Söder

Jag vet inte hur en mänsklig hjärna fungerar. Helt ärligt så vet jag inte det. En sak som särskilt fascinerar mig är ändå det här med alla spännande miljöer och historier som dyker upp i drömmar. Här måste ju ens undermedvetna hålla igång ordentligt kan man tycka. I natt dök det emellertid upp en helt bekant figur. Sven Andersson.

Apropå miljöer så är det väldigt vacker ute nu. Det har jag sagt till två hundägare idag och de har båda hållit med.

Jag gick en sväng förbi ”Söder” men Boz höll regemente och alla anställda knäskurade golven till någon bosnisk kampsång så jag gled listigt vidare annars hade man kanske enrollerats.

Nu har killarna från Fjölmarks Trädgårdsanläggning verkligen fått fart under hovarna. I Skinnarviksparken alltså. De har huggit och röjt och satt upp nya lyktstolpar. En massa bänkar och nya papperskorgar.

Nu ska klottrarna(jag vet att jag är tjatig) bara få sätta sin prägel på renoveringen så blir det bra. Sven Andersson var det alltså. Avdelningen handfast pedagogik.

Jag ska strax berätta lite mer om den saken.

Jag slog Sven på nätet. Det är som vanligt med honom. Trehundra järn i elden. Så jag trodde att jag skulle hitta honom i Sydamerika. Han höll till i Costa Rica ett tag sedan Per, alltså inte Per E. på söder utan Lapins och jag åkte dit 1984 och berättade en del rövarhistorier.

Jag har ingen kontakt med Sven längre. Vi är inte ovänner eller så men, ja ni vet livet flyter på i olika riktningar. Mitt första minne av Sven var i sjuan när vi skulle prya. Jag valde militären av någon anledning som jag inte minns. Så vårt gäng hamnade i Karlskrona hos korpral Järnberg. Där fick vi bo på logement och lära oss att släcka bränder. Det var spännade men en annan Stefan som kom från en annan skola, nämligen Clemensskolan där mina föräldrar för övrigt var lärare, sa att veckan efter oss så skulle det komma upp en jävligt häftig kille som hette Sven.

Det hände ungefär samtidigt som jag fick vattkoppor och hamnade på sjukan. Till sist kom farsan faktiskt upp och hämtade mig med sin Volvo Duett. Så han har faktiskt ställt upp.

Sen gick det en massa Sven-Fria-År innan vi hamnade i samma gymnasieklass.

Det finns ungefär 3 miljoner mer eller mindre osannolika Sven historier. Sven är som människa i stort sett helt gränslös. Fullständigt galen. Det blir i varje fall aldrig tråkigt. Så rotar jag inte upp den jäveln i Aftonbladet i ett resereportage av Gunnar Ohrlander. Orhlander som själv är en rolig kille påstår att Sven fick gruppen att skratta i tolv dagar. Det kan jag livligt föreställa mig. Är det någon människas memoarer som jag skulle vilja läsa så är det Sven Williams. Ifall han berättade sanningen det vill säga. Om när han försökte kränga land i Costa Rica till min syrra en gång när hon hade rest dit av något skäl. Tanken var väl att Sven skulle bo där.

Så döm om min förvåning när jag nu hittar Sven i rakt motsatt riktning intill Iran, snett upp till höger. I Uzbekistan.

http://www.aftonbladet.se/resa/asien/article1994164.ab?service=print

Det är alltså idioten i pälsmössan jag pratar om. Titta nu så konstigt en hjärna fungerar eller tvärtom. Var var vi?

En gång åkte Sven buss i Stockholm när han bodde här och vi fortfarande umgicks. Det var i slutet av 80-talet. Mittemot honom sitter en unge, typ fem, sex år och spottar på golvet. Sven passar noga och när grabben inte oväntat lägger en kladd på hans skor tittar Sven extra noga på mamman för att undersöka om det finns några indianer kvar i kanoten. Hon snörper och säger:

– Min son har fått en fri uppfostran.

Det som sedan hände tror jag åtminstone att grabben fortfarande minns.
Sven lägger nämligen en bra kladd på den förvånade unge mannen mittemot och säger till mamman med ett leende:

– Det har jag också.

Jag läste någonstans att han jobbar med utredningar för Världsbanken. Det kan jag tänka mig för han är bra på att räkna ut saker. Som det här med marken. Ett tag bodde han i ett förråd efter någon slitig skilsmässa. Han har ungefär femhundra barn i olika delar av världen. En av de muntrare historierna var nog när han och en annan kille, en amerikan betalade underhåll för samma unge. Då sa vi som Gertrud Fylking till Horace.

Nej, jag förstår att de skrattade i tolv dagar. Han lärde dem säkert att flyga matta också. Så ifall ni bokar en resa och Sven Andersson är reseledare är det bra att slå till.

Då kommer Sven att berätta när han och Zigge förväxlade sina kreditkort och de åkte till Kanarieholmarna utan pengar och Sven löste finanskrisen genom att delta i en stripptävling för att de skulle få pengar till dricka. Så om Stefan Ingves behöver lite frächa lösningar nu när krisen är här så...ring Andersson!

Slå två flugor i en smäll och boka en julresa!