Afghanistan en omöjlig uppgift?

Kan Afghanistan bli en succéhistoria?

Inte om man får tro USA:s vicepresident Joseph Biden Jr. som just återvänt från en tripp till Irak, Pakistan och Afghanistan.

Läget i Irak har förbättrats enligt Biden. Det ser bättre ut i Pakistan men när det gäller Afghanistan och de amerikanska 68 0000 trupperna där är han inte lika optimistisk:

It´s going to be a very heavy lift!

Biden talar nu om att utbilda Afghanska trupper i större omfattning.

Biden röstade för Bush krig mot Afghanistan efter 9/11. Det har redan uppstått delade meningar mellan Biden utrikesminister Clinton rörande taktiken i Afghanistan.
Bidens historia att pricka rätt i internationella frågor har precis som solen sina fläckar:

Han röstade mot Gulfkriget 1991, röstade däremot för invasionen i Irak 2003, föreslog att dela Irak i tre delar 2006 och motsatte sig att skicka fler trupper 2007, ett drag som av många betraktas som vändningen på de inre oroligheterna.

Fortsättning följer…

Lite mera bruk i baljan!

Jag har skrivit lite ofint i veckan om våra två stora ideologiska bålverk, moderaterna och socialdemokraterna.

Om att partierna saknar idéer eller att vi har hört de mesta förut till leda, vilket kan leda till fläckvis håglöshet.

Eftersom solen skiner och det är fredag så surfar jag runt lite innan det är dags för en solskenstur men min fyrbente kompis.

Om Spiken som alltså är min hund skulle rösta så skulle han rösta på tikar som löper och biffstekar eller jordnötter och Dumle kola. Han skulle också rösta på stora höga bilar med mittkonsol där han kan sitta och kontrollera vad som sker i tillvaron. Han skulle rösta på partier som förespråkar gratis levergodis, tjurmuskler och Ahlgrens bilar åt massorna.

Särskilt svårt skulle det bli ifall ett parti lovade gratis Dumle kola som är en favorit och ett annat parti lovade löptikar.

Men alternativet att inget parti lovade Dumle och löptikar vore ännu värre!

I dagens The New Yorker debatteras Israels valsystem. Som alla vet så är det en faslans massa partier i det israeliska parlamentet, Knesset.

Wall Street Journals, Bernard Lewis pekar på den pest som han kallar det israeliska valsystemet och som han menar är roten till många av landet problem.

Lewis framhåller att det inte är så många demokratiska länder som har systemet.

The New Yorkers Hendrik Hertzberg kontrar med att USA, Storbritannien och Indien är några få länder som har det system som Lewis förespråkar.

Nå den diskussionen fortsätter.

Vad som däremot är intressant är att Israel idag har en två procents spärr mot tidigare en procent.

I Sverige har vi en 4/12 om jag inte är fel underrättad.

Så här uttryckte Lewis saken:

“This system of voting by lists is the source of many of the difficulties which plague Israeli public life. In the English-speaking countries—the oldest and most stable democracies—voting is by constituencies. The founders of the state of Israel preferred the Weimar model—hardly an auspicious choice.”

Så var finns Sverige enligt Wall Street Journal. Till höger om Weimar?

Eftersom det inte verkar finnas en enda idé om hur vi ska krångla oss ur den nuvarande ekonomiska krisen så borde vi kanske överväga lite nytt frisk blod i det politiska blodomloppet.

Jag är medveten om att vi skulle få in fildelare och Jimmie Åkessons blålila gränsvakter men möjligen en del andra med en och annan vettig idé som skulle röra om i den politiska blåbärssaften. Tänk att Reinfeldt och Sahlin verkligen skulle få jobba med regeringsbildningen när det finns ett femtontal partier att förhandla med. Nu går det ju istället mot en amerikansk modell i Sverige med två stora partier.

Jag tror själv att Spikens chanser att få med både Dumle kola och löptikar ökar med en lägre procentspärr. Jag skulle vilja kalla det för en politisk teori.

http://www.newyorker.com/online/blogs/hendrikhertzberg/2009/04/israels-electio.html

Ska vi byta grejer...

Den 25 februari meddelade Iran att man hade 6 000 centrifuger igång för att upparbeta uran.

Igår meddelade Amiral Mike Mullen ordförande i den amerikanska försvarsledningen(US Joint Chiefs of Staff) att Iran nu har tillräckligt med upparbetat uran för att tillverka en atombomb.

Enligt israeliska Jerusalem Post har president Barack Obama erbjudit den ryske presidenten Dmitry Medvedev att skrota det amerikanska planerade missilförsvaret i Europa mot att Ryssland hjälper till att lösa det iranska problemet. Ska man tolka det som att Obama redan gett upp tanken på att prata omkull Ahmadinejad.

Rysslands vinst i det hela är också tveksam eftersom de hjälper Iran att utveckla sin kärnenergiprogram.

Fortsättning följer.

För Tallkotten i Tiden!

Benyamin Netanyahu’s israeliska koalitionsregeringen blir en garanti för fortsatta problem i den palestinska frågan. Flera raketer, större militärutgifter, ökad spänning med Iran och ett allt mer desperat palestinskt folk.

Glöm en Palestinsk stat, Roadmap to Peace, Annapolis överenskommelsen. Dessa grundfrågor finns inte ens i basen för den tilltänkta regeringen.

I Mellanöstern är varje avtal början på en ny förhandling.

Mellanösterns själva livsnerv är dess totala oförmåga. Utan denna oförmåga kan denna del av världen knappast engagera en enda minut av en nyhetssändning.

Hillary ska betala sina kampanjskulder. Hillary har varit i Kina och visat prov på ja, vadå:

"Human rights cannot interfere with the global economic crisis, the global climate change crisis and the security crises," (21 januari 2009 CNN)

De kinesiska ledarna log och sa att de använt sitt ekonomiska överskott för att köpa amerikanska statspapper och annat som borgade för stabilitet. Vi är alltid för stabilitet, sa de och log en gång till för säkerhets skull.

Utrikesminister Clinton som numera är så lyft att hon lätt själv skulle kunna tas för kines kan få svårt att förklara för den amerikanska vänstern exakt vad hon menar med sitt uttalande om förhållandet mellan mänskliga rättigheter.

Det är lite som den gamla sossedevisen från femtiotalet. ”Gärna medalj men först en rejäl pension!”

”Gärna mänskliga rättigheter men först måste vi lösa den ekonomiska krisen, klimathotet och den internationella säkerheten”

Eller kärnkraftedebatten. ”Vi måste utveckla innan vi kan avveckla”.

Den typen av politiker har vanligen slagord som ”Change” i sina valkampanjer.

Jag satt med en amerikansk kongressledamot och käkade tupp alldeles innan valet 2004. Han frågade var jag önskade med valet i USA. Jag sa att jag höll på Bush. Inte för att jag gillar republikaner men för att jag ansåg att han var en garant för att få något som helst ordning på Irak.

Kongressledamoten var demokrat.

– Men du håller väl på Kerry, eller hur, sa jag för att vara lite hygglig.

Han skakade på huvudet.

– Kerry, talar så här, sa han och pekade på båda mungiporna.

Mr Change har nu intagit scenen. Den breda svenska mediala klack som gjort vågen i flera år och drömt sig tillbaka till ångradions dagar när Kennedy bad amerikanerna fråga vad de kunde göra för sitt USA kom inte tillbaka hur mycket de än blundade på SVT, TV4, DN, SvD, Aftonbladets och Expressens ledarsidor. När ska journalister lära sig att politik är en komplicerad vetenskap?

Carina ringer. Hon tuggar macka och berättar om några försvunna revolvrar. Samtidigt handlade samtalet om att projekt som är relaterade till svenska kronor och budgeterades under förra året numera inte är värda lika mycket i USD.

Mr Change har nu blivit Mr Exchange. Dollarn stod i 6 kronor och nu senast stod den i nästan 9 kronor. Trettio procent rakt ner i brunnen. Vad blir billigare? Svenska bilar som ingen vill köpa eller ens stödja. Papper och skog?

Jag hörde att Maud har grejer på gång. Hon ska skicka ut alla varslade till sin hembygd där de ska samla tallkottar. Sedan ska de målas blåochgula och säljas längsmed vägkanterna i sommar när tysken, ryssen och amerikanen kommer på besök. Projektet har redan fått femtio miljoner för att utarbeta en logga som kommer att bestå av en mosaikkotte designad Ernst Billgren.

Namnet ska visst bli ”Change for Sweden”.

Den som lever får se. V4 och då menar jag inte den röda som min moster hade 1965.

Etik och lite utsvävningar

Jag läser American Journalism Review och en artikel som handlar om problem och fördelar med anonyma källor*.

Man kan säga att vi har Woodward och Bernstein, OJ Simpson, Woodward och Janet Cooke och många andra fall men Woodward och Bernstein satte prägel på en hel generation journalister med ”Deep Throat". Några år senare när Woodward blivit chef trillade tidningen dit när den anställde Janet Cooke som reporter. Janet Cooke vann Pulitzer priset men fick lämna tillbaka det**

The Washington Post's Policies on Sources, Quotations, Attribution, and Datelines***, är en annan artikel som kan rekommenderas för journalister som funderar på anonyma källor samt deras The Washington Post's Corrections Policy***. Man kan säga där finns en del klokheter sammanställda som man har lite svårare att finna i svensk media.

Egentligen borde jag läsa något urtråkigt lagförslag om fildelning men jag orkar inte. Ett antal timmar ägnades idag åt hästpiskning.

Varför bryr man sig egentligen? Engagerar sig och stuvar om i människors föreställningsvärd – eller inte. Låt allting har sin gång. Ta det lugnt – ta en Toy.

Kanske det ja. Röka lite torkade bananskal…

Som en dom jag läste idag i Kurdish Globe. I Iran hade en äkta make slängt syra i ansiktet på sin fru så hon blev blind och nu skulle hon enligt ett domstolsbeslut slänga syra i ansiktet på honom enligt något slag öga för öga, tand för tand system som finns i shariahjärnorna – i Iran ska jag kanske säga. Det låter ju som en sorglig historia så jag deppade lite över mänskligheten ända till jag insåg att det fanns en humoristisk sida av saken fast den får ni fundera ut själva.

Hunden snarkar. Carina har varit tyst idag. Men hon har livvakter. Själv får hon inte vara beväpnad. Det är något om att man inte ska delta. Löjligt. En liten puffra kan man väl få ha. Det gör en lugnare. Jag kände mig rätt stöddigt med min 9 mm Beretta. Men den skavde i arslet eftersom man förvarade den där eller vid sidan om pungen fast det tycket jag var lite vågat.

1991 när jag var i turkiska Kurdistan i samband med Gulfkriget fanns det en liten kurd som var jävligt rolig. Han jobbade åt ett amerikanske oljebolag och vi festade en del. Han hade alltid en jätteliten pistol innanför brallorna, en riktig bögrevolver med pärlemor på kolven, snirklig och sorglig och jag vet inte hur det riktigt gick till med han sköt sig i foten den idioten. Gick med bandage i flera veckor. Vi hade mycket roligt åt Sundance Kid.

Det var rätt mycket skjutvapen då. Turkarna låg på och hade en del tryck på oss. En dag när vi var som mest nervösa så ringde det på dörren. Vi hade ett pumphagelgevär stående innan för dörren. Killen som vi bodde hos, en gammal kompis hade licens men vi tänkte sälja oss dyrt. Så efter några bestämda signaler var vi övertygade om att det var några, ja vad ska man säga halvofficiella utredare. Så jag sög tag i pumpbössan och slet upp dörren med ett ryck. Utanför stod två personer. Den enda var en svartklädd kvinna på 80+ som jag kände igen som kompisen mamma och den andra var ett litet barnbarnsbarn som började stortjuta skräckslaget. Sedan dess så stoppade vi undan bössan. Vi använde den att skjuta prick på ölburkar när vi hade picknick men det var lite overkill.

Kurderna älskar att skjuta prick när de har picknick. Det är en tradition om man säger så.

Undrar hur det gick för Sacha.

Han var en riktig paddlare. Det var också 1991. Vi satt på planet mellan Istanbul och Diyarbakir, Joseph Rodriguez, den berömde amerikanske fotografen och jag. Jag var inte så berömd. Men Jo hade publicerat sina bilder i National Geographic och det gör man inte varje dag. Bakom oss satt en kille som slängde sig i slang med oss. Han hette Sacha och hade fått pris och publicerat sig i Stern. Det var östtyska nazister han hade plåtat och det var en gång med en yxa på ett tunnelbanetåg när han slängde sig ur på spåret. Ja, det lät dramatiskt i varje fall och det är klart ifall man har en galen nazist som slagit en yxa i en invandrare på ett tunnelbane tåg och man knäpper en bild samtidigt så kanske man ska gå av tidigare och inte vänta till nästa station. Men vi tog hand om Sacha som kom direkt från Saudi eller Doha eller var det nu var. Det var inget drag där tyckte han. Sacha gick inte på något men han var ändå speedad hela tiden och skrek efter bom-bom som han sa, strider, action, sprängningar, allt som var livsfarligt ville han rota i.

En gång klädde han ut sig i PKK uniform men då sa vi till honom att han fick lugna sig eller dra. Så då drog han om jag inte minns fel. Joseph blev nervös av Sacha. Jo hade knarkat i större delen av sitt liv innan han fick besked av doktorn att han hade högst två år kvar att leva. Då slutade han, började köra yellow cab i New York och åt bara nyttiga saker. Han gillade den där finhackade tomat och gurk salladen som de hade på Pilmen och en del andra ställen i Diyarbakir. Då bodde det 250 000 själar i stan och en kille berättade om att det hade varit 20 bilar i stan på 60-talet och 20 000 invånare och borgmästaren hade infört rödljusen och blivit en hjälte på det eller något i den stilen. Nu är det 6-700 000 om det räcker.

Sacha hittar jag inte. Det kan betyda två saker. Han har bytt bransch är död eller också minns jag inte hur han stavade sitt namn. Oops! Det var visst tre saker. Jag vet vad jag tror

Det gick bra för Jo tror jag. Vi förlorade kontakten när han flyttade tillbaka till USA. Varför vet jag inte riktigt? Vi är i varje fall inte ovänner. Han gjorde en uppmärksammad serie om Watts i LA och gjorde fler saker för National Geographic, fick priser, stipendier, fotade på olik aställer och ställde ut. Böcker, ja Jo R har varit i farten.

Jo var en bra vän liksom vår kompis som turkarna hissade upp i en helikopter.

Jo har en egen hemsida nuförtiden. Titta gärna på den. Där finns vackra bilder av en fotograf med ett stort hjärta.

*American Journalism Review: http://www.ajr.org/Article.asp?id=1596
**Janet Cooke: http://en.wikipedia.org/wiki/Janet_Cooke

*** Poynters om Washington Post: http://www.poynter.org/column.asp?id=53&aid=61244
http://www.poynter.org/column.asp?id=53&aid=61256

**** My old friend Jo’s website: http://www.josephrodriguez.com/

Söder

Snor, huvudvärk och den första snön gör livet osäkert. När löven fallit återstår den bistra vintern. Ungefär som i det amerikanska valet. Vi hade en sista genomgång över ölglasen igår. Norrlands Gunnar trodde stenhårt på John MCain medan Salem höll lika benhårt på Barack Obama.

Jag tvingades medla ens stund när grabbarna blev för ivriga. Egentligen tror jag inte det spelar så förskräckligt stor roll vem som blir president. Det kommer med största säkerhet att bli andra faktorer som driver utvecklingen än vad eventuellt en Obama eller en MCain vill. Ett gigantisk underskott i de amerikanska statsfinanserna med fler överraskningar på väg i form av arbetslöshet, en bilindustri på väg mot avgrunden utan alternativ i sikte. Den här gången finns det ingen IT-industri som kan dra upp det amerikanska tåget eller något krig som kan plana ut ojämnheterna i den nationella ekonomin. Lånekarusellen för det amerikanska folket är förmodligen slut. Nu väntar det som ändå varit de flestas vardag. Hårt arbete i drömfabriken. Lägg därtill att INGEN under överskådlig framtid kommer att ha något förtroende för finansmarknadens kompetens att sköta landets kapitalförsörjning och risk management policy. Varje amerikan kommer att säga: Så ni har den här nya idén. Varför inte ta och betala den gamla notan först.

Sedan kan MCain tycka att USA ska vara tuffa mot Gud och hela världen. Iran kommer att få sin A-bomb inom ett år. Det kommer varken Hans Blix eller John MCain att kunna göra någonting åt och knappast Jan Eliasson eller fru Merkel. För Frankrike är detta en möjlighet att kliva in på scenen och Sarkozy är tillräckligt galen för att se sig som en ny De Gaulle i en alltmer förvirrad tillvaro. Men han skulle knappast få med sig någon på ett korståg mot Amadinejad och hans galna präster.

Det troliga är att Israel i allt större utsträckning får finna sig i att antingen hålla käften vilket det borde göra i större utsträckning eller också ta konsekvenserna och föra sitt krig mot Iran, Syrien eller vilka de nu lyckats reta upp för tillfället. Ett försvagat och alltmer isolationistiskt USA är oavsett om det blir MCain eller Obama troligare än ett USA som i större utsträckning bryr sig om vad som händer i omvärlden.

Det öppnar dörren för ett aktivare Ryssland som kommer att flytta fram sina positioner i världen. Kina har som tur är inte samma ljudliga approach vilket vi ska vara tacksamma för.

Ett tillbakadraget USA som i större utsträckning kommer att hantera sina egna problem ställer större krav på EU, Ryssland, Kina och inte minst ett FN. Det senare har liksom USA ett behov av att genomgå ett inre reningsbad efter en lång rad misslyckanden från Oil-for-Food, över Irak, Iran och Israel-Palestina.

– Got to revitalize I self show, som reggaegruppen som jag har glömt namnet på sjöng för trettio år sedan. Det gäller för många ledande nationer, förbund och framför allt för det ekonomiska system som varit förhärskande i världen efter andra världskriget.

Den kapitalism vi sett skapa ett kaos av sällan skådat slag har ingen förtroende för. De som för tjugo år sedan förespråkade att aktier var ett säkert pensionssparande kommer knappast att betala mellanskillnaden.

Den avgörande frågan i valet när den amerikanske väljaren står med valsedeln i hand kommer tyvärr inte att vara dessa frågor utan om han eller hon kommer att lita på en svart president eller en gammal man som kan dö när som helst och lämna makten till en människa som eventuellt tror att vi befinner oss i en historisk period, ett kaotiskt armageddon där den goda en gång för alla skall skiljas från de onda.

Det kan gå hur som helst.