Söder

Snor, huvudvärk och den första snön gör livet osäkert. När löven fallit återstår den bistra vintern. Ungefär som i det amerikanska valet. Vi hade en sista genomgång över ölglasen igår. Norrlands Gunnar trodde stenhårt på John MCain medan Salem höll lika benhårt på Barack Obama.

Jag tvingades medla ens stund när grabbarna blev för ivriga. Egentligen tror jag inte det spelar så förskräckligt stor roll vem som blir president. Det kommer med största säkerhet att bli andra faktorer som driver utvecklingen än vad eventuellt en Obama eller en MCain vill. Ett gigantisk underskott i de amerikanska statsfinanserna med fler överraskningar på väg i form av arbetslöshet, en bilindustri på väg mot avgrunden utan alternativ i sikte. Den här gången finns det ingen IT-industri som kan dra upp det amerikanska tåget eller något krig som kan plana ut ojämnheterna i den nationella ekonomin. Lånekarusellen för det amerikanska folket är förmodligen slut. Nu väntar det som ändå varit de flestas vardag. Hårt arbete i drömfabriken. Lägg därtill att INGEN under överskådlig framtid kommer att ha något förtroende för finansmarknadens kompetens att sköta landets kapitalförsörjning och risk management policy. Varje amerikan kommer att säga: Så ni har den här nya idén. Varför inte ta och betala den gamla notan först.

Sedan kan MCain tycka att USA ska vara tuffa mot Gud och hela världen. Iran kommer att få sin A-bomb inom ett år. Det kommer varken Hans Blix eller John MCain att kunna göra någonting åt och knappast Jan Eliasson eller fru Merkel. För Frankrike är detta en möjlighet att kliva in på scenen och Sarkozy är tillräckligt galen för att se sig som en ny De Gaulle i en alltmer förvirrad tillvaro. Men han skulle knappast få med sig någon på ett korståg mot Amadinejad och hans galna präster.

Det troliga är att Israel i allt större utsträckning får finna sig i att antingen hålla käften vilket det borde göra i större utsträckning eller också ta konsekvenserna och föra sitt krig mot Iran, Syrien eller vilka de nu lyckats reta upp för tillfället. Ett försvagat och alltmer isolationistiskt USA är oavsett om det blir MCain eller Obama troligare än ett USA som i större utsträckning bryr sig om vad som händer i omvärlden.

Det öppnar dörren för ett aktivare Ryssland som kommer att flytta fram sina positioner i världen. Kina har som tur är inte samma ljudliga approach vilket vi ska vara tacksamma för.

Ett tillbakadraget USA som i större utsträckning kommer att hantera sina egna problem ställer större krav på EU, Ryssland, Kina och inte minst ett FN. Det senare har liksom USA ett behov av att genomgå ett inre reningsbad efter en lång rad misslyckanden från Oil-for-Food, över Irak, Iran och Israel-Palestina.

– Got to revitalize I self show, som reggaegruppen som jag har glömt namnet på sjöng för trettio år sedan. Det gäller för många ledande nationer, förbund och framför allt för det ekonomiska system som varit förhärskande i världen efter andra världskriget.

Den kapitalism vi sett skapa ett kaos av sällan skådat slag har ingen förtroende för. De som för tjugo år sedan förespråkade att aktier var ett säkert pensionssparande kommer knappast att betala mellanskillnaden.

Den avgörande frågan i valet när den amerikanske väljaren står med valsedeln i hand kommer tyvärr inte att vara dessa frågor utan om han eller hon kommer att lita på en svart president eller en gammal man som kan dö när som helst och lämna makten till en människa som eventuellt tror att vi befinner oss i en historisk period, ett kaotiskt armageddon där den goda en gång för alla skall skiljas från de onda.

Det kan gå hur som helst.