Var uppe en sväng i parken. Det småduggade lite. Kollade lite med Salem i morse men hans hästar har väl inte sprungit i mål ännu på Solvalla.
På vägen tillbaka från kvällspromenaden vill Spiken in på krogen så det blev en sväng bort till ”Söder”. Jasses, vad folk det var där.
Salem satt och hängde över sina travprogram som vanligt i ett hörn. Han hade två rätt så jag sa grattis eftersom jag själv hade ett. Sex ska man ha. Sånt bekymrar inte Salem. Norrlands Gunnar mumlade något om skit under naglarna. Salem tittade upp lite nervöst och samtidigt svängde Per E. förbi med ölen som vi skulle ha.
Jag vet inte om jag har berättat om Per E. Han har naturligtvis en helt egen historia som alla andra människor. Det är bara det att Per Eskilsson som Per E. egentligen heter nog har den mest sorgliga historien av alla på ”Söder”. Otur är bara förnamnet när man talar om Per E. Nu har Boz, ”Söders” ägare dessutom lyckats gifta bort sin syrra till Per E. också. Boz har många fördelar men han tänker ganska mycket på sig själv. Killar som Per E. behöver vänner som tänker på honom, inte på sig själva.
Det där med Sally hände när alla var på semester för två år sedan. Per E. hade fått sparken från jobbet på Posten en dag innan han skulle bli fast anställd. Otur eller hur? Så medan Per E. satt och drack bira på ”Söders” uteservering så delade en pigg sjuttonåring ut Per E:s postrunda. I kortbyxor. Per E. hade snackat hela maj om sommaren. Folk var borta och det var rena semestern att jobba på Posten. Jag vet inte om han öppnade på porten eller satt och grinade. Salem påstår att han satt och tyckte synd om sig själv i varje fall, bra snorig klockan nio på morgonen. Frukosten bestod av ett wienerbröd med sylt och vispgrädde, två starköl och sedan var han igång.
Boz kom ut och slog sig ner och alltsammans löste sig på bästa sätt. Fast inte för Per E. Innan klockan blev två hade Boz anropat sin syrra som kom störtande. Sally som egentligen heter någon annat var väldigt snäll. Så hade åtminstone Per E. presenterat saken när alla andra dök upp intet ont anande i mitten av augusti. Men då var allt för sent, Sally med barn och Boz gick runt och småmyste. Så Snälla Sally flyttade in till Per E. på Timmermansgatan. Boz hade försökt bli av med henne i femton år. Först nere i Bosnien och sedan i Sverige. Alla skällde på Boz för det där med Snälla Sally. Salem, Norrlands Gunnar, Eva Nilsson, Kakmonstret, Hårdrockarn och en hel hög till. Sedan vet ingen riktigt vad som hände. Boz kranar stod öppna i flera månader, fira Sally, fira barnet o s v. En dag mumlade Boz och började peta med sina lappar. När Boz hade räknat samman alla pinnarna så hade Per E. sköljt i sig en bra bit över femhundra bira. Det värsta var att han knappast ens varit full. Sally hade förstås tagit några men hon drack inget efter testet hade visat rätt färg så i snitt hade Per E. slukat tio per kväll och det var ganska många. Men Boz var ju familj med Per E. så han gav Per E. ett flott erbjudande. Jobba av skulden lite då och då. Så nu jobbade Per E. stadigt i familjeföretaget medan Snälla Sally satt hemma och lagade passerad nattmat till Per E och barnet.
Salem påstod att Per E. måste varit Hitler i ett tidigare liv eftersom han haft en sådan förbannad otur hela livet. Per E. trodde gott om människor. Det var nog hans stora misstag.
Nu blev det rörigt direkt, Per E. slängde fram ölen lite surmulet samtidigt som Norrlands Gunnar fortsatte med sitt bajs-om-fingrarna-snack.
– Pratar ni om mig, sa Per E. lite stridslystet.
– Nej, sa Norrlands Gunnar och viftade med handen. Om britterna. Dom har skit på händerna.
På vägen tillbaka från kvällspromenaden vill Spiken in på krogen så det blev en sväng bort till ”Söder”. Jasses, vad folk det var där.
Salem satt och hängde över sina travprogram som vanligt i ett hörn. Han hade två rätt så jag sa grattis eftersom jag själv hade ett. Sex ska man ha. Sånt bekymrar inte Salem. Norrlands Gunnar mumlade något om skit under naglarna. Salem tittade upp lite nervöst och samtidigt svängde Per E. förbi med ölen som vi skulle ha.
Jag vet inte om jag har berättat om Per E. Han har naturligtvis en helt egen historia som alla andra människor. Det är bara det att Per Eskilsson som Per E. egentligen heter nog har den mest sorgliga historien av alla på ”Söder”. Otur är bara förnamnet när man talar om Per E. Nu har Boz, ”Söders” ägare dessutom lyckats gifta bort sin syrra till Per E. också. Boz har många fördelar men han tänker ganska mycket på sig själv. Killar som Per E. behöver vänner som tänker på honom, inte på sig själva.
Det där med Sally hände när alla var på semester för två år sedan. Per E. hade fått sparken från jobbet på Posten en dag innan han skulle bli fast anställd. Otur eller hur? Så medan Per E. satt och drack bira på ”Söders” uteservering så delade en pigg sjuttonåring ut Per E:s postrunda. I kortbyxor. Per E. hade snackat hela maj om sommaren. Folk var borta och det var rena semestern att jobba på Posten. Jag vet inte om han öppnade på porten eller satt och grinade. Salem påstår att han satt och tyckte synd om sig själv i varje fall, bra snorig klockan nio på morgonen. Frukosten bestod av ett wienerbröd med sylt och vispgrädde, två starköl och sedan var han igång.
Boz kom ut och slog sig ner och alltsammans löste sig på bästa sätt. Fast inte för Per E. Innan klockan blev två hade Boz anropat sin syrra som kom störtande. Sally som egentligen heter någon annat var väldigt snäll. Så hade åtminstone Per E. presenterat saken när alla andra dök upp intet ont anande i mitten av augusti. Men då var allt för sent, Sally med barn och Boz gick runt och småmyste. Så Snälla Sally flyttade in till Per E. på Timmermansgatan. Boz hade försökt bli av med henne i femton år. Först nere i Bosnien och sedan i Sverige. Alla skällde på Boz för det där med Snälla Sally. Salem, Norrlands Gunnar, Eva Nilsson, Kakmonstret, Hårdrockarn och en hel hög till. Sedan vet ingen riktigt vad som hände. Boz kranar stod öppna i flera månader, fira Sally, fira barnet o s v. En dag mumlade Boz och började peta med sina lappar. När Boz hade räknat samman alla pinnarna så hade Per E. sköljt i sig en bra bit över femhundra bira. Det värsta var att han knappast ens varit full. Sally hade förstås tagit några men hon drack inget efter testet hade visat rätt färg så i snitt hade Per E. slukat tio per kväll och det var ganska många. Men Boz var ju familj med Per E. så han gav Per E. ett flott erbjudande. Jobba av skulden lite då och då. Så nu jobbade Per E. stadigt i familjeföretaget medan Snälla Sally satt hemma och lagade passerad nattmat till Per E och barnet.
Salem påstod att Per E. måste varit Hitler i ett tidigare liv eftersom han haft en sådan förbannad otur hela livet. Per E. trodde gott om människor. Det var nog hans stora misstag.
Nu blev det rörigt direkt, Per E. slängde fram ölen lite surmulet samtidigt som Norrlands Gunnar fortsatte med sitt bajs-om-fingrarna-snack.
– Pratar ni om mig, sa Per E. lite stridslystet.
– Nej, sa Norrlands Gunnar och viftade med handen. Om britterna. Dom har skit på händerna.
Per E. såg ändå lite orolig ut.
– Vadå britterna, sa han sedan och tog betalt av Salem. Klockan var nämligen över tio och då har sista loppet gått på Solvalla och Bollnäs och hela hästarkivet var öppet. Då brukar Salem släntra hem och titta på V75 hästarna.
– Dom har bajs på händerna, sa Salem och såg ut som om han förklarat alltsammans. Vi ses i morgon. Den filosofiska frågan gäller om man ska sprida ut bajset med ett dasspapper eller tvätta av det med fingrarna. Jag slår vad om att det var indier på det där tåget.
– Vilket tåg, ville Per E. veta men Boz hade nya öl till försäljning så för Per E. blev bajssnacket bara ännu en förvirrad diskussion i hans redan överbelastade hjärna.
Jag hade inte heller klart för mig vad det hela handlade om. Så när Salem fladdrat ut genom dörren spände jag ögonen i Norrlands Gunnar.
Det visar sig att britter inte tvättar händerna så mycket.
En undersökning som gjordes på brittiska pendeltåg visar att en av fyra pendlare hade bajsbakterier på fingrarna. Jag älskar sådana här artiklar!
Men själva sensmoralen i bajsdebatten är hur konstigt det än kan låta att Boz framstår alltmer som ett geni.
Norrlands Gunnar är seg. Suger in luft och det tar minst fem timmar innan han får färdigt en mening. Jag som kommer från de södra delarna är likadan så vi förstår varandra.
Gunnars analys var klar. Han hade kommit ner redan med morgontåget från älgjakten. Så när han fick tassarna på Aftonbladet nere på Centralstationen och såg den där artikeln om bajset så åkte nästan renklämman upp i knäet på honom och glasögonen immade igen. Om de snuskade på pendeltågen i Storbritannien så kunde de snuska på norrlandstågen, menade Gunnar. Det var ungefär vad han förklarade för mig. Men Gunnar är en nyckelperson inom företaget ungefär som den andre, Telia Gunnar som yrar runt i snöskogen. Så Norrlands Gunnars företag som säljer vägfinnare har försett Gunnar med en handdator och ett GPS system kopplat till Internet, satelliten och allt möjligt. Så innan Gunnar bestämmer sig för om Val Curtis är fågel eller fisk så knappar han igång sin teknikpark. Hon kommenterar britternas hygien i Aftonbladet. Via en Blogg får Norrlands Gunnar röding napp direkt. New York Times har nämligen skrivit en lång artikel där Val the Pal figurerar som en slags modern Jeanne D´Arc i söt förening med Procter & Gamble. Nyckelordet, säger Gunnar är ”Cueing”. Jag sörplar vidare på min bira och kastar en forskande blick på min polare. Han har redan sugit i sig kött som Per E. gett honom och darrar som en nyfrälst pingstvän fast uppochnervänd på stolen.
– Cueing, säger jag uppmuntrande till Norrlands Gunnar.
– Skit i det, säger Gunnar. Läs artikeln istället. Den där bruden och Procter & Gamble vet vad de vill.
– Ja, jag ska läsa artikeln, säger jag. Fick du någon älg.
– Äh, vi sköt slut på älgarna direkt, sa Norrlands Gunnar. Tvåhundra kilo i frysen. Men det blev inga hjortron. Jag messar den där länken. Hade du ett rätt?
– Ja, sa jag. I första loppet. Vad är det för frys du har? Femtusen liter eller nått? Mr Roadkill?
Men Gunnar var redan på väg till toaletten.
Senare när vi kommit hem så fattade jag alltsammans lite bättre. Först läste jag hela artikeln på nätet. Den i New York Times alltså. Sedan började bitarna trilla på plats. Salem har ju torkat mycket bajs i sina dagar. När han växte upp så fanns det inget dasspapper på toan. Då tvättade man sig ordentligt i baken med vatten och sedan gick man ut och tvättade sig med tvål och vatten. Naglarna och det minns jag speciellt från min tid i Irak skulle vara kortklippta annars glodde folk. Jag minns inte vilken hand. Indier! Salem är lite rasse. Men när jag läste Indien på 70-talet så åt man med fingrarna på Sandöskolan. Vi gjorde Chapati och röror, åt som byborna ute på vischan och bara med ena handen. Den andra…
Så det har alltid funnits system.
Spiken drar rumpan på gräsmattan när han tycker att det inte funkade riktigt.
Val Curtis jobbar med hygien, men också tvålförsäljning. Cueing, alltså!
Jag undrar om Norrlands Gunnar tvättade tassarna efter han sket ut den där renklämman.
Boz, Boz, Boz…
Det är ju ett helt system. Per E. drack inga femhundra innan sommaren. Cueing! Sen dök Snälla Sally upp i sängen bredvid honom. Så fort Per E. vaknade tänkte han på Boz ölkran och resten är ju historia som det brukar heta.
”Cue” ett relevant begrepp i en avancerad verklighet!
http://aftonbladet.se/kropphalsa/article3538891.ab
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar