Grönt Paris och Nicholas eller Nicolas?

Ett nytt Paris, ihopdrömt av planerare…

Den rubriken kan man bara inte hoppa över om man varit i Paris och gillar staden. I dagens upplaga av New York Times redovisas resultaten av en tävling som Nicholas Sarkozy anordnat. Amerikanerna antyder att det kan vara frågan om ”publicity stunt”. Sarkozy? Moi? Jag kan riktigt se herr presidenten i den tricolorfärgade jammisen, vred, med några croissantsmulor i mungipan skrika åt sin fru Carla Bruni som glatt nynnar på J´en Connais bakom duschdraperiet, att: Nu har det gått för långt! Amerikanerna använder ordet; Bling-Bling om den franske presidenten!!!

Bruni byter spår till Tout Le Monde och svarar att amerikaner generellt saknar stil och hyfs till skillnad från italienare och fransmän. Hon vet att när Nicholas talar om sig själv i tredje person så kan det allra minst flyga saker i luften.

Nicholas Sarkozy muttrar något halvt ohörbart om USA som NATO:s araber och prasslar ihop tidningen med en smäll.

Så kan det helt säkert ha gått till i morse i Elysée Palatset som för övrigt ska flyttas enligt ett av förslagen som Sarkozy beställt.

Varje fransk presidents primära uppgift är att pissa in ett ordentligt revir, göra någon storslagen gest som han sedan kan gå och peka på för barnbarnen till han trillar av pinnen. Att bygga om Paris samtidigt som världen upplever sin värsta ekonomiska kris i modern tid är det bara en fransk president som kan komma på. Francois Mitterand byggde ett gigantiskt nationalbibliotek om jag inte minns fel, format som öppna böcker där forskarna skulle sitta under jorden i mörkret och man fick täcka för alla fönster ovan jord så att inte bokskatterna skulle förstöras av solen.

Fransmännen känner till det här. Det ingår i kalkylen för varje ny presidentperiod att presidenten ska få minst en galen idé. Jag har inga data om det finns något karakteristiskt när det gäller hur långa presidenterna är och vilka projekt de startar. Mitterand byggde höga hus i varje fall. Pompidou…

Georges Pompidou lät uppföra ett spektakulärt kulturhus som såg ut som resterna av en misslyckad tarmsköljning där all färg flagnat av sist jag såg det. Så nu ska Nicholas Sarkozy bygga om Paris Metrosystem. New York Times kunde presentera en del av förslagen.

Enligt ett förslag ska ett Maglev tågsystem byggas på pelare ovan jord och gå kors och tvärs genom Paris där det ska följa de stora trafiklederna. Det förslaget kommer från Christian De Portzamparc.

Rätt traditionellt fast säkert inte för parisarna. Totalt har tio förslag beställts.

Arkitekten Richard Rogers föreslår att man gömmer tåglinjerna under jord som går till de fattiga förorterna med en kedja vackra parker ovanför. Man får tårar i ögonen. Det låter som Le Corbusiers idé om skyskrapor med stora omgivande parker för de boende. När fastighetsbolagen fick tag i konceptet skrek de av glädje… och slopade parkerna. Been there, Seen it, Done it! Det kan vinna! Det enda som talar emot är att det inte syns.

I uppdraget skisseras en ”Post-Kyoto” miljö för framtiden. Om man ska ta hänsyn till Kyoto så bör man bygga på höjden eftersom vattennivån kommer att höjas med sju meter eller vad det nu var. Visserligen på hundra år men visst måste en grabb som Sarkozy göra något långsiktigt ”Beyond The Horizon” som Bobban sjunger på Modern Times. Några pengar till projektet finns inte men det brukar inte hindra franska presidenter som karva in sina initialer i den nationella stuckaturen.

Syftet var i grunden inte så tokigt. En grönare stad och att binda samman de bileldande förorterna med centrala Paris. Det borde man kanske tänkt på en smula tidigare. Var det 36000 bilar som eldades upp förra året eller bara de tre första kvartalen?

Christian De Portzamparc förslag är delvis brutalt och han kommer inte att bli serverad på ett antal krogar i Paris. Han vill riva Gare du Nord och Gare de l´Est och ersätta dem med en enda jättestation en bit utanför centrala Paris.

Arkitekten Jean Nouvel vill skapa en grön cirkel runt hela staden(Le Corbusier igen?). Det här ska knyta ihop förorterna och centrala delarna. Pic nic:ar vi minns!

Den yngste deltagaren bland de tävlande är 42, Djamel Klouche och betraktas enligt NYT som provokatören i samlingen. Självklart med det namnet så har han aldrig använt Western Union.

Hans förslag är att bygga den jättelika hubben från förorterna under Louvren så att alla förortsborna ska komma upp genom glaspyramiden som ligger inne på Louvren. Vem byggde den förresten? Vilken president?

Parisarkitekten Roland Castro föreslår helt enkelt att man ska flytta en del välkända byggnaden som Elyseepalatset ut till förorterna.

Var det inte Carla Brunis familj som flydde från Röda Brigaderna?

Det förslaget kan dock passa hennes man som har fasta levnadsprinciper.

Men ifall Sarkozy är på dåligt humör kan han i varje fall se fram emot George W:s bok som han avslöjat kommer att innehålla hans tolv viktigaste beslut. Ett var att sluta dricka och nu undrar förstås alla Bushbelackare vilket i ordningen det var. Ett eller tolv. Boken kommer nästa år och han har redan skrivt 30 000 ord enligt förlaget Random House, vilket också vållat en del kommentarer på vissa insändarsidor.

Sarkozy dricker inte vilket retat upp franska vinindustrin som tycker att han åtminstone kunde anstränga sig lite. Det kan ju också vara som Pehr G:s fall att han inte tål alkohol så bra. Vissa menar hur som helst att Putin antingen lurade i honom några naturprodukter från Tjetjenien alternativt prima hemkörd rysk vodka på G8 mötet. Jag vet inte men lite misstänkt ser det allt ut för att vara en helnykterist. Så nu är frågan Nicholas eller Nicolas?*

http://www.youtube.com/watch?v=1uxb0JHqzlA&feature=rec-fresh

*En av Frankrikes största vinbutikskedjor heter Nicolas;-)

Några lösa funderingar kring makt

Brödhojen i malpåse!

George W Bush.

I Sverige har media och intellektuella jobbat häcken av sig för att misskreditera George W Bush. Det började redan under valkampanjen och har sedan dess fortsatt.

Han skulle var korkad och sa fel saker. Dessutom var han från Texas och republikan.

Nyligen satt jag och lyssnade på Göran Rosenbergs recension av Bush. Jag anser att Rosenberg är en person som borde veta bättre än att sitta och vispa runt i den allmänna misslyckandesmeten. Men tyvärr. Om han nu var så himla misslyckad varför valde amerikanerna om honom igen efter fyra år.

I Sverige kan man bara tycka illa om en person i taget och tvärtom. Det gör att utrikespolitiken såsom vi ser det i svenska media, SVT, SR, TV4, SvD, DN, AB, Expressen och några till blir ett slags repetitivt rapande av den gemensamma förutbestämda uppfattningen. För att de inte tycker som jag om Bush’s politik. Nej, faktiskt inte. Problemet är att det nästan aldrig blir någon debatt värd namnet så man behöver inte få veta varför någon annan tycker annorlunda.

Det är inte hälsosamt men väldigt skönt. Som att pissa i byxorna ungefär. Om alla pissar samtidigt så får alla dela upplevelsen. Tillfälligtvis.

Förändring kommer inte längre från svenskt håll. Anna Lindh var den senaste svenska politiker som hade någon ambition med Sveriges förhållningsätt till omvärlden. Hennes efterträdare och det vi har sett av Carl Bildt kan ingen vettig människa tolka som ambition. Eller är det någon som kommer ihåg vad Karlsson, Jämtin, Freivalds eller Eliasson sagt eller för den delen gjort.

Anna Lindh må ha skickat iväg några egyptier på felaktiga grunder som nu hennes fega kolleger skuggar. Man kan undra ifall Persson hade riggat upp det hela. Annas väninna Franchell ställer frågor i sin bok. Skulle Anna väntar si eller så många månader innan hon berättade för Patron Persson om egyptierna. Så dum var hon inte. Det var ingen vanlig sketen avvisning. Skugga, fega, glömma bort och hålla truten är makthavarna bra på. Men att komma med någon som för saker och ting framåt. Anna var kritisk till hur FN fungerade. Ville förändra säkerhetsrådets roll. Hon sa ifrån om Serbien. Det fick hon sota för.

Vem tog upp den stafettpinnen? Ingen? Så konstigt. Det kändes som när Ingvar Carlsson satt och mumlade om USA efter Palmesdöd.

Hade egyptierna dykt upp i Expressen och spökat hade med stor sannolikhet Lindh fått avgå. Nu blev hon mördad istället och det mordet var naturligtvis inte politiskt till sin natur. Eller var det en Shiran Shiran. Så nyckelfrågan, är vem Persson ville se som efterträdare. Anna Lindh var det naturliga valet. En brilliant kvinna som på bara några få år lyckades skaffa sig mäktiga personliga vänner världen över. Jag intervjuade henne vid några tillfällen och träffade henne en gång utanför journalistrollen. Hon var en imponerande person som ville se förändring.

Men egyptierna hade dykt upp förr eller senare. Det är åtminstone troligt. Då hade Perssons valmöjligheter varit större och ingen ska inbilla mig att Måna hade fått frågan först av alla. Men Persson ville bli bonde och sket egentligen i politiken från något obestämt datum. Han hade fått glänsa runt och peta folk i magen, varit ordförande i EU, klått svenska folket på skatter för att reparera tidigare misstag. Nu ville han njuta av livet en bra bit ifrån sina ideologiska rötter.

Persson ställde i ordningen svenska ekonomin genom att svenska folket fick försaka, hölls i tukt och förmaning. LO snöptes och nu pratade man om utrymme och utgiftstak.

Ingen utom möjlig Anitra Steen och Perssons barn kan älska en personlighet som HSB:s. Han är och förblir en person som ingen vill leka med.

Men han kommer att bli ihågkommen för sina insatser för svensk ekonomi under en delvis svårt period. En del kommer också att komma ihåg honom som den som totalt förstörde Sveriges möjligheter att medla i konflikten Palestina och Israel. Snabbt och effektivt förstörde han tjugofem år av svenska utrikespolitiska framgångar.

Bush kommer inte att bli hågkommen för att han ställde USA ekonomi till rätta. Snarare tvärtom. Ändå är det knappast enbart hans fel att USA nu befinner sig i svårigheter. Det kan inte ens nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman som ändå är en av Bush främsta kritiker påstå.

Grunden för det vi sett hända lades långt tidigare.

Precis som när det gäller en illa omtyckt Persson så spelar det ingen roll i det långa loppet. Historien är därvid lag mera rättvis än kultursidorna och de politiska krönikörerna, en Bo-Inge Andersson, en Porseryd, en Rosenberg, en Jönsson. Som väl är. Så var Nixon illa hatad. Hans roll har omvärderats.

Woodward säger att Bush arv är en öppen fråga. Han är inte uppskattad idag. Han kan bli en Truman säger Woodward. Det beror på hur det går i Irak.

Bob Woodward fick Nixon avsatt och har skrivit fem böcker om Bush presidentskap. Han har jobbat med sin vanliga metod. Källor, källor och flera källor och jag vet att han inte behöver träffa dem i garage nuförtiden. Få kan Washington som Bob Woodward.

Harry Truman beslutade sig för att sända iväg atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Han fick initiera det kalla kriget men också Marshallplanen och Atlantpakten.

Truman var ingen populär president men har efterhand omvärderats och anses idag vara en av USA:s tio främsta presidenter.

För de svarta i USA är dagens fest deras. Det blev ingen kvinna som USA:s första kvinnliga president. Det blev en svart man och den kvinna som vi trodde skulle bli president blev istället utrikesminister.

Någonting har hänt I USA. Bush hade en svart kvinna som utrikesminister. Från och med nu kan allt hända. Vi kan till och med få en kvinna som statsminister i Sverige. Men låt oss för guds skull hoppas att det inte blir Måna.

Om Irak fortsätter att utvecklas mot demokrati så kommer den demokratin att sprida sig till andra länder i mellanöstern. Faktum är att Irak redan påverkar ett antal andra länder i regionen.

I så fall kan Bush enorma krigssatsning I Afghanistan och Irak visa sig vara en väg till stabilitet snarare än tvärtom. Bushdoktrinen kan få betydelse och Bush’s arv blir något inte ens SVT:s Bo-Inge Andersson kan göra något åt. Då är de försvunna massförstörelsevapnen glömda, femtusen döda amerikaner och några hundratusen döda irakier mindre viktigt. På riktigt dessutom.

Idag kommer vi att få höra om allt fint som Barack Obama ska ställa till med. Jag återkommer till frågan. Om ett år gissar jag att förväntningarna är nedskruvade en bra bit. Nu kommer snacket om ärvda problem upp. Obama har redan aviserat att det ska ta mer än en period att rätta till saker och ting. Om han i någon mån får ekonomin på fötter och ser till att inte Mellan Östern brinner upp i två atombombssvampar är jag tacksam. Jag är inte ens säker på att sjukvårdförsäkringen kommer att genomföras.

Men ikväll är det fest i Washington. Undrar om Alex Schulman…

-My name is Mr Alex, well, they gave me that nickname in Thailand recently and I am from 1000 monkeys…we make people feel bad, no, not the band. Me and my brother Carl are famous bloggers in Sweden. Do you know what a blogger is? No? We have a lot of tricks in our sleeves. No, we are not Siegfried and Roy. Look, no tigers! What do you mean, not invited. We are what you in Sweden call “gratisätare”, a sort of party animals. Do you know Lennart Hyland, my father…Don´t touch me. I want to speak to Rahm. Don´t fucking touch me!

Tapiren påstår samtidigt att Blondinbella har gjort något med näsan och att hon har blå tänder. Lugnet före stormen...

Att inte göra något är också ett beslut

Kombinationserbjudande: Hålligång, Hassan Nasrallah och McDonalds

Carl Bildt är en rolig jävel.

När han inte behövs på plats då står han i Tbilisi knappt innan ryssarnas tanks slutat rulla i Sydossetien. SVT siar tårögda om att Bildt ska mäkla fred i området. Nej, det var bara ett propagandanummer om att alltsammans var ryssarnas fel som blivit ett kärt nummer nu sedan aktierna säkrats. Att Sydosseterna varit lojala med Ryssland i trehundra år glömde den annars så noggranne Bildt.

Han hade istället snabba patentsvar på komplicerade frågor som genast gjorde honom omöjlig.

Att det smällde i Gaza var ingen överraskning med ett israeliskt val runt hörnet. När raketfolket skickade iväg en större laddning in mot Israel där man i år firar den judiska högtiden Hanukkah ungefär samtidigt med den kristna julen kom vedergällningen som ett brev på posten. För på båda sidor finns starka krafter som vill ha en stabil konfrontation snarare än en stabil fred.

Det är då man inte behöver lama ankor som Carl Bildt vid ett lands utrikespolitiska roder.

Istället för att ta någon form av utrikespolitiskt initiativ, möjligen tillsammans med Frankrike och Tjeckien som vi delar program med inför Sverige ordförandeskap så skickar vår utrikesminister ett fullständigt menlöst uttalande om att han stödjer FN och att EU inte kan göra något.

Finländaren Martti Ahtisaari blev nominerad till fredspriset. Det var ingen tillfällighet.

Sverige har sedan länge förlorat sin ledande roll i norden när det gäller utrikespolitiska initiativ. Bildt är kanske den svenske politiker som vid sidan av Dr Hans Corel och möjligen Jan Eliasson haft mest internationellt inflytande i modern tid.

Norrmännen har sedan länge haft ledande inflytande i Palestina/Israel konflikten. Danskarna ställde upp i Bush koalition för att avsätta Saddam Hussein. Finland är väl respekterad för sina snabba och väl underbyggda internationella insatser.

Sverige så? Bildt ägnar dagens blogg åt att Fader Frost inte längre får finnas i skolorna i Sarajevo. Ett symtomatiskt uttalande i samma andetag som världens ögon riktas mot Gaza och den israeliska valkampanjen.

Är det Obama världen väntar på. Det börjar bli sent för Bushs Roadmap to Peace som snarare liknar ett Roadkill. Jag har personligen få förhoppningar att Obama ska lyckas. Hans team är alltför pro-israeliskt. Det lämnar dörren öppen för ett europeiskt initiativ men då går det inte att sitta och tjafsa om jultomten när det brallar i riggen.

Om man nu inte tror på tomten förstås?

Det blir Carlyle som anger tonen

Jo, nu när jag följer debatten om den amerikanska finanskrisen så får jag en märklig känsla i magen. Det är något som inte stämmer. Det här är inte huvudnumret. Vi bevittnar snarare ouvertyren till något mycket större.

Ja, ja eller hur. Man vill ju gärna att det ska vara så.

Egentligen började det med att jag snubblade över ett namn. Carlyle Group. Det var några månader sedan. Jag höll på med research för en roman. Plötsligt fanns det där. Vid sidan av Halliburton, KBR, Cheney, Rumsfeld, George W Bush, George Bush Sr.

Ett stort investment bolag med tillgångar för 90 miljarder amerikanska dollar. Investerar i militär industri, säkerhet, fastigheter. Startade 1987. Inte dåligt marcherat.

Men så har företaget också en osannolik sammansättning.

Rumsfeld jobbade där, G W Bush jobbade tidigare där. Bush pappa jobbade där till helt nyligen. Bin Laden familjen var en av investerarna till det blev för kontroversiellt efter 9/11. Förre amerikanske utrikesministern James A Baker jobbade där, förre brittiske premiärministern John Major, förre amerikanske försvarsministern Frank Carlucci. Alla satt de i styrelsen eller hade rådgivare toppositioner i bolaget.

Ja, men det var då. Nu har de avgått och Bush har varit president i åtta år.

Louis V. Gerstner, Jr, Oliver Sarkozy, Christopher W. Ullman och många fler har eller har haft positioner där.

Gerstner som var ordförande i IBM under många år och tidigare chef för American Express. Nicholas Sarkozy bror till en annan mera känd Sarkozy, nämligen Olivers bror Nicholas.

Men Oliver finns kvar och har haft ett avgörande inflytande över en lång rad företagsaffärer för Carlyle. Han leder en grupp inom Carlyle kallas Global Finances Services Buyout som bl a sysslar med omstruktureringar av företag. På hans avdelning jobbade till helt nyligen en viss David Zweiner.

Oliver Sarkozy var tidigare på Credit Suisse First Boston och UBS. På UBS arbetade Sarkozy med ett antal stora bankköp, sammanslagningar och försäljningar av banker. Bl a när Wachovia köpte Southtrust för 14 miljarder dollar.

Wachovia som gjorde ett antal mycket stora bankförvärv under början av 2000-talet, bl a Prudential Securities, Metropolitan West Securities, Westcorp och Golden West Financial.

Plötsligt under andra kvartalet 2008 visar Wachovia en gigantisk förlust 8,6 miljarder dollar och den 29 september meddelar staten vis FDIC att Citigroup tar över driften.

Ungefär samtidigt sker följande: David Zweiner från Carlyle blir ny vd på Wachovia medan Wachovias förre finanschef James Burr kom till Carlyle i somras. Jag bara skojade. Det var såklart tvärtom.

Men Zweiner finns kvar som medarbetare i Carlyle.

Både Sarkozy och Zweiner kom till Carlyle för att bygga upp avdelningen så sent som förra året.

Wachovia har varit i blåsväder för helt andra saker. Falska sedlar, checkar som saknat täckning för mer än hundra miljoner dollar och senast 2008 en utredning med misstankar om pengatvätt åt Mexikanska och Colombianska företag. Nu ska de sägas att det vara flera banker som granskades.

Wachovia är idag USA:s 46:e största bank.

Carlyle Group har investeringar i mer än 600 företag över hela världen. Det är ett privat företag vilket gör att insynen är begränsad.

En annan av Carlyles prominenta medarbetare är David M. Moffett med förflutet i ledande positioner vid ett antal banker bl a BankAmerica Corporation och som rådgivare vid Standard & Poors ratingavdelning. Han sitter också i eBays styrelse. Moffett blev den 23 september i år chef för Freddie Mac men står fortfarande upptagen som medarbetare i Carlyle. Freddie Mac är ett av de två stora havererade amerikanska bolåneinstituten som staten nu tagit över.

Freddie Mac och Fannie Mae har tillsammans åtaganden på bolånemarknaden för cirka 6000 miljarder dollar, vilket är ungefär hälften av den totala marknaden.

Jobbet fick Moffet av Henry ”Hank” Paulson, finansminister i Bushadministrationen. Paulsson som själv kom från en ledande position vid före detta investmentbanken Goldman Sachs 2005.

En av Paulsons närmaste medarbetare, biträdande finansministern hette till Randal K. Quarles.

Han jobbade på US Treasury(finansministeriet) redan på Bush Sr. tid under Brady 1990. Sedan jobbade han på juristfirman Davis Polk & Wardwell till 2001 då han blev övertalad att återvända till US Treasury(Finansdepartementet) Där jobbade han fram till 2006 och inte med vilka frågor som helst. Som vice finanisminister(under secretary) hade Quarles hand om finansmarknaden, kapitalmarknads policy, utarbetandet av administrationen policy för kapitalmarknads instrument som kallade hedge fonder och derivat. Vidare regleringsreformen för Fannie Mae och Freddie Mac. I princip alla Bush administrationens reformer när det gäller regelverken inom det amerikanska finanssystemet.

Nu har Quarles nytt jobb och arbetar på Carlyle med Sarkozy och före detta ordföranden för JP Morgon & Co Sandy Warner, också den sistnämnde på Carlyle.

Den 6 april i år var Quarles gästtalare på Washington D.C. National Economists Club där talade han bland annat om problemen på bolånemarknaden och inom banksektorn.

Han diskuterade problemen att få fram det kapital som skulle komma att krävas för att lösa krisen och framhöll där möjligheterna för företag som Carlyle. En av de förändringar som han efterlyste var att begränsningarna för den andel som ett företag som inte är en bank kan äga i en bank måste ändras.

Ett par månader senare talar nyhetsbyrån Bloomberg om att representanter Carlyle just diskuterar detta med amerikanska Federal Reserve. Att sådana samtal förts har också bekräftats av Carlyle.

Företaget nämns ofta som närstående familjen Bush och Bush Sr. var till helt nyligen aktiv i bolaget. Vem som rent faktiskt äger Carlyle är ett mysterium. Det har antagits att Bush familjen har intressen i företaget. Det startades 1987 av David M. Rubinstein som hade ett kort förflutet i Carter administrationen i början av 80-talet. '

Idag leds företaget av samme Rubinstein som också sitter i 30-talet prestigefyllda styrelse alltifrån Harvard till JP Morgans nationella råd.

Men också Carlyle har stora intressen att bevaka i finanskrisen.

Carlyle Group startade ett dotterbolag Carlyle Capital Corporation 2006 . Innan någon hann säga flaska hade Carlyle dotterbolag lånat 21 miljarder amerikanska dollar av olika banker som säkrades i amerikanska bolåneinstitut. Sen gick det inte så bra. I mars 2008 annonserade man att dotterbolaget skulle gå omkull då hade man skulder på nästan 17 miljarder dollar som man inte kunde betala till långivarna som var amerikanska banker. Då hade man femton dagar tidigare fått en ren årsredovisning underskriven PriceWaterhouse. Utredning pågår.

Många har intressen i Freddie Mac och Fanny Mae. Många är intresserade av att deras intressen kommer att prioriteras. Det kommer att finnas goda möjligheter att göra klipp när hela branschen stuvas om. Speciellt för de som inte får tårar i ögonen så lätt. Jag håller en krona på Carlyle.

Gör Moffett och Paulsson ”bort sig” så finns det säkert en öppen dörr en bit ifrån vita huset där Carlyle har sitt kontor. Då är säkert Bush och Rumsfeld redan där och fikar. Sedan kommer kanske Cheney förbi.

Hur som helst så skulle jag hålla ögonen på Carlyle Group. De kommer att tjäna pengar men frågan är vem som ska betala.