No we can!

Så var då den långa natten slut för oss i Europa medan den bara börjat USA. Oljan gick upp och dollarn ner.

Barack Obama är vald till USA:s näste president.

I Chicago hade en miljonpublik samlats för att höra Obama tala.

Han talade liksom John MCain väl om sin motståndare. Om att USA kan. Nyckelordet ”Change” blev mot slutet av talet; ”Yes We Can”.

När man ser Obama förstår man varför han dragit så många nya väljare framför allt bland unga amerikaner. Han har förmågan att entusiasmera människor. Han tar dem med på sin resa mot möjligheter och drömmar, det som USA är bäst på av alla länder.

En gång för en miljon år sedan fanns det en SSU-ordförande, en luftsugande norrlänning som hette Niklas Nordström. Jag skrev en artikel för deras tidning och Niklas skulle uttala sig. Minns inte om han hade så fräscha idéer. Fast egentligen minns jag nog att han inte hade det. Inte en enda faktiskt. Numera är han konsult och kommenterade som sådan det amerikanska valet.

Det är just det som är problemet i svensk politik. Mona kan kasa runt hos Filip & Fredrik hur mycket hon vill men svensk politik är urtrist. Det min artikel handlade om var att politiker måste ha en idé med Sverige. En vision!

Då och då viskar någon försynt forskningsminister att vi ska bli bäst i Europa eller Norden, eller bättre än Island inom miljöforskning. Mona lägger huvudet på sned på 5:ans valvaka fladdrar lite med fransarna som hon har för vana och pladdrar om att kommunicera. Obama ska kommunicera. Med vem då och om vad?

Oss andra. Världen. EU. FN. Miljöfrågor. Jesus!

Alltmedan världen krymper och blir alltmer komplicerad, föränderlig och inte minst hotfull så maler svensk politik på som den alltid har gjort.

Nu tycker Frans-Fia att det känns fint. Spinning kallas det. Utan sina strateger David och David hade Obama aldrig fått ut den bild av sin kampanj som han nu sålt och tagit betalt för av det amerikanska folket. David Axelrod sa så här om Hillary Clintons kampanj ”being the consummate Washington insider is not where you want to be in a year when people want change... "

“Change”.

Monas rådgivare har utan större stress skapat problem två år före valet.
Obama tackar sin kampanjchef David Plouffe från scenen i Chicago. Plouffe är född 1967. Tjugofem år gammal drev han Harkins presidentkampanj 1992 och fick en kvarts miljon i månaden för besväret. Då har man antagligen en förmåga att övertyga. Harkin blev inte president men det blev Obama.

Bakom varje president finns alltid en Lee Atwater, Karl Rove, David Plouffe och David Axelrod.

Deras jobb är att sälja in ett budskap som får väljarna att tindra med ögonen som de gjorde vid scenen i Chicago.

Vi kan skratta åt dem och tänka på Howard Beale när han får folk att luta sig ut genom fönstren och skrika ”I’m mad as hell!” i Sydney Lumets, Network.

Nu skriker det amerikanska folket ”Yes we can!”

Det är stort.

Det handlar inte om vad de kan göra eller varför Howards tittare var förbannade. Så länge en Atwater, Rove, Alexrod eller Plouffe kan leverera nya legobitar funkar det.

Är det Stefan Engström som ska formulera Monas ”Yes we can!” så var kanske inte ”Släng ut V” den smartaste början.

Som sagt. Det gäller att ha en bärande vision, en idé…

Vi vet nu att oavsett om Sverige har ordning på sina statsfinanser eller inte så har Sverige inget som helst skydd när det börjar bralla i finansvärlden.

Mona kanske skulle börja där någonstans om hon vill att någon ska stå och grina vid hennes fötter i september 2010.

Nu ska jag fortsätta att vara förkyld.