Lars Danielsson är ambassadör, tidigare statssekreterare och kolumnist för Utrikesbloggen.se har skrivit om Sveriges alliansfrihet och vår framtida utrikespolitik.
Om Danielssons tankar delas av Departementschefen framgår inte.
Danielsson:
”På ett sätt är det riktigt att ”bevisbördan” kring vår säkerhetspolitiska hållning främst ligger hos de som vill ändra på en linje som utan tvekan tjänat Sverige väl genom åren. Devisen ”If it ain’t broke, don’t fix it” kan också appliceras på vår säkerhetspolitik. Den moderniserade beskrivning av vår hållning som fyra av riksdagspartierna ställde sig bakom i början av 2002 känns fortfarande relevant.
Men låt mig ändå erbjuda fem punkter i en modern och framåtsyftande argumentering för fortsatt militär alliansfrihet:”
Så inleder Lars Danielsson en genomgång av vad han tycker borde vara en säkerhetspolitik för framtiden. Finland överväger ett NATO-medlemskap och sedan är det ytterst få länder i Europa som inte är med. Grundtanken är den vanliga. Att Sverige ska glida med på en räkmacka och bidra på något outgrundligt sätt till världens säkerhet, fast utanför NATO.
Danielsson:
”1. Sverige är redan medlem i en politisk allians – EU – som är bättre rustad än en militär allians att möta det breda spektrum av hot och utmaningar som vårt land står inför.
NATO är en militär struktur. Det gör alliansen mycket väl, för att inte säga unikt, lämpad att leda komplicerade fredsframtvingande operationer. Men denna militära struktur är inte den bästa att hantera dagens säkerhetspolitiska problem som ofta har betydligt fler ingredienser än de som låg bakom den gamla konflikten mellan väst och öst. EU har betydligt större möjligheter att ta sig an morgondagens bredare säkerhetsdagordning.”
Danielsson menar väl. Sverige ska var något slags medlare och uppfattas som en neutral eller alliansfri kraft i det internationella samfundet. Först säger Danielsson att EU är ”bättre rustad” än en militär allians att möta de hot och utmaningar som vårt land står inför. Han använder ordet ”rustad” vilket är en militär term som om EU uppvisat stor färdighet på detta område. Det är precis tvärtom. EU är idag i kraft av sin storlek inte ett Kol och Stål projekt längre. EU har via sina olika organ intressen som sträcker sig över hela världen.
Kan då Danielsson finna något stöd i sin tes att EU som politiskt projekt spelat en stark och vägvinnande roll för att lösa olika krissituationer. EU fungerar perfekt som fikapartner när det handlar om att skriva ihop galanta viljeyttringar om fred på jorden. Men när skrupelfria statsledare startar krig som på Balkan vilket med alla mått mätt är EU:s egen intressesfär så väger EU fjäderlätt.
Det är inte EU som till sist visar klorna och får slut på eländet. Danielsson lever i en värld där samtal och argument värdesätts. I den verkliga världen som finns både innanför och utanför Europa och EU gäller en krassare verklighetsuppfattning.
NATO är enligt Danielsson samtidigt unikt lämpad för att leda komplicerade fredframtvingande operationer. Men det hindrar inte att EU hat större möjligheter(än NATO) ”att ta sig an morgondagens säkerhetsdagordning.”
Det ironiska är att samtidigt som Danielsson skriver sin blogg är fyra av EU:s ledare på väg till ett möte för att försöka lösa Europas finansiella kris gemensamt. På söndagen den 5 oktober står det klart att varje man får klara sig själv. Så gick det med det politiska projektet.
Så vilken är då morgondagens säkerhetsdagordning. Att morgondagens säkerhetsproblem blir annorlunda än en cementerad uppdelning mellan öst och väst som den efter andra världskriget är uppenbart. Då tillhörde Georgien den ryska intressesfären. Ryssland var ett socialistiskt laboratorium där man försökte bygga upp en socialistisk mönsterstat som sedan skulle dupliceras till andra länder.
Idag är Ryssland ett kapitalistiskt land med maktambitioner utöver sitt lands gränser. Det som ändrats är att landet nu har tillträde till resten av världen och slåss om inflytande på samma marknad som USA, EU, Kina, Indien med flera.
Då var Kina ett slutet land som på sin höjd byggde järnväg i Tanzania. Idag är det väldiga landet något slags hybrid mellan Kapitalism och Socialism. Snarare kapitalistiskt än socialistiskt.
Dagens kinesiska ledare liksom de ryska struntar i vilket politiskt system de förhandlar med. Det kan vara USA eller Nordkorea, Iran eller en Saddam. Inga problem.
Att det fortsatt finns starka etniska motsättningar i och emellan länder är ingen hemlighet. I princip så har världssamfundet inte varit så lyckosamt att lösa världens problem. Det har dessutom blivit allt mindre lyckosamt de senaste tjugo åren. Balkan, Palestina-Israel, Sydafrika, Irak, Iran, Georgien, ett antal afrikanska konflikter, Östtimor, Nord & Sydkorea, Tibet, m fl.
Närmast står vi inför frågan vad vi ska göra med ett Iran som med bland annat rysk teknologi är i full fart att skaffa kärnvapen eller i varje fall kapacitet att göra så. Bedömningarna skiljer med någonstans mellan 6 månader och två år. Sedan har Iran inte bara en bomb utan också bärare som kan ta denna bomb en bra bit in i Europa och EU:s område.
Saddam drev av makt och en suddig panarabisk vision. Mullorna i Iran anförd av president Ahmadinejad drivs av en religiös upplevelse av att vara utvalda att sprida islam som statsbärande idé till resten av världen som på det gamla kalifatets tid.
Samtidigt finns en oro i Irak, Libanon, Palestina och Israel. Det enda raka är att avrusta hela mellanöstern inklusive, Israel. Det kommer aldrig att hända så länge USA har något att säga till om.
Ryssland söker sig samtidigt nya eller nygamla allianser. Latinamerika, Iran, Irak, Syrien, Balkan, Kina, Indien.
USA och Ryssland har visat att de är beredda att förvara sina intressen med vapen. Det kan vi anta att både Kina och Indien också är. Här ser vi delar av den agenda Danielsson har på sitt bord vare sig han vill eller inte. Lägg därtill ett totalt tandlöst FN som nu för fjärde gången tagit en resolution som uppmanat Iran att sluta anrika uran.
Vi har ett militärt, finansiellt och politiskt skakat USA som säkert kommer att överväga sina satsningar oavsett vilken president som blir vald. USA kommer med stor sannolikhet ställa krav på sina allierade i NATO. Det är inte otroligt att det sker en tillbakagång till den situation som fanns innan andra världskriget. Det enda som håller USA på benen är hotet från terrorism.
Vi har en rad uppseglande konflikter i Afrika där lösningen är så långt borta att de inte ens syns i kikaren.
Danielsson vet detta. Ärligt talat Lars Danielsson så har väl Finland, Danmark och Norge gjort större insatser för att lösa världsproblemet var och en för sig än Sverige under din förre chefs ledning. Den enda som hade någon form av nytänkande var Anna Lindh som talade om en förändring av säkerhetsrådet och sa ifrån till Serbien.
Anna Lindh visste var skon klämde. Det behövs makt för att genomföra politik. Ett FN där Kina och Ryssarna sitter och blockerar saker och ting kan inte föra världen framåt.
Ett EU som politiskt projekt utan militär makt och allianser är ett dödsdömt projekt. Det finns konflikter och länder som inte förstår något annat språk är det kalla stålets, om ni ursäktar uttrycket. Saddam var en sådan makthavare, liksom troligen Ahmadinejad i Iran. Det är också påtagligt att EU delar sig som en grapefrukt så fort som det uppstår en större konflikt. Så det finns inte ens en politisk plattform att utgå ifrån. I vissa fall har man dessutom diametralt motsatta uppfattningar. T ex när det gällde Irak. Hur ska Danielssons vision bli något annat i en värld där Tyskland och Frankrike står på en sida Italien, Spanien och Storbritannien på den andra. Vilken blir styrkan i det politiska argumentet, Danielsson?
Danielsson:
”2. Det ligger i Sveriges intresse att även i framtiden ha kvar det mått av oberoende som det ligger i att stå utanför den militära allians som också är ett viktigt instrument i amerikansk utrikespolitik.
Sverige har allt intresse av ett nära samarbete med Förenta staterna. I den uppdelning i ”allierade och vänner” som amerikanska företrädare brukar ägna sig åt när man delar upp sina samarbetsländer så tillhör vi skaran ”vänner” medan NATO-länderna är ”allierade”. Jag ser det som en fördel för Sverige att fortsatt kunna stå utanför de hårda påtryckningar som en del amerikanska administrationer utsätter sina allierade för t.ex. när Irak-kriget inleddes 2003. Detta hindrar inte att vi skall se det som centralt i vår utrikespolitik att samverka med ett Förenta staterna som vill stärka det globala samarbetet.”
Vi är vänner i USA:s ögon. Danielsson gör sig lite lustig över detta epitet och USA i allmänhet. Vi är inte medlemmar i NATO. Turkiet är medlemmar i NATO med vägrade att släppa igenom amerikansk trupp eftersom deras ekonomiska utpressningspolitik till sist fick USA att strunta i dem och landsätta trupperna i Irakiska Kurdistan i stället.
Eftersom USA har allierade och dessa stater har USA som allierad och ”T”:et i NATO betyder just ”Avtal” så är det väl självklart att USA hävdar sin rätt enligt detta avtal. Sverige och en del andra länder bord skämmas över sin flathet mot Saddam och vi kan vara helt överens om att nästa problem redan kommer att dyka upp på Reinfeldt bord nästa år. En rad har Iran ägnats den programförklaring som vi delar med Frankrike och Tjeckien. Båda NATO-länder vars utrikespolitik Sverige ska driva i det gemensamma program som alla tre länderna enats om inför ordförandeskapen. Vad ska Sverige bidra med? Blixkommissionen? Jodå, Blixkommissionen är inte förvånande en viktig hörnsten i Danielssons tankesmedja.
Danielsson:
”3. Det är lättare för Sverige att själv bestämma över sina försvarsutgifter om vi står utanför en militär allians.
Ibland framskymtar i svenska debatten att den reducering av försvarsbudgeten som skett under senare år tack vare vårt förbättrade säkerhetspolitiska läge så småningom tvingar oss in i NATO för att vi inte längre har råd att försvara oss själva. Bortsett från att detta tänkande bygger på ett mitt tycke förlegat synsätt (försvara oss mot vem och mot vad?) så är det också fel i sak.
NATO har enats om en riktlinje att dess medlemmar skall spendera två procent av sin BNP på försvaret. Även om detta åtagande inte är juridiskt bindande, utövas ett avsevärt tryck på medlemsländerna för att de skall leva upp till denna nivå. I Sveriges fall skulle det innebära att vår försvarsbudget gick från nuvarande 40 miljarder kronor till över 50 miljarder. Det ligger i vårt intresse att fortsätta en ordning där storleken på det vi spenderar på vårt försvar baseras på vår egen säkerhetspolitiska analys och vår egen bedömning av vad våra statsfinanser tillåter.”
Om exemplet illustrerar verkligheten, nämligen att det skulle skilja 10 miljarder mellan att var med i en militärallians eller inte så skulle knappast skillnaden stjälpa Sveriges statsfinanser. Danielssons resonemang bygger på att andra betalar för Sveriges säkerhet. Så var det under andra världskriget då Sverige bedrev eftergiftspolitik gentemot Nazi Tyskland fram till Stalingrad. Medan Per Albin Hansson försäkrade att vår beredskap var god höll Sveriges yttersta försvar på att snickra ihop masonitattrapper i Glumslövs backar vid Öresund. Den gången fick andra ta smällarna och Sverige kunde få en ekonomisk boom utan motstycke efter andra världskriget. Smart men föga hjältemodigt. Vad som yttermera komplicerar Danielssons position är att det idag ställs betydligt större krav på det internationella samfundet. Det gäller internationella insatser i länder som Afghanistan med flera. Ska Sverige ta sitt ansvar i fredsbevarande operationer så krävs att vi svarar upp med utrustning och utbildad personal som dessutom kan samordnas i större insatser. Den isolationistiska syn som Danielsson representerar påminner starkt om den politik som USA förde innan andra världskriget och ledde till att miljoner ryssar fick sätta livet till i onödan. Då skrev USA:s Moskvaambassadör förtvivlade depescher hem till Roosevelt och US State Departement där han varnade för att en icke allians med Ryssland kunde kasta Ryssarna i famnen på Hitler Tyskland.
Danielsson :
”4. Sverige har en fortsatt viktig roll att spela i arbetet för kärnvapennedrustning som skulle försvåras om vi blev medlemmar i NATO.
Även om användningen av kärnvapen numera spelar en mer tillbakadragen roll i NATO:s försvarsdoktrin så finns instrumentet fortfarande kvar. Samtidigt har arbetet för nedrustning av massförstörelsevapen i allmänhet och kärnvapen i synnerhet gått mycket trögt de senaste åren. Sverige kan under de närmaste åren spela en central roll på nedrustningsområdet, bland annat genom att verka för Blixkommissionens olika förslag. En sådan ansträngning skulle kraftigt minska i trovärdighet om vi själva anslöt oss till en allians som har kärnvapen som yttersta maktmedel. "
Sverige har säkert en viss trovärdighet som icke kärnvapen makt i nedrustningsförhandlingar. Men vilka framsteg har svenska insatser gjort på detta område de senaste åren eller överhuvudtaget. Blixkommissionen är en många initiativ på området som arkiveras och sedan kommer det ett nytt initiativ som arkiveras. Blixkommissionens förslag kom för två år sedan. Rapporten finns att ladda ner för den intresserade på;
http://www.wmdcommission.org/. Senaste livstecknet från kommissionen var för två år sedan. Att en Hans Blixledd kommission, må vara att den initierats av Anna Lindh skulle ha någon större genomslagskraft är en önskedröm inte minst efter Blix straffat ut sig ur hela diskussionen dels genom att själv inte ha tagit itu med Iraks program före 1991 och senare fört en närmast Irakisk linje efter krigsutbrottet 2003.
Danielsson:
”5. Sveriges säkerhetspolitiska hållning hämtar en stor del av sin styrka från att den har en tydlig folklig förankring.
Under en lång följd av år har andelen svenskar som tycker att vi bör gå med i NATO legat kring 20 procent. Den aktiva motståndarsidan är knappt 50 procent. Även om opinioner kan påverkas, vilket ibland är en viktig uppgift för politiker, tyder mätningarna på att en övervägande andel av den svenska befolkningen över tiden vill att vi fortsätter att vara militärt alliansfria.
Sverige har under det senaste decenniet visat att vi vill och kan samarbeta nära med NATO utan att vi blir en del av de ömsesidiga säkerhetsgarantier och försvarsförpliktelser som ett medlemskap innebär. Att stå utanför en organisation som NATO innebär att vi förlorar en del av våra möjligheter att påverka. Men denna baksida uppvägs mer än väl av alla de fördelar som en fortsatt militär alliansfrihet innebär.”Svenskar har dragit nytta av svenska politikers ovilja att ta ställning och delta i gemensamma åtaganden. Nedan följer en förteckning över NATO:s medlemmar.
Det skulle kunna finnas en idé med att Sverige som ett alliansfritt land skulle kunna bidra i konflikter som medlare och neutral kraft. Men Sveriges betydelse härvidlag är mycket marginell. Det är sällan som Sverige bidragit under senare år med goda idéer. Sverige har istället haft och har en märklig förmåga att förstöra sina relationer. Palestinafrågan är ett sådant område. Där lyckades Danielssons förra chef förstöra åratal av diplomatiskt och politiskt arbete. Eliassons MOU med Saddam kommer inte heller sannolikt att gå till historien som det mest välskriva avtal som plitats ihop. Nyligen brakade Bildt in i Georgien och svensk media pratade om medling. Men det hann inte ta med än några minuter innan Bildt gjort klart för alla att han redan hade saken klar för sig. Ingen vet vad han gjorde där mer än möjligen reklam för sig själv. Rysslands talman sa att man kände till Bildt och att han förmodligen skulle hitta ubåtar i förorterna därnere.
Om vår alliansfrihet ska betyda att vi far runt världen och gör olika korkade utspel så kommer det med stor sannolikhet att kosta betydligt mer än de 10 miljarder i merkostnader som ett NATO-medlemskap skulle kosta. Eller är vi osäkra på baltstaternas ställning efter Georgien.
Det är faktiskt ingen stor fråga ifall Sverige är med i NATO eller inte. Vårt problem är att vi är ett litet land med en vinglig och förvirrad försvarspolitik. Ena dagen skänker vi bort stora delar av försvaret till baltstaterna. Andra sekunden åker vår utrikesminister och ställer till det i Georgien och sedan ska vi rusta upp försvaret igen.
Om Sverige tar på sig en stark internationell roll så kan jag finna skäl för en militär alliansfrihet. Men Sverige har inga sådana ambitioner. Sverige har däremot en märklig förmåga att hitta linje 3 i alla sammanhang som på sikt hotar att marginalisera oss på den internationella arenan. Just nu ska vi nästan vara med i NATO.
Medlemsländer i NATO:
Bulgarien, Kanada, Tjeckien, Danmark, Estland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Italien, Lettland, Litauern, Luxemburg, Holland, Norge , Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Turkiet, Storbritannien, USA
Inlägg
