiler som bestyckats med kärnvapen.

Ett problem är att Israel inte erkänner att man har kärnvapen… alls.

USA:s före detta president Jimmy Carter sa för några år sedan att Israel har 150 kärnvapen.

Den här veckan diskuteras nedrustning i New York. Jag har i många år bestämt hävdat att hela resonemanget kring kärnvapen i ME måste innefatta Israel.

I den värld där jag föddes tio år efter andra världskrigets slut kan jag eventuellt köpa att Israel skaffar sig lite trygghet. Hade man nyligen upplevt att 2,9 miljoner av den svenska befolkningen mördats i läger så är det rimligt att man i en ny stat försvarar sin befolkning. T o m Sverige hade planer på att tillverka en atombomb på femtiotalet.

En svensk blågul atombomb.

Nu blev det inget av med den saken.

Dessutom har det gått sextiofem år sedan andra världskriget tog slut.

Den gyllene frågan är alltså ifall Israel ska ingå i en kärnvapenfri zon i ME. Det tycker jag är rimligt. Faktum är att Israel upprepade gånger visat prov på att landet inte accepterar andra staters rättigheter. Istället kan man uppfatta det som om Israel är ett sällsynt klåfingrigt land.

MEN dagens artikel må vara smaskig men det krävs ännu några pusselbitar innan man med 100 procents säkerhet kan uttala sig i frågan.

Alla pilar pekar dock i en riktning.

Israel har alltid framställs sig själva som en ansvarsfull hanterare av kärnteknik.
Det är svårt att finna något ansvar i att socialdemokraten Shimon Peres skrev under avtalet med Sydafrika 1975 mitt under apartheidregimen värsta tid.

Men köpte Sydafrika några kärnvapen. Den frågan svarar inte The Guardian på. Bevisen i form av avtalet som tagits fram av den amerikanske forskaren och författaren Sasha Polakow-Suransky säger inget om kärnvapenstridsspetsar. Det säger att Israel kan leverera med tre olika laddningar och sedan använder man kryptiska formuleringar.

Uppgifterna finns i Polakow-Suranskys bok; The Unspoken Alliance: Israel's secret alliance with apartheid South Africa, som kommer ut denna vecka.

Min fråga är hur dessa uppgifter hänger samman med det faktum att Israel faktiskt hjälpte Sydafrika att ta fram sex atombomber. Hur hängde detta samman med Jericho-dealen om det nu kom till stånd en sådan.

När Bothas apartheidregim föll i slutet av 80-talet och Nelson Mandela släpptes fri så blev plötsligt hela världen jättenervös. Att ett gäng rasister förfogade över kärnvapen var inga problem. Frågan löstes genom att Sydafrika erbjöd sig att nedrusta sitt kärnvapenprogram.

Men uppgifterna stämmer väl med vad information en sydafrikansk spion kommendör Dieter Gerhardt som greps 1983 då han spionerade för Sovjetunionen.

Han hävdade att Israel erbjudit åtta Jerichomissiler med ”speciella stridsspetsar” som han uppgav skulle vara kärnvapenladdningar.

I vilket fall är saken djupt pinsam för Israel och det är väl en kvalificerad gissning att det inte är en händelse att det hela läcker just nu genom den aktuella boken.

Dagens andra klo är vår egen minister Jan Björklunds sanslösa uttalande i en morgonsoffa att ungdomar ska ha halva lönen.

Björklund borde stannat i militären så hade vi varit av med honom vid det här laget.

Han resonemang bygger på två helt olika resonemang som han fräckt nog bakar ihop.

Lärlingssystemet har funnit under större delen av 1900-talet för vissa yrken. Inom journalistiken, murarskrået, sotarskrået m fl.

De flesta rena yrkesutbildningar har eller har haft ett lärlingssystem.

Det har fungerat bra. Man läser på yrkesskola/grymnasieskola och sedan jobbar man något eller några år och får sedan full lön. Inga konstigheter. Man gör inte samma jobb. Har inte samma yrkesskicklighet.

Jag minns att Carina, min fru berättade om när hon rensade rovor ute på mälaröarna i början av 70-talet. Hon hade ungdomslön. En dag kom bonden fram och sa att hon jobbade som en vuxen och skulle ha vuxenlön.

När jag arbetade i Helsingborgs hamn med att stuva kaffe och frukt var jag 14 år.

Visst man skulle vara äldre men det var aldrig något snack om att man skulle ha ungdomslöner. Jag tjänade lika mycket som de andra gubbarna och förväntades arbeta lika hårt.

Idag använder krämare som Björklund ålder som ett argument för att man ska ha lägre lön generellt. Istället för att ta tag i alla som utnyttjar ungdomar och andra för skitpengar i butiker, restauranger och andra svartbranscher så brakar Björklund på i nykonservativ anda:

– De under 23 ska ha en rejält lägre lön, minst hälften av vad de vuxna tjänar, sa Björklund.

Problemet är inte att unga jobbar sämre utan att Björklund och hans politikerkolleger inte lyckats skaffa jobb åt ungdomar. Så de som skulle tjäna hälften är politiker som inte klarar av sitt jobb snarare än ungdomarna.

Till sist så har Jan Guillou kommit med nya vetenskapliga rön när det gäller Vilks.

Innan var Vilks en värdelös konstnär. Nu gäller kritiken att Vilks inriktar sig på lättantändliga icke representativa invandrargrupper.

Samtidigt passar JG på i sin senaste krönika i AB att slå ett slag för sig egen yttrandefrihet.

Den har ingen förnekat och nog allra minst Vilks.

Enligt JG är de flesta muslimer inte sådana som tar illa vid sig av Vilks piruetter. Men vissa gör det.

OK, det har jag sagt hela tiden.

Vilks är en estradör. Stämmer.

Så mycket mer får vi inte veta.

To Be Continued…

Från klarhet till klarhet!

Nya regler för IDF de israeliska militära styrkorna träder i kraft denna vecka.

I korthet innebär den nya ordningen att IDF har rätt att deportera 10 000 palestinier från de palestinska områdena på Västbanken.

De som först kommer att drabbas enligt den israeliska tidningen Haaretz söndagsnummer kommer att vara palestinier som har ID handlingar från Gaza och även barn till sådana palestinier som fötts på Västbanken. Vidare sådana som fött utomlands eller på Västbanken med som av olika anledningar saknar uppehållstillstånd. Till sist kommer utlandsfödda sambor till palestinier att drabbas.

Jo, jag glömde en sak. De deporterade kan få betala sina kostnader i samband med deportationen själva. Det är väl snart bara märken och ugnarna som saknas!

Ungefär som att bo på Gitmo och betala för lunch, tvätt och kaffe med bulle eller vad nu israelerna bjuder på i lägren.

Smashing!

Israel går från klarhet till klarhet.

Det börjar bli svårare och svårare för Israel att skylla ALLT på antisemitism och allmän ovoghet gentemot den del av Israel som består av hårdnackade ockupanter iklädda kalotter.

Och det blir inte tal om nedrusting av några israeliska kärnvapen om de nu har några som USA:s förre president Jimmy Carter påstod. Att frågan om Israels 150 atombomber och Irans vilja att skaffa sig en egen bomb hänger samman finns inte i skallen på detta fredsälskande folk.

Lösgodis!

Efter två dagars videodebatt på Newsmill har jag upptäckt ett par väsentliga förhållanden.

Ibland kan man uppleva en del inlägg i travdebatten som inskränkta. Jag är också tillräckligt ödmjuk för att tillstå att andra säkert uppfattar mig som lika inskränkt.

Men jag har glada nyheter. De finns sådana debattörer i alla frågor som det verkar.

I söndags var det middag hos svärmor med gäster. En gäst var psykolog och jag berättade lite skrönor ur mitt fördomsregister, eller rättare sagt vilka karaktärer jag stött på i fr a Irak.

Psykologen tyckte att man borde forska på området.

Faktum är att det finns närmare områden och människor till hands. Mina egna landsmän gör mig ibland mörkrädd.

Jodå, den nuvarande regimen som ju då inte är något annat än nickedockor åt USA är 1000 gånger sämre än Saddam.

Så högt pris får vi betala i Sverige för yttrande och tryckfrihet.

I Kurdisk press kallade en kurd presidenten Massoud Barzani för pedofil och hallick.

Kurden som jag tror var från Österrike med hade eldat på Internet mot Barzanifamiljen och återvänt under sommaren för ett besök arresterades men benådades och man lät saken bero. Det var under tiden jag var där och jag förutspådde den där benådningen inför en människorättsaktivist med darrande underläpp.

Om man skrivit att Saddam var pedofil och hallick och sedan tagit planet till Bagdad före 2003 så tror jag resultatet hade blivit mera dramatiskt.

Så har det varit i den här sorgliga videofilmsdebatten.

Ändå blir man lite beklämd när någon som genomgått svensk skola och av namnet att döma är ursvensk om uttrycket tillåts, påstår att Saddams regim var 1000 gånger bättre än den nuvarande folkvalda, visserligen med fel och brister men dock med en grundläggande demokratisk konstitution, partier, opposition och parlament.

Sådant förstår jag inte. Dessutom anser sig samma person sig vara vänster. Vad är det för vänster att jämföra USA med nazisterna.

Sedan hade 2,7 miljoner människor dött p g a USA:s krig. En rent absurd siffra som inte har täckning någonstans.

Hur många dog under andra världskriget? Var det värt de allierades offer eller inte?

Bara för man kan använda Internet som en plattform behöver man inte hantera fakta som lösgodis. Jag menar det är ingen naturlag.

Obama har som bekant tecknat ett avtal om begränsning av kärnvapen med Ryssland. Samtidigt har han inbjudit 40 olika länder för att diskutera spridningen av kärnvapen till terrorister och den övergripande frågan om kärnvapennedrustning.

Däribland Israel.

Det var meningen att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle komma men enligt den israeliska dagstidningen Haaretz så skickar han istället sin underrättelse och atomenergi minister Dan Meridor. En markering eftersom Netanyahu misstänker att Turkiet, Egypten och andra muslimska länder kommer att kräva att Israel undertecknar icke-spridningsavtalet(NPT) från 1970 som 189 länder undertecknat. Dock inte Israel, Indien, Pakistan och Nord Korea.

Visst är världen underbar. Israel är dessutom ett av få länder som verkligen spridit kärnvapenteknologiskt kunnande tillsammans med Pakistan. Israel lärde Sydafrika att tillverka atombomber.

Själva vill de inte berätta hur det står till med deras eventuella kärnvapen men USA förre president Jimmy Carter avslöjade för ett par år sedan att Israel själva har 150 atombomber.

150!

Det räcker ett tag.

Underrättelse – och Atomenergi Minister… Festlig kombination! Indeed!

Nothing happened!

Sydafrikanen Richard Goldstones rapport blev ett tass-tassande av FN:s ordförande sydkoreanen Ban Ki-Moon idag då han uppmanade partnerna Palestina och Israel att göra egna trovärdiga rapporter annars ska Goldstones rapport som rör krigsbrott i samband med Israels senaste demoleringskampanj i Gaza 08-09, sändas vidare till Internationella brottmålsdomstolen(ICC) i Haag.

Utrikesminister Hillary Clinton redan utlovat USA:s veto vad gäller rapporten, vilket glädjer Israel som låtsas som om den inte existerar.

Fatahs Abbas har vinglat hit och dit på ett sätt som får en att undra om han helt tappat balansen. Ett agerande som fått Hamas på tårna.Grattis!

Så det blir nog en frideful jul i år också.

Med hjärtat på rätta stället!

I morgonens kvällstidning får man reda på att en amerikansk judisk advokat stämt Aftonbladet på 55 miljoner. I New York. Var annars?

Den senaste veckans inflammerade debatt om Donald Boströms artikeln i Aftonbladet har lett till en diplomatisk kris mellan Israel och Sverige, upprörda röster i alla läger och tja, möjligen en välbehövlig diskussion om yttrandefrihet, pressfrihet, bloggars status men knappast en enda artikel i sakfrågan.

Det är den ytliga, svepande, dagsländejournalistikens förbannelse.

Där ser vi kanske den största svagheten i dagens förkrympta journalistik.

Dagens media har helt enkelt varken tid eller lust att ta reda på något mer i fallet om organhandeln.

Finns det något att tillägga?

Absolut.

Jag har funderat rätt så intensivt på den här debatten ur ett journalistiskt perspektiv. Försökt att tränga in under skalet.

För det första. Får man ställa frågor i en artikel? Det får man.

Efter att ha gått igenom frågan en smula mer än svensk media, men mindre än vad som skulle behövas ut journalistisk synpunkt har jag kommit fram till följande:

Boströms artikel reste berättigade frågor som borde väckts direkt i samband med att FBI avslöjade New Jersey gängets verksamheter för pass en månad sedan.

Annars har Donalds bok "Inshallah"(Ordfronts förlag) funnit i bokhandeln under ett antal år nu och där fanns uppgifterna och frågetecknen klart och tydligt formulerade. Så varför var det ingen i den stora och delvis väl betalda journalistkåren som följde upp frågan.

När nu den israeliska lobbyn med Israels nuvarande utrikesminister i spetsen försöker ta heder och ära av Sverige på ett sällsynt pinsamt sätt med jämförelser till andra världskrigets velande kan man undra vad de har i sikte. Det finns ett samordnat grepp från israeliskt håll. Det som har hänt är att den israeliska högerregeringen har kommit på kant med halva världen, främst tack vare dess korkade utrikesminister Avigdor Liebermann, men i lika hög grad för deras totala ovilja att lösa den israelisk/palestinska konflikten.

Sverige ska som tillfälligt ordförande land i EU har sin släng av sleven. Det här är gammal klassisk Israel politik. Efter jul riktas ljuset mot något annat land.

Antingen ställer man upp på alla tokerier eller också ska man finna sig i att bli kallad antisemit. Där borde Sverige varit tydligare. Det är nämligen Sverige som anklagas för att stödja antisemitiska NGO.

Det proisraeliska NGO Monitor vars främsta uppgift varit att kritisera och misstänkliggöra organisationer som Human Rights Watch, Amnesty och nu senast det svenska biståndet till Palestina(Bland andra utfört av Diakonia), har nyligen publicerat en lång och mycket detaljerad rapport om svenskt bistånd.

Israel har vidare hoppat på Norge eftersom de vågat fira en av deras främsta författare Knut Hamsun(som bl a skrivit Sult(Svält på svenska)).

Men tillbaka till veckans kris.

Donald Boström skulle säkert inte skrivit sin artikel om inte New Jersey härvan exploderat mitt i sommarvärmen.

Hela historien är en enda röra av organhandel, bedrägerier, falska Pradaväskor och mutor. FBI arresterar 44 högt uppsatta samhällsmedborgare i fr a New Jersey,USA. Man kan få intrycket av att det är en amerikansk historia.

Men det är lite mer komplicerat än så.

I sju års tid har misstankarna funnit om att judar i USA varit inblandade i illegal organ handel med syfte att försörja framför allt judiska israeliska medborgare med organ.

Att judar misstänks driva detta har sin naturliga förklaring. Det har inget med antisemitism att göra. Eftersom organen inopererats i stort sett enbart på israeliska judar och verksamheten varit riktad mot att försörja israeliska judar i Israel med organ så är navet i organaffären inte New Jersey utan Israel.

Exakt hur det här gått till. Hur nätverken fungerat, vilka som varit inblandade har varit känt.

I Sverige har vi fått oss till livs bilden av FBI som initiativtagare till denna rekordlånga under cover operation i USA.

Så låt mig därför introducera Nancy Scheper-Hughes för er.

Hon är nämligen den som tipsade FBI om Rosenbaum och hans gäng.

Vem är då Nancy?

Hon är antropolog, amerikanska och en av världens främsta forskare kring organhandel.

Hon kontaktades 2001 av en person i Rosenbaums närhet, en jude som drabbats av samvetskval och som ansåg att det Rosenbaum höll på med var djupt oetiskt och kriminellt.

Men hjälp av denna källa lyckades Nancy Scheper-Hughes kartlägga ett omfattande internationellt nätverk av organhandlare. Detta utgick från Israel där mottagarna fanns. Genom att samla in organ i framför allt Israel, Moldavien och Brasilien och sedan utföra operationerna på toppsjukhus i USA som Mount Sinai och Albert Einstein eller i Sydafrika som har gamla och väldokumenterade relationer med Israel så bröt man visserligen mot en massa lagar och tjänade tiotals miljoner dollar men framför allt skaffade man organ till behövande och betalande judar i Israel.

Nancy Scheper-Hughes kontaktade FBI som sedan tog väldigt god tid på sig. Hon ville inte störa utredningen och har därför legat på stora delar av det material som ingår i en kommande bok.

Nancy Scheper-Hughes har tid, platser, personer som gett organ eller tvingats ge till den israeliska organringen samt namn på kirurger, sjukhus, flygbolag, företag etc.

Den hon anger som huvudmannen för hela denna israeliska ring av organhandlare en israel vid namn Ilan Perry.

Nancy Scheper-Hughes säger i en radiointervju från den 24 juli i år att det finns ett land till i världen där det på går ett liknande organskördande och det är i Iran där staten anställt fyra organjägare som åker runt för att ragga organ.

Nu kommer jag till poängen.

Om jag slår Nancy Scheper-Hughes namn på Aftonbladet och Expressen under tidningarnas respektive sökfunktion på nätet så kommer hennes namn inte upp.

Om man gör samma operation på DN så får man tre sparsamma men intressanta napp. Dock inga aktuella klipp utan det senaste från 2008 som gäller en dokumentär visad på TV8 förra året ”Transplant Tourism”. I dokumentären intervjuas Nancy Scheper-Hughes.

En andra artikel i DN är från 2005 med rubriken ”Sydafrika jagar organhandlare”.

Artikeln handlar om en polisutredning i Sydafrika som alltså Nancy Scheper-Hughes initierat i samband med sina efterforskningar. Den som jagas är israelen Ilan Perry.

Nancy Scheper-Hughes är i artiklen intervjuad av TT-AFP(rimligen AFP) i egenskap av ordförande i organisationen Organs Watch som just motverkar och informerar om illegal organhandel.

En andra och äldre artikel från 2003 gäller iransk organhandel där också samma Nancy Scheper-Hughes intervjuas i egenskap av ordförande för amerikanska Organs Watch. Hon säger då till de svenska journalisterna Knut Kainz Rognerud och Tommy Svensson att i Israel är det ett hundratal patienter varje år som köper njurar.

I SvD finns det två artiklar.En recension av ”Transplant Tourism” och nummer två en variant på artikeln som ovan nämnts rörande israelen Ilan Perry och det faktum att sydafrikanska myndigheter efterlyser honom för att han anklagas för att ha köpt 100 njurar från fattiga brasilianer som sedan opererats in på företrädesvis israeler som flugits till Sydafrika.

Nu är det så här.

Fyra stora tidningar i Sverige har debatterat Nancy Scheper-Hughes uppgifter till FBI som lett gripandena av bl a fem rabbiner och ett gäng skurkar och mutkolvar i New Jersey. Rabbi Levi-Itzak Rosenbaums inblandning var klar för Nancy Scheper-Hughes redan för åtta år sedan. Men i en färsk radiointervju som finns att lyssna på för vem som så önskar så var hjärnan hela tiden israelen Ilan Perry.

Nancy Scheper-Hughes säger nu att Perry en tid flydde till Tyskland men att hon nu tror att han åter är tillbaka i Israel.

Den organhandel som Rosenbaum med flera nu anklagas för att ha sysslat med är illegal i USA. Exakt hur och varför berättar Nancy Scheper-Hughes på ett mycket trovärdigt sätt i intervjun.

Min fråga är enkel.

Varför har inte svensk media undersökt Ilan Perrys inblandning i organhandeln, intervjuat Nancy Scheper-Hughes eller andra.

I Sverige har vi fått intrycket att det varit ett litet gäng förvirrade rabbiner som tjänade pengar och kanske till och med gjorde detta av helt oegennyttiga skäl.

Menen israeliskbaserad organhandelsring med förgreningar över halva världen där rika israeler köpa sig välstånd och hälsa på fattigas bekostnad är en nyhet och verkligen inte antisemitism. Det kan ju till exempel ha handlat om rika araber bosatta i israel. Om den saken vet vi ingenting.

Utom Cordelia Edvardsson som tyvärr verkar ha blivit en aning disträ på äldre dar.

När hon skriver att det handlade om fattiga israeler och inte palestinier så blir man lite betänksam. Vad vet vi om sanningen? Eller menar hon att en kille som Levi-Itzak Rosenbaum är trovärdig, som enligt vittnesmål brukade sitta och vifta med revolvern mot donatorer som tvekade.

Så vad är fakta och vad är fiktion?

Just nu vet vi inte det. Vad den svenska journalistkåren skulle kunna gjort hade varit att ta Boströms artikel som utgångspunkt och snurra upp Ilan Perrys nätverk eller åtminstone undersöka om det fanns andra kopplingar till tveksamheter och organ. Då skulle förre israelske chefsobducenten Yehuda Hiss namn dykt upp som ett brev på posten.

Här finns bl a följande märkliga historia.

Den 14 april 1998 stoppades britten Alisdair Sinclair av den israeliska tullen när han skulle lämna landet efter ett sexdagars besök. Man hittade 9000 tyska mark i ett dolt fack i hans väska och han fördes till en polisstation där han enligt israeliska uppgifter hittades hängd. Vid återlämnandet av kroppen till de anhöriga i Skottland saknades såväl tungbenet som hjärtat.

Yehuda Hiss anklagades också för bristfällig hantering av avlidna soldater i IDF där organ mm saknades. Hiss avskedades 2007 av det israeliska hälsoministeriet. Han blev aldrig åtalad men utredningen visade att han använt organ från döda och sålt dessa vidare fr a som undervisnings material vid olika israeliska medicinska utbildningar.

Hiss var aktiv när Boströms fall dokumenterades. Hiss var dock av allt att döma inte selektiv utan snodde kroppsdelar och organ från alla oavsett religion eller etnisk tillhörighet.

Rosenbaum påstår att hans handel började kring 1999.

Frågan som är outredd är exakt hur Ilan Perrys hela nätverk såg ut. Om det är som Rosenbaum föreslår att fattig israeler bidrog så bör han ju också berätta vilka, var, när och hur dessa befriades från sina organ. Fanns det palestinier bland dessa eller fattiga arabiska alternativt judiska israeler.

Om man tog organ från fattiga israeler så varför inte från fattiga döda palestiner.

Om organ och kroppsdelar försvann på Yehudas institution, vilket är bevisat så var kan det mer ha försvunnit organ och kroppsdelar någonstans. Nu vet vi att det finns en pågående FBI utredning med ett stort antal arresterade som misstänks ingå denna illegala handel med organ.

Det är ingen som sagt att transplantationerna skett huvudsakligen för att ge organ till amerikanska judar eller amerikaner i allmänhet. Istället pekar alla tillgängliga data på att den läcka inom Rosenbaums verksamhet som vände sig till Nancy Scheper-Hughes i början av 2000-talet medverkar till att en stor och omfattande organhandel som syftat till att försörja välbeställda israeler med organ från fattiga brasilianer, fattiga filippiner, fattiga modavier, fattiga ryssar… så varför inte fattiga palestinier och/eller fattiga araber bosatta i det egentliga Israel.

Det tror inte Cordelia Edvardsson. Hon ifrågasätter inte Donald Boströms rätt att skriva utan publiceringen av artikeln. Om Donalds frågor hänger samman vet vi inte.

Men om Edvardssons uppkast att Rosenbaums vittnesmål att det skulle rört sig om fattiga israeler skulle bevisa att det inte rört sig om palestinier är rent nys innan rättegången är avslutad.

Vidare har Edvardsson synpunkter på att Boströmbeskriver en Coca Colaburk i sin artikel som rör mordet på den skjutne palestiniern som senare återlämnas uppsprättad och igen sydd .

Han var inte där, skriver hon. Alltså när det hände och skriver att det kunde var en 7-Up burk.

Cordelia har under en livstid rapporterat från Israel. Oftast bra, oftast sakligt. Jag har ofta med stort intresse läst det hon skrivit. Hon är en av svensk journalistiks mest intressanta nu levande reportrar.

Men när hon ger sig in i läskedrycksresonemanget så blir det pinsamt.

Ja, fast tänk om soldaterna verkligen hade en Coca Cola burk och någon berättade för Donald om den saken i efterhand.

Om ett ögonvittne beskriver att soldaterna kastade ifrån sig en Coca Cola burk och sedan sköt en palestinsk efterlyst pojke ska jag då be dem visa burken och sedan säkerställa via den israeliska militären IDF att soldaterna verkligen hållit burken i sin hand och att det är deras fingeravtryck på burken.

999 av 1000 reportrar antecknar vad vittnet säger och skriver det i sitt reportage.
Den tusende är inte Cordelia Edvardsson.

Så när ledande företrädare för den judiska enklaven i Sverige står i teve och sladdrar om Shakespeares Shylock undrar man ifall det finns några indianer kvar i kanoten.

Det kommer med stor sannolikhet att visa sig att israeliska medborgare och judiska rabbiner varit djupt inblandade i illegala aktiviteter för att skaffa organ till israeler. Om man dessutom raggat organ bland levande eller döda palestinier är inte bevisat. Men frågan kan och bör ställas och blir mycket mera förståelig mot ovanstående bakgrund.

Ett framstegskoncept!

26 döda i det Afghanska valet.

Var demokratins seger över talibanernas försök att hindra folket att rösta värt tjugosex människors liv.

Absolut inte om man lyssnade på mjukhjärnornas sammansvärjning i debatten igår på SVT. Där förklarade en förvirrad vänsterpartist vid namn Kalle Johansson att Sverige skulle satsa på bistånd istället och en ännu virrigare Göran Greider att det skulle starta någon sorts dialog med… ja, med vem?

En invandrad reporter som jag senast såg helt okritiskt intervjua en irakisk bög om homosexuellas situation i Irak, talade om att USA inte gjort sitt jobb i Afghanistan samtidigt som det var fel att vi är där. Det där med att göra sitt jobb lät ju häftigt. Vilket jobb skulle USA per definition ha varit skyldig att utföra?

En virrig Maj-Britt Theorin försökte tugga sönder debatten. Det var bara Jan Guillou och Pierre Schori som fattades.

Trots allt fick dessa proffssvamlare ordentliga mothugg, dels från folk som kom från landet, dels från debattörer som kanske inte direkt tog för sig som proffssvamlarna men som hade förståeliga argument.

Belinda Olsson kan de skicka tillbaka därifrån hon kom. Hon hade redan sin uppfattning klar vilket sänkte hennes insats till näst intill värdelös.

En som verkligen växt med uppgiften är Sten Tolgfors som placerades på försvarsministerstolen mer eller mindre som gisslan och lyckats både överleva och krya på sig. Han förklarade förutsättningarna för vår insats på ett redigt och klart sätt trots att hans partikamrat Anders ”Gäddan” Björk gjorde tappra försök att pladdra bort huvudfrågan som gällde den svenska insatsen.

Valet igår hade inte genomförts utan en internationell väpnad styrka. Så enkelt är det. Talibanerna vill inte ha en dialog som Greider föreslår. Talibanerna vill upprätta en teokrati, det enda de har att erbjuda resten av världen är heroin.

Kvinnor har inget värde. De ska låsas in förvägras skolgång och protesterar de så avrättas de. De övriga som inte tycker som talibanerna ska också avrättas. Så ser hjärnorna ut på de som Göran Greider m fl vill öppna en dialog med.

Det talas om pengar. Sverige har lämnat stora bidrag till Afghanistan. Dessa försök att bygga upp landet raserades när talibanerna tog över. Idag finns det möjligheter.

Under talibanregimen höll NGO käften och gick runt i cirklar i den mån de överhuvudtaget fanns kvar.

Valen har av allt att döma lyckats genomföras. Delvis med svensk hjälp. Vi driver inga offensiva operationer som amerikanerna. Men utan amerikanska operationer i söder skulle inte folk kunnat gå och välja där heller.

Vad Kalle Johansson, Greider m fl inte fattar är att vapenmakt inte är ett självändamål utan till för att skapa trygghet så att barn vågar gå till skolan oavsett kön, kvinnor vågar sig ut utan burka och samhällets grundfunktioner kan fungera. Sedan bygger man långsamt upp institutioner och system för att säkra ett långsiktigt demokratiskt bygge.

Dialog?

Ett ”pet word” för den svenska flumvänstern. Dialog med vem på vems villkor.

Ska man inte tala med talibanerna? Det kan man men bara utifrån en maktposition. Deras rätt är att vara talibaner, ställa upp i allmänna och demokratiska val med politiska frågor som följer demokratiska spelregler. Så är det i alla andra länder utom möjligen i Sverige där vi tillåter ett gäng filsnyltare dricka bra viner på skattebetalarnas bekostnad.

Men vi har råd att hålla småsnattarna med ett parti eftersom vi har ett starkt demokratiskt fundament att stå på Sverige. I Afghanistan och i Irak behöver man ibland peta klanledare, kriminella, al-Qaida, Saddams bathister och islamister i rumpan med en gevärspipa för de ska förstå att omvärlden menar allvar. Den tiden är förbi när länders regeringar och brottssyndikat under folkrättens slokande flagga kunde få bete sig hur fan som helst mot sitt folk. Det blir trots allt världssamfundet som sedan får röja upp efter Rwanda, Dharfour, Irak, Israel/Palestina, Sudan, Öst-Timor, Afghanistan m fl.

I Sverige har vi en överoptimistisk tro på att det går att få folk i andra länder att förstå. Vad vi inte förstår är att det finns ledare i andra länder som antingen låtsas förstå, inte förstår eller vill förstå.

Israel vill inte förstå att de stulit land av palestinierna. Deras problem är att de anser att Gud gett dem rätt att bete sig som svin mot andra folk. De är utvalda och resten vi andra är ”Goyim”.

Obama det svarta hoppet skulle ordna till fred i mellanöstern. Just nu svänger byggkranarna och mullrar grävskoporna som aldrig för kring de nya bosättningarna.

Varför? Därför vi inte pekar med hela handen mot Israel! Israel behöver inte förståelse. De behöver en käftsmäll. Om de vill yra om att de är guds utvalda på jorden i sina synagoger så har jag inga problem med det. Det är deras rätt. Vill de offra dadlar framför en påse ostbågar så är det deras sak. Men när de förtrycker palestinier med samma argument blir det en annan sak.

Israel har de senaste dagarna krävt Sveriges huvud på ett fat efter en kritisk artikel i Aftonbladet som bl a ställer frågor om Israels inställning till organhandel. En berättigad fråga.

Carl Bildt som annars brukar analysera internationella händelser innan de hänt har varit märkvärdigt tyst. Han fick ett problem sedan hans ambassadör trampat i klaveret ordentligt.

Nu har han till sist försvarat press- och yttrandefriheten. Samtidigt implicerar han att artikeln skulle varit dålig och jämför den med Mohammedbilderna. Ja, I USA vill inte ens Yale University Press publicera i en vetenskaplig bok om frågan där bilderna förekommer så är det så vi ska tolka vår utrikesminister så väntar det väl en omfattande självcensur under överstyrelsen för psykologiskt försvar eller några liknande institutioner i vår luggningsapparat.

Hade en rysk ortodox prästliga gjort samma sak i Ossetien hade förmodligen hade Bildt antagligen varit där redan och startat en egen utredning.

Artikeln i Aftonbladet var intressant och jag visste inte ens om att proceduren förekom. Den konstaterade bl a att den israeliska läkarekåren tillhör de få i den civiliserade världen som inte fördömt illegal organhandel. Att sådan förekommit visar de erkännanden som Rosenbaum gjort i New Jersey härvan.

Att uppsprättning förekommit och organhandel förekommit har ingen förnekat. Frågan var inte enbart Boströms.

Uppgifter förekommer bl a på nätet om att Arafat reste frågan när han levde.

Politik? Möjligt. Frågan nu är ifall det fortfarande förekommer och exakt hur kopplingarna mellan rabbinen Rosenbaums vidriga handel och dess israeliska kopplingar ser ut.

Jerusalem Post har också hyvlat av svenska biståndsinsatser som antisemitiska och demoniserande. Det är deras rätt i en värld där yttrandefrihet råder. Precis som SIDA:s, Diakonias och andra demokratiska rätt att bemöta påståenden om att de skulle bedriva antisemitisk verksamhet.

Yttrandefriheten är nämligen ingen lämplighetsfråga.


http://www.nytimes.com/aponline/2009/08/20/health/AP-US-Black-Market-Kidneys.html?_r=1&scp=1&sq=organ%20trade%20rosenbaum&st=cse



http://theinfounderground.com/forum/viewtopic.php?f=4&t=6730

Syjuntan

Gårdagens Jerusalem Post var tapetserad med antikristisk eller antiindoeuropeisk hetspropaganda.

Så kan man uttrycka det.

Nu är jag inte troende kristen eller särskilt besvärad av den sionistiska lobbyn i Israel och Sverige som aldrig försitter en möjlighet att hetsa mot alla som ens andas kritik mot den israeliska politiken.

Vad handlar detta om?

Donald Boström, fotojournalist, journalist och författare publicerade en bok 2003/2004 där Lars Boström, Cordelia Edvardsson, Per Garthon, Jan Guillou, Thomas Hammarberg, Per Jönsson, Peter Löfgren, Lena Lönnqvist, Bengt Nilsson, Göran Rosenberg, Seppo Sinimaa och Cecilia Uddén medverkade med olika artiklar som rör konflikten mellan Israel och Palestina.

Boken ”Inshallah” utgav på Ordfronts förlag och illustrerades av Donald bilder.

I veckan publicerade Donald en debattartikel i Aftonbladet där han bland annat skrev om de anklagelser som riktats från palestinskt håll mot att palestinier som dödats kommer tillbaka till sina anhöriga uppsprättade från mage till hals, igensydda. Det har alltså utförts ingrepp i på de döda kropparna.

I boken ”Inshallah” finns en bild på en av de döda kroppar som Israeliska myndigheter återlämnat uppsprättade och ihopsydda.

Misstankar har framförts att Israel tagit organ från palestinierna eftersom det råder organbrist i Israel.

Nyligen avslöjades en närmast otrolig historia USA där flera rabbiner i New Jersey arresterats anklagade för att ha köpt organ från fattiga israeler och sålt vidare med god förtjänst. En av de anklagade rabbinerna har också erkänt att så varit fallet. Bakgrunden är ett flera årigt spaningsarbete av FBI som nu lett till att ett stort maffialiknande nätverk av organhandel, pengatvätt med mera avslöjats.

Artikeln i Aftonbladet har lett till skarpa protester från israeliskt håll.

Man går till frontalangrepp i Jerusalem Post där bland annat SIDA och svenska biståndsorganisationer som bedriver projekt i samarbete med palestinska partners anklagas för antisemitism.

Så vad är problemet.

Att Donald som jag känner väl skulle vara antisemit är lika löjeväckande som att SIDA, Diakonia, Aftonbladet eller Sverige skulle vara antisemitiskt.

Mest anmärkningsvärt är att den svenska ambassadören i Jerusalem, Elisabet Borsiin Bonnier går till attack mot Aftonbladets artikel som hon kallar ”motbjudande”.

Helle Klein, politisk redaktör på Aftonbladet kräver att utrikesminister Carl Bildt försvarar yttrandefriheten.

Aron Lund skriver i Expressen att Donald Boströms artikel aldrig borde tagits in.

Så vad är fakta i målet?

Jag känner Donald Boström relativt väl sedan trettio år tillbaka.

Donald har varit engagerad för den palestinska saken så länge jag kan minnas.

Donalds artikel påstår inget annat än att han återger de anklagelser har framförts från palestinskt håll och att han vidare återger uppgifterna från FBI att en rabbin erkänt att han sysslat med att köpa upp fattiga israelers njurar och sålt dem vidare med en faktor 16 förtjänst och att detta skett i stor omfattning.

Det finns som jag ser det två huvudsakliga frågetecken som genom Donalds artikel nu kan utredas.

Den första frågan gäller ifall det finns en koppling mellan New Jerseymaffians organhandel med Israel och de döda palestinska kropparna?

Nu ska man tänka på att ingen i den ring som nu sitter arresterad i USA är dömd.

Exakt hur New Jersey gänget handlat och hur det hela har varit organiserat är inte känt. Men det finns erkännanden och avlyssning från FBI som pekar på att bevisningen är ganska stark.

Vad som är intressant i New Jersey affären är inte att en rabbin agerat som organhandlare utan vilka organ han köpt. Fattiga israeler? Fattiga judiska israeler, fattiga kristna israeler, fattiga muslimska israeler(t ex från Palestina) eller nyligen avlidna, skjutna palestinier.

Frågan är ytterst relevant.

Sedan kan man naturligtvis fråga sig varför inte palestinska obducenter tagit sig besväret att genomföra en andra obduktion i denna delikata fråga. En sådan skulle visat ifall vitala organ som hjärta, njurar, lungor och lever fanns kvar i de ihopsydda kropparna eller om andra odugliga organ stoppats in. Här finns en uppsjö av möjligheter ifall det ligger någon sanning bakom ryktena.

Man kan tänka sig att en skjuten men i övrigt frisk palestinsk arabisk njure tas om hand och ersätts med en gammal defekt njure från en sjuk israel.

Israel. Av Israels drygt 7 miljoner är 16 procent arabiska muslimer. Nu pratar jag inte om Västnbanken där det lever 2,5 miljoner arabiska palestiner oräknat 177 000 judiska bosättare. Så vilka var de fattiga israelerna? Av frisyren att döma på den arresterade rabbinen så talar vi om en ganska konservativ herre som garanterat inte accepteraren palestinsk stat och då betraktar han hela området som tillhörande Israel, vilket är en semantisk finess. För de njurhandlande rabbinerna kan en fattig israel, vara en död palestinier, en fattig arab bosatt i det egentliga Israel, på ockuperad mark i Golan, Västbanken eller Gaza.

Nu bör dessa anklagelser utredas. New Jersey affären understödjer misstankarna som framfördes och dokumenterade av Donald Boström för sex år sedan. Sanningen är kanske mindre dramatisk men av kommentarerna i Israel att döma så anser man inte att några förklaringar ens är nödvändiga. De står över sådant.

Jag hoppas Donald går vidare. Han är verkligen ingen rasist eller antisemit(araber är också semiter). Vi var tillsammans inne i en chassidisk korkskruvsaffär och handlade en strömadapter 1987 i New York så det kan jag dementera direkt.


P.S.


Det är min 491 postning sedan september förra året. Ämnena har skiftat men siffran får mig osökt att tänka på en svensk bok av Lars Görling,491 som hämtat sin titel från ett bibelcitat.

Titeln 491 syftar på ett ställe i bibeln: "Herre" frågade Simon Petrus, "huru många gånger skall jag förlåta min broder om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?"
Jesus svarade: "Jag säger dig: icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger."
Men Lars Görling lägger till en gång: 491.

Selah!

D.s.

Om konsten att vara otrevlig hela tiden!

Så var regneriet tillbaka i Stockholm.

Ett lätt duggande och Spiken vände på halva vägen. Kan iofs ha att göra med att en tik gått åt andra hållet.

Carina ringde fram Jerusalem. Hon åkte från Irak via Jordanien till Israel i natt.

I jobbet. Hennes organisation har huvudkontor för Mellanöstern i just Jerusalem. Varför vet jag inte? Det är väl som med Israel och schlagerfestivalen. De inbillar folk att de tillhör Europa när det passar.

Jag har aldrig varit i Israel. Jag har heller aldrig hört någon som formligen älskar landet som inte är jude. Däremot mängder av vittnesmål från folk som rest i jobbet eller som turister om hur jävla genuint otrevliga israeliska myndighetsrepresentanter är. Nu talar jag om de man möter som poliser, militär, tulltjänstemän, säkerhetsvakter gränsvakter m fl.

Uppträder som grisar kort och gott.

Det enda försonande draget är att de är lika sviniga mot alla.

Frankrikes förre president Jaques Chirac råkade bokstavligen i luven på israeliskt underättelsefolk under ett statsbesök som ville tala om för honom var han skulle gå och vem han skulle prata med på en gata. Reinfeldt hade säkert gjort som de sagt och haft dåligt samvete men Chirac skällde ut dem och bad dem dra åt helvete och inte lägga sig i vad han promenerade eller vem han pratade med.

Jag ska inte tjata om det men förra gången blev Carina förhörd under en längre tid vid den israelisk/jordanska gränsen om vad hon skulle göra i Israel. Hon är nämligen därmed jämna mellanrum för olika konferenser och möten inom organisationen. Hon är där för en organisation som arbetar över hela Mellanöstern. Hennes område är Irak.

Ett israeliskt gränsförhör går oftast till så att två eller flera gränspoliser/förhörsledare frågar en om allt mellan himmel och jord. I det här fallet sköttes utfrågningen av tre damer och en dvärg med glasögon. Sedan ställs samma frågor om av en annan och sedan i annorlunda ordning och sedan byter de till dess de tröttnar. Det är mycket oklart vad de får ut av detta en gång och ännu mera oklart vad de får ut av detta varje gång.

Dock tiden som man får sitta och svara på infantila frågor är olika. Just idag var de pigga och entusiastiska så då fick Carina sitta och svara på idiotiska frågor i TVÅ TIMMAR OCH FYRTIO FEM MINUTER!

Vad Carina gör? Hon leder Irakprogrammet för en kristen svensk organisation som tillsammans med lokala partners driver fr a SIDA-stödda projekt i Irak. Det handlar om projekt människor som har krigstrauma, ungar som jobbar när de borde gå i skolan, jämställdhetsprojekt för kvinnor och liknande.

Israel är bäst för israeler. Det finns ett lands tjänstemän till som har samma skitattityd i Mellanöstern och det är turkarna. Turkarna är också européer när det passar. Otrevliga jävlar som kastar passet tillbaka så man knappt får tag i det.

Märk väl att jag inte talar om judar och muslimer utan om israeliska och turkiska statstjänstemän och statstjänstekvinnor. En liten charmskurs och sedan kanske affärsverksamheten också får ett litet uppsving.

Schlagerfestivalsfinal och Papa på vift!

Vi är så lyckliga, måndag, tisdag, onsdag…

Det var lite depressivt på stan innan omröstningen. Jag pratar självfallet om en av två positiva som händelser i Sverige innan sillen ska upp på bordet vid midsommar. Eurovisionsschlagerfestivalen!

Tänk att dom ville ha oss med. Med en Enigma influerad popopera. Jag gillade låten därför att den till skillnad från t ex Ugglas Joplin-pastisch, har något slags fragment av orginalitet . Antagligen bet Ugglas hos remix gänget och de som inte har minsta relation med originalet.

However, jag kommer att sitta och glo på eländet och jag upphör aldrig att förvånas av att Israel ligger i Europa.

Nu var det officiella Israel förbannade på påven som just nu besöker Israel. Han hade inte tillräckligt tydligt gjort det eller det. Han var med i Hitlerjugend och tjänstgjorde i den tyska armén.

Jag bli så trött på det här lilla irriterade religiöst/politiskt korrekta lilla kladden som aldrig tröttnar på att få tyskar och andra på benen för vad som hände under nazitiden.

Ingen kommer att glömma vad som hände under andra världskriget men det finns en massa annat som vi inte heller tänker glömma i rasket och som skett efter den tidpunkten.

Men de judar som var kapos eller ingick i Sonderkommando som skötte krematorierna i förintelselägren gjorde ett val. Är rätt trött på detta sorgliga malande om andra världskriget när den katolska tyskfödda påven nu besöker Israel.

Samarbetsmänniskorna kunde förstås likt de mest religiösa valt att låta sig avrättas. Men så enkelt var det inte för alla eller ens för någon. Det var ju inte de principfasta som överlevde och senare likt Shlomo Venezia kunde berätta vad som verkligen hände i Auschwitz.

Vem var inte med i Hitlerjugend?

Sedan kan man ha synpunkter på den katolska kyrkan överhuvudtaget. Men faktum är att den ibland spelat en radikal roll som i Polen under Solidaritet eller ibland en mindre radikal som vissa sorgliga uttalande om homosexuella och i abortfrågan.

I det aktuella fallet skulle kritikerna i Israel göra sig själva en större tjänst genom lite hälsosam självrannsakan kring hur de själva hanterat sitt folks trauma gentemot andra etniska och religiösa grupper. Till att börja titta på en del filmer från Sabra och Shatila i Beirut och sedan finns det gott om material att fylla på med fram till det senaste tillslaget i Gaza, 2005 i Libanon etc. etc.

I dagens New York Times dras frågan om de kristnas ställning i Mellan östern fram.

De blir allt färre och får allt svårare att verka. För hundra år sedan var antalet kristna 20 procent av befolkningen i området. Idag är de omkring 5 procent och antalet minskar stadigt.

I dagens Jerusalem Post försöker ledaren gjuta olja på förbindelserna mellan judar och katoliker som knakat en del under påven Benedict den XVI:s besök. Religiösa palestinska företrädare får en skopa av sleven och uppmanas vara mer samtalsinriktade. Påven sa sig som vanligt ha selektivt nedsatt hörsel när den Palestinska Myndighetens egen religionschef, Sheikh Tayseer Tamimi for ut med en rejäl drapa under påvens besök.

Den andra stora händelsen? Elitloppet så klart.

Det surras, tisslas och tasslas. Några är klara. Andra vill inte och en del måste övertalas. Det verkar som om de franska hästarna kan slås i år. Men då krävs det en formtopp på våra svenska hopp.

Lite mera bruk i baljan!

Jag har skrivit lite ofint i veckan om våra två stora ideologiska bålverk, moderaterna och socialdemokraterna.

Om att partierna saknar idéer eller att vi har hört de mesta förut till leda, vilket kan leda till fläckvis håglöshet.

Eftersom solen skiner och det är fredag så surfar jag runt lite innan det är dags för en solskenstur men min fyrbente kompis.

Om Spiken som alltså är min hund skulle rösta så skulle han rösta på tikar som löper och biffstekar eller jordnötter och Dumle kola. Han skulle också rösta på stora höga bilar med mittkonsol där han kan sitta och kontrollera vad som sker i tillvaron. Han skulle rösta på partier som förespråkar gratis levergodis, tjurmuskler och Ahlgrens bilar åt massorna.

Särskilt svårt skulle det bli ifall ett parti lovade gratis Dumle kola som är en favorit och ett annat parti lovade löptikar.

Men alternativet att inget parti lovade Dumle och löptikar vore ännu värre!

I dagens The New Yorker debatteras Israels valsystem. Som alla vet så är det en faslans massa partier i det israeliska parlamentet, Knesset.

Wall Street Journals, Bernard Lewis pekar på den pest som han kallar det israeliska valsystemet och som han menar är roten till många av landet problem.

Lewis framhåller att det inte är så många demokratiska länder som har systemet.

The New Yorkers Hendrik Hertzberg kontrar med att USA, Storbritannien och Indien är några få länder som har det system som Lewis förespråkar.

Nå den diskussionen fortsätter.

Vad som däremot är intressant är att Israel idag har en två procents spärr mot tidigare en procent.

I Sverige har vi en 4/12 om jag inte är fel underrättad.

Så här uttryckte Lewis saken:

“This system of voting by lists is the source of many of the difficulties which plague Israeli public life. In the English-speaking countries—the oldest and most stable democracies—voting is by constituencies. The founders of the state of Israel preferred the Weimar model—hardly an auspicious choice.”

Så var finns Sverige enligt Wall Street Journal. Till höger om Weimar?

Eftersom det inte verkar finnas en enda idé om hur vi ska krångla oss ur den nuvarande ekonomiska krisen så borde vi kanske överväga lite nytt frisk blod i det politiska blodomloppet.

Jag är medveten om att vi skulle få in fildelare och Jimmie Åkessons blålila gränsvakter men möjligen en del andra med en och annan vettig idé som skulle röra om i den politiska blåbärssaften. Tänk att Reinfeldt och Sahlin verkligen skulle få jobba med regeringsbildningen när det finns ett femtontal partier att förhandla med. Nu går det ju istället mot en amerikansk modell i Sverige med två stora partier.

Jag tror själv att Spikens chanser att få med både Dumle kola och löptikar ökar med en lägre procentspärr. Jag skulle vilja kalla det för en politisk teori.

http://www.newyorker.com/online/blogs/hendrikhertzberg/2009/04/israels-electio.html

Capacity Building!

Jag visste inte att Israel var en av världens 20 största ekonomier.

Men lik förbannat ser jag deras stockkonservative nye utrikesminister Avigdor Lieberman på New York Times första sida idag. Det är inte bara i Eurovisionsschlagern Israel dyker upp.

Stora tillställningar som G-20 där världens stora ekonomier tenderar alltmer att förvandlas till lobbytillställningar där allt från katolska kyrkans ställning till färgen på smör diskuteras. Nu i en tid som denna borde dessa herrar och damer verkligen diskutera ekonomi och inte Israels senaste rövhalning i fråga om Palestina.

Avigdor Lieberman förklarar frankt att Annapolis överenskommelsen inte direkt är en överenskommelse som han har något som helst till övers för.

I Annapolis i februari 2002 kom Israels Ehud Olmert och Palestinas Mahmoud Abbas en bra bit på väg. Då talade man om tillbakadragande till 1967 års gränser. Återlämning av östra Jerusalem och en två statslösningar mot normaliserade förbindelser med arabstaterna.

Det kanske kan vara dags att påminna om att det var den allmänt föraktade president George W Bush som drev saken så långt som en del av hans administrations Road Map to Peace.

Idag har Israel hunnit med att genomföra två regelrätt krig. Ett mot Libanon och ett mot Gaza.
Passligt nog har Israel skaffat sig en högerkoalition som får Djingis Khan att verka som en mjukis.

Nu ska det anträdas den vanliga israeliska kräftgången.

Grattis, Barack Obama! Det hela liknar en väl regisserad föreställning där Israel skrivit manus och resten får spela sina roller.

Obama kan tjata hur mycket han vill om en tvåstats lösning. En sådan kommer inte att se dagens ljus med den nuvarande israeliska regeringen och även om den skulle falla och det kommer en ny som är mera vänligt inställd till en uppgörelse så lär den fall lagom till det är dags för Obama att byta jobb och då…

Om inte Barack Obama visar beslutsamhet och förklarar för Israel var gränserna ska gå så kommer de att köra runt USA:s nytillträdde president som en turist på sightseeing till dess han inte vet var han har varit och var han skulle från början.

I Mellan östern förstår man politiker som pekar med hela armen och inte jamspellar som vill prata om saker och ting. Om snacka vore en OS gren skulle Mellan österns länder ta all tre valörerna i ett nafs.

Igår lyckades Carina reparera en mindre lyckad Åbyrad i lopp nio från Queen Alia Airport i Amman. Det var snyggt gjort från en utsatt position.

Från jordnötter ryska baren på Century Park till ett hockeytacklingar i växlingen på flygplatsen där köer anses tillhöra de lägre klassernas umgängesform. Man kastar sig fram och till sist befriade sig Carina från vår svenska blygsamhet och gjorde som resten med inslag från en lång och framgångsrik fotbollskarriär.

Jag tror att Barack Obama skulle förstå vad som krävs av honom ifall han inte hade det där Air Force One. Då skulle han och Michelle få växla pengar i den där köerna där det bara är de den hårda armbågen som gäller alla dagar i veckan. Det är som med fransmannen. En litet gräl varannan timme stärker den ömsesidiga respekten och ökar insikten från franskt håll om att man vet vart de egentligen är på väg. Etnocentrism? Självbevarelsedrift i en sorglig värld.

Så sälj Air Force One. Den drar ändå bara en massa soppa.

Oblyga typer träffar man alltid på i den här delen av världen. Nu var den en sudanesisk kvinna som kom fram och pladdrade när Carina till sist lyckats ta sig till ett bord i väntan på Air Force 2 i form av representanter för Royal Jordanians äldre flygflotta. Dessa maskiner går till Irak.

Annars älskar jag Royal Jordanian. Man får ta med sig hörlurarna (gör inte det) och de har massor med filmer och musik och ångvärmda handdukar!

Det är inte så att slöjhönset tog sig tid att hälsa, undersöka om arabiska eller möjligen en sudanesisk dialekt skulle kunna gälla som kommunikationsbas. Nej, kom fram och pladdra, lätta ditt hjärta.

Vad saken gällde?

Om man hör uttrycket Haram och har beställt in ett glas rött vin som de säljer eftersom Queen Alia är en internationell flygplats och det dessutom är tillåtet att dricka vin i Jordanien, så kan man med god chans att gissa rätt, föreslå att kvinnan ville berätta lite om vad hennes religiösa tro uppblandad med lokala riter från den sudanesiska landsbygden föreskriver. För jag antar att hon inte kände till min nidbild av den sudanesiske presidentens festfirande häromveckan då han fick reda på att Haag utfärdat en arresteringsorder på honom för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Strunt samma. Carina är inte lättrörd. Det här med respekt och andra innebär inte att man utplånar sig själv. Då är man illa ute. Speciellt i Mellan östern.

På Erbil International har dom efter fem år fått upp vettig information om när olika flygplan kommer och går. Den visar att RJ820 verkligen landade i natt 03.00. Så jag antar att Carina sover ut efter en cloose encounter med den sudanesiska väckelserörelsen. Ligger inte Dharfour där förresten? Jag menar de borde ha annat att göra än att tala om vad folk utomlands ska dricka till maten.

Apratheid!

När Israeliska Jerusalem Post publicerar en artikel som utmålar Sverige som ett apartheidland när de enda som i stort sett hade möjlighet att se Davis Cup matcherna den gångna helgen var israeler och judar som var speciellt inbjudna till Baltiska hallen så skulle man normalt haft svårt att hålla sig för skratt om det skitsnacket kommit just från Israel.

Israel har nämligen aldrig direkt avvisat tanken på apartheid i sin utrikespolitik(eller inrikes) och absolut inte när begreppet verkligen hade en betydelse för sydafrikaner:

"Den israeliska regeringen säljer vapen till Sydafrika i strid mot Förenta Nationernas vapenembargo. Israel förser den sydafrikanska marinen med de ytbaserade Gabriel missilerna, och dessa är Sydafrikas första sjömissiler. De många besök som sydafrikanska regeringsrepresentanter avlägger i Israel, är föranledda av Sydafrikas intresse att finansiera en långsiktig expansion av Israels vapenindustri, för att således bana väg för den israeliska vapenförsäljningen till Sydafrika."

Ur African National Congress(ANC) tal i FN 11-13 juni 1983.

Dessutom är väl muren och de 600 gränsövergångarna bara till för att man ska se bättre och gränsövergångarna för att dela ut turistbroschyrer.

Som grädde på moset var det Israel som försåg Sydafrikas rasistregim med atomvapen i Pelindaba väster om Pretoria.

För Tallkotten i Tiden!

Benyamin Netanyahu’s israeliska koalitionsregeringen blir en garanti för fortsatta problem i den palestinska frågan. Flera raketer, större militärutgifter, ökad spänning med Iran och ett allt mer desperat palestinskt folk.

Glöm en Palestinsk stat, Roadmap to Peace, Annapolis överenskommelsen. Dessa grundfrågor finns inte ens i basen för den tilltänkta regeringen.

I Mellanöstern är varje avtal början på en ny förhandling.

Mellanösterns själva livsnerv är dess totala oförmåga. Utan denna oförmåga kan denna del av världen knappast engagera en enda minut av en nyhetssändning.

Hillary ska betala sina kampanjskulder. Hillary har varit i Kina och visat prov på ja, vadå:

"Human rights cannot interfere with the global economic crisis, the global climate change crisis and the security crises," (21 januari 2009 CNN)

De kinesiska ledarna log och sa att de använt sitt ekonomiska överskott för att köpa amerikanska statspapper och annat som borgade för stabilitet. Vi är alltid för stabilitet, sa de och log en gång till för säkerhets skull.

Utrikesminister Clinton som numera är så lyft att hon lätt själv skulle kunna tas för kines kan få svårt att förklara för den amerikanska vänstern exakt vad hon menar med sitt uttalande om förhållandet mellan mänskliga rättigheter.

Det är lite som den gamla sossedevisen från femtiotalet. ”Gärna medalj men först en rejäl pension!”

”Gärna mänskliga rättigheter men först måste vi lösa den ekonomiska krisen, klimathotet och den internationella säkerheten”

Eller kärnkraftedebatten. ”Vi måste utveckla innan vi kan avveckla”.

Den typen av politiker har vanligen slagord som ”Change” i sina valkampanjer.

Jag satt med en amerikansk kongressledamot och käkade tupp alldeles innan valet 2004. Han frågade var jag önskade med valet i USA. Jag sa att jag höll på Bush. Inte för att jag gillar republikaner men för att jag ansåg att han var en garant för att få något som helst ordning på Irak.

Kongressledamoten var demokrat.

– Men du håller väl på Kerry, eller hur, sa jag för att vara lite hygglig.

Han skakade på huvudet.

– Kerry, talar så här, sa han och pekade på båda mungiporna.

Mr Change har nu intagit scenen. Den breda svenska mediala klack som gjort vågen i flera år och drömt sig tillbaka till ångradions dagar när Kennedy bad amerikanerna fråga vad de kunde göra för sitt USA kom inte tillbaka hur mycket de än blundade på SVT, TV4, DN, SvD, Aftonbladets och Expressens ledarsidor. När ska journalister lära sig att politik är en komplicerad vetenskap?

Carina ringer. Hon tuggar macka och berättar om några försvunna revolvrar. Samtidigt handlade samtalet om att projekt som är relaterade till svenska kronor och budgeterades under förra året numera inte är värda lika mycket i USD.

Mr Change har nu blivit Mr Exchange. Dollarn stod i 6 kronor och nu senast stod den i nästan 9 kronor. Trettio procent rakt ner i brunnen. Vad blir billigare? Svenska bilar som ingen vill köpa eller ens stödja. Papper och skog?

Jag hörde att Maud har grejer på gång. Hon ska skicka ut alla varslade till sin hembygd där de ska samla tallkottar. Sedan ska de målas blåochgula och säljas längsmed vägkanterna i sommar när tysken, ryssen och amerikanen kommer på besök. Projektet har redan fått femtio miljoner för att utarbeta en logga som kommer att bestå av en mosaikkotte designad Ernst Billgren.

Namnet ska visst bli ”Change for Sweden”.

Den som lever får se. V4 och då menar jag inte den röda som min moster hade 1965.

Lille Omid

Iran har skickat upp Omid. Det är inte någon stor sak i största allmänhet men för Iran är det en stor sak. Omid den lille rackarn är en satellit som ska användas till, telekommunikation, teve och alldeles fredliga saker. Men för att skicka upp lille Omid som förresten betyder ”hopp” på farsi så behövde man en stor bamseraket och det är väl mer den som resten av världen nu riktar sina blickar emot.

Israelerna är oroliga men det är de alltid å andra sidan.

Nu har det dykt upp ett väsentligt politiskt problem. Om jag har räknat rätt så kan Iran inom sex månader till ett år ha tillräckligt mycket anrikat uran för att tillverka ett kärnvapen. Raketerna verkar inte vara ett problem ifall man kan skicka upp en satellit.

Samtidigt är det val i Iran om ungefär lika lång tid. Om USA:s president skulle snacka med Mahmoud Ahmadinejad som han sa att han skulle innan han blev president så vore tiden ju den rätta nu.

Men då skulle Iran kunna utnyttja en kontrovers att stärka den nuvarande presidentens aktier inför valet och det vill man inte.

Så antingen en bomb och kanske ingen Ahmadinejad, snacka lite och ingen bomb sen eller också ingen bomb och Ahmandinejad, men hur skulle det vara med ingen bomb och ingen Ahmadinejad och lite demokrati och ingen bomb i Israel heller och lite mer demokrati där också.

Det är verkligen inte lätt att vara president. Inte ens i USA.

Granatäpplenas tid

USA:s nya administration sitter och filar på ett försoningsbrev till Iran.

Tre på varandra följande FN-resolutioner från säkerhetsrådet har Iran helt enkelt struntat i. De fortsätter att upparbeta uran och om några månader högst ett år har Iran sitt första kärnvapen ifall de vill. Att de vill behöver man inte tveka om. Med kärnvapen i sin hand och bärvapen-teknologi som gör det möjligt att nå Israel och resten av Mellan Östern behöver Iran inte vara rädda för att Israel ska bomba deras kärntekniska anläggningar. Det är bara att skicka tillbaka en bomb.

Att Israel har sådana planer är helt uppenbart. Så sent som förra året erbjöd sig Israel att bomba Iran och fler än en ledande israelisk politiker har föreslagit att man ska använda kärnvapen.

Samtidigt har Israel fått stark kritik för sitt agerande på Gaza. Ett stort antal FN resolutioner har beslutat om olika åtgärder som Israel blankt struntat i. Det gäller bland annat en rad illegala bosättningar på palestinsk mark.

Men vi kanske ska lära oss att leva i försoningsbrevens tid. En chamberlainsk era, en tid av ”appeasement”:

"the policy of settling international quarrels by admitting and satisfying grievances through rational negotiation and compromise, thereby avoiding the resort to an armed conflict which would be expensive, bloody, and possibly dangerous."

Kanske är det förnuftets och samtalens tid. Obamas tid. Hillary Clintons tid.

I Mellan Östern tolkas tyvärr vänlighet omedelbart som svaghet. Den som inte förstår det går under. Iran vet det. Israel vet det.

Obamas gäng kan skriva hur många brev de vill till Ahmandinejad, Livni eller för den delen Nethanyahu eller Abbas eller Khalid Mishal och omvänt.

Ahmandinejad skiter i USA och FN. Likuds Nethanyahu pratar om att IDF ska ”avsluta jobbet”.

Livni som tog över efter Olmert i höstas sedan han tvingats avgå efter en korruptionsskandal har inte direkt gjort sig känd som en försoningspolitiker och misslyckades uppenbart att bilda regering framför allt beroende på motstånd från Shas-partiet och den 10 februari ska Israel gå till val.

Efter det valet lär det bli både samtal och brev för att skapa en stabil bas för en ny israelisk regering.

Abbas och Fatah hade kanske hoppats på att Hamas skulle försvagats av de israeliska bombningarna. Tvärtom har Hamas stärkt sina aktier hos det palestinska folket.

Om resten av världen fortsätter att negligera Hamas och Israel tillåts fortsätta sin bedrövliga expansionspolitik så kan aktörerna i Mellan Östern spara på bläcket. Då är det bättre att samla in pengar till ambulanser eller varför inte en Boforskanon.

Det är val till EU-parlamentet senare i år. Vi ska vara mycket noga med vilka politiker vi skickar dit.

Vi behöver framför allt inga arabhatande så kallade israelvänner á la Per Ahlmark som sitter och viftar med blåvita flaggor i Bryssel oavsett vad de israeliska hökarna hittar på för galenskaper. Så kryssa bort dårarna!

Det israeliska folket själva behöver inte heller fler galna politiker. De behöver ta fram något av det klokskap som genomsyrat hela det judiska kulturella arv som trots allt räddat detta lilla folk genom tusentals år. Just nu framstår de tyvärr istället som clowner i en snabbt tröttnande omvärlds ögon. Klok utan att vara svag. Var finns dessa rara granatäpplen?

Många val och en krånglande tass

Inte så pigg som för två veckor sedan!

Kom just hem från apoteket.

Upptäckte att Spiken höll på och gnagde på en baktass igår. Han har klarat sitt lilla men händelserika liv utan skärskador vilket kan anses vara ett mirakel med tanke på att han vuxit upp och levt större delen av sitt liv vid Hornsgatan och Zinkens Damm där det är glaskrossarfest nätterna igenom året runt.

Till och med när vi bodde i Irak klarade han sig trots all skit folk kastade och kilometervis med tistelåkrar uppe på berget. Hans svar var att låta håret växa på trampdynorna. Kan i och för sig ha varit skydd mot värmen. Femtiotre grader blev rekordet.

Men såret han hade såg inte roligt ut. Han tycker själv han är en utmärkt doktor så det blev en kort debatt om den saken. Det blev till att åka till Djurakuten - igen!

Nu var det inte glas men väl en ordentlig infektion, tratt och hela baletten. Han hatar tratt så nu visar jag tratten när han pillar och då slutar han det falska stycket. Ett slags diplomatisk överenskommelse. När han bröt benet för sex år sedan funkade det.

Smärtstillande och antibiotika inpillade i köttbullar.

Carina åker tillbaka till jobb och Irak i natt. Packa, packa.

Handla allt som inte finns där. En del kryddor, ordentligt kaffe, Ipren, bacon, sardeller och en massa annat. Fröer. Det är alltid roligt att se vad som växer.

Persilja provade vi. Det funkade. Dahlior också.

Snart är det lokalval därnere. Under tiden bråkar Iraks premiärminister Al-Maliki med vicepresidenten i landet Adel Abdul-Mahdi. Båda tillhör den shiamuslimska delen av den arabiska befolkning i landet. Abdul-Mahdi är en ledande politiker inom Supreme Islamic Iraqi Council det största islamska partier i Landet och en rival till al-Malikis Dawa också detta ett shiamuslimskt parti.

Vad bråket gäller? Vice presidenten är starkt kritiskt till den centraliserade makt som al-Maliki enligt honom strävar mot i Bagdad. Supreme Council bildades 1982 och står nära Iran.

Supreme Council vill har en decentraliserad makt med starkt regional självstyre i södra delen som är shiadominerad medan al-Maliki med flera fruktar att detta i praktiken skulle dela landet i tre delar och därmed minska hans egen politiska maktbas. En kurdisk del, en del i mitten dominerad av arabiska sunnimuslimer och en del i söder dominerad av Iran närstående shiapartier som sitter på landets olja precis som kurderna i norr(Kirkuk m fl). I mitten finns det mest al-Maliki, sand och Bagdad.

Så här säger Abdul-Mahdi:

"The monopoly of power in Baghdad by the government and its ministries must be removed because it has become a hurdle to any development," said Abdul-Mahdi, who has this week toured seven of the nine southern Iraqi provinces and described conditions as "deplorable."(Associated Press 21 jan 2009)

Det ser ut att bli händelserika lokalval i Irak. Överhuvudtaget är det många val på gång i mellanöstern framöver. Iran, Irak, Libanon, Israel, Palestina.

Nu är det dags att borsta av sig dammet!

Vackert, inspirerande...men

Det finns säkert de som tror att jag hejar på Bush med ryggraden.

Det är min bestämda uppfattning att Bush gjorde rätt som invaderade, ockuperade, smällde på Saddam Hussein. Donald Rumsfeld snålade och där började problemen. Bush må ha haft en lite naiv tro på arabers, turkmeners, assyriers och kurders genuina längtan efter demokrati men grundtanken var rätt och riktig.

Det har sagts att folkrätten är diktatorernas bästa vän. Det stämmer fortfarande.

Den senaste månaden i konflikten Palestina och Israel har vi återigen sett hur fullständigt värdelöst FN:s säkerhetspolitiska arbete är när det gäller jordens större konflikter. Israel tillåts bomba Gaza sönder och samman utan att omvärlden gör ett skvatt utom att enas om ett uttalande som alla undertecknare vet att Israel struntar i. Det påminner om Irak minus Hans Blix.

I småskolan fick vi anmärkningar. Vi var några pojkar som utmärkte oss men de verkliga hjältarna var två killar som hade lyckats få fröken Manse att klistra in en extra pappersstrip eftersom utrymmet för anmärkningar var slut i den vanliga klassboken. Det fick omvänd effekt liksom min gamla eftersittningslärare Mårtenssons standard nummer; Skriv etthundra gånger: ”Jag ska aldrig mer blåsa ärtor på treorna!”.

Det löftet höll ända till vi fick tag i nya ärtrör.

Det är det frågan handlar om fast namnen är olika, Israel, Somalia, Zimbabwe eller vilket land som helst. Demokrati är ingen exakt vetenskap, människor är inte goda av naturen och det finns verkligen onda människor.

Vi tittade på Obamas invigningstal igår kväll. Därefter Independence Day på trean. Filmen fick två sketna getingar eller någon liknande symbol. Jag tycker personligen det var mer kräm i filmtalet än det Obama presenterade. Det var en bra film om man sorterar bort lite stråkar och har lite fantasi.

De politiska kommentatorerna i Sverige hade burrat upp sig ordentligt under flera år, talade i tungor och jämförde med Lincolns invigningstal. Före talet alltså. Hos Bergström var det efteråt lite mera tystlåtet.

Nu har jag läst talet i översättning visserligen men ändå konstaterat att det var mest stråkar och rätt lite fantasi. Att Obama nämnde Concord, Gettysburg , Khe Sanh och Normandie i samma mening kanske kan bringa lite rättvis sordin på den hysteriska stämning som rått i Sverige på en del håll. Khe Sanh!

Lika lite som USA hade i Vietnam att göra lika mycket hade de i Irak att göra tillsammans med de länder som tog sitt ansvar för internationella beslut.

Khe Sanh.

Amerikanska marinsoldater hade låtit sig bli instängda och kringrända 1968 och efter 77 dagar blev de undsatta av andra marinsoldater, enheter från amerikanska armén och sydvietnamesiska förband. Khe Sanh var en helt annan femma än Normandie om han nu inte menar att det tog lång tid att få arschlet ur vagnen i båda exemplen och Khe Sanh hade dessutom ingen större militärstrategisk betydelse.

Det är måste jag säga skickligt att dra fram Khe Sanh men glömma bort Palestina/Israelkonflikten en tid som denna. I invigningstalet alltså. Nu var vår förre utrikesminister Jan Eliasson snabbt framme i K G Bergströms program och väntade sig någon stabil åtgärd kring Israel och Palestina inom tio dagar. Från Obama alltså. Får se 1948…1967…

Eliasson som skrev det Memorandum of Understanding(MOU) som låg till grund för det irakiska Oil-for-Food-programmet, ett avtal som skapade utrymme för Saddams manipulationer av det internationella samfundet. Eliasson hade god tid på sig att fila på det avtalet men nu ville han ha snabba besked från en president som inte ens i sitt invigningstal nämner det som hänt i Gaza.

Här kan vi tala om en riktig staketkusk.

USA kan självfallet påverka Israel men då måste USA peka med hela armen. Att Hillary Clinton skulle göra det är helt uteslutet. Och det har verkligen ingenting med att göra att hon är kvinna.

En varaktig lösning på konflikten mellan Israel och Palestina måste bli en tvåstatslösning. Att slänga ut Israel i Medelhavet kan de arabiska hökarna glömma. En varaktig lösning där Israel får klara besked var omvärlden står oavsett om ”Bibbi” eller ”Sippan” tar hem seger i det kommande israeliska valet. Påbörja en långsiktig och hållbar avveckling av konflikten mellan Palestina och Israel och 80 procent av Hamas, Hizbollahs, Irans och andras argument försvinner. Vem ska Iran bomba om Israel skriver under ett avtal som palestinierna är nöjda med.

Obama börjar i helt fel ände. Det handlar om att ta tag i huvudmotsättningen. Bush’s Roadmap to Peace var ingen dålig tanke. Kombinationen att kasta ut Saddam. Skapa demokrati i ett arabiskt land och lösa konflikten mellan Israel och Palestina var och är ett vinnande koncept. Men Israel, Iran m fl såg stället en möjlighet att stärka sina egna positioner medan USA var upptagna. Jag såg inte så många israeler i Irak. De var upptagna med att stjäla mark från palestinier.

Dessutom kan man fundera på vad Obama egentligen menar i sitt tal när han säger:
”Vi kommer att börja överlämna Irak till dess invånare på ett ansvarsfullt sätt och skapa en surt förvärvad fred i Afghanistan.”

Ordet ”börja” tror jag en del Obamavänner knappast hade väntat sig. Nu har jag som sagt bara läst Expressens översättning men andra har läst hela talet och inte svimmat direkt:

Wiliam Safire, som skrev tal åt Richard Nixon säger så här i dagens New York Times:

“Our 44th president’s Inaugural Address was solid, respectable, uplifting, suitably short, superbly delivered, but — in light of the towering expectations whipped up that his speech might belong in the company of those by Lincoln, F.D.R. and Kennedy — fell short of the anticipated immortality.”

Jeff Shesol, f d talskrivare åt Bill Clinton I dagens New York Times:

“What appears (at least for now) to be the most quoted line was one of the most colloquial: “pick ourselves up, dust ourselves off” may not be poetry, but it well describes a nation that’s been knocked to the ground and kicked around for eight years.

It was not the most inspirational speech that Barack Obama has ever given, but it’s surely the most purposeful. He long ago proved that he could make people weep. Today he seemed determined to make them think and, more important, to act.”

Gordon Stewart, som skrev tal åt Jimmy Carter i dagens New York Times:

“For all the talk before the speech about Abraham Lincoln and Franklin D. Roosevelt and John F. Kennedy, why did it come out feeling so much like Ronald Reagan?”

Så långt proffsen om talet. I morgon eller kanske redan idag är det en vanlig dag på jobbet som ingen avundas Barack Obama då. Jag hoppas att han får USA på fötter och förändra världen lär han göra vare sig han vill eller inte.

Frågan är hur?

Bra läge för att testa gränserna!

Israel har tänkt igenom allt ordentligt. Eller också får man bara det intrycket.

Abbas mandat på väg ut. Eget komplicerat val i sikte. Hamas hade för tre månader sedan knappast något större förtroende bland palestinierna för sitt sätt att sköta saker och ting. Bush på väg ut och en sällsynt israelvänlig regering på väg in. Dessutom i skiftet mellan Frankrike som ordförande tillsammans med Tjeckien och Sverige i ett gemensamt program där Tjeckien och den milt sagt varme israelvännen Karel Schwarzenberg ska förklara att det finns en part som bär skulden och det är Hamas.

Så Israel lär knappast få ett bättre taktiskt läge att klippa till på Gaza än nu.
Samtidigt passar de på att läcka att de frågade USA och Bush ifall de kunde bomba Irans nukleära anläggningar i början av 2008.

Smart.

Vad ska Bush säga? Att han satte sig emot det hela? Att han sa till Israel, visst men skyll er själva ifall de svarar direkt och skickar en ordentlig pärla tillbaka.

Att nu avslöja detta är ännu ett exempel på Israels totala renons på verklighetsuppfattning.

USA boxade för Israel i Irak två gånger och har sammanlagt offrat tusentals amerikaner och tusentals miljarder i dessa krig.

Just när USA är under press från den irakiske premiärministern och shiamuslimen al-Maliki som verkar total ha glömt vilka som givit honom makten i landet så väljer Israel att ringa Bush och fråga ifall det är OK ifall de bombar Iran.

Det finns bara ett land i hela världen förutom möjligen Somalia som kan bete sig så korkat och det är Israel.

Det skulle vara roligt att höra det samtalet.

Så vart syftar Israel med sitt totalt meningslösa krig på Gaza. Krossa Hamas? Knappast. Hamas eller någon ny konstellation kommer ofelbart att dyka upp efter den här raiden.

Hamas har fått sina martyrer. Var det vad Israel ville. En ny tydlig fiende som ingen kan acceptera vid förhandlingsbordet. Hur många israeler har dött? Tio? Varav några har skjutit varandra.

FN skiter ju Israel i och jag hör inget om sanktioner. Vad måste Israel göra för att FN ska kunna enas om en liten sanktion. Var går gränsen? Vid 10 000, 100 000, 500 000 döda.

Israel har nu inte bara den senaste resolutionen utan en hel hög som de struntat i och som bland annat gäller vad man kom överens om i Annapolis vad gällde bosättningar. Till och med Condolezza Rice verkar ha ruttnat på israelerna. Där möjligen i senaste laget.

Jag är helt övertygad om att palestinierna fortsätter att skicka Kassamraketer. Israel ska vara glada så länge palestiniernas inte får tag i skarpare grejer för allt finns att köpa till rätt pris och vem ska Hamas fråga om lov? Iran?

Hans Corell intervjuades i SVT ikväll. Han talade om krigsförbrytelser och en krigsförbrytartribunal.