Ayatollah Khamenei vann och förlorade!

Utanför travvärlden har det varit val Iran. Det är ett ordentligt regisserat val där det saknas internationella valobservatörer. Oppositionen trodde att de vunnit, talade om valfusk och sedan vann den sittande presidenten Mahmoud Ahmandinejad en jordskredsseger med 63 % av de avgivna rösterna. Utmanaren, Hossein Moussavi som bl a ville ha större frihet för kvinnor fick 34 % av rösterna. Men alla kandidater har godkänts av det Högsta Rådet som består av mullor och jurister som accepterar sharia som lag, alltså att Koranen med tillägg ska läggas till grund för all lagstiftning.

Den som bestämmer i Iran är varken Ahmandinejad eller Moussavi utan Ayatollah Ali Khamenei, som är irans högste religiöse ledare.

Ikväll kräver oppositionens Moussavi att Högsta Rådet ogiltigförklarar valet.

Det här valet kan tolkas på två sätt. Dels att Iran står inför en allt starkare inre opposition koncentrerad till storstäderna, ungefär som den som en gång i tiden skickade iväg Shah Reza Pahlavi i exil och beredde väg för Ayatollah Khomeini. Eller också är det vi bevittnar nu en skickligt iscensatt teaterföreställning som enbart syftar till att visa omvärlden att den sittande presidenten tillåter och klarar av en högljudd opposition utan att tappa fattningen. Först ska oppositionen skrika och gnälla och sedan ska allt ordnas upp till det bästa. Ett tecken på att Iran tillåter opposition. Men tillbaka till huvudfrågan. Vilka godkände kandidaterna?

Mullorna! Två av mullornas kandidater har tillsammans fått 97 % av rösterna. Så kan man också se på saken.

Khamenei och hans kompisar har ett starkt intresse att inbilla omvärlden att det finns en opposition i landet. Om Högsta rådet nu tillåter en omräkning av rösterna eller gör några mindre eftergifter så kommer omvärldens intresse för vad som händer i Iran successivt att minska. De är präster i en teokrati men tillämpar något slags hemvävd demokrati. Det kan vara den bilden man nu vill förmedla.

Ahmandinejad har jämfört kritiken med en fotbollsmatch, där man ibland blir exalterad över ett orättvist domslut.

I mina ögon luktar det "Dramaten ger...:

När landets nu omvalde president Mahmoud Ahmandinejad, säger att det nästan råder full frihet i landet så kan man förledas att tro att det gäller för folket men det gäller i själva verket för Ayatollah Khameni och dennes förtrogna bland det iranska prästerskapet.

Söder

Snor, huvudvärk och den första snön gör livet osäkert. När löven fallit återstår den bistra vintern. Ungefär som i det amerikanska valet. Vi hade en sista genomgång över ölglasen igår. Norrlands Gunnar trodde stenhårt på John MCain medan Salem höll lika benhårt på Barack Obama.

Jag tvingades medla ens stund när grabbarna blev för ivriga. Egentligen tror jag inte det spelar så förskräckligt stor roll vem som blir president. Det kommer med största säkerhet att bli andra faktorer som driver utvecklingen än vad eventuellt en Obama eller en MCain vill. Ett gigantisk underskott i de amerikanska statsfinanserna med fler överraskningar på väg i form av arbetslöshet, en bilindustri på väg mot avgrunden utan alternativ i sikte. Den här gången finns det ingen IT-industri som kan dra upp det amerikanska tåget eller något krig som kan plana ut ojämnheterna i den nationella ekonomin. Lånekarusellen för det amerikanska folket är förmodligen slut. Nu väntar det som ändå varit de flestas vardag. Hårt arbete i drömfabriken. Lägg därtill att INGEN under överskådlig framtid kommer att ha något förtroende för finansmarknadens kompetens att sköta landets kapitalförsörjning och risk management policy. Varje amerikan kommer att säga: Så ni har den här nya idén. Varför inte ta och betala den gamla notan först.

Sedan kan MCain tycka att USA ska vara tuffa mot Gud och hela världen. Iran kommer att få sin A-bomb inom ett år. Det kommer varken Hans Blix eller John MCain att kunna göra någonting åt och knappast Jan Eliasson eller fru Merkel. För Frankrike är detta en möjlighet att kliva in på scenen och Sarkozy är tillräckligt galen för att se sig som en ny De Gaulle i en alltmer förvirrad tillvaro. Men han skulle knappast få med sig någon på ett korståg mot Amadinejad och hans galna präster.

Det troliga är att Israel i allt större utsträckning får finna sig i att antingen hålla käften vilket det borde göra i större utsträckning eller också ta konsekvenserna och föra sitt krig mot Iran, Syrien eller vilka de nu lyckats reta upp för tillfället. Ett försvagat och alltmer isolationistiskt USA är oavsett om det blir MCain eller Obama troligare än ett USA som i större utsträckning bryr sig om vad som händer i omvärlden.

Det öppnar dörren för ett aktivare Ryssland som kommer att flytta fram sina positioner i världen. Kina har som tur är inte samma ljudliga approach vilket vi ska vara tacksamma för.

Ett tillbakadraget USA som i större utsträckning kommer att hantera sina egna problem ställer större krav på EU, Ryssland, Kina och inte minst ett FN. Det senare har liksom USA ett behov av att genomgå ett inre reningsbad efter en lång rad misslyckanden från Oil-for-Food, över Irak, Iran och Israel-Palestina.

– Got to revitalize I self show, som reggaegruppen som jag har glömt namnet på sjöng för trettio år sedan. Det gäller för många ledande nationer, förbund och framför allt för det ekonomiska system som varit förhärskande i världen efter andra världskriget.

Den kapitalism vi sett skapa ett kaos av sällan skådat slag har ingen förtroende för. De som för tjugo år sedan förespråkade att aktier var ett säkert pensionssparande kommer knappast att betala mellanskillnaden.

Den avgörande frågan i valet när den amerikanske väljaren står med valsedeln i hand kommer tyvärr inte att vara dessa frågor utan om han eller hon kommer att lita på en svart president eller en gammal man som kan dö när som helst och lämna makten till en människa som eventuellt tror att vi befinner oss i en historisk period, ett kaotiskt armageddon där den goda en gång för alla skall skiljas från de onda.

Det kan gå hur som helst.

Söder

Var uppe en sväng i parken. Det småduggade lite. Kollade lite med Salem i morse men hans hästar har väl inte sprungit i mål ännu på Solvalla.

På vägen tillbaka från kvällspromenaden vill Spiken in på krogen så det blev en sväng bort till ”Söder”. Jasses, vad folk det var där.

Salem satt och hängde över sina travprogram som vanligt i ett hörn. Han hade två rätt så jag sa grattis eftersom jag själv hade ett. Sex ska man ha. Sånt bekymrar inte Salem. Norrlands Gunnar mumlade något om skit under naglarna. Salem tittade upp lite nervöst och samtidigt svängde Per E. förbi med ölen som vi skulle ha.

Jag vet inte om jag har berättat om Per E. Han har naturligtvis en helt egen historia som alla andra människor. Det är bara det att Per Eskilsson som Per E. egentligen heter nog har den mest sorgliga historien av alla på ”Söder”. Otur är bara förnamnet när man talar om Per E. Nu har Boz, ”Söders” ägare dessutom lyckats gifta bort sin syrra till Per E. också. Boz har många fördelar men han tänker ganska mycket på sig själv. Killar som Per E. behöver vänner som tänker på honom, inte på sig själva.

Det där med Sally hände när alla var på semester för två år sedan. Per E. hade fått sparken från jobbet på Posten en dag innan han skulle bli fast anställd. Otur eller hur? Så medan Per E. satt och drack bira på ”Söders” uteservering så delade en pigg sjuttonåring ut Per E:s postrunda. I kortbyxor. Per E. hade snackat hela maj om sommaren. Folk var borta och det var rena semestern att jobba på Posten. Jag vet inte om han öppnade på porten eller satt och grinade. Salem påstår att han satt och tyckte synd om sig själv i varje fall, bra snorig klockan nio på morgonen. Frukosten bestod av ett wienerbröd med sylt och vispgrädde, två starköl och sedan var han igång.

Boz kom ut och slog sig ner och alltsammans löste sig på bästa sätt. Fast inte för Per E. Innan klockan blev två hade Boz anropat sin syrra som kom störtande. Sally som egentligen heter någon annat var väldigt snäll. Så hade åtminstone Per E. presenterat saken när alla andra dök upp intet ont anande i mitten av augusti. Men då var allt för sent, Sally med barn och Boz gick runt och småmyste. Så Snälla Sally flyttade in till Per E. på Timmermansgatan. Boz hade försökt bli av med henne i femton år. Först nere i Bosnien och sedan i Sverige. Alla skällde på Boz för det där med Snälla Sally. Salem, Norrlands Gunnar, Eva Nilsson, Kakmonstret, Hårdrockarn och en hel hög till. Sedan vet ingen riktigt vad som hände. Boz kranar stod öppna i flera månader, fira Sally, fira barnet o s v. En dag mumlade Boz och började peta med sina lappar. När Boz hade räknat samman alla pinnarna så hade Per E. sköljt i sig en bra bit över femhundra bira. Det värsta var att han knappast ens varit full. Sally hade förstås tagit några men hon drack inget efter testet hade visat rätt färg så i snitt hade Per E. slukat tio per kväll och det var ganska många. Men Boz var ju familj med Per E. så han gav Per E. ett flott erbjudande. Jobba av skulden lite då och då. Så nu jobbade Per E. stadigt i familjeföretaget medan Snälla Sally satt hemma och lagade passerad nattmat till Per E och barnet.

Salem påstod att Per E. måste varit Hitler i ett tidigare liv eftersom han haft en sådan förbannad otur hela livet. Per E. trodde gott om människor. Det var nog hans stora misstag.

Nu blev det rörigt direkt, Per E. slängde fram ölen lite surmulet samtidigt som Norrlands Gunnar fortsatte med sitt bajs-om-fingrarna-snack.

– Pratar ni om mig, sa Per E. lite stridslystet.

– Nej, sa Norrlands Gunnar och viftade med handen. Om britterna. Dom har skit på händerna.

Per E. såg ändå lite orolig ut.

– Vadå britterna, sa han sedan och tog betalt av Salem. Klockan var nämligen över tio och då har sista loppet gått på Solvalla och Bollnäs och hela hästarkivet var öppet. Då brukar Salem släntra hem och titta på V75 hästarna.

– Dom har bajs på händerna, sa Salem och såg ut som om han förklarat alltsammans. Vi ses i morgon. Den filosofiska frågan gäller om man ska sprida ut bajset med ett dasspapper eller tvätta av det med fingrarna. Jag slår vad om att det var indier på det där tåget.

– Vilket tåg, ville Per E. veta men Boz hade nya öl till försäljning så för Per E. blev bajssnacket bara ännu en förvirrad diskussion i hans redan överbelastade hjärna.

Jag hade inte heller klart för mig vad det hela handlade om. Så när Salem fladdrat ut genom dörren spände jag ögonen i Norrlands Gunnar.

Det visar sig att britter inte tvättar händerna så mycket.

En undersökning som gjordes på brittiska pendeltåg visar att en av fyra pendlare hade bajsbakterier på fingrarna. Jag älskar sådana här artiklar!

Men själva sensmoralen i bajsdebatten är hur konstigt det än kan låta att Boz framstår alltmer som ett geni.

Norrlands Gunnar är seg. Suger in luft och det tar minst fem timmar innan han får färdigt en mening. Jag som kommer från de södra delarna är likadan så vi förstår varandra.

Gunnars analys var klar. Han hade kommit ner redan med morgontåget från älgjakten. Så när han fick tassarna på Aftonbladet nere på Centralstationen och såg den där artikeln om bajset så åkte nästan renklämman upp i knäet på honom och glasögonen immade igen. Om de snuskade på pendeltågen i Storbritannien så kunde de snuska på norrlandstågen, menade Gunnar. Det var ungefär vad han förklarade för mig. Men Gunnar är en nyckelperson inom företaget ungefär som den andre, Telia Gunnar som yrar runt i snöskogen. Så Norrlands Gunnars företag som säljer vägfinnare har försett Gunnar med en handdator och ett GPS system kopplat till Internet, satelliten och allt möjligt. Så innan Gunnar bestämmer sig för om Val Curtis är fågel eller fisk så knappar han igång sin teknikpark. Hon kommenterar britternas hygien i Aftonbladet. Via en Blogg får Norrlands Gunnar röding napp direkt. New York Times har nämligen skrivit en lång artikel där Val the Pal figurerar som en slags modern Jeanne D´Arc i söt förening med Procter & Gamble. Nyckelordet, säger Gunnar är ”Cueing”. Jag sörplar vidare på min bira och kastar en forskande blick på min polare. Han har redan sugit i sig kött som Per E. gett honom och darrar som en nyfrälst pingstvän fast uppochnervänd på stolen.

– Cueing, säger jag uppmuntrande till Norrlands Gunnar.

– Skit i det, säger Gunnar. Läs artikeln istället. Den där bruden och Procter & Gamble vet vad de vill.

– Ja, jag ska läsa artikeln, säger jag. Fick du någon älg.

– Äh, vi sköt slut på älgarna direkt, sa Norrlands Gunnar. Tvåhundra kilo i frysen. Men det blev inga hjortron. Jag messar den där länken. Hade du ett rätt?

– Ja, sa jag. I första loppet. Vad är det för frys du har? Femtusen liter eller nått? Mr Roadkill?

Men Gunnar var redan på väg till toaletten.

Senare när vi kommit hem så fattade jag alltsammans lite bättre. Först läste jag hela artikeln på nätet. Den i New York Times alltså. Sedan började bitarna trilla på plats. Salem har ju torkat mycket bajs i sina dagar. När han växte upp så fanns det inget dasspapper på toan. Då tvättade man sig ordentligt i baken med vatten och sedan gick man ut och tvättade sig med tvål och vatten. Naglarna och det minns jag speciellt från min tid i Irak skulle vara kortklippta annars glodde folk. Jag minns inte vilken hand. Indier! Salem är lite rasse. Men när jag läste Indien på 70-talet så åt man med fingrarna på Sandöskolan. Vi gjorde Chapati och röror, åt som byborna ute på vischan och bara med ena handen. Den andra…

Så det har alltid funnits system.

Spiken drar rumpan på gräsmattan när han tycker att det inte funkade riktigt.

Val Curtis jobbar med hygien, men också tvålförsäljning. Cueing, alltså!

Jag undrar om Norrlands Gunnar tvättade tassarna efter han sket ut den där renklämman.

Boz, Boz, Boz…

Det är ju ett helt system. Per E. drack inga femhundra innan sommaren. Cueing! Sen dök Snälla Sally upp i sängen bredvid honom. Så fort Per E. vaknade tänkte han på Boz ölkran och resten är ju historia som det brukar heta.

”Cue” ett relevant begrepp i en avancerad verklighet!

http://aftonbladet.se/kropphalsa/article3538891.ab

http://www.nytimes.com/2008/07/13/business/13habit.html?pagewanted=1&_r=1&ref=world