Plåster på såren!

Jag ska säga något positivt om Obama. Faktiskt.

Jag hade inga förväntningar på hans administration. Inga som helst. Jag har aldrig några förväntningar på politiker mer än möjligen att de som vanligt ska svika sina vallöften som de har för vana att göra.

Jag föraktar politiker som ljuger och trollar med truten. Det är inte mig de blåser.

Men moster Agda 87 som verkligen trodde att de skulle återställa pensionerna har liksom inga marginaler vare sig ekonomiskt eller tidsmässigt för några svek. Nu är hon död så nu kan tjocksmocken på Torp fundera på vad det var värt när han själv ligger där med respiratorn svagt väsande i bakgrunden om några år. Men just nu han skrattar själv hela vägen till banken. Så är nu livet inrättat. Hårt men orättvist.

Obama har ändrat lite på det. Inte i Sverige men i USA.

Lite men dock.

Välståndet i USA har alltid varit olika fördelat. Men sedan 70-talet har klyftorna ökat, inte minskat. Inkomstklyftorna har ökat och de fattiga och medelklassen har dessutom har fått mindre skattesänkningar än de rika de senaste trettio åren. Obamas hälsovårdsreform är det största ingreppet för att minska den ojämnlikhet som blivit allt mer markant de senaste 40 åren i USA.

Jag tror att Obama lämnade ifrån sig cirka 500 olika vallöften. Jag läste att det finns en webbplats som håller reda på hans vallöften. Det borde det finnas i Sverige också, både på riks- och kommunal nivå. Så man kan gå in i slutet av valperioden och se ifall det är en grön eller röd bock.

Ett av Obamas vallöften är nu uppfyllt. Ja, det blev urvattnat et c men det finns ett i stort sett heltäckande sjukförsäkringssystem för amerikaner. Det fanns det inte tidigare. År 2019 kommer 95 procent av alla amerikaner vara delaktiga i hälsvårdsreformen. Idag är det 85 procent och på 70-talet var det 90 procent. Jag sa det var bra ifall han ordnade denna enda fråga som också var en hjärtefråga för hans företrädare Bill Clinton och Hillary Clinton.

Medianhushållets inkomster har ökat med 15 procent sedan 1980 i USA medan de rikas inkomster har ökat med 300 procent sedan 1980.

USA har haft ett antal stora refomer. New Deal, G.I. Bill, Interstate Highway system, Medicare men inget att skriva om i historieböckerna om sedan decennier.

Får se nu... Maud Olofsson har... Jo, ändrat sig i kärnkraftsfrågan. Det kommer det att stå i historieböckerna om.

Det är inget som vet om den här amerikanska reformen lyckas. Den kommer inte att lösa USA:s ekonomiska problem men den kommer att ge fattiga och delar av medelklassen en bättre hälsovård. Vi kan i varje fall hoppas det.

Nu får väl Jagland ta och kamma sig!

Nu ska vi se. Barack Obama installerades den 20 januari i år.

Den 1 februari var deadline för att nominera årets Nobels Fredspristagare.

Så vad gjorde Obama under de knappt två veckorna som skakade Nobel kommittén.

CBS följde honom de första hundra dagarna. Av deras beskrivning framgår exakt vad han gjorde dag för dag efter installationen den 20 januari till den 1 februari tolv dagar senare.

Obama skrev på ett papper som sa att Guantanamo lägret skulle stängas inom ett år.

Han ringde ett några samtal till ledare i Mellan Östern och blev briefad om läget i Irak. Några dagar senare ringde han Kanadas premiärminister, Storbritanniens premiärminister samt Saudiarabiens kung och FN:s generalsekreterare.

Han besökte Pentagon för första gången som president och meddelade pressen att det fortfarande återstod svåra beslut när det gällde Irak och Afghanistan.

Thats all Folks!

Vänta bara...

USA:s president Barack Obama får Nobels Fredspris.

För vad?

För att han svamlat om att han ska göra något åt klimatet eller dykt upp i FN och lovat utrota kärnvapen inom fyra år?

Exakt vad har Barack Obama gjort. Eller får han priset för sådant han kanske tänker göra. För i så fall...

Det politiskt korrekta råttsvansgänget korkar väl upp ekologisk champagne just nu.

Det är så man kan spy!

Men nu gäller det att vända ett nederlag till en framgång.

Jag ska bota världens svält, ordna Palestina/Israel konflikten, uppfylla alla möjliga klimatmål, Bota svininfluensan, AIDS, fixa ett cancervaccin, ordna bredband i Erbil, hitta Osama Bin Ladin, leta upp Palmes mördare, se till att Afrika kommer på fötter, minska inkomstklyftorna, skapa demokrati i Saudarabien, få fart på USA:s bilindustri, ordna gratis godis, billigare sprit och billigare cigaretter, ta bort biltullarna, se till att tunnelbanorna i hela världen kommer i tid och även pendeltågen.

Kan jag få Nobels Fredspris nästa år, eller…?

Det här får mig osökt att tänka på en viss förvaringsbox: Hail K! Hail J!... Hail B!

Obama trea från slutet!

Barack Obama kom tillbaka från sin semester igår.

Ön Martha´s Vineyard.

Här gillade också Kennedyklanen att spendera ledig tid.

Alldeles i närheten av Chappaquiddick och den berömda Dike bron där den nyligen avlidne Ted Kennedy på 60-talet spolierade sina chanser att bli president.

Efterspelet av sommarvistelsen på Martha´s Vineyard kan också bli ödedigert för Barack Obama.

Den politiska smekmånaden är definitivt över. Av de elva senaste amerikanska presidenterna så är Barack Obama den tredje minst populära efter sju månader. Bara Ford och Clinton förlorade snabbare i popularitet.

Nixon ökade på sin popularitet. Det gjorde också Kennedy, Reagan och Bush den äldre liksom Eisenhower.

Obamas problem rör framför allt hans stora fråga.

Sjukvårdsreformen.

Utan en sådan riskerar han att bli en av de minst lyckosamma presidenterna i USA:s moderna historia. Allt pekar nu på att den stora Change-reformen blir en tummetott om ens det och då i en politisk miljö där Obama har en demokratisk majoritet.

Clinton försökte men hade majoriteten emot sig.

Hösten blir avgörande och att dra igång ett krig som Bush är inte ens tänkbart.

Fritzl en sällsynt optimist

Jag glömde att säga i min förra postning att Lawrence H. Sumners som är chef för Obamas National Economic Council är lite bekymrad. Orsaken är att A.I.G. det amerikanska försäkringsbolag som fått 1440 miljarder i av den amerikanska regeringen för att inte finanssystemet som helhet skulle kollapsa, meddelat att de nu ska betala ut 165 miljoner dollar, d v s 1485 miljoner i chefsbonusar. Ring Annika Falkengren snabbt. Hon vet allt om pudlar.

Sumners är inte glad. Å andra sidan tillstår han att han inte kan hindra A.I.G.

Både David Axelrod presidentens chefstrateg och Sumners är nu oroliga för möjligheterna att få igenom nya paket i Kongressen för att rädda det finansiella systemet.

Det gäller alltså att vara optimist.

En som jag beundrar för att vara en genuin optimist är österrikaren Josef Fritzl. Han kastar minsann inte in handduken. Han är 74 år. Allt som är mindre än livstid finns inte på kartan.

Ändå gömmer han sig hela tiden bakom en blå plastmapp i rätten. Hur resonerar han? Att det ska bli samhällstjänst? Dessutom, hallå! Googla Josef Fritzl så får du upp 38 000 bilder på mönsterfarsan på Källarbacken. Men själva inställningen måste man beundra. Det var annat än den där andre österrikaren på 40-talet som kroknade ur så fort det började bralla lite.

Daddy´s gone med brittiska Glasvegas är i vilket fall en titel som väcker associationer till lite av varje. Och en bra låt som sagt.

Under ett solblekt mode!

Det här med mode är en svår fråga.

Sedan jag i höstas började blogga av en händelse så kan man inte undgå att snubbla över vad som verkar intressera människor mer än något annat; yttre skönhet, kändisskvaller, pengar och mode.

Det var väl inte riktigt vad vi funderade över på 60- och 70-talet. Eller var det egentligen det allt handlade om fast vi inte såg det.

Jag är själv en smula intresserad av kläder. Det skulle säkert få en del bekanta att dra ordentligt på smilbandet. Men så är det. Jag hade t o m en dröm vid 11 års ålder att bli modeskapare i Paris. Det var Paris och senare London som gällde. Vi vår två killar som närde samma dröm och valde syslöjd och franska i sjuan.

Det blev inte riktigt som vi tänkt. Jag tillverkade svavelsyra och min polare hyrde ut teveapparater när vi egentligen borde gasat runt i St. Germain med långa röda halsdukar och rökt Gauloises utan filter. Jag skulle fortfarande kunna tänka mig att bli kläddesigner. Jag tror inte det finns något åldersgräns där. Kanske om tio år eller så. Jag kan inte lova något. Det är möjligt att jag kommer att presentera någon provkollektion här för att testa men det får bli senare när jag övertygat förlaget om att min version är bättre.

Men jag ska inte vara snål. Som ni säkert vet så har USA fått en ny president. Barack Obama. Mr Change. Det är många saker som ska passa ihop för att ett mode eller koncept ska slå igenom. Men en av mina favorittidningar på andra sidan vattenmassorna, Esquire har i varje fall angett inriktningen. Esquire som gjorde ett fantastiskt jubileums nummer med viktiga amerikaner 1933-1983. Det numret var så tjockt att det nästan var en bok. Fotot var suveränt och berättelserna var enastående. Tyvärr lånade jag ut det där numret 1983 när jag städade på Securitas. Men nu finns fantastiska internet och Time skrev en ordentlig bit om numret som hette ”50 Americans who made the difference”. Kommer ni över det numret på ett antikvariat så köp det! Jag har bifogat en länk till Time artikeln där man kan få en smak av vad det handlade om.

Men det var ett litet stickspår det måste jag erkänna.

Nu handlar det om vad vi ska ha på oss om vi åker till USA med en dollar runt tio spänn. Det ska vara casual, hopkommet, urtvättat men genomtänkt och färgerna har jag petat ihop efter bästa förmåga på bilden ovan. Nu är det en ny tid och tiden har betydelse. Precis som det viktorianska England ska sommarens amerikanska mode prägla den tid vi lever i.

Om man får tolka det så lever vi i en tid när inget är givet, bestämt eller säkert men där det behövs människor som vågar tänka utanför de ramar som ändå visade sig vara ganska värdelösa. Ett slags Post-Sub-Prime mode där möjligheterna snarare än konformismen vägleder våra val. Ett klädtänkande som representerar öppenhet snarare än motsatsen.

Världsbanken tror att 2009 blir det första året efter andra världskriget där världens samlade produktion av varor och tjänster minskar. Då har vi tid att fundera lite på vart vi vill. Mindre tid för att producera och mer för att reflektera. Det kanske inte är så dumt. Så spring iväg och köp ett par urtvättade jeans och en vit skjorta som ni knäpper lite nonchalant med en knapp och för guds skull inget strykjärn!

http://www.esquire.com/

http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,926341,00.html

Prat utan prat

Storayatollan Ali Khamenei dansar inte av glädje

Det ser ut som om president Barack Obamas smekmånad med Iran där han skulle tala iranierna till rätta är över innan den ens börjat.

På onsdagen klargjorde överbefälhavaren för det iranska Revolutionära Gardet, Mohammed Ali Jafari för Israel att Iran kan nå Israels kärntekniska anläggningar med iranska Shahab-3 raketer.

Den nya Bushehr reaktorn ska startar till sommaren och Irans högste ledare Ali Khamenei passade samtidigt på att igår understryka att den nya regeringen i USA driver samma politik som Bush:

"This means the same wrong path as the Bush administration and nothing less."

Hillary Clintons besök i Israel piggade säkert upp israelerna. Men det är som med Bush ”Roadmap to Peace”, utan tryck på Israel och rejäla eftergifter till palestinierna så är det Iran, Hamas och Hizbollah som tjänar på de glada israeliska minerna.

Det kan tänkas att Barack Obama helt har förlorat siktet redan innan han ens besökt området. Det räcker inte att Hillary Clinton agerar förtrupp mumlandes om tvåstatslösning. Det snacket var Bush paradgren och har inte samma effekt längre.

Palestinierna vill ha något verkligt den här gången efter Annapolis och högar med FN resolutioner. Om USA:s ”Change” betyder ”Same, Same but Different” tror jag att palestinierna väljer en annan väg till fred. Palestinafrågan är nyckeln till den framtida utvecklingen i Mellanöstern. USA måste ställa krav på Israel och frågan är om Obama kan ställa krav på Israel.

Om världsläget och ifall...

Om varför en Monica heter Monica...

Barnaby slutar och ännu en minister hoppar av Obamas regeringen. Ska bli spännande att se vad Mr Change´s val har hittat på den här gången. Först var det, sen var det och nu…

Undrar vem eller vad som ska betala HC:s kampanjskulder. Hennes utrikespolitik möjligen.

I Sverige har Hästsvansen tjatat på bankerna. Han verkar vara den siste rebellen. Men antagligen är det någon som kommer att läcka hans användning av regeringsplanet, taxi eller köpt gummisnoddar på kortet så att han under förödmjukande omständigheter får lämna regeringskansliet.

Jag är beredd att göra nästan vad som helst i nästa val för att slippa Måna & Snömos. Å andra sidan var det någon på min gamla krog som jobbat med Hästsvansen och påstod att han var psykopat. Starka ord från en tjänsteman på Riksbanken. Å den tredje sidan är jag nästan lika desperat på att slippa se Snyftolga svära på sina släktingars framtid. Var det inte en jordbävning nyss i Sverige?

Dom säger att det är riktigt dålig nu på DI. Samtidigt visar DI en bild på en glatt leende Annika Creutzer, chefredaktör på Privata Affärer. Ja, det var alltså AC som sa att det var dåligt, riktigt dålig, riktigt allvarligt.

Det är oraklens tid. En annan Blondin utan tillägget Bella som pratar som en hamnarbetare men jobbar på någon bank förutspådde i en bisats att Ingves kan ”krascha kronan”. Det kommer nya friska propåer hela tiden nu.

Jag tror att man ska växla till någon stabilare valuta. Irakiska Dinarer kanske.

HM-Persson har i varje fall ökat på sin förmögenhet sedan årsskiftet med 560 miljoner så helt under isen kan vi ju inte vara. Men bra nära, kom det från hundkorgen. Han har inte fått grillad kyckling på tre dagar, bara hundfoder, typ magert för äldre hundar och en och annan skinkbit, ostbit och ett par skivor falukorv.

Jag spelar “The Thrill is Gone” med Chet Baker. Han sjunger som en tjej men John Wayne gick som en och det funkade också. Jag gillar Chet mest av de två. Sedan blir det Clintans musikbidrag till Changeling, slutet när man får veta vem som kört Dollyn. Det får räcka för idag.

Jag ska försöka få kontakt med min f d livvakt Hemen. Han höll reda på vad alla bilar hette. Jag frågade vilka bilar som var bra. Han tyckte att det fanns flera. ”Monica” var en bra bil. Jag var ingen expert på bilar men någon ”Monica” hade jag inte hört talas om. Det fanns en annan som hette ”Ankebut”, eller åtminstone uttalades det så. Har ni hört talas om en ”Monica”. En ”Ankebut” visade sig vara en Pajero och ”Ankebut” betyder spindel. Faktiskt är en Pajero lik en spindel om man tänker efter. Än ”Monica” då. Det är en Toyota Landcruiser, döpt efter den nuvarande amerikanska utrikesministerns mans älskarinna. Att Hillary måste åka till Irak kan nog anses för troligt och att hon då i kortegen kommer att fara i en hel svärm ”Monicor” och att någon kommer att upplysa henne om att alla de tiotusentals Toyota Landcruiser som regeringstjänstemän far runt i kallas ”Monica” efter Monica Lewinsky.

Varför? Tja, ställ dem bredvid varandra. Monica och Monica alltså. Fredagen den trettonde och hon är tre minuter över tolv...

Nu är det dags att borsta av sig dammet!

Vackert, inspirerande...men

Det finns säkert de som tror att jag hejar på Bush med ryggraden.

Det är min bestämda uppfattning att Bush gjorde rätt som invaderade, ockuperade, smällde på Saddam Hussein. Donald Rumsfeld snålade och där började problemen. Bush må ha haft en lite naiv tro på arabers, turkmeners, assyriers och kurders genuina längtan efter demokrati men grundtanken var rätt och riktig.

Det har sagts att folkrätten är diktatorernas bästa vän. Det stämmer fortfarande.

Den senaste månaden i konflikten Palestina och Israel har vi återigen sett hur fullständigt värdelöst FN:s säkerhetspolitiska arbete är när det gäller jordens större konflikter. Israel tillåts bomba Gaza sönder och samman utan att omvärlden gör ett skvatt utom att enas om ett uttalande som alla undertecknare vet att Israel struntar i. Det påminner om Irak minus Hans Blix.

I småskolan fick vi anmärkningar. Vi var några pojkar som utmärkte oss men de verkliga hjältarna var två killar som hade lyckats få fröken Manse att klistra in en extra pappersstrip eftersom utrymmet för anmärkningar var slut i den vanliga klassboken. Det fick omvänd effekt liksom min gamla eftersittningslärare Mårtenssons standard nummer; Skriv etthundra gånger: ”Jag ska aldrig mer blåsa ärtor på treorna!”.

Det löftet höll ända till vi fick tag i nya ärtrör.

Det är det frågan handlar om fast namnen är olika, Israel, Somalia, Zimbabwe eller vilket land som helst. Demokrati är ingen exakt vetenskap, människor är inte goda av naturen och det finns verkligen onda människor.

Vi tittade på Obamas invigningstal igår kväll. Därefter Independence Day på trean. Filmen fick två sketna getingar eller någon liknande symbol. Jag tycker personligen det var mer kräm i filmtalet än det Obama presenterade. Det var en bra film om man sorterar bort lite stråkar och har lite fantasi.

De politiska kommentatorerna i Sverige hade burrat upp sig ordentligt under flera år, talade i tungor och jämförde med Lincolns invigningstal. Före talet alltså. Hos Bergström var det efteråt lite mera tystlåtet.

Nu har jag läst talet i översättning visserligen men ändå konstaterat att det var mest stråkar och rätt lite fantasi. Att Obama nämnde Concord, Gettysburg , Khe Sanh och Normandie i samma mening kanske kan bringa lite rättvis sordin på den hysteriska stämning som rått i Sverige på en del håll. Khe Sanh!

Lika lite som USA hade i Vietnam att göra lika mycket hade de i Irak att göra tillsammans med de länder som tog sitt ansvar för internationella beslut.

Khe Sanh.

Amerikanska marinsoldater hade låtit sig bli instängda och kringrända 1968 och efter 77 dagar blev de undsatta av andra marinsoldater, enheter från amerikanska armén och sydvietnamesiska förband. Khe Sanh var en helt annan femma än Normandie om han nu inte menar att det tog lång tid att få arschlet ur vagnen i båda exemplen och Khe Sanh hade dessutom ingen större militärstrategisk betydelse.

Det är måste jag säga skickligt att dra fram Khe Sanh men glömma bort Palestina/Israelkonflikten en tid som denna. I invigningstalet alltså. Nu var vår förre utrikesminister Jan Eliasson snabbt framme i K G Bergströms program och väntade sig någon stabil åtgärd kring Israel och Palestina inom tio dagar. Från Obama alltså. Får se 1948…1967…

Eliasson som skrev det Memorandum of Understanding(MOU) som låg till grund för det irakiska Oil-for-Food-programmet, ett avtal som skapade utrymme för Saddams manipulationer av det internationella samfundet. Eliasson hade god tid på sig att fila på det avtalet men nu ville han ha snabba besked från en president som inte ens i sitt invigningstal nämner det som hänt i Gaza.

Här kan vi tala om en riktig staketkusk.

USA kan självfallet påverka Israel men då måste USA peka med hela armen. Att Hillary Clinton skulle göra det är helt uteslutet. Och det har verkligen ingenting med att göra att hon är kvinna.

En varaktig lösning på konflikten mellan Israel och Palestina måste bli en tvåstatslösning. Att slänga ut Israel i Medelhavet kan de arabiska hökarna glömma. En varaktig lösning där Israel får klara besked var omvärlden står oavsett om ”Bibbi” eller ”Sippan” tar hem seger i det kommande israeliska valet. Påbörja en långsiktig och hållbar avveckling av konflikten mellan Palestina och Israel och 80 procent av Hamas, Hizbollahs, Irans och andras argument försvinner. Vem ska Iran bomba om Israel skriver under ett avtal som palestinierna är nöjda med.

Obama börjar i helt fel ände. Det handlar om att ta tag i huvudmotsättningen. Bush’s Roadmap to Peace var ingen dålig tanke. Kombinationen att kasta ut Saddam. Skapa demokrati i ett arabiskt land och lösa konflikten mellan Israel och Palestina var och är ett vinnande koncept. Men Israel, Iran m fl såg stället en möjlighet att stärka sina egna positioner medan USA var upptagna. Jag såg inte så många israeler i Irak. De var upptagna med att stjäla mark från palestinier.

Dessutom kan man fundera på vad Obama egentligen menar i sitt tal när han säger:
”Vi kommer att börja överlämna Irak till dess invånare på ett ansvarsfullt sätt och skapa en surt förvärvad fred i Afghanistan.”

Ordet ”börja” tror jag en del Obamavänner knappast hade väntat sig. Nu har jag som sagt bara läst Expressens översättning men andra har läst hela talet och inte svimmat direkt:

Wiliam Safire, som skrev tal åt Richard Nixon säger så här i dagens New York Times:

“Our 44th president’s Inaugural Address was solid, respectable, uplifting, suitably short, superbly delivered, but — in light of the towering expectations whipped up that his speech might belong in the company of those by Lincoln, F.D.R. and Kennedy — fell short of the anticipated immortality.”

Jeff Shesol, f d talskrivare åt Bill Clinton I dagens New York Times:

“What appears (at least for now) to be the most quoted line was one of the most colloquial: “pick ourselves up, dust ourselves off” may not be poetry, but it well describes a nation that’s been knocked to the ground and kicked around for eight years.

It was not the most inspirational speech that Barack Obama has ever given, but it’s surely the most purposeful. He long ago proved that he could make people weep. Today he seemed determined to make them think and, more important, to act.”

Gordon Stewart, som skrev tal åt Jimmy Carter i dagens New York Times:

“For all the talk before the speech about Abraham Lincoln and Franklin D. Roosevelt and John F. Kennedy, why did it come out feeling so much like Ronald Reagan?”

Så långt proffsen om talet. I morgon eller kanske redan idag är det en vanlig dag på jobbet som ingen avundas Barack Obama då. Jag hoppas att han får USA på fötter och förändra världen lär han göra vare sig han vill eller inte.

Frågan är hur?

Några lösa funderingar kring makt

Brödhojen i malpåse!

George W Bush.

I Sverige har media och intellektuella jobbat häcken av sig för att misskreditera George W Bush. Det började redan under valkampanjen och har sedan dess fortsatt.

Han skulle var korkad och sa fel saker. Dessutom var han från Texas och republikan.

Nyligen satt jag och lyssnade på Göran Rosenbergs recension av Bush. Jag anser att Rosenberg är en person som borde veta bättre än att sitta och vispa runt i den allmänna misslyckandesmeten. Men tyvärr. Om han nu var så himla misslyckad varför valde amerikanerna om honom igen efter fyra år.

I Sverige kan man bara tycka illa om en person i taget och tvärtom. Det gör att utrikespolitiken såsom vi ser det i svenska media, SVT, SR, TV4, SvD, DN, AB, Expressen och några till blir ett slags repetitivt rapande av den gemensamma förutbestämda uppfattningen. För att de inte tycker som jag om Bush’s politik. Nej, faktiskt inte. Problemet är att det nästan aldrig blir någon debatt värd namnet så man behöver inte få veta varför någon annan tycker annorlunda.

Det är inte hälsosamt men väldigt skönt. Som att pissa i byxorna ungefär. Om alla pissar samtidigt så får alla dela upplevelsen. Tillfälligtvis.

Förändring kommer inte längre från svenskt håll. Anna Lindh var den senaste svenska politiker som hade någon ambition med Sveriges förhållningsätt till omvärlden. Hennes efterträdare och det vi har sett av Carl Bildt kan ingen vettig människa tolka som ambition. Eller är det någon som kommer ihåg vad Karlsson, Jämtin, Freivalds eller Eliasson sagt eller för den delen gjort.

Anna Lindh må ha skickat iväg några egyptier på felaktiga grunder som nu hennes fega kolleger skuggar. Man kan undra ifall Persson hade riggat upp det hela. Annas väninna Franchell ställer frågor i sin bok. Skulle Anna väntar si eller så många månader innan hon berättade för Patron Persson om egyptierna. Så dum var hon inte. Det var ingen vanlig sketen avvisning. Skugga, fega, glömma bort och hålla truten är makthavarna bra på. Men att komma med någon som för saker och ting framåt. Anna var kritisk till hur FN fungerade. Ville förändra säkerhetsrådets roll. Hon sa ifrån om Serbien. Det fick hon sota för.

Vem tog upp den stafettpinnen? Ingen? Så konstigt. Det kändes som när Ingvar Carlsson satt och mumlade om USA efter Palmesdöd.

Hade egyptierna dykt upp i Expressen och spökat hade med stor sannolikhet Lindh fått avgå. Nu blev hon mördad istället och det mordet var naturligtvis inte politiskt till sin natur. Eller var det en Shiran Shiran. Så nyckelfrågan, är vem Persson ville se som efterträdare. Anna Lindh var det naturliga valet. En brilliant kvinna som på bara några få år lyckades skaffa sig mäktiga personliga vänner världen över. Jag intervjuade henne vid några tillfällen och träffade henne en gång utanför journalistrollen. Hon var en imponerande person som ville se förändring.

Men egyptierna hade dykt upp förr eller senare. Det är åtminstone troligt. Då hade Perssons valmöjligheter varit större och ingen ska inbilla mig att Måna hade fått frågan först av alla. Men Persson ville bli bonde och sket egentligen i politiken från något obestämt datum. Han hade fått glänsa runt och peta folk i magen, varit ordförande i EU, klått svenska folket på skatter för att reparera tidigare misstag. Nu ville han njuta av livet en bra bit ifrån sina ideologiska rötter.

Persson ställde i ordningen svenska ekonomin genom att svenska folket fick försaka, hölls i tukt och förmaning. LO snöptes och nu pratade man om utrymme och utgiftstak.

Ingen utom möjlig Anitra Steen och Perssons barn kan älska en personlighet som HSB:s. Han är och förblir en person som ingen vill leka med.

Men han kommer att bli ihågkommen för sina insatser för svensk ekonomi under en delvis svårt period. En del kommer också att komma ihåg honom som den som totalt förstörde Sveriges möjligheter att medla i konflikten Palestina och Israel. Snabbt och effektivt förstörde han tjugofem år av svenska utrikespolitiska framgångar.

Bush kommer inte att bli hågkommen för att han ställde USA ekonomi till rätta. Snarare tvärtom. Ändå är det knappast enbart hans fel att USA nu befinner sig i svårigheter. Det kan inte ens nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman som ändå är en av Bush främsta kritiker påstå.

Grunden för det vi sett hända lades långt tidigare.

Precis som när det gäller en illa omtyckt Persson så spelar det ingen roll i det långa loppet. Historien är därvid lag mera rättvis än kultursidorna och de politiska krönikörerna, en Bo-Inge Andersson, en Porseryd, en Rosenberg, en Jönsson. Som väl är. Så var Nixon illa hatad. Hans roll har omvärderats.

Woodward säger att Bush arv är en öppen fråga. Han är inte uppskattad idag. Han kan bli en Truman säger Woodward. Det beror på hur det går i Irak.

Bob Woodward fick Nixon avsatt och har skrivit fem böcker om Bush presidentskap. Han har jobbat med sin vanliga metod. Källor, källor och flera källor och jag vet att han inte behöver träffa dem i garage nuförtiden. Få kan Washington som Bob Woodward.

Harry Truman beslutade sig för att sända iväg atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Han fick initiera det kalla kriget men också Marshallplanen och Atlantpakten.

Truman var ingen populär president men har efterhand omvärderats och anses idag vara en av USA:s tio främsta presidenter.

För de svarta i USA är dagens fest deras. Det blev ingen kvinna som USA:s första kvinnliga president. Det blev en svart man och den kvinna som vi trodde skulle bli president blev istället utrikesminister.

Någonting har hänt I USA. Bush hade en svart kvinna som utrikesminister. Från och med nu kan allt hända. Vi kan till och med få en kvinna som statsminister i Sverige. Men låt oss för guds skull hoppas att det inte blir Måna.

Om Irak fortsätter att utvecklas mot demokrati så kommer den demokratin att sprida sig till andra länder i mellanöstern. Faktum är att Irak redan påverkar ett antal andra länder i regionen.

I så fall kan Bush enorma krigssatsning I Afghanistan och Irak visa sig vara en väg till stabilitet snarare än tvärtom. Bushdoktrinen kan få betydelse och Bush’s arv blir något inte ens SVT:s Bo-Inge Andersson kan göra något åt. Då är de försvunna massförstörelsevapnen glömda, femtusen döda amerikaner och några hundratusen döda irakier mindre viktigt. På riktigt dessutom.

Idag kommer vi att få höra om allt fint som Barack Obama ska ställa till med. Jag återkommer till frågan. Om ett år gissar jag att förväntningarna är nedskruvade en bra bit. Nu kommer snacket om ärvda problem upp. Obama har redan aviserat att det ska ta mer än en period att rätta till saker och ting. Om han i någon mån får ekonomin på fötter och ser till att inte Mellan Östern brinner upp i två atombombssvampar är jag tacksam. Jag är inte ens säker på att sjukvårdförsäkringen kommer att genomföras.

Men ikväll är det fest i Washington. Undrar om Alex Schulman…

-My name is Mr Alex, well, they gave me that nickname in Thailand recently and I am from 1000 monkeys…we make people feel bad, no, not the band. Me and my brother Carl are famous bloggers in Sweden. Do you know what a blogger is? No? We have a lot of tricks in our sleeves. No, we are not Siegfried and Roy. Look, no tigers! What do you mean, not invited. We are what you in Sweden call “gratisätare”, a sort of party animals. Do you know Lennart Hyland, my father…Don´t touch me. I want to speak to Rahm. Don´t fucking touch me!

Tapiren påstår samtidigt att Blondinbella har gjort något med näsan och att hon har blå tänder. Lugnet före stormen...

Obama, öl och nässpray

En blomma!


Nu skiter jag i Liza Marklund och hennes sorgliga fiffel.

Det snöade när hunden och jag klev ut ur garderoben framåt eftermiddagen. Carina och jag ska ta en öl snart. Toppen!

Koppla av lite efter en stressig dag i i-världen. Nu är det Obamafeber på stan. Jag skulle behöva gå ner lite i vikt. Kan Obama ordna det också lite snabbt innan han får annat i huvudet? Snart kommer världen att landa med ett jättelikt magplask. Nu har svensk media hatat Bush i åtta år.

Här är det verkligen digitalt. Men jag har dåliga nyheter. Obama kommer inte att lösa Palestinafrågan, Afgahnistanfrågan, piraterna i Somalia, Georgien, al-Qaida, Darfour, Irak eller snacka omkull Iran. Världen kommer att bli precis som tidigare och kanske lite sämre om vi har otur eftersom USA pågående president har en hel del att lösa inrikes innan han kliver ut. Det kommer olika makter att utnyttja och då får vi en mer instabil värld som dessutom har en världsomfattande recession att ta hand om.

Dagarna rinner iväg och snart ska Carina iväg till Irak igen. Det kallas Capacity Building på nysvengelska. Att dra igång olika projekt som ökar respekten mellan olika människor baserade på demokratiska beslut. Spiken bevakar henne ordentligt och ser inte så glad ut när matte rotar bland sina väskor. Han har gjort sin proletära värnplikt i Irak. Två och ett halvt år! Han borde fått någon typ av medalj. Nu har Ohly nominerats till Årets Kurd. Undrar om det kan var hans kamratliga förhållande till sanningen som vägde över.

Nä, nu får jag kasa iväg till Apoteket. Det är cortizondax. Snart trillar väl näsan av. Sedan blir det remiss till tant näsdoktorn och polypinspektion.
En liten, liten flodhäst…

Att inte göra något är också ett beslut

Kombinationserbjudande: Hålligång, Hassan Nasrallah och McDonalds

Carl Bildt är en rolig jävel.

När han inte behövs på plats då står han i Tbilisi knappt innan ryssarnas tanks slutat rulla i Sydossetien. SVT siar tårögda om att Bildt ska mäkla fred i området. Nej, det var bara ett propagandanummer om att alltsammans var ryssarnas fel som blivit ett kärt nummer nu sedan aktierna säkrats. Att Sydosseterna varit lojala med Ryssland i trehundra år glömde den annars så noggranne Bildt.

Han hade istället snabba patentsvar på komplicerade frågor som genast gjorde honom omöjlig.

Att det smällde i Gaza var ingen överraskning med ett israeliskt val runt hörnet. När raketfolket skickade iväg en större laddning in mot Israel där man i år firar den judiska högtiden Hanukkah ungefär samtidigt med den kristna julen kom vedergällningen som ett brev på posten. För på båda sidor finns starka krafter som vill ha en stabil konfrontation snarare än en stabil fred.

Det är då man inte behöver lama ankor som Carl Bildt vid ett lands utrikespolitiska roder.

Istället för att ta någon form av utrikespolitiskt initiativ, möjligen tillsammans med Frankrike och Tjeckien som vi delar program med inför Sverige ordförandeskap så skickar vår utrikesminister ett fullständigt menlöst uttalande om att han stödjer FN och att EU inte kan göra något.

Finländaren Martti Ahtisaari blev nominerad till fredspriset. Det var ingen tillfällighet.

Sverige har sedan länge förlorat sin ledande roll i norden när det gäller utrikespolitiska initiativ. Bildt är kanske den svenske politiker som vid sidan av Dr Hans Corel och möjligen Jan Eliasson haft mest internationellt inflytande i modern tid.

Norrmännen har sedan länge haft ledande inflytande i Palestina/Israel konflikten. Danskarna ställde upp i Bush koalition för att avsätta Saddam Hussein. Finland är väl respekterad för sina snabba och väl underbyggda internationella insatser.

Sverige så? Bildt ägnar dagens blogg åt att Fader Frost inte längre får finnas i skolorna i Sarajevo. Ett symtomatiskt uttalande i samma andetag som världens ögon riktas mot Gaza och den israeliska valkampanjen.

Är det Obama världen väntar på. Det börjar bli sent för Bushs Roadmap to Peace som snarare liknar ett Roadkill. Jag har personligen få förhoppningar att Obama ska lyckas. Hans team är alltför pro-israeliskt. Det lämnar dörren öppen för ett europeiskt initiativ men då går det inte att sitta och tjafsa om jultomten när det brallar i riggen.

Om man nu inte tror på tomten förstås?

Jimmy Hoffa spökar

Teamsters ordförande Jimmy Hoffa med familj. Jr till vänster.

Varje morgon har sin egen charm. Peter Eastgate från Odense lär sova till långt fram på förmiddagen utan att bry sig om världen utanför. Han vann nämligen VM i poker tidigt i morse och kunde ta med sig 71 miljoner till hotellet eller var han nu gjorde av pengarna.

För övriga världen såg inte bara vädret lite murrigt och grått ut. Börserna gick ner – IGEN! Igår var alla glada men så kom det lite ny information och VIPS så blir alla ledsna. Inte ens Obamafebern kunde värma våra stelfrusna spenderbyxor.

Sedan den där gången poeten och musikälskaren Kaj Svensson och jag återvände till fosterlandet 1980 något vingliga efter en blöt tur till Helsingör och såg kvällstidningsrubrikerna på hamntorget i Helsingborg: ”John Lennon Skjuten!” så brukar jag vilja kontrollera nyhetsflödet en smula själv när jag vaknar. Det lyckas inte alltid men känns liksom lite bättre. Som om man hade koll på något vis.

Christer Nordin ringde om Palmemordet men Gudrun och Tsunamin missade jag helt eftersom jag bodde i Irak då. Där fanns det å andra sidan gott om andra nyheter att kontrollera.

Anna Lindh följde jag däremot. Jag intervjuade hennes vid ett par tillfällen och jag fick ett gott intryck av henne som senare förstärktes när hon blev utrikesminister.

Sedan tycker jag att det var ett politiskt mord. Låt vara att Mijailović saknar några indianer i kanoten men frågan är ifall de röster han hörde fanns i huvudet eller vid sidan av honom.

Så jag brukar kolla igenom några väsentliga media innan jag stiger upp.

Det var på så sätt jag hittade en artikel i Jerusalem Post i morse. James Hoffa Jr. är på besök i Israel. Hans pappa Jimmy Hoffa som försvann 1975 var en nära vän till Israel visar det sig något förvånande. När jag växte upp så trodde vi att Jimmy Hoffa murats in i en motorväg av Maffian.

Jimmy var stor.

Det fanns till och med en ”Act-a-Like” i Hans ”Hoffa” Ericson i Sverige.

”Hans Ericson var son till transportförmannen Lars Eric Ericson och dennes hustru Elin Ericson, född Sundström.” Det är ju alltid så. De där beskrivningarna börjar ofta helt oskyldigt. ”Richard Nixon föddes den 9 januari, 1913, son till Francis A. Nixon och Hannah Milhous Nixon i ett hus som hans far byggt I staden Yoba Linda i Kalifonien.” Men ibland kan man liksom förstå saker direkt. ”Charles Manson föddes den 12 november 1934 utomäktenskapligt av den 16-åriga prostituerade alkoholisten Kathleen Maddox”

Jaha, var var vi. Svenske ”Hoffa” Ericsson blev i mitten på 70-talet starkt kritiserad för att han som då varit Transports ordförande sedan 1968, åkte på semester till Spanien trots att det som bäst pågick en internationell facklig blockad mot att resa dit. Landet leddes av diktatorn Franco. Det bekymrade inte Ericson som plåtades fet och frodig i solstol iförd badbrallor med cigarr och solbrillor fräckt leende antaglingen lyssnande på Boney M:s Sunny. Den resan och en del annat blev en svår karamell att svälja för resten av fackföreningsrörelsen som på den tiden var svårt ansatt från vänsterhåll för att facket liksom tappat lite av sin funktion. Dessutom var semesteranläggningen Svenska Arbetsgivare Föreningens om jag inte minns helt fel. Anyway Hasse Hoffa blev lite senare avsatt tillsammans med sin vice sheriff Alvar Åslund. Han hade fifflat med traktamenten. Inrikestraktamenten blev utrikestraktamenten.

Hans Ericson dog 1987.

Men tillbaka till Israel och dagens händelser.

Jag har som många andra sett filmen ”Hoffa” med Jack ”I´m Back!” Nicholson. Förutom nöjet att se en av världens bästa skådespelare göra en smått mästerlig insats så är det en oerhört intressant berättelse och viktig del av den amerikanska fackföreningsrörelsens historia.

Hur var det med James Hoffa Jr och hans Israel besök. Tro det eller ej men sonen James är också ordförande för USA:s kanske mäktigaste fackförening, Teamsters med 1,4 miljoner medlemmar. Det blev han för tio år sedan när föregångaren fifflat lite med pengarna.

Teamsters har för övrigt just avslutat en svettig kampanj för Barack Obama.

James Hoffa Jr säger om Obama att de tidigt fastnade för honom. Teamsters har under Hoffa Jr:s ledning(sedan 1998) dragit först tillbaka mot höger och sedan nu åter mot demokraterna. Teamsters är dock fortfarande en stark och fruktad maktfaktor i USA. 37 000 av förbundets 1,4 miljoner medlemmar ringde 1,6 miljoner samtal och knackade 4,5 miljoner dörrar för att övertyga väljarna om att Barack Obama borde bli president.

James Hoffa Jr. är just idag i Israel för att se en barnby som hans pappa bekostade på sin tid. Dessutom ska Hoffa Jr. lämna över 2,5 millioner dollar som han samlat in till Yitzhak Rabin Center där ett rum också kommer att kallas ”Teamster”-rummet.

Jimmy Hoffa alltså den försvunne Hoffa, besökte själv Israel på 50-talet och det finns flera fotografier med Jimmy Hoffa och Golda Meir tillsammans glatt leende. Hoffa stödde öppet den sionistiska rörelsen på 40-talet när den kapade åt sig arabiskt land stick i stäv med vad resten av världen bestämt. Men Hoffa var inte den enda skurken som gjorde det. Andra som man inte heller skulle peka ut för sina barn och säga: ”Om du skaffar dig en bra utbildning och sköter dig för överigt så kanske du blir som Mickey Cohen och Meyer Lansky”, stödde Israel men Lansky som var polsk-amerikansk jude fick inte ens medborgarskap för sina tjänster, medan namnet Hoffa något förvånande idag bär respekt med sig. Det fanns många judar som var aktiva i den amerikanska fackföreningsrörelsen och det var på så sätt som Hoffa kom att fatta sympati för den sionistiska kampen för Israel.

För några dagar sedan skrev jag om Rahm Emanuel, vars pappa var aktiv terrorist inom Irgun(Etzel eller IZN).

Så frågan är till vem gamle gubben Hoffa skickade vapen. Förs det fanns flera att välja på. Irgun, Sterngänget eller rentav Yitzhak Rabin´s gäng Palmuch som på uppdrag av David Ben Gurion belagtog vapen till Irgun som leddes av Menachem Begin. Sternligan i sin tur leddes av en annan Yitzhak, nämligen Shamir.

Yitzhak Rabin blev mördad av högerextremister 1995.

Men det gör mig lite fundersam det här med Hoffa. Hur passar han in egentligen?

För relationerna med Demokraterna har verkligen inte bara varit hjärtliga genom åren. Enligt en avhoppare från Teamsters inre cirkel som läckte detaljer om Hoffa till FBI så hade Jimmy Hoffa sagt så här om Bobby Kennedy; ”I've got to do something about that son of a bitch Bobby Kennedy.”

Bobby Kennedy jagade nämligen Hoffa med blåslampa under hela första delen av 60-talet och fick honom till sist fälld 1964 något mutbrott. Men han kom snart ut igen. Bobby ska också ha sagt att ifall han blev president så skulle han se till att Hoffa fick sitta på kåken i resten av sitt liv.

Men alla vet ju hur det gick med båda. Den ena blev skjuten och den andra försvann.

Så hur kom Hoffa Jr på att Teamsters skulle stödja Barack Obama.

Det vet jag inte. Men det finns åtminstone en gemensam nämnare.

En kvinna, Penny Pritzker är mycket nära vän med Michelle Obama. Dessutom ordförande i insamlingskommittén för Obamakampanjen.

När Jay Pritzker, Penny Pritzker farbror behövde en gång i tiden låna pengar för att bygga hotell på 60-talet. Då fick de hjälp av Teamsters och Jimmy Hoffa. Mellan 1966 och 1975 så lånade Teamsters, enligt Kansas City Times(som också fick Pulitzerpriset för artikelserien om familjen) ut 54,4, miljoner dollar till Pritzkers.

Pritzkers är från Chicago och äger bland mycket annat Hyatt hotellen. Familjen är en av USA:s rikaste och anses vara värda minst 40 miljarder dollar.

En annan sak som kan vara värt att nämna är att Jay Pritzker, alltså Pennys farbror satsade mycket stora pengar på en ny typ av finansieringsteknik på 90-talet. Vi känner den idag som så kallade ”sub-prime lån”. Det här har dragit in familjens tillgångar djupt in i den finansiella krisen och då kan det ju vara bra att ha bra kontakter och möjlighet att påverka.

När A.N. Pritzker familjens grand old man dog 1986 hävdade dödsboet att hans förmögenhet uppgick till 25 000 dollar.

Enligt Forbes så säger en rådgivare till familjen att det är en sport inom familjen att verka utblottad när man dör.

Så det är nog ingen som säger at ”Det är ballt att betala skatt” i familjen Pritzker.

Så vart leder det här.

Förmodligen till slutsatsen att allt inte alltid är som det ser ut att vara vid ett första påseende och att vänskap kan se ut på många olika sätt och förekomma i många olika konstellationer och framför allt leda till resultat som man inte alltid förväntar sig.

Sådan...

Så var det klart.

Ryktena om att Vita Huset nästa stabschef Rahm Emanuel son till en israelisk terrorist bekräftas idag av den israeliska webbportalen Haaretz;

"Emanuel is the son of a Jerusalem-born pediatrician who was a member of the Irgun (Etzel or IZL), a militant Zionist group that operated in Palestine between 1931 and 1948."

http://www.haaretz.com/hasen/spages/1034635.html

Den här utnämningen får antas bli ett mycket stort hinder Obama administrationen skall åstadkomma något väsentligt i Fredsprocessen mellan Israel och Palestina. Så var står Rahm själv i frågan?

No we can!

Så var då den långa natten slut för oss i Europa medan den bara börjat USA. Oljan gick upp och dollarn ner.

Barack Obama är vald till USA:s näste president.

I Chicago hade en miljonpublik samlats för att höra Obama tala.

Han talade liksom John MCain väl om sin motståndare. Om att USA kan. Nyckelordet ”Change” blev mot slutet av talet; ”Yes We Can”.

När man ser Obama förstår man varför han dragit så många nya väljare framför allt bland unga amerikaner. Han har förmågan att entusiasmera människor. Han tar dem med på sin resa mot möjligheter och drömmar, det som USA är bäst på av alla länder.

En gång för en miljon år sedan fanns det en SSU-ordförande, en luftsugande norrlänning som hette Niklas Nordström. Jag skrev en artikel för deras tidning och Niklas skulle uttala sig. Minns inte om han hade så fräscha idéer. Fast egentligen minns jag nog att han inte hade det. Inte en enda faktiskt. Numera är han konsult och kommenterade som sådan det amerikanska valet.

Det är just det som är problemet i svensk politik. Mona kan kasa runt hos Filip & Fredrik hur mycket hon vill men svensk politik är urtrist. Det min artikel handlade om var att politiker måste ha en idé med Sverige. En vision!

Då och då viskar någon försynt forskningsminister att vi ska bli bäst i Europa eller Norden, eller bättre än Island inom miljöforskning. Mona lägger huvudet på sned på 5:ans valvaka fladdrar lite med fransarna som hon har för vana och pladdrar om att kommunicera. Obama ska kommunicera. Med vem då och om vad?

Oss andra. Världen. EU. FN. Miljöfrågor. Jesus!

Alltmedan världen krymper och blir alltmer komplicerad, föränderlig och inte minst hotfull så maler svensk politik på som den alltid har gjort.

Nu tycker Frans-Fia att det känns fint. Spinning kallas det. Utan sina strateger David och David hade Obama aldrig fått ut den bild av sin kampanj som han nu sålt och tagit betalt för av det amerikanska folket. David Axelrod sa så här om Hillary Clintons kampanj ”being the consummate Washington insider is not where you want to be in a year when people want change... "

“Change”.

Monas rådgivare har utan större stress skapat problem två år före valet.
Obama tackar sin kampanjchef David Plouffe från scenen i Chicago. Plouffe är född 1967. Tjugofem år gammal drev han Harkins presidentkampanj 1992 och fick en kvarts miljon i månaden för besväret. Då har man antagligen en förmåga att övertyga. Harkin blev inte president men det blev Obama.

Bakom varje president finns alltid en Lee Atwater, Karl Rove, David Plouffe och David Axelrod.

Deras jobb är att sälja in ett budskap som får väljarna att tindra med ögonen som de gjorde vid scenen i Chicago.

Vi kan skratta åt dem och tänka på Howard Beale när han får folk att luta sig ut genom fönstren och skrika ”I’m mad as hell!” i Sydney Lumets, Network.

Nu skriker det amerikanska folket ”Yes we can!”

Det är stort.

Det handlar inte om vad de kan göra eller varför Howards tittare var förbannade. Så länge en Atwater, Rove, Alexrod eller Plouffe kan leverera nya legobitar funkar det.

Är det Stefan Engström som ska formulera Monas ”Yes we can!” så var kanske inte ”Släng ut V” den smartaste början.

Som sagt. Det gäller att ha en bärande vision, en idé…

Vi vet nu att oavsett om Sverige har ordning på sina statsfinanser eller inte så har Sverige inget som helst skydd när det börjar bralla i finansvärlden.

Mona kanske skulle börja där någonstans om hon vill att någon ska stå och grina vid hennes fötter i september 2010.

Nu ska jag fortsätta att vara förkyld.

Söder

Hittade en lapp på "Söder" i morse:

På onsdag morgon kommer världen att vara annorlunda. Elefanten eller åsnan. Att ett parti har ett djur som symbol som inte ens finns i USA kan tyckas märkligt om vi inte ser politiken som en cirkus eller ett zoo. Också på svenska har en åsna en betydelse. I USA påminner de mest om en illegal invandrare, typ mexikan på väg över en gränspassage.

Några spridda tankar i all enkelhet.

Obamas far var muslim. Det gör att man föredrar honom i Afghanistan framför MCain. Men afghaner vill om man skall vara ärlig helst inte ha några utländska makter i landet utan odla sitt knark och behålla sina medeltida seder i fred. Så hade de bara hållit sig inom sitt eget lands gränser och inte försökt sälja skiten på den illegala världsmarknaden så hade de för min del gärna fått fortsätta kasta sten på sina fruar i tretusen år till.

Talibanerna är tillbaka och landet är tillbaka till stenåldern. Låt det vara där och skjut varenda jävel som försöker transportera något därifrån. Låt klanerna ta död på varandra eller komma överens. Ge dem en mobiltelefon så kan de ringa när de kommit på vad de vill med sitt land.

Samma med Irak. Låt dem slita strupen av varandra. De vill inte ha någon demokrati. Dom vill bli rika och ha makt över någon, helst sin granne. De vill också att USA ska åka hem. Gör det.

Vinner Obama så sätt en blåslampa i arslet på honom så han tar hem trupperna. Det behövs inget avtal med irakierna. Hem med trupperna bara. Låt irakierna dra isär landet eller komma överens. De kan ju så bra själva. Därför fick de Saddam Hussein, en värdig ledare för ett folk som Iraks. Jag är helt övertygad att de kan hitta en ny Saddam i det landet. Gärna en religiös ledare som kan piska in lite gudsfruktan i folket.

Israel har alltid intresserat USA och tvärtom. Det ska nog gå bra. Men nu är det Israels tur att själva ta ansvar för all skit de ställt till med. Varför skall världens ledare ta av sin dyrbara tid för ett litet egoistiskt, självtillräckligt folk som bara vill utöka sitt territorium i någon slags förvirrad drömvärld där de själva är utvalda av gud att göra livet surt för all andra. Nej, låt dem skicka iväg en atombomb till Iran och starta nya krig mot palestinier, syrier och resten av arabvärlden.

Låt israelerna ta ansvar för sina egna konflikter. Vi i resten av världen har andra problem att diskutera. Global uppvärmning och hur vi ska organisera den nya finansmarknaden.

Ryssland är på gång. Jobbar flitigt. Hjälper Iran att skaffa kärnvapen, bygger bas i Libyen och knyter vänskapsband med Venezuela, Brasilien, Nicaragua och naturligtvis Cuba. Dom gjorde ett misstag förra gången. Återinför statskapitalismen och gamla KGB. Studera Kina.

Obama åker till Cuba för att studera socialförsäkringssystem.

Afrika. Dom som vill får utvecklas till blomstrande nationer. Resten kan fundera över om det ändå inte finns HIV och AIDS. Ge dem en likadan telefon som till afghanerna. När de har bestämt sig så skickar vi nödproviant vid svält, deltar i fredsmäkling och annat.

Kina får klara sig själv och det får Indien också. Turkarna har en lång väg att vandra och det har Burma, Myanmar eller vad de kallar sig.

FN läggs ner och ersätts av ingenting. Det blir billigare så. EU omvandlas till ett frihandelsavtal och sedan kan vi lägga ner det idiotiska projektet. Skulle en fransman förstå en britt? Om tiotusen år kanske.

Baltstaterna? Vad har vi haft för nytta av dem? En mobiltelefon till alla tre. De kan dela.

Var var vi? Jo, global uppvärmning. Mycket viktigt. Ekologisk mat. Kretsloppstänkande. Nu ska vi ta hand om oss själva en smula och inte bry oss ifall folk hugger skallen av varandra. Det är ju trots allt en utvecklingsfråga. USA kommer nog att ta hand om sig själva oavsett vem som blir president.

Vem vet kanske den ”Gömde Imamen” kommer eller judarnas Messias eller båda kommer på samma gång. Det vore något för Jan Eliasson och Hans Blix att sätta tänderna i.

Iran? Dom kommer garanterat att spränga sig själva i luften!

Söder

Snor, huvudvärk och den första snön gör livet osäkert. När löven fallit återstår den bistra vintern. Ungefär som i det amerikanska valet. Vi hade en sista genomgång över ölglasen igår. Norrlands Gunnar trodde stenhårt på John MCain medan Salem höll lika benhårt på Barack Obama.

Jag tvingades medla ens stund när grabbarna blev för ivriga. Egentligen tror jag inte det spelar så förskräckligt stor roll vem som blir president. Det kommer med största säkerhet att bli andra faktorer som driver utvecklingen än vad eventuellt en Obama eller en MCain vill. Ett gigantisk underskott i de amerikanska statsfinanserna med fler överraskningar på väg i form av arbetslöshet, en bilindustri på väg mot avgrunden utan alternativ i sikte. Den här gången finns det ingen IT-industri som kan dra upp det amerikanska tåget eller något krig som kan plana ut ojämnheterna i den nationella ekonomin. Lånekarusellen för det amerikanska folket är förmodligen slut. Nu väntar det som ändå varit de flestas vardag. Hårt arbete i drömfabriken. Lägg därtill att INGEN under överskådlig framtid kommer att ha något förtroende för finansmarknadens kompetens att sköta landets kapitalförsörjning och risk management policy. Varje amerikan kommer att säga: Så ni har den här nya idén. Varför inte ta och betala den gamla notan först.

Sedan kan MCain tycka att USA ska vara tuffa mot Gud och hela världen. Iran kommer att få sin A-bomb inom ett år. Det kommer varken Hans Blix eller John MCain att kunna göra någonting åt och knappast Jan Eliasson eller fru Merkel. För Frankrike är detta en möjlighet att kliva in på scenen och Sarkozy är tillräckligt galen för att se sig som en ny De Gaulle i en alltmer förvirrad tillvaro. Men han skulle knappast få med sig någon på ett korståg mot Amadinejad och hans galna präster.

Det troliga är att Israel i allt större utsträckning får finna sig i att antingen hålla käften vilket det borde göra i större utsträckning eller också ta konsekvenserna och föra sitt krig mot Iran, Syrien eller vilka de nu lyckats reta upp för tillfället. Ett försvagat och alltmer isolationistiskt USA är oavsett om det blir MCain eller Obama troligare än ett USA som i större utsträckning bryr sig om vad som händer i omvärlden.

Det öppnar dörren för ett aktivare Ryssland som kommer att flytta fram sina positioner i världen. Kina har som tur är inte samma ljudliga approach vilket vi ska vara tacksamma för.

Ett tillbakadraget USA som i större utsträckning kommer att hantera sina egna problem ställer större krav på EU, Ryssland, Kina och inte minst ett FN. Det senare har liksom USA ett behov av att genomgå ett inre reningsbad efter en lång rad misslyckanden från Oil-for-Food, över Irak, Iran och Israel-Palestina.

– Got to revitalize I self show, som reggaegruppen som jag har glömt namnet på sjöng för trettio år sedan. Det gäller för många ledande nationer, förbund och framför allt för det ekonomiska system som varit förhärskande i världen efter andra världskriget.

Den kapitalism vi sett skapa ett kaos av sällan skådat slag har ingen förtroende för. De som för tjugo år sedan förespråkade att aktier var ett säkert pensionssparande kommer knappast att betala mellanskillnaden.

Den avgörande frågan i valet när den amerikanske väljaren står med valsedeln i hand kommer tyvärr inte att vara dessa frågor utan om han eller hon kommer att lita på en svart president eller en gammal man som kan dö när som helst och lämna makten till en människa som eventuellt tror att vi befinner oss i en historisk period, ett kaotiskt armageddon där den goda en gång för alla skall skiljas från de onda.

Det kan gå hur som helst.

Lugn, Olle Svenning, Makten kommer att omfördelas

Läser Olle Svennings söndagsskrapa i Aftonbladet om en sönderfallande kapitalism.
Jag jobbade ett tag med en artikelserie för Aftonbladet för femton år sedan och kom att sitta mittemot Olle Svenning. Han är som människa en ytterst behaglig, trevlig person, snäll, omtänksam och nästan försynt. Född i Västra Skrävlinge i Skåne 1942. Ibland läser jag hans artiklar. Inte för att han är en hygglig prick – långt därifrån. Men han har ett intellektuellt förhållningssätt som tilltalar mig även om jag inte alls håller med honom.

Svenning tillhör en generation som etablerade sig som skribenter på 60- och 70-talen. Vänster men inte alldeles för långt ute. Radikala sossar som verkligen studerade socialdemokratins ideologiska rötter för att finna stöd för sitt varande. Olle jobbade för Erlander.Hans far var sosse, riktig Malmö sosse med allt vad det innebar. Det var partiet som gällde.

Med jämna mellanrum återkommer de intellektuella som Svenning i vårt i grunden kapitalistiska samhälle med kritiska analyser och angrepp på de alltför vulgära avarterna av den politiska verklighet vi fått.

En verklighet som de något förvånande själva i allra högsta grad varit med om att skapa.

”Kapitalismen Faller Sönder”, lyser rubriken i Olle Svennings artikel i dag söndagen den 12 oktober 2008. Olle Svenning är nog en av de få människor på denna jord som tror det. Om han nu verkligen gör det? Artikeln är också ett mjukt skumbad av litterära figurer som blandar sig med ekonomisk analys och egna önskemål om hur världen borde vara förskaffad.

Vi får veta att Frankrikes president Nicholas Sarkozy är en möjlig allierad för han kritiserad den anglosaxiska kapitalismen. Senare samma dag citeras flitigt samme Sarkozy som på ett mycket franskt manér säger följande; ”Vi måste garantera de banker som är friska.”

En fransk ekvilibrist har talat.

Vi får också veta att den tidigare franska socialistiske presidentkandidaten Ségolène Royal får en nick av Svenning för uttalandet; ”Vi måste ändra systemet; kapitalismen har blivit galen.”

Ovanstående är typiskt franska politiska maränger. Stora och till intet förpliktigande ord.

Sarkozy son till en lågadlig ungrare som trivdes bra i det fascistiska Ungern fram till 1944 och då flydde till Frankrike. Där han gifte om sig två gånger till för säkerhets skull.

Vilket system vill Royal ändra på? Det kapitalistiska eller bara systemet.

Nationaliseringen av banker och finansinstitutioner i USA och Storbrittanien är ett tecken i skyn som att Kina skulle skydda USA och Island söker sig till Rysslands famn.

USA:s hegemoni är förbi trumpetar Olle Svenning och får samtidigt in en slö pungspark om Irakkriget.

Galbraiths hästskitsteorem myntas och rapas samma kväll av Lars Ohly. Men vi får inte riktigt veta vad det innebär av Svenning. Precis som det brukar var med intellektuella. Som när Jan Myrdal brukade citera någon mystisk fransk författare som han petat upp i något dammigt franskt arkiv. Vi kan själva aldrig ta oss dit, dels skulle vi inte ha råd och eller tid och dels skulle vi inte hitta dit för det finns inget namn på arkivet, utan vi vanliga dödliga får lita på att Myrdal förstått saken rätt. Så här är det i varje fall med hästskitsteoremet:

"Om man ger hästarna tillräckligt med havre så kommer en del av det att så småningomhamna i hästspillningenoch ge föda åt sparvarna."

Först var John F Kennedy elev till John Kenneth Galbraith och senare var Galbraith rådgivare åt Kennedy.

Hästskitteoremet var en travesti och drift med liberalismen och den kapitalistiska grundsyn som innebär att ifall man satsar på de som redan har så blir de våldsamt kreativa, villiga att anstränga sig och skapar rikedomar och välstånd som sedan spiller över på resten av befolkningen.

Men tillbaka till Svenning.

Kapitalismen har blivit bidragsberoende och avslutningsvis talar Svenning på temat ”Demokratins återkomst”, ungefär som det var en ny film i Star Wars serien.

Det är också mycket pukor och trumpeter men när man läst Olle Svennings artikel som så många andra socialdemokrater så sitter man efteråt och undrar. Vad sa karln och vad vill han?

Hur ska då allt bli bättre? Hur ska demokratin återupprättas och från vad och när var det en demokrati på riktigt. 1968?

Först kommer Olle Svenning med varningens ord. Marknaden ska inte straffas och inte bryta samman fullständigt. Det är bara ett perspektiv som lockar ”religiösa nyliberaler och vänsterrevolutionärer”.

Här tror man att Svenning förätit sig på franska bakelser.

”Ett mer reformistiskt perspektiv måste utgå ifrån att praktiskt taget alla är sammanlänkade med den globala kapitalismen. Ett djupare sammanbrott skulle därför få ohyggliga sociala konsekvenser.”

Här tror man att det kommit ett påbud från Överstyrelsen för Psykologisk Försvar. Rädda skiten till varje pris. Fast annorlunda.

Ett nytt system måste enligt Svenning ”baseras på demokratiskt inflytande och därmed inskränkning av marknadens räckvidd.”

Ägandet måste omfördelas.

”Finanskrisen ger möjlighet för politikens och demokratins återkomst”.

Till sist noterar Svenning att frankrikes ledande litterära tidskrift ”Magazine Litteraire” handlar om Karl Marx ”en annan(än Le Clézio) kosmopolit och skarpsinnig uttolkare av vår tid”.

Sverige behöver människor som Olle Svenning. Speciellt i tider som dessa. När människor sitter och skakar och undrar hur det ska gå med alltsammans, allt medan Stefan Ingves vräker ut hundratals miljarder till ett finansiellt system som inte litar på varandra. När han sedan sänker räntan tänker alla som övertygats om att äga sin egen bostad att nu är det vår tur. Men, nej, nej, då ska bankerna ha ”sina marginaler”.

Just då krävs det någon som kan mana till lugn och ro. Som kan ge oss lite tröst i höst mörkret. Tack Olle Svenning!

Olle Svenning är hoppfull men samtidigt lite rädd. Vi måste ha klart för oss spelreglerna. Enligt dessa så är vi alla sammanlänkade med den globala kapitalismen. Som Borg i Star Trek eller Replikanterna i SG-1 eller Wraith i Stargate Atlantis. Alla dessa har ett kollektivt medvetande och är delar av en styrande, dominerande helhet som de var och för sig inte kan lämna självmant.

Så om vi sitter i båten och inte skriker om revolution(vänsterrevolutionärer) eller individens rätt och skyldighet(religiösa liberaler - låt skiten gå i konkurs och de ansvariga ta sitt ansvar) så finns det en möjlighet att vi kan undvika avgrunden och få tillbaka demokratin.

Lösningen är enligt Olle Svenning att ”Ägandet måste omfördelas”.

Det låter ju fint. Man genomför socialismen så där bara, eller tar lite från de rika sådär bara, fast på ett internationellt plan. Det låter nästan som någon man klurat ut i Fjärde Internationalen eller i FN. Våldsamt radikalt! Eller mjukt tröstande. Det finns hopp för alla.

Jag önskar ofta att jag kunde känna mig sådär intellektuell, lågmält resonerande, problematisk, å ena sidan men å andra sidan.

Men det går liksom inte. Ändå behövs de här människorna. Eller?

Så jag säger som Imperiet eller om det var Ebba Grön. Är det verkligen fred vi vill ha?

Jag tror inte det. Olle Svenning vill först och främst rädda det internationella kapitalistiska systemet. Varför? Jo, för annars väntar den mystiska avgrunden i hans sinnevärld.

Olle Svenning har ingen lösning för dig eller mig. Volvoarbetarna kan inte komma och äta middag hos Olle Svenning när deras pensionspengar spekulerats bort.

Galbraith han med hästskitteoremet skrev en gång i ”Den nya Industristaten”; >”Det avgörande är inte kvantiteten av våra ägodelar utan kvaliteten på våra liv.” De är en omvänd variant på ”Det som har mest prylar när han dör vinner.”
Jag är helt övertygad om att vi kommer att se en omfördelning av ägande precis som Olle Svenning önskar i sin artikel i Aftonbladet.

Det är faktiskt redan i full swing. Bush har redan dragit in sina polare i denna omfördelning och det kommer säkert Barack Obama också att göra för sina välgörare, precis som Nicholas Sarkozy och andra. Vissa kommer att åka i rännstenen och andra kommer att stå som ägare till större och starkare banker och företag efter den här krisen. USA:s medborgare har tvingats skriva på en lånerevers som har så många nollor att inte ens Olle Svenning kan räkna dem. USA:s medborgare kommer att rädda många banker från konkurs och därmed den avgrund som Olle Svenning är så rädd för. Om det räcker vet vi inte.

Pengar kommer att omfördelas, makten kommer att omfördelas. Men inte från de rika till de fattiga utan från en del rika till andra rika och en del kommer att bli rikare och få större makt än de har idag medan andra kommer att förlora sina förmögenheter.

Ärliga människor kommer att får det svårt, bli av med sina jobb, få det knapert kanske till och med svälta på sina håll. Men det är det värt för att rädda systemet som hänger ihop. Det är det absolut värt i Olle Svennings värld. Han sympatiserar starkt med dessa svaga och om tio års är det dags igen att rädda mänskligheten i denna komplicerade värld där allt hänger samman från att falla ner i avgrunden.
Ibland känns det faktiskt som om våra intellektuella tappat stinget på något sätt.

Senare på kvällen var det stor debatt ”i halvtid” eftersom nästa val i Sverige är om bara två år. Där var alla partiledarna eniga om en sak. De ville se Barack Obama som president i USA. När det gällde den finansiella krisen var också enigheten stor bland partiledarna. Man skulle nästan tro att de snackat sig samman innan. Budskapet var att krisen är allvarlig och att vi lever om inte i den bästa av världar så i varje fall i det bästa av länder. Så ifall finansvärlden verkar opålitlig, de intellektuella är svårtolkade och politikerna otydliga – vem ska man då vända sig till?

Frågor där inte ens Biden kan rädda Obama

Det finns områden där inte ens Joseph Biden kan förklara vad presidentkandidaten Barack Obama menar.

Det är ett faktum att Iran håller på att skaffa sig kärnvapen och att Nordkorea nu återupptagit sitt program.

Samtidigt har ett fjärde helt meningslöst beslut tagits i FN:s säkerhetsråd som i princip uppmanar Iran att följa de tidigare tre besluten som de struntat i.

USA är upptagen med två krig. Obama vill sätta sig och prata förutsättningslöst med iranierna. Obama kan snacka med Jimmy Carter om hur det är att prata omkull iranier.

Däremot är Obama inte främmande för att panga på Pakistan. Så var finns logiken hos Barack Obama. Pakistan har redan kärnvapen.

Men den stora och avgörande frågan är vad Obama och Biden gör i händelse av seger i presidentvalet ifall Obama inte lyckas prata bort kärnvapnen i Iran.

Enda öppningen skulle vara att ställa Israels kärnvapen under samma kontroll som de iranska och sedan rusta ner bådas program. Det skulle Iran möjligen kunna gå med på. Men Israel.

Knappast!

Så vad gör Barack Obama och Joseph Biden när de kört slut på diplomatin? Tar en femte, sjätte, sjunde och åttonde resolution i FN:s säkerhetsråd. Nu är vi tillbaka till 2002. Eller 1991 om ni så vill.

Varken Ryssland eller Kina kommer att var behjälpliga. De luktar USA:s svaghet med enorma krigsutgifter och kris i den egna ekonomin. Ryssland vill tillbaka till stormaktspolitiken. De kommer att trampa USA på tårna. Georgien är bara början.